Etikettarkiv: 2016

Musikrecension: Long Ambients 1: Calm. Sleep. (Moby, 2016)

long_ambients_1_calm_sleep

Albumtitel: Long Ambients 1: Calm. Sleep.
Artist: Moby
Genre: Ambient
Speltid: 04:04:47
Utgivningsår: 2016

over the last couple of years i’ve been making really really really quiet music to listen to when i do yoga or sleep or meditate or panic. i ended up with 4 hours of music and have decided to give it away.

Moby tycks ha uppfyllt mina drömmar efter den ambienta versionen av 2009 års album Wait for Me, genom att skapa ett renodlat ambient album med organiskt lugnande effekt, fri från beats och popambitioner. Äntligen – en fyra timmar lång, levande ljudmatta som lägger sig över min påträngande hjärnas respektlöshet gentemot tomrummet och vaggar den till ro.


Konsonans: Dom djupa atmosfärernas längd uppmuntrar stabilitet

Dissonans: Long Ambients 1 kräver att du vill uppnå just stabilitet och har en omslutande ljudkälla, eftersom ytliga hörlurar/högtalare förtar atmosfärsspektrat


SYD-Betyg-09


Du kan ladda hem eller lyssna på Long Ambients 1: Calm. Sleep. helt gratis, på Mobys initiativ. Följ bara länken.

Absurd Cinemas logistiska årssammanfattning 2016 (och mål för 2017)

david-bowie

Du har nu gjort en visit till Absurd Cinemas logistiska ÅRSSAMMANFATTNING över det gångna året 2016.

Jag vill börja detta anförande genom att presentera att jag har för avsikt att fylla upp topplistor med innehåll närmaste tiden i min levande listkategorisering, genom att i huvudsak mikrorecensera dem en efter en (alternativt – möjligen, tre om tre) i egna recensionsinlägg. Detta kommer ske närmaste veckorna i huvudsak, för att vaka ut 2016 i behaglig takt och inte missa godbitarna. Jag ska alltså ge mikrorecensionen en mer seriös chans nu. Förra året lyckades jag visserligen instifta den på min blogg och snabbt öka min produktivitet i inläggsantal på bloggen, men minirecensionerna växte ganska omgående till vanligt standardlängd, vilket när det kommer till min standard är alldeles för långt för att människor ska orka läsa det. Kombinerat med min ovana att rabbla istället för att vara koncis, framför allt.

Detta mikrorecensionsbaserade och mer levande topplistekoncept har jag ganska noggrant utformat och tänker använda både på topplistan för både filmer och musik från 2016 samt filmer jag sett 2016 (som inte kom 2016), för att göra listan som form mindre massiv i sin helhet.

Jag konsumerar och kategoriserar sådana oerhörda mängder film och musik årligen och bokför detta i egna dokument för att få stor översikt. Därför blir EN ENDA lista för mig svår att minimalisera till endast ett tiotal, när jag har tillgång till ”hela listan” så att säga. Jag gillar den större översikten på, låt säga, 20-30 placeringar. Men jag föredrar också att uttrycka något läsvärt att ta med sig om varje placering så att det inte blir endast anonyma frimärken på rad.

För att stimulera både min kåthet inför översikt och min vilja att uttrycka mig har jag därför valt att mikrorecensera så mycket som möjligt på listan i enskilda inlägg, för att sedan föra in dem i den från början blanka listvyn. Som du säkert märker är jag oerhört bra på att skriva långa rader av ord om högst simpla ting som topplistor och även där hjälper mikrorecensioner mig att vara produktiv utan att för den delen göra mig långrandig. Jag har kort sagt (ha ha ha) för avsikt att uttrycka mig mindre, men oftare, om mer. MER film, MER musik, MER av allt. Men MINDRE långrandigheter. Jag återkommer till detta varje år, hur jag vill bli effektiv och produktiv.

neondemon-photoshoot-opening

Även om året 2016 varit mitt mest produktiva år både på och utanför bloggen hittills i livet så har jag för avsikt att vara både mer produktiv och mer effektiv 2017. Och så var det det där med att tillfredställa läsaren och inte bara mina egna tvångsföreställningar. Mikrorecensionen tror jag är ”the next big thing” för mig, som gör att jag kan syssla med mina reflektioner kring årets stora himlakropp som allt annat cirkulerar kring – Twin Peaks, utan att overclocka mig själv. Bra för mig och bra för läsaren.

Vad gäller topplistan över musik från året känner jag att jag lyssnat på det mesta jag önskat redan och därför kommer den listan kunna fyllas på lite snabbare. Den är preliminärklar redan nu.

Även den helt fantastiskt kvalitativa topplistan över filmer jag sett 2016 (som inte kom 2016) kommer jag kunna fylla på ganska aktivt närmaste tiden. Jag har aldrig sett maken till så många bra filmer på en och samma lista, knappt någonsin. Låt säga att dessa två listor peppras på mer aktivt under första veckorna i januari.

Topplistan över dom bästa nya filmerna från själva året i fråga kommer dock vara ganska vek fram tills det börjar närma sig Oscarsgalan i slutet av februari. Detta eftersom jag under 2016 uppfyllt mitt årsmål att se betydligt fler äldre filmer än purfärska filmer. Detta är mitt årsmål även för 2017.

Så för att sammanfatta 2016; ett väldigt bra år (för mig)! Fokusera inte på död och elände för då blir du ett offer för systemet (dock kommer jag tillägna även 2016 års mer bistra sida ett litet inlägg så fort året är över). Och för att sammanfatta målen för 2017; fler recensioner men ännu större fokus på mikrorecenserande, mer bevakning av musik än någonsin tidigare, samt fler äldre filmer än nya filmer (men lite fokus på ny film när Oscarsgalan närmar sig av förklarliga skäl).

Och så givetvis Twin Peaks. Massor, massor av Twin Peaks, hela fortsatta vintern och våren! Poo will flow! För att citera Kyle MacLachlan. Där Twin Peaks är, kommer jag vara. Jag ska utan allt för mycket

Gott nytt år alla filmälskare och tjofaderittan!

sky-ferreira-and-julee-cruise-perform-twin-peaks-music-at-david-lynch-festival-1476113500

Oktober är en skräckmånad

halloween-banner-2015

Imorgon är det äntligen dags att skjuta av startskottet för den bästa tiden på året, nämligen halloweentemat. Det innebär skräckfilm och höstmys hela långa oktober.

1d44baf12a7b40c6c0649b3a6b12eb46

I år känner jag mig i extra bra form och siktar på att skriva om en hel del film utkommen framför allt före 70-talet. Jag siktar på att lyfta fram all den där skräcken som börjat glömmas bort av framför allt alla unga människor. Dom under typ 55 år. Michael Myers, Damien Thorn, Jigsaw, Freddy Krueger, och Annabelle i all ära, men det finns äldre skelett som rasslar.

Jag tänker i första hand inte på dom klassiska ikonerna Dracula, Frankenstein, The Mummy eller Wolf Man utan jag försöker även se bortom dem. Just nu är jag väldigt förälskad i häxor så det kommer säkerligen komma en del på det temat. Årets något höftande undertitel täcker nog det mesta jag kommer skriva om, även om det mest är en efterhandskonstruktion alltihop.

charlie-brown-2-800

Jag var väldigt bestämd på att skaffa mig en undertitel i år. Sju år av mer och mindre späckade halloweenteman gör att lite personlighet piffar upp. Vi får se hur många spadtag jag tar i dom gamla gravarna, men jag börjar gräva från och med imorgon. Hoppas du hakar på mitt dödgrävartåg.

halloween-banner-2016

Musikrecension: Skeleton Tree (Nick Cave and the Bad Seeds, 2016)

nick-cave-album

The Bad Seeds 16:e studioalbum Skeleton Tree (2016) är en helhet större än varje del och omöjlig att inte känna utan närvaron av Nick Caves stora förlust av 15-årige sonen Arthur, som för drygt ett år sedan föll från ett 20 meters stup och slets från sin familj, inklusive tvillingbrodern Earl. Bandet och frontfiguren är ikoniska för det rika spektrat av bleckmörk musik dom gett ut under mer än 30 år, men jag undrar om inte Skeleton Tree är det svartaste kapitlet hittills?

You fell from the sky
Crash landed in a field
Near the river Adur
Flowers spring from the ground
Lambs burst from the wombs of their mothers
In a hole beneath the bridge

Laddningen i sig är stark på ett sätt jag knappt kan begripa – än mindre jämföra med något annat musikalbum leveransmässigt, men det påverkar mig att föreställa något jag inte ser fram emot. Jag känner en medvetenhet om döden som kan träffa oss och en tacksamhet för dessa liv som föregår den.

And if you want to leave, don’t breathe
And if you want to leave, don’t breathe
And if you want to leave, don’t breathe a word
And let the world turn

nick-cave

Låtlista:

  1. Jesus Alone
  2. Rings of Saturn
  3. Girl in Amber
  4. Magneto
  5. Anthrocene
  6. I Need You
  7. Distant Sky
  8. Skeleton Tree

Stranger Things (2016) och reflekterande kring TV-blockbusterismen

stranger-things-2

kyle-lambert-stranger-things-posterGenre: Paranormal thriller, Mysterium, Äventyr, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Skapare: Matt Duffer & Ross Duffer
Manus: Matt Duffer & Ross Duffer (8 avsnitt), Paul Dichter (1 avsnitt), Justin Doble (1 avsnitt)
Regi: Matt Duffer & Ross Duffer (6 avsnitt), Shawn Levy (2 avsnitt)
Distributör: Netflix
Releasedatum: 15 juli 2016
Längd: 8 avsnitt (60 min vardera)
Skådespelare: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Natalia Dyer, Matthew Modine

Året är 1983. När en ung pojke försvinner måste pojkens vänner och hans mamma konfrontera otäckt motstånd för att få honom tillbaka. I jakten dras de sökande in i ett mysterium med topphemliga experiment, övernaturliga krafter och en mycket underlig liten flicka.

header3-stranger-things-80s-movies

Nostalgivärde är något som pulserar varmt i nya dramaserien Stranger Things (som jag skrivit om tidigare, innan den hade premiär). För det är en ”serie” – inte en MINIserie som jag hoppades på. När dom 8 avsnitten är slut finns det fortfarande öppningar för en ny säsong.

Nostalgin är seriens ”high koncept”, som sålt in den till Netflix och uppmärksammat den hos publiken som något av en snackis. Serien är allmänmysig och delvis helt ok handlingsmässigt, men berättandet lite för simpelt och lättköpt. Den är, likt JJ Abrams skapligt nya film Super 8 (2011), inte helt den täta barnskildring jag önskar mig sett utifrån materialet, med lite sci-fi-aktigt äventyrstema och andan från 80-talets klassiker inom genreinriktningen. Allt det jag just beskrev har Stranger Things, men den lade mer fokus på det – på den flådiga estetiken, istället för att lägga passionen på karaktärsdramat som av resultatet att döma fungerar delvis, lockar mig, för att om vartannat gå på tomgång. Karaktärerna lever inte sitt liv i förgrunden. Det som den stora influensen Stand By Me (1986) bemästrade.

Stranger Things

Den tandlöse pojken är alldeles för hårt skriven som ”comic relief”. Allt han säger ska lätta upp stämningen och han blir överspelad på pappret, trots att jag ser talang i skådespelaren Gaten Matarazzo. Kontrasten det ger gör den svarte pojken alldeles för grå, spelad av Caleb McLaughlin. Gängets ofrivillige alfahanne spelad av Finn Wolfhard gör ett lovande jobb men så är hans igenkänningskaraktär i balans också, sett till övriga i gänget. Barnskådisarna är ändå Stranger Things riktiga styrka och jag hade velat se dem få arbeta med ännu mer välskrivet drama. Flickan kallad Eleven, som en del av historien kretsar kring, spelas jättebra av talangen Millie Bobby Brown – underbart namn! Tydligen har hon spelat Alice som liten i TV-produktionen Once Upon a Time in Wonderland, som gick i två säsonger 2013-2014. Jag får kolla in den förbisedda serien då kopplingen till Alice är för svår att motstå.

På tal om småflickor; det dyker upp en liten flicka i en av seriens familjehem vars skådespelare stjäl showen fullständigt när hon är med, även om hon är en tydlig blinkning till Drew Barrymore i E.T. the Extra-Terrestrial (1982) och Heather O’Rourke i Poltergeist (1982 – läs min recension). En kommande barnstjärna on the rise oavsett.

stranger-things-filming-locations-005

Nostalgiestetiken då? Den är inte riktigt lika genuin och äkta som i nämnda E.T. the Extra-Terrestrial eller Spielberg/Zemeckis The Goonies / Dödskallegänget (1985) utan mer konstruerad och plastig. Den finns inmejslad i varje händelse. Det är kul att se influensen, men det distanserar samtidigt mig från inlevelsen, lite som när tittare plockar fram mobilen mitt i en film för att googla en skådespelare dom sett.

Lägg därtill att CGI-effekterna serien har saboterar tidsperioden den så hårt hyllar. Varför inte bara köra praktiska effekter, som filmerna serien hyllar? Se på The Thing (1982) och ta lärdom istället för att vara lata och millenialkonventionella. Kostnaderna blir sannolikt inte högre med dessa praktiska effekter, utan lägre. CGI ska inte synas i förgrunder över huvud taget, det borde det finnas lag på. Finnas, men inte synas.

Boys-In-rain.r

Sedan tror jag att alla skildringar jag får distans till tidsmässigt blir mycket lättare för mig att leva mig in i, eftersom dom skiljer sig mot mina egna erfarenheter av hur livet miljömässigt och kulturellt är utformat och därför får jag fylla i allting från ett annat perspektiv istället för alltmer av samma. På så sätt blir nog den daterade tidsestetiken bättre just med en 20, 30, 40 års åldrande och då gör det mindre vilken tid den utspelades inom själva berättelsen. Ungdomsäventyr ska mogna i generationer, är vad jag tror mig inse. E.T. och The Goonies var inte nostalgi när dom kom, utan har blivit det. Tidskopplingen kommer efter tid – att forcera den är inget att hänga upp det bestående värdet på.

Jag tror det är så enkelt att skaparna och producenterna till Stranger Things har haft en historia klar (påtagligt verklighetsfärgad för övrigt – läs mer härhär och här) och sedan gått in för det dom samtliga blev insålda på själva, alltså nostalgin till liknande 80-talsfiktion. Inte ett rent publikfrieri på nivån att konstruera något utifrån En ”selling point”, men däremot rekonstruera – klä in och klä över grundmaterialet, tills det undermineras. Netflix däremot, blev kära i deras selling point – 80-talsnostalgin. Filmäventyren med barn från tiden då filmäventyr med barn blomstrade. Sedan har dom som gjort serien inte intresserat sig tillräckligt i själva dramat för att det ska dominera över den rent estetiska 80-talsnostalgin.

stranger-things

Jag blev lite bekymrad över att så många som lägger sitt omdöme över denna trots allt mer än habila mysserie, fnyser över just nostalgin och hoppar av tåget innan dom sett klart en så kort serie. Den numera oerhört breda konkurrensen på tv-seriefronten är så bred idag att en serie måste ha ”Det” med stort D för att få förtroendet. Vilket ju är bra på något vis, men det gör också att tv-bolag inte kommer vilja riskera något i slutändan utan endast våga satsa på säkra kort. Ragga in etablerade ”Namn” med stort N från filmvärlden, till slut. En Scorsese här, en Eli Roth där och en klassikertitel som X-Files på det.

TV-mediet blir bara mer och mer blockbuster. Stranger Things ”selling point” – nostalgivärdet, var nog det som behövdes för att ”förtjänas” göras från Netflix sida och det skaparna pushat in på ömsesidig motivation, men nostalgin går inte hem. Eller åtminstone skymmer denna yta publikens sökande efter något godare.

MV5BMjU1MjI5NDM3MF5BMl5BanBnXkFtZTgwMDY0ODE0OTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,888_AL_

Egentligen borde allt detta vara en bra sak. Publiken i dagens konkurrenskraftiga serieklimat är inte lättsålda inför blockbustersäljargumentet kring Stranger Things, utan kräver mer av någon inte helt solklar kvalitet och mindre av nostalgiestetiken. Blockbustertänk räcker inte om det inte har ett tillräckligt kraftfullt ”Det”. En tillräckligt abstinensgivande ”fix”. Något i själva berättandet – det kvalitativa, istället för det kvantitativa – estetiken.

Men producenter och tv-bolag är nu inne i eran för blockbusterdramaserier; Game of Thrones, Vinyl, Bates Motel, The Exorcist och The Lost Boys säljs alla in med tydliga säljargument likt den ”high koncept”-modell som stadigt eskalerat i filmmediet och går inflation på alla fronter i vår nutid. Nostalgi, igenkänning, tydlighet. Tv-bolagen kommer inte leta desto mer efter det ”Det” som består i fängslande, ögonöppnande berättande, utan snarare bli mer rädda för att ta risker och fokusera ännu mer maniskt på det tydliga konceptet. Förädla och dopa det.

svh9cqjxibucxamnclo8

Ska dom över huvud taget göra mer lågmälda serier med fokus på berättande i drama och karaktär kommer konkurrensen tvinga dem att lyfta fram en ”selling point” till publiken, som får materialet att tränga igenom mängden och lyftas upp över ytan. Mer jätteetablerade filmnamn kommer användas, som åtminstone kan sälja in ett intryck av den eftersökta tyngden kvaliteten – vare sig det finns där eller inte. Som publik behöver du se potentialen flaggas högt för att ens  hitta en serie och lägga ett par avsnitt på den – och som producent och tv-bolag kräver du det för att det ska kunna tränga genom mängden och nå publiken. Klimatet gör dock att inte ens det räcker. Du behöver stjärnnamn OCH ändå ragga med det andra ”Det”, i form av blockbustersäljargumentet ”high concept”. Tydlighet. En tydlig ”fix” för att locka in dig konceptuellt som publik – estetiskt. Sedan stjärnnamn för att få dig att över huvud taget se produkten i havet av dramaserier. Lägre ner i prioritet ligger berättandets kvaliteter, tyvärr.

Jag bekymrar mig alltså över blockbustertänk i tv-serieformat och att dramaseriemediet eskalerar, varpå publikens eskalerande otålighet på att serier ska ha ”Det” med stort D också gör att mediets finansiärer blir alltmer ängsliga över hur dom ska fixa ”Det” till sina dramaserieprojekt. Det leder till ökat blockbustertänk, trots att publikens kräsenhet och otålighet har en god mening från början. Det känns som att blockbustertänket är oerhört svårt att undvika. TV-serier kommer alltmer säljas in på ”Det” i form av high concept och simpla säljargument som stjärnnamn, snarare än bra berättarmaterial.

Stranger Things

Ser vi Stranger Things borträknat allt nostalgivärde är det en OK dramaserie, men ”Det”-tänket med att sälja in stark nostalgiestetik gör att den för den kritiska publiken skjuter sig själv i foten med sitt eget vapen. Ironiskt att kommande filmatiseringen av Stephen Kings It (2017) pushas med samma nostalgivärde – samma ”Det”, som Stranger Things.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
2 – Prat

strangerthingsgif.0

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Får du inte nog av Stranger Things? Här kan du läsa mer kring frågorna efter sista avsnittet och vilka reflektioner dom väcker. Här kan du se en väldigt sponsrad och tillgjord after-show kring sista avsnittet.

Läs mer om alla influenserna bakom netflixserien Stranger Things här bland annat, om du vill ha mer barn på äventyr, farliga mysterium och 80-talsestetik. Kolla framför allt in denna ambitiösa sammanställning av influenserna i videoform, från Ulysse Thevenon. Lika bra att överdosera när jag ändå är igång.