Etikettarkiv: 2009

Män som hatar Kvinnor (2009)

Genre: Kriminaldrama, Mysterium
Regi: Niels Arden Oplev
Manus: Nikolaj Arcel, Rasmus Heisterberg (baserad på en roman av Stieg Larsson)
Längd: 153 min (bioversionen)
Skådespelare: Michael Nyqvist, Noomi Rapace, Peter Haber, Lena Endre, Gunnel Lindblom, Stefan Sauk, Ewa Fröling, Tomas Köhler, Marika Lagercrantz, David Dencik, Björn Granath, Peter Andersson, Sven-Bertil Taube, Ingvar Hirdwall, Annika Hallin, Yasmine Garbi

Mikael Blomkvist, ekonomireporter, döms till fängelse för förtal av finansmannen Wennerström, och beslutar sig för att ta time-out från sitt jobb på tidskriften Millennium. I samma veva får han ett ovanligt uppdrag. Henrik Vanger, tidigare en av landets främsta industriledare, vill att Blomkvist ska ta reda på vad som hänt Vangers nära släkting Harriet, som varit spårlöst försvunnen i snart fyrtio år. Till sin hjälp får han Lisbeth Salander, en ung strulig tjej, tatuerad och piercad, men också professionell hacker och med unika egenskaper som gör henne till en oslagbar researcher.

OBSERVERA: Detta är recensionen jag skrev av Män som hatar Kvinnor på filmforumet Filmsnack.se efter att jag såg filmen första gången när den var färsk, hösten 2009. Jag publicerar den här och nu eftersom den kan vara intressant att läsa inför min kommande dubbelrecension på de två olika versionerna –  Män som hatar Kvinnor (2009) samt David Finchers The Girl With The Dragon Tattoo (2011), som jag ämnar att publicera inom de kommande dagarna. Så till recensionen…

Efter ganska stor skepsis har jag sett den hyllade förstafilmen i den filmatiserade (och ännu mer hyllade) bokserien av Stieg Larsson, kallad ”Millenium-trilogin”.

Jag tycker att filmens inledning är lovande och gör mig mer än hyggligt intresserad. Julstämningen som finns med i början av filmen är ett vinnande koncept för att få mig insyltad i atmosfären och där lyckas filmen med små medel bra. Peter Anderssons karaktär är tillsammans med Lisbeth Salander den klart starkaste och det är synd att sidohistorien med honom tar slut så tidigt då jag hade velat att den fick ta mer plats. Det är en intressantare och ovanligare story än själva huvudstoryn och Peter Andersson gör den bästa och obehagligaste insatsen jag sett av honom. Noomi Rapace (som Lisbeth Salander) gör överlag en mycket bra insats i filmen men det är i den personliga storyn hon verkligen får glänsa utöver det vanliga i svensk filmväg. ”Samspelet” med Andersson är vidrigt, realistiskt och strålande!

Huvudstoryn i sig är tyvärr inte speciellt slagkraftig och där är filmen inte bättre än en bra Beck-film. Det känns inte realistiskt och blir inte speciellt engagerande. Sven-Bertil Taube i rollen som Henrik Vanger gör en helt okej insats men inte mer – detta kan sägas även om resten av sällskapet i ”Vanger-familjen”. Michael Nyqvist är stabilt bra, men något jag tänkte på var att han kändes som mest naturlig i den enda scenen med sin familj – i köket där grejar med matlagning. När han då och då ”tänker” i filmen så låter det inte så bra, men det brukar det inte göra i film heller. Stefan Sauk dyker för övrigt upp i en liten biroll och känns under sitt korta inhopp mest stelt teatralisk. Överlag gillar jag musiken i filmen, som i sina bästa stunder glider bort från det övriga i svensk kriminalfilmsväg.

Jag kan inte påstå att den inledande filmen Gruppen för Särskilda Insatser i den färska Johan Falk-serien (av Anders Nilsson) sopar banan med Milennium-trilogins inledande Män som hatar kvinnor, men den filmen tillför i alla fall något nytt (realism framför allt), där den senare mest tillför avsaknad av polismiljö. Dessutom har GSI en handling som engagerar mig från början till slut och jag tycker faktiskt att Joel Kinnaman imponerar minst lika mycket som Noomi Rapace gör. Så jag sticker ut hakan och sätter GSI framför Män som hatar kvinnor alla dagar i veckan i kampen om nymodighet i den svenska kriminalgenren.

Jag kan varken hålla med dem som älskar eller hatar Män som hatar kvinnor, men jag tycker att filmen är som bäst fram till mitten och att den sedan blir som det mesta jag sett i genren. Slutet var lite av en besvikelse efter den lovande öppningen, men filmen ”suger” inte. Samtidigt är jag inte speciellt sugen på fortsättningen.

H2: Halloween II – Unrated Director’s Cut (2009)

Genre: Ultra-slasher, Psykologiskt drama
Regi: Rob Zombie
Manus: Rob Zombie
Längd: 119 min
Skådespelare: Tyler Mane, Malcolm McDowell, Danielle Harris, Brea Grant, Brad Dourif, Scout Taylor-Compton, Sheri Moon Zombie, Jeffrey Daniel Phillips, Richard Riehle, Margot Kidder, Howard Hesseman, Mark Boone Junior, Daniel Roebuck

Halloween 2 fortsätter natten då Michael Myers kom tillbaka. Nu är han ute efter hämnd för vad som hände tidigare samma kväll. Laurie har tagits till stadens sjukhus där hon vaknar upp till en mardröm.

Rob Zombie (House of 1000 Corpses, The Devil’s Rejects) fick i och med Halloween-remaken från 2007 göra sitt drömprojekt och öste på med en hyllning/bearbetning/white trash-slakt i sann RZ-anda, och gav den ett riktigt slut istället för att fresta med en eventuell uppföljare, eftersom han inte kände att det var nödvändigt en åttonde gång.

Han var nöjd och glad, men givetvis finns det producenter och filmbolag som alltid ser en ny chans till pengaklirr och erbjöd Zombie att få göra uppföljaren som givetvis redan var bestämd oavsett hur fan  Zombie avslutade förra filmen. Zombie tackade nej trots chansen att direkt få hoppa på ett förmögenhetsprojekt, men när producenterna erbjuder totalt fria händer gissar jag att Zombie tänkte ”fan, fria händer och låga krav för ett projekt som skulle ge mig mer pengar än någon av mina tidigare filmer är ändå ett hyggligt tidsfördriv”.

Ett varningens ord är att jag inte recenserar ”theatrical cut”-versionen utan Zombies personliga ”unrated director’s cut”, som är den version som släpptes på dvd/blu-ray. Vissa tyckte att Halloween-remaken var för annorlunda då den la ner en tredjedel av filmen på att skildra mördaren Michael Myers barndom och varför han blev som han blev. Det är barnmat jämfört vad Zombie introducerar i uppföljaren.

Han skiter i princip helt i tanken på att göra en remake på Halloween II – originalet, bortsett från att filmens första minuter tar vid på ett sjukhus. Istället tar han historien helt dit han vill. Michael Myers flyttar ut i skogen, byter klädsel, låter skägget växa och skiter i masken.

Han låter oss få ta del av den enorma mördarbestens förvridna psyke, där han styrs av andebilden från sin döda moder (Sheri Moon-Zombie i ny skepnad), en vit häst och inbillningen av att han själv fortfarande är det lilla barnet han var innan han gick in i sin känsloapati och enbart började drivas av målet att utrota alla spår av sitt eget blod. De freudianska arketyperna och symbolismen är intressanta till skillnad från Thorn-kulten som var den bespottade utvecklingen på Myers-karaktären i de äldre filmerna.

Rob Zombie låter oss också få följa Laurie Strodes psykiska sår och bearbetning av morden som hon upplevde två år tidigare. I och med det får skådespelerskan Scout Taylor-Compton betydligt mer att jobba med än i hennes halvdana basicinsats från förra filmen, då karaktären här håller på att tappa fattningen i sin paranoia. Enligt mig gör hon det mycket bra och visar på ett trovärdigt och psykiskt påfrestande sätt att det här inte är en typisk filmkaraktär som lyckas skaka av sig massmord på familj och vänner utan vidare. 

Även den unga kultskräckskådisen Danielle Harris som återkommer från förra filmen i rollen som Annie Brackett, får visa ett långt mer äkta skådespeleri än vad hon fått gjort som enbart klyschig scream queen under hennes övriga, vuxna år som skådespelerska. Hon har inte varit så här bra sedan Halloween 5 då hon var 9 år gammal. Även fadern, spelad av Brad Dourif, återvänder och spelar väldigt, väldigt trovärdigt och uppriktigt faderligt med ett register som matchar de bästa i betydligt mer prestigefulla familjedraman. Harris och Dourif är filmens starkaste beståndsdel.

Valet i hur Zombie väljer att skilja karaktärernas psykiska tillstånd, med hallucinationer, instängdhet och tung frustration är kusligt och stundtals väldigt hjärtslitande – och jag som älskar skildringar av människans olika mentala tillstånd blir mycket imponerad av den här filmen – både de humana och de surrealistiska inslagen.

Malcolm McDowell – som jag tyckte var förra filmens utropstecken skådespelarmässigt, återvänder här som Dr. Loomis med också han en förändrad mentalitet. Han har blivit girig och lämnat sina humana drag åt fanders efter bakslaget med Myers, för att istället tjäna sitt levebröd genom lanserandet av sin subjektiva analysbok om mannen, monstret och mördaren Michael Myers. Viljan att tjäna pengar får honom att skita i offren och de anhöriga från de tidigare händelserna och skriva en så smaskig bok som möjligt, vilket gör att han återigen tvingas ställas öga mot öga med Haddonfield-massakerns anhöriga. Han är crazy och all sympati för honom är bortblåst åt fanders.

Men framför allt är den här filmen en överextrem, ultra-våldsam masslakt. Tyler Mane i rollen  som Michael Myers är ett storväxt, hårigt monster som hamrar in köttknivar 40 gånger för mycket i varenda offer, så att chansen att sympatisera med honom det minsta är dödsdömd. Jag har aldrig sett en film med större risk att väcka mördaren inom en psykiskt instabil stackars människa med viljan att explodera i hämningsfullt raseri. Rob Zombie eldar på med fortsatt mycket intressanta musikval och tillsammans med kompositören Tyler Bates får filmen ett suggestivt, eerie soundtrack och depressionen hos karaktärerna kokar verkligen över så att en  konstant klump i halsen oroar mig genom hela filmen.

John Carpenters klassiska musik är även den borta för att ge filmen ytterligare egen prägel. Sångerskan Nan Vernon återkommer från första filmens soundtrack med en tårdrypande sorgsen version av Nazareths ”Love hurts”. Filmen är verkligen en överdos manodepression så chansen att det för de flesta blir för mycket för att klara av är vanskligt stor, men Zombie har aldrig brytt sig om det och ger någon honom fria tyglar så kastar man sprängmedel på en öppen eld.

Filmens återkommande tema är ”familjen” och det berör både karaktären Laurie och hennes hanterande av att ha förlorat en familj på grund av hennes äkta familjemedlem som är ett psycho, Michael Myers surrealistiska relation till sin moder, Dr. Loomis idé om sig själv som Myers fadersfigur och inte minst Lauries barndomsvän Annie och hennes far, som tagit hand om Laurie sedan händelserna i förra filmen men ändå gjort att vänskapen blivit alltmer distanserad på grund av Lauries instabila psyke. Ett återkommande visuellt tema i filmen är de otroligt vackra, drömska landskapsbilderna som sveper förbi med skickligt kameraarbete i frostig miljö. De sätter sig verkligen i det undermedvetna.

När jag såg denna helt egna uppföljare första gången så blev jag besviken och vemodig, eftersom jag tyckte att Zombie medvetet struntade i att engagera sig i uppföljaren och bara ville pissa i ögonen på alla som hoppades på en uppföljare på den upphottade Halloween-remaken. Allt i H2 var så vemodigt det fanns till slut ingen att sympatisera med då alla var helt fucked up. Zombie har talang nog att satsa helt på originella filmprojekt istället för att grisa för pengarna, var den inpräntade meningen i mitt huvud.

Den första omtitten fick mig dock att se filmen med mer kravlösa ögon och göra en omvärdering, vilket gjorde att jag nu ser den som ett modigt och kompromisslöst försök att utveckla åt ett annat håll än vad de gamla filmerna gjorde, till mångas bedrövelse. Och han cementerade chansen att få stänga igen historien ännu en gång.

Trots det, och trots att filmen floppade hos biopublik och kritiker så planerades direkt efter releasen en ytterligare uppföljare – Halloween 3D, vilken han utan vidare eftertankar tackade bestämt ”nej” till. Den negativa kritiken mot Zombie är stor, men jag tycker han i och med denna film gjort det som vilken stigande filmregissör som inte nått den oberoende statusen skulle gjort, och han gjorde det på ett modigt och kompromisslöst sätt – helt enkelt på det sättet han alltid gjort sina filmer och musik.

Ingen ska ge honom mer skit än de som gjorde de gamla Halloween 4-8-filmerna, för vad är det vi mest av allt vill ha? Originalitet eller samma historia igen och igen och igen?

7/10

Mammoth (2009)

Genre: Relationsdrama, Existentiellt drama
Regi: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Längd: 125 min

Leo (Gael García Bernal) och Ellen (Michelle Williams) bor i en lägenhet på Manhattan med deras 9-åriga dotter Jackie och den vänliga filippinska nannyn Gloria (Marife Necesito), som tar hand om Jackie medan Jackies föräldrar spenderar tiden på deras karriärer. Ellen är borta hela nätterna på jourarbete som kirurg på intensivvården och Leo är ägare av en framgångsrik webbsida. På Filippinerna saknar 10-årige Salvador och hans lillebror sin mamma, och när Leo är på affärsresa i Thailand får han han ett infall om att förändra sitt liv och ställa saker till rätta.

Detta är förutsättningarna för Lukas Moodyssons första engelskspråkiga film – och en återgång till bredare film efter de experimentiella filmerna Ett hål i mitt hjärta (2004) och Container (2006). Mammoth har de välkända Moodysson-dragen av avståndstaganden mellan människor och tunga, mänskliga problem. Däremot jonglerar han med flera historier på olika håll i världen, vilket gör att den skiljer sig från hans tidigare filmer. Filmen kan också tolkas som en kamp mellan pengar och familj – hur försörjningen också blir en fiende som skadar mer än den gör nytta, samt hur vi i dagens samhälle kan köpa allt för pengar, men värdet skiljer sig beroende på var i världen och i vilken situation man befinner sig i.

Moodysson har verkligen lyckats skaka fram fina skådespelarprestationer, där de yngre barnskådisarna som Sophie Nyweide och Jan David G. Nicdao ger starka intryck på mig och tillhör den viktigaste delen i filmen. Lägg därtill en positiv överraskning i barnflickan Marife Necesito och en mycket trovärdig och superb Michelle Williams som den oroliga karriärmamman.

Gael García Bernal glänser dock mest som den funderande Leo, och visar varför han räknas till de bästa manliga skådespelarna just nu. Vilsenheten och ångesten glänser i hans ögon och trovärdigheten går bara inte att klaga på. Williams tillhör dessutom den kanske jämnaste unga skådespelerskan just nu och visar här en av sina starkaste prestationer (i klass med Blue Valentine och Brokeback Mountain) Bra musikval av Moodysson i det dels mysiga, dels pumpande soundtracket skapar också en fin känsla.

Filmens intensitet är inte lika stegrande som i Lilja 4-ever, men river med jämna mellanrum upp känslor och jobbar lite mer komplext och genomgående tänkande, för att slutligen driva i land. Filmen planterar små, filosofiska detaljer som tilltalar mig väldigt mycket och det gör också filmen lite rikare än Moodyssons första filmer. Mammoth är som en slice Tillsammans med små, små drag av Ett hål i mitt hjärta och lite större, globalare budskap och större storys.

De 70 miljonerna som filmens budget ligger på har använts på helt rätt saker och känns helt rimligt – särskilt om man jämför med svenska Arn-duettens 250 miljoners-rån som gjordes samtidigt. Jag kom till biosalongen med ganska försiktiga förhoppningar, efter att alla skriverier oklokt hade handlat om hur Lukas Moodysson har fått alla förutsättningar för att göra en kanonfilm – själv tycker jag att budgeten och det internationella formatet snarare ökar chanserna för att tryckkraften blir mindre.

Klart är att Moodysson har något att berätta och även om det inte kommer fram med maximal tyngd och tydlighet, som i hans succéer, så väcker filmen mig ordentligt, lyckas beröra mig och jag lämnar biosalongen nöjd – dock knappast tillfreds, och med en hel del att fundera över.

7/10

A Single Man (2009)

Genre: Drama
Regi: Tom Ford
Manus: Tom Ford, David Scearce (efter en bok av Christopher Isherwood)
Längd: 99 min

Filmen utspelar sig i Los Angeles 1962, under kulmen av Kubakrisen, och är berättelsen om George Falconer, en brittisk collegelärare som kämpar för att finna meningen med livet efter att Jim, hans partner sedan lång tid tillbaka, gått bort. George lever i det förflutna och har svårt att tro på framtiden och vi får följa honom under en dag i livet, en dag då möten och en serie händelser leder till att han måste bestämma sig för om han tycker att det faktiskt finns någon mening med livet.

Denna film av debutanten Tom Ford skulle jag ha sett för ett år sedan, inför Oscarsgalan där Colin Firth och Julianne Moore tippades få varsin nominering.  Nu blev det inte att jag såg den, men de fåtalet människor som såg den gav den varma toppbetyg och intresset för filmen kvarstod.

Filmen visar stundtals en fantasifull och medvetet hård klippning, vilket kan ses som onödigt av vissa men som åtminstone gjorde att jag förväntade mig något utöver det vanliga. Filmen är överhuvudtaget väldigt snygg och klinisk i sin torra skildring av 60-talets LA. Miljöerna känns ytterst handplockade och fotot är fantastiskt. Jag tycker också att Colin Firth påminner om en mer berest version av regissören Tomas Alfredson till utseendet, med sin strikta kostymklädsel och tjocka glasögon i typisk 60-talsstil. Filmen speglar huvudkaraktärens sinnesstämning galant med sitt långsamma, utdragna tempo och kvardröjande vid stillsamma situationer som verkligen får sin chans att sätta avtryck. 

Nu har jag dock målat upp A Single Man som en enormt stel och tråkig film, vilket det verkligen inte är. Insjunkandet av filmen må vara grått, men efter det slås jag av en varm kraft från Colin Firths huvudkaraktär och jag sjunker djupt drömsk in i det han upplever. Känslorna som förmedlas från hans innersta; den varma relationen till grannkvinnan (fantastiskt spelad av Julianne Moore), känslan av att ingen bryr sig lika mycket och att väldigt få saker ens spelar någon riktig roll, att ensam betrakta andras gemenskap.

Filmen sätter igång så mycket känslor inom mig att kopplingen till det moderna guldkornet Lost in Translation är befogat, då den på många sätt rör vid samma känslosträngar. Gillade du inte den filmen så är A Single Man nog inte samma sak för dig som för mig. Har du ”bögfobi” och känner dig hotad av filmer som behandlar homosexualitet så är det nog inte heller din kopp te även om du åtminstone borde smaka på den för att motvilligt komma till insikt. Det tycker jag är din plikt, för sällan kommer en film som lika kompromisslöst arbetar fram känslor man sällan får känna av i verkliga livet. Just därför är A Single Man en ovanligt bra film.

Och som George själv säger i filmen, i diskussionen om hur varje amerikan borde reagera när kärnvapenkriget väl bryter ut, men i undertexten antagligen anspelade lika mycket på situationen för världens alla homosexuellt lagda;

”Om det inte finns en värld där man tillåts vara känslosam så vill jag inte längre leva.”

9/10