Etikettarkiv: 2015

Black Mass (2015)

Mkrorecensioner-header28853fdf04e11a84746d32abb79b8d2ab9de0361Genre: Drama, Gangsterthriller, Biografisk skildring
Produktionsland: USA
Manus: Mark Mallouk, Jez Butterworth
Regi: Scott Cooper
Längd:
 122 min
Skådespelare:
Johnny Depp, Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon, Peter Sarsgaard, Jesse Plemons, Rory Cochrane, David Harbour, Adam Scott, Corey Stoll, Julianne Nicholson, Juno Temple, W Earl Brown, Bill Camp, Brad Carter, Erica McDermott

Based on the true story of one of the most notorious gangsters in U.S. history

John Connolly och James ”Whitey” Bulger växte upp tillsammans på södra Bostons gator. Decennier senare, på det sena 1970-talet, skulle de mötas igen. Vid det laget var Connolly en framstående figur på FBI:s Boston-kontor och Whitey hade blivit gudfadern av den irländska maffian. De ingick ett samarbete under bordet som fick saker och ting att spåra ur fullständigt i Bostons undre värld.

blackmass-1

Kul med en film där Johnny Depp (Edward Scissorhands, Blow, Ed Wood) gör något mer än charm och poseringar. Han gick upp märkbart i vikt för rollen vilket visar på uppoffringsvilja, men han levererar även ett distinkt, lågmält skådespeleri som ger känslan av en kall, fnasig och oberäknelig orm i mänsklig form. Han är kraftigt sminkad men det funkar utan att kännas påklistrat skickligt nog och blev väl också välförtjänt oscarsnominerat. Vanligtvis numera forcerade Johnny Depp levererar dock på egen hand och behöver inget smink för att knappt kännas igen. Han gör rollen föredömligt. Mer mänskligt, icketeatralt karaktäriserande av Depp även i fortsättningen, tack!

ladda ned (2)

”Like it or not, Marriane, you married a street kid. And the streets taught me that you give and you get loyalty from your friends. And loyalty means a lot to me.”

Depps energi till trots trummar dock filmen i sig på tomgång. Detta trots flera intresseväckande namn, som en sloken Benedict Cumberbatch och en standardmässig snabbvisit av Juno Temple. Det enda övriga antydandet till nerv kommer i form av oerhört beprövade genregrepp från den hårda gangsterfilmskolan och det bet inte på mig. Något likartade gangsterfilmen Killing Them Softly från 2012 (ej av samme regissör även om jag till en början trodde det) gick på ännu mer tomgång (gäääsp…), men den gav åtminstone ambitionen att vilja bjuda på något schysst rent visuellt och tekniskt bortom klichéerna. Black Mass räddas enbart av Depp, med nöd och näppe.

2 – Manus
3 – Skådespelare
2 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
12 – Totalt

SYD-Betyg-04

Irrational Man (2015)

Mkrorecensioner-headerIrrational-Man-Poster
Genre: Drama, Svart Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Woody Allen
Regi:
 Woody Allen
Längd:
 95 min
Skådespelare:
 Joaquin Phoenix, Emma Stone, Parker Posey, Jamie Blackley, Betsy Aidem, Ethan Phillips, Sophie von Haselberg, Susan Pourfar, Tom Kemp, Kate McGonigle, Robert Petkoff, Michael Goldsmith

Filosofiprofessorn Abe föreläser vid ett universitet i en amerikansk småstad. Han lider av en existentiell kris, men hans liv får ett nytt syfte när han går in i en relation med en av hans studenter.

10186023-saxo-photo

Woody Allen (Annie Hall, Manhattan, Midnight in Parisläs recensionen) är mästare på att skriva små putterfilmer som upplevs likt en liten lättläst novell eller kortroman, som du hittar i en solblekt, dammig hylla hos din snarktrötta farförälder. Som en vårvarm vardag när alla redan flytt till sina jobb, men du börjar senare och kan sitta inne i solgasset med en kopp och låta tiden upphöra i några timmar framför just en sådan fjäderbok som får dig att upplösas meditativt en stund utan krav på varken dig eller boken. Ett litet terassäventyr. Woody Allens filmatiserade manus är just så och dom är få förunnade.

Irrational Man skildrar en lönnfet, småalkoholiserad filosofilärare som har svårt att se livets mening. Joaquín Phoenix (Walk the Line, The Master, Her) har väl sällan varit så välcastad som här och jag tycker han visar sig på sin bästa sida. Oerhört bekväm i rollen utan att ”behöva” göra sig till. Inga dramatiska övertoner. Han är bara helt hemma med den lugnt hopplösa tonen. Manuset är det som tar kommandot och ger mig en riktigt mysigt problematisk stund att luta mig tillbaka och avnjuta. Perfekt för lätt deprimerade, lagom brydda sinnen som vill ta en dagssemester. Perfekt för terassäventyraren.

Emma Stone (Zombieland, Easy A, The Help) är hon minst lika välcastad som den klartänkta, unga studenten med ambitioner om något odefinierbart, som har sina små livsval att hantera från hennes sida livet. En ”vanlig” person utan större, mer existensiella problem men som försiktigt trevar bort från lagomlivet hon är tillbakalutad i. Rollen känns hemma för det jag sett av Stone och vad jag kan gissa är ungefär som hon är i verkligheten. Jag har inte sett henne i Allens föregående, Magic in the Moonlight (2014), ännu.

homem-irracional-emma-stone2

Hon är vanligtvis ingen som ligger mig direkt varmt om hjärtat utan jag är snarare likgiltig inför hennes varmt avspända energi, men det handlar mest om att jag inte tycker hon fått några märkvärdiga roller – ännu. Hon förtjänar större utmaningar, men kanske är hon (för) nöjd. Det här är inte heller någon jättespeciell roll, men på så vis är hon perfekt castad och för mig är det här Allens bästa film sedan Midnight in Paris (2011), endast lite mer bagatellartad sett till handling. Precis som Allen ska vara. Lagom har sällan smakat så gott som i Irrational Man.

Det är tråkigt nog alldeles för många som slentrianmässigt dömer ner Allens bagateller med ord som ”inte hans bästa” eller ”lite lagom” och ”inte så märkvärdig”, när hans jämna lagomnivå istället borde uppskattas och avnjutas till fullo medan den finns där.

Woody Allens filmskapande upplevs av alltför många lika lojt som livet; det pågår, är sällan så bra som dom allra bästa stunderna, det blickas tillbaka på och jämförs utan en känsla av total tillfredställelse. Underskattas, istället för att njutas av. Det är egentligen få förunnat. Plötsligt upphör det när du minst anar det. Livet är i slutändan en bagatell och det ska inte underskattas.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYD-Betyg-08

The Danish Girl (2015)

Mkrorecensioner-headerthe-danish-girl-posterGenre: Drama
Produktionsland: Storbritannien, Belgien, USA
Manus: Lucinda Coxon
Regi:
Tom Hooper
Längd:
 119 min
Skådespelare: 
Eddie Redmayne, Alicia Vikander, Matthias Schoenaerts, Ben Whishaw, Amber Heard, Adrian Schiller, Sebastian Koch, Emerald Fennell, Pip Torrens, Sophie Kennedy Clark, Henry Pettigrew, Cosima Shaw, Nicholas Woodeson

Find the courage to be yourself.

Vad händer när den man älskar vill byta kön? Baserat på den sanna historien om danska konstnären Einar Wegener och hans fru Gerda.

Den talangfulla och (här kommer min i efterhand inkvoterade ytlighetspåstående) ”brun-utan-sol-men-också-utan-brun-utan-sol”-bruna Alicia Vikander (Hotell, The Royal Affair, Ex Machina) spelar mot oscarsbelönade, vandrande pinnen Eddie Redmayne (The Theory of Everything, Les Miserables) och är filmens behållning tillsammans med den puttriga, gäspskönt engelska kostymdramastämningen vi känner igen från filmer ”förr i tiden”.

1

Den här filmen är verkligen inget storverk, men den försöker inte vara det heller. The Danish Girl är stabil, om en man som känner sig som en kvinna när han sätter på sig kvinnokläder och en kvinna som får hantera det. Det är ju Vikanders karaktär – danska konstnären Gerda Wegener, som är det intressanta i handlingen enligt mig. Handlingen blir aldrig särskilt djup psykologisk, aldrig särskilt drabbande, utan enkel och accepterande, med en relativt hygglig händelseutveckling som tar en lite annorlunda form under senare delen från vad jag trodde, på ett bra sätt.

Men det är ju verkligheten den bygger på, så alltför mycket sentimentalitet och förlösande ”LOVE AND FREEDOM!” brukar inte – och behöver sällan, sprutas in i en sådan stek. Den ska smaka lite ljummen eller halvkall. Lagom film med stora bokstäver och som film alltså inte utmanande, men ett frimärkesstatement.

”I think Lily’s thoughts, I dream her dreams. She was always there.”

Vikander visar att hon är en skådis som sätter starka avtryck utan maffigt material. Många kan övertyga med färgstarka roller, men få klarar av att väcka liv i vanliga roller så som hon. ”It”-faktorn lyser. Hon har ”det”, i klass med skådisar som Sigourney Weaver, Edie Sedgwick, Elle Fanning, Harry Dean Stanton, Jack Nicholson och Tom Hardy.

fpenmmhtm7vqvkkdunfm

Eddie Redmayne är stabil som nyckelkaraktären Vikander får cirkulera runt, men han gör ingenting som inte någon annan skådespelare med samma ytliga förutsättningar skulle kunna klara av i stort sett lika bra. Därmed inte sagt att han är svag, men han skiner inte lika starkt helt enkelt.

Det dyker också upp en manlig skådespelare i filmen (eller en till manlig) som ser ut som en ung Vladimir Putin om han brydde sig lite väl mycket om sitt utseende. Det förbryllade mig! Samtidigt kunde jag koppla honom till något och kom fram till att det var belgiskholländska filmen Bullhead från 2011. Mycket riktigt spelar Matthias Schoenaerts i den och denna. Putin på steroider.

Inte i klass med oscarsbelönade regissören Tom Hoopers tidigare putterfilm, The King’s Speech (2010), men väl en fin film för det.

3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
15 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost

Inside Out (2015)

Mkrorecensioner-headerInsideOutGenre: Familjefilm, Barnfilm, Animerat
Produktionsland: USA
Manus: Pete Docter, Meg LeFauve, Josh Cooley
Regi:
Pete Docter, Ronaldo Del Carmen
Längd:
 90 min
Röster: 
Amy Poehler, Phyllis Smith, Bill Hader, Lewis Black, Mindy Kaling, Richard Kind, Kaitlyn Dias, Diane Lane, Kyle MacLachlan, Dave Goelz, Frank Oz, Josh Cooley

Meet the little voices inside your head.

Riley och hennes familj flyttar från hemstaden i Minnesota till San Francisco och Riley måste lämna alla sina vänner och sitt gamla liv – men trivs varken i den nya staden eller i den nya skolan.

INSIDE-OUT-13

Jag hade inga förväntningar på Inside Out just utöver att jag åtminstone gillade den på idéstadiet. När jag väl såg den fängslades jag av att;

  • Inside Out dels skildrar ett barns huvud nästan löjligt psykologiskt och känslomässigt. Det enda jag visste om filmen på idéstadiet var att den skildrade olika känslor som fysiska karaktärer, i största allmänhet, inte hos just ett barn (även om jag kunde förstått det). Jag blir bara svagare och svagare för barns själar och Inside Out plockar fram barnasjälen och dissekerar den, till min barnsliga (och skadeglada?) förtjusning. Frågan är om det är faderskänslor eller första spåren av att jag vill kidnappa barn, låsa in dem i min källare och suga ut deras små själar?

inside-out

  • Inside Out dels är flummigt fantasifull i stil med Alice äventyr i Underlandet (berättelsen, inte disneyfilmen) och jag kan inte motstå fantasidimensioner på en så frisläppt, odefinierbart drömsk nivå som denna. På det sättet får filmen mig att dra känslomässiga paralleller med både Alice och David Lynchs mest utomjordliga skapelser, vilket inte är illa alls i min bok. Inte illa alls.

När jag tänker på det närmare är nog Inside Out den första animerade filmen sedan Per Åhlins mästerverk Resan till Melonia (1989), som får mig riktigt känslomässigt berörd (flickan) och intresserad (det psykologiska och skapandet av fantasidimensioner) på samma gång. En jackpot, helt enkelt.

Pluspoäng för att Twin Peaks-skådisen Kyle MacLachlan har en röstroll som flickans pappa.

4 – Manus
4 – Röster
4 – Stämning
3 – Animation
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYD-Betyg-08

Slutnot: Det har dock kommit en underbar, tecknad miniserie mellan dessa (Over the Garden Wall, 2014), som träffade mina nerver mycket djupt, nästan i klass med MÄSTERVERKET (det tål att upprepas) Melonia. Denna fina, lilla serie får jag se om och recensera en vacker dag.

Anomalisa (2015)

Mkrorecensioner-headerPS4buNYGenre: Drama, Animerat
Produktionsland: USA
Manus: Charlie Kaufman
Regi:
Duke Johnson, Charlie Kaufman
Längd:
 90 min
Röster:
David Thewlis, Jennifer Jason Leigh, Tom Noonan

En man, låst i den monotoma tillvaron kallad livet, upplever plötsligt något utöver det vanliga.

Charlie Kaufman har skrivit några av vår tids mest intressanta tillika ambitiösa filmmanus, som Being John Malkovich (1999), Adaptation (2002), Eternal Sunshine of the Spotless Life (2004) och Synecdoche, New York (2008). Den sistnämnda var hans regidebut och hela sju passerade år senare kommer Anomalisa – hans andra film där han själv även regisserar, tillsammans med Duke Johnson (Mary Shelley’s Frankenhole). Vad har han gjort därimellan som hållit honom borta från filmskapandet? Har han varit mer deprimerad än vanligt eller?

”Look for what is special about each individual, focus on that.”

Anomalisa är en historia berättad genom digital claymation, med en vemodig stämning i ensam – sterilt enslig, hotellmiljö. Michael Stone (med röst av David Thewlis) är en föreläsningsresande författare som är livstrött och ur led över att alla går omkring som skuggor och följer livets kugghjul utan att ifrågasätta eller reflektera över någonting. Hela världen runt honom har funnit sig i en lång, monotom depression – men inte han. Eller han har ju det, men han har åtminstone värdet att säga ifrån … åtminstone när han är själv … till sig själv. Annars är han tyst och låter dagarna gå, med ett ansiktsuttryck surt som en citron.

1401x788-068-ANOMALISA-008R

Denna leda dramatiseras väldigt finurligt genom att låta den 2 meter långe kultskådisen Tom Noonan (The House of the Devil, The Last Action Hero), vara röst åt samtliga karaktärer som passerar i Michaels liv. Tills han plötsligt träffar den spontana, uppriktiga Lisa, som sticker ut från dom andra. Michaels inställning till livet börjar alltmer ta en vändning. Lisas röst görs av nyss oscarsnominerade kultnamnet Jennifer Jason Leigh (Fast Times at Ridgemont High, The Hateful Eight).

Hela filmens upplägg är alltså som en lättare pjäs, med endast tre egentliga skådespelare i rollerna.

Jag ser att filmen faktiskt till och med bygger på en identisk radiopjäs – eller rättare sagt ”audio play”, skriven av Kaufman själv redan 2005, men under pseudonymen Francis Fregoli och med samma tre skådespelare i rollerna. I vilket fall tillför det visuella något som han kanske redan då kände saknades, men skulle bli för dyrt att genomföra? Tragiskt nog har den 8 miljoner dollar dyra produktionen vid dags datum inte ens spelat in 2,7 miljoner.

1401x788-Screen-Shot-2015-11-02-at-11.06.31-AM

I varje fall passar det mig mycket gott att filmen sett dagens ljus i sin allra bästa form. Andan – den starkt anomiska – påminner mycket om bröderna Coens dimmgråa pärla Inside Llewyn Davis (2013 – läs min kärleksförklaring till den filmen här). Undertexten bjuder på mycket mer att reflektera över än det väldigt enkla och raka jag ser, vilket är bra på ett sätt många nog tyvärr tar för givet. Lost in Translation (som påminner om denna på nästan alltför många sätt för denna films eget bästa) är också en sådan film, där lagerarbete förhöjer det enkla utan att krångla till något av det sparsmakade som sker på den första, tydliga nivån.

Anomalisa är ambitiös och existensiellt djup på sitt egendomliga vis, men verkligen ingen tankenöt lik Kaufmans tidigare filmer. Den berättas sakta och slumrigt som sent på kvällen, men jag gillar – i saknad av ett finare sammanfattande ord, den ”knubbiga” stämningen filmen har. Nästan avdomnade, liksom. Som Lost in Translation.  Det är ändå något sällsamt vackert med stämningen som kommer i hotellmiljöer. Tysta heltäckningsmattor som talar till dig trots att du inte hör. Kan det vara det mest atmosfäriska näst efter skogen?

4 – Manus
4 – Röster
5 – Stämning
4 – Animation
4 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost