Etikettarkiv: A Clockwork Orange

Smart filmmusik #4: It’s a sin (Bronson)

Smart-Filmmusik-ny-header-2

bronson_movie_poster_charles_tom_hardyThe Man. The Myth. The Celebrity.

Danske regissören/auteuren Nicolas Winding Refn (Pusher-trilogin, Drive, Only God Forgives) har alltid haft ett stort hjärta för handplockad musik i sina filmer.

Så pass att han under en ansträngt tyst biltur med Ryan Gosling kom fram till att deras kommande filmprojekt Drive (2011) helt enkelt skulle bygga på att Gosling spelade en stum man som åkte genom Los Angeles-nätterna spelandes ”french electro”-musik.

Winding Refns musikstil har alltid lutat åt det elektroniska och det märks allra bäst av i just Drive.

Winding Refn nådde dock g-punkten hos sina filmers sinnestämning redan i föregångaren Bronson (2008) tre år tidigare, när han utöver germansk, klassisk musik blandat med suveräna Glass Candy även bjöd på en av dom mest absurda dansscenerna jag någonsin sett på film.

Lynchiska övervakningskameravinklar, originell rumsmiljö och ett gäng gravt drogade psykpatienter ackompanjerat av Pet Shop Boys emo-discodänga ”It’s a sin” är beskrivning nog.

Bronson-Tom-Hardy

Den förträfflige galningen Tom Hardy (The Take, Warrior, The Dark Knight Rises) fick sitt genombrott när han storspelade i rollen som den brittiske fången Michael Peterson som efter ett postrån och 7 års fängelse upptäcker vilken miljö han trivs bäst i, vilket slutar i förlängning på förlängning av hans fängelsestraff.

En film som  osar rebellromantik, positiv destruktivitet och är något slags kärleksbarn mellan Snatch och A Clockwork Orange. Ett oäkta kärleksbarn på rymmen, givetvis.

Smart filmmusik #1: Singin’ in the rain (A Clockwork Orange)

Smart-Filmmusik-ny-header

Det här är första bidraget till en lång serie där jag med korthet kommer behandla särskilt genomtänkta och/eller överraskande klockrena låtval i filmer genom tiderna – så kallad ”smart filmmusik”. Först ut är det kanske mest logiska valet vad gäller den beskrivningen…

a-clockwork-orangeA Clockwork Orange (1971) anses vara en av de mest kontroversiella filmerna genom tiderna, av många anledningar, men kanske mest för sitt ”good old ultra-violence”. Filmen förbjöds totalt i Storbritannien på mästerregissören Stanley Kubricks (Dr.Strangelove, 2001: A Space Odyssey, The Shining) egen begäran och visades återigen först 27 år senare, efter hans bortgång 1999.

Anledningen var att den väckt en så pass stor debatt kring våld på film att Kubricks familj fick hot riktade mot sin egen familj från människor som antingen ansåg sig våldsinspirerade av karaktärerna i A Clockwork Orange men också av demonstranter mot filmen. Eller som Stanley ”IQ 140” Kubrick själv förklarade sitt beslut;

”To try and fasten any responsibility on art as the cause of life seems to me to put the case the wrong way around. Art consists of reshaping life, but it does not create life, nor cause life. Furthermore, to attribute powerful suggestive qualities to a film is at odds with the scientifically accepted view that, even after deep hypnosis in a posthypnotic state, people cannot be made to do things which are at odds with their natures.”

I vilket fall finns det en scen som är lite mer minnesvärd än andra i filmen, nämligen scenen då Alex DeLarge (Malcolm McDowell) och hans ligistgäng bryter sig in hos ett par ute på landsbygden och påbörjar en makaber våldtäkt på kvinnan.

Samtidigt sjunger Alex DeLarge glatt klassikern ”Singin’ in the rain” (som framfördes av Gene Kelly i musikalfilmen med samma namn) och det smarta – jag vågar till och med påstå geniala, med det absurda sångvalet är just att det är så obehagligt opassande glatt med tanke på det fruktansvärda dådet som samtidigt utförs.

Sångvalet är dessutom ett av filmhistoriens häftigaste improvisationer då det var skådespelaren Malcolm McDowell som började sjunga den efter att regissör Kubrick klagat på att han agerade ut den hemska scenen för stelt. Därpå skapades filmhistoria…