Behind The Mask: The Rise of Leslie Vernon (2006)

Genre: Mockumentär, Slasher, Komedi, Skräck
Regi: Scott Glosserman
Manus: Scott Glosserman, David J Stieve
Längd: 92 min
Skådespelare: Angela Goethals, Nathan Baesel, Robert Englund, Scott Wilson, Krissy Carlson, Kate Lang Johnson, Zelda Rubinstein, Ben Pace, Britain Spellings, Hart Turner

Leslie Vernon – inspirerad av mördare som Michael Myers, Jason Vorhees och Freddy Krueger, hoppas bli nästa stora massmördare och låter ett team dokumentärfilmare följa honom medan han skapar sin legend i den lilla staden Glen Echo.

Jag har sedan filmen om Leslie Vernon släpptes varit medveten om dess existens och att den uppskattats mycket i skymundan av de mer påkostade skräckfilmerna. I alla år har jag dock missat vad som var det alternativa med just denna film.

I och med att jag själv är i tagen med att skriva manuset till en kommande skräckfilmsbaserad kortfilm kom dock Behind The Mask på tal, då det dels är en fin kärleksförklaring till slashergenren (Halloween, Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, Scream, m.m, m.m.) och dels en alternativ variant på en slasherfilm.

Behind The Mask börjar nämligen som en mockumentär – en fejk-dokumentär, där vi följer en ung man som vigt sitt liv åt att bli en minst lika effektiv mördare som filmlegenderna Jason, Freddy Krueger, Michael Myers och co.

I denna films universum antyds det till och med att dessa mördare inte är filmkaraktärer utan att dom faktiskt existerat och utfört sina respektive massakrer i hålor som Haddonfield, Elm Street och Crystal Lake.

Ännu roligare är att Robert Englund som spelade Freddy Krueger dyker upp i en liten biroll som Dr. Loomis/Donald Pleasence-inkarnation och Kane Hodder som är den mest populära Jason-skådespelaren dyker upp i en grannskaplig cameo just utanför huset som syntes i A Nightmare on Elm Street. Och ni vet den där läskiga lilla spåkärringen i Poltergeist? Hon dyker också upp i en biroll som bibliotekarie. Inte illa alls.

Det bästa med filmen tillsammans med det ganska fräscha upplägget är titelskådespelaren, Nathan Baesel, som imponerar med sitt frispelande agerande som den maniskt sprallige och samtidigt påträngande obehaglige Leslie Vernon. Han påminner verkligen om en nedtonad, mörkare Jim Carrey eller varför inte American Pie-filmernas Sean William Scott? Fast i mörkare, mer fokuserad form då förstås.

Jag skulle till och med kunna dra till med att han påminner om Heath Ledgers Joker-inkarnation emellanåt. Passionen och glädjen i rollen Nathan Baesel spelar lyser sannerligen igenom på ett charmerande sätt och det är tråkigt att se hur pass lite roller han gjort efter denna film. I samma veva som den här filmen gjordes hade han dock en fast biroll i den nedlagda sci-fi/rysar-tv-serien Invasion (2005-2006) som en polisutredare.

Regissören/manusförfattaren Scott Glosserman då? Han har i övrigt gjort en dokumentär om Wikipedia kallad Truth in Numbers? Everything, According to Wikipedia (2010) och en psykologisk thriller – The Truth Below (2011) utspelandes i alpin miljö och som jag av en händelse sett utdrag av och lika delar tyckt varit en frisk fläkt samt ännu en rysare med många logiska luckor.

Så är även fallet med Behind the Mask, som trots sin vilja att skildra storyn som en fejk-dokumentär trots det går över en hel del väl fantastiska gränser och dessutom struntar i ologiken att ett filmteam utan någon egentlig eftertanke tycker att det känns okej att följa en mördares förberedelser inför sina mord, eller att dom trots frånvaron av dem själva alltid lyckas ha en kameraman distansplacerad för att ge bästa klippningsflöde i bilderna.

Jag får därför ta allt med en nypa salt och distans, men det förtar inte så jättemycket då jag i första hand leds in i att filmen är en mörk, mörk komedi som granskar slasher-genren, liksom Kevin Williamson och Wes Craven gjorde med Scream på 90-talet.

Dom rent filmiska inslagen i Behind The Mask känns glättiga och oäkta då filmskaparna går efter en typiskt filmisk look som lågbudetfilmare ofta gör men som paradoxalt nog sänker produktionsvärdet då inte förutsättningarna för ett högre produktionvärde än det dom har helt enkelt inte finns där.

Det tillsammans med klyschigt billig skräckfilmsmusik och ganska lamt och naivt skådespeleri från både den kvinnliga huvudrollen (Angela Goethals) och övriga biroller av mer okänd karaktär gör att filmen blir en mixad upplevelse, men med goda intentioner som jag tar med mig.

Hjärtat finns trots allt verkligen där och det är nyckeln till efterliv inom skräckgenren.

En uppföljare är dessutom på gång med arbetsnamnet ”B4TM” (Before The Mask), tack vare efterfrågningar från engagerade fans och i sin tur till stor del tack vare ett uppenbart passionerat filmskaparteam.

More is never enough – straffet för den totala glädjen

Filmbloggarnätverket ”Filmspanarna” har den här månaden utlyst en önskan att temaskriva kring ämnet ”Knark”. Ett flertal filmer poppar upp ur mitt huvud; Easy Rider (1969), Trainspotting (1996), Requiem for a Dream (2000) och Enter The Void (2009), för att nämna några.

Jag har dock valt att recensera två kanske lite mindre uppmärksammade filmer – bägge från året 2006, med knarket i bakhuvudet.

Dels det tragiska dramat Factory Girl (2006), som baseras på den verkliga kvinnan Edie Sedgwicks öde under 60-talets New York-konstscen, där hon genom att samarbeta med Andy Warhol blev en modeikon, underground-skådespelerska, partydrottning, ”It-Girl” och en superstar av historiska mått – men hennes liv blev lika kort som det var händelserikt.

Hon dog, 28 år ung, efter ett långt liv av hårt festande och drogberoende.

Den andra filmen jag har valt att recensera är det australienska relationsdramat  Candy (2006), med Heath Ledger och Abbie Cornish i huvudrollerna som ett ungt par som tillsammans får kämpa för och emot sitt drogberoende.

Filmen är baserad på romanen Candy: A Novel of Love and Addiction, av Luke Davies. En film vars tagline beskriver knarket och beroendets baksida väldigt bra; ”More is never enough”.

Här under har jag länkat till mina recensioner av dessa två filmer, som jag hoppas kan ge lite trevlig läsning till ”anti-äran” av knarket och dess påverkan på sina undersåtar…

Factory Girl (2006)

Candy (2006)

Här är alla de andra i filmbloggosfären som har skrivit kring temat ”Knark” denna dag. Spana in dem med!

Fiffis filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Flickorna (1 och 2)
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Candy (2006)

Genre: Drama, Romantik, Relationsdrama
Regi: Neil Armfield
Manus: Neil Armfield, Luke Davies (efter en roman av Luke Davies)
Längd: 116 min
Skådespelare: Heath Ledger, Abbie Cornish, Geoffrey Rush, Toni Martin, Noni Hazlehurst, Paul Blackwell, Tom Budge, Jason Chan, Nathaniel Dean

Candy blir kär i Dan – en heroinist, och vi får följa dem i jakten efter en sil att injicera, från missbrukarlivet i Sydney, till livet i Melbourne för att bli fri från drogmissbruket.

More is never enough.

Det är filmens tagline, och de orden förklarar bättre än de flesta livet i ett beroende, om det så handlar om mat, träning, sex eller droger – och allt utöver det.

Straffet för den totala glädjen är att du vill ha mer av den, en gång till och en gång till. Glädjen blir mer och mer kortvarig eller diffus, så du fortsätter, mer och mer och mer.

Det här livet råkar det förälskade paret Dan och Candy ut för. De är unga, men de har liksom många sina hinder att kämpa mot. Inte mycket till utbildning, men drömmar om att bli konstnär och poet. Inga jobb, eller åtminstone ingen trygg ekonomi.

Candy hade en problemtyngd relation med sin mamma sedan tidig ålder. Dan fastnade för drogerna. Drogerna som ledde till heroinet. Det korsade även Candys liv och snart även hennes vener.

Men de var kära. De hade varandra och i begynnelsen av spirande kärlek behövs inte så mycket mer än så. Men knarket är ännu starkare.

De levde aldrig det rikaste livet. Vinet dracks ur kaffemuggar. Pengarna tog slut. De snattade. Han begick bedrägerier. Hon sålde sig på gatan. Allt för att leva ett liv tillsammans. Tillsammans, med drogerna.

Filmen bygger på den gripande romanskildringen av australienske författaren Luke Davies. Stjärnskottet Abbie Cornish (A Good Year, Bright Star, W.E) spelar Candy och det avlidne stjärnskottet Heath Ledger (Brokeback Mountain, I’m Not There, The Dark Knight) spelar Dan.

Deras prestationer i rollerna är fruktansvärt bra. Jag ser vad de tänker. De behöver inte säga det. Det syns på så små saker som ögats rörelse i närbilder för att jag ska ta till mig deras kval. De är rörande tillsammans som ensamma.

Geoffrey Rush (Shine, Pirates of the Caribbean, The King’s Speech) spelar Casper – kemilärare och deras hjälpande hand till knarket. En vänlig gentleman som vet vad ett beroende innebär, men som samtidigt känner att han har rollen som den kloke att bevara, vilket gör honom till en subtilt kluven karaktär.

Rush är som alltid stabil och spelar excentriskt, men inte så att det blir för skärande mot karaktären.

Filmen är väldigt varm när den visar värme, men den dominerande känslan är sandgrå. Väldigt vardagsrealistisk och med rörande, mer drömmande inslag. Särskilt den smärtsamt vackra Tim Buckley-sången ”Song to the siren” används på ett hjärttryckande bra sätt under filmens gång.

Vem som är haren och vem som är räven av Dan och Candy är svårt att veta. Är det så tragiskt som att ifall Candy inte hade träffat Dan så hade drogerna aldrig svalt henne. Är haren då hon? Men om inte Dan hade träffat Candy så hade han aldrig kunnat motstå räven – som är drogerna, ensam.

Då är de alltså harar bägge två. Med en räv som dreglar ovanför dem.

Candy är en film om kärlek och om beroendet som krymper kärleken. Begäret kommer alltid överträffa slutmålet eftersom det intalar dig att det alltid finns längre fram. Kärleken är sällan lika stark som det begäret.

Factory Girl (2006)

Genre: Drama, Romantik, Tragedi
Regi: George Hickenlooper
Manus: Aaron Richard Golub, Captain Mauzner, Simon Monjack
Längd: 99 min (unrated)
Skådespelare: Guy Pearce, Sienna Miller, Hayden Christensen, Jimmy Fallon, Meredith Ostrom, Beth Grant, Mena Suvari, Tara Summers, Alexi Wasser, Edward Herrmann, Shawn Hatosy, Illeana Douglas, Johnny Whitworth, Colleen Camp, Mary Elizabeth Winstead

Baserad på den verkliga historien om ”The It-Girl” Edie Sedgwick, som hoppade av Radcliffe 1965 och gav sig iväg till New York för att söka framgång för hennes konstnärliga ambitioner.

Där träffar hon den unga artisten Andy Warhol. Han lovar att göra Edie till en ”superstar” – och likt en super nova exploderar hon över 60-talets vilda New York-scen bara för att upptäcka hur hon tappar greppet om hennes liv…

Edie Sedgwicks liv är en tragisk saga från verkligheten. För några år sedan såg jag en bild på henne och blev direkt sällsynt nyfiken på vem hon var. Jag läste om hennes korta men intensiva liv. Om hennes status som modeikon. Om henne som en uppenbar förebild för Twiggy. Om hennes romans med Bob Dylan. Om hur hans sång ”Just like a woman” antagligen handlade om henne.

”(…)Ev’rybody knows
That Baby’s got new clothes
But lately I see her ribbons and her bows
Have fallen from her curls
She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl

Queen Mary, she’s my friend
Yes, I believe I’ll go see her again
Nobody has to guess
That Baby can’t be blessed
Till she sees finally that she’s like all the rest
With her fog, her amphetamine and her pearls(…)” – Just Like A Woman (Bob Dylan)

Jag blev besatt av henne och försökte få tag på alla hennes filmer av Andy Warhol, som hon gjorde under sin karriär som modell och skådespelerska i hans konstnärsnäste ”The Factory”. Jag förstod precis vad folket som levde i hennes tid menade när de berättade om hennes märkliga magi.

”She had a poignantly vacant, vulnerable quality that made her a reflection of everybody’s private fantasies. She could be anything you wanted her to be — a little girl, a woman, intelligent, dumb, rich, poor — anything. She was a wonderful, beautiful blank. The mystique to end all mystiques.” – Andy Warhol

”There seemed to be this almost supernatural glow to her that’s hard to describe. Literally there was an aura emanating from her, a white or blue aura. It’s as if Edie was illuminated from within. Her skin was translucent — Marilyn Monroe had that quality.” – Robert Heide

”It was sad but not shocking. There was something about Edie that said, ”This is a one-act play. It’s not going to go on forever.” – Fred Eberstadt, om Edies död.

Vid 28 års ålder var hon död. Hennes låga slocknade efter ett turbulent liv, kantat av trauman, depression, festande och drogberoende.

I filmen Factory Girl spelar modellen och skådespelerskan Sienna Miller (Casanova, Interwiew, Stardust) rollen som Edie och bortsett från vissa dokumentära sekvenser så gör hon ett riktigt bra jobb i att visa på Edies sköra och magnetiska personlighet. Hon växer ju längre filmen pågår och visar att hon är en skådespelerska även för tyngre roller.

Australienske Guy Pearce (L.A. Confidential, Memento, The Proposition) glänser dock rakt igenom då han förvandlar sig fullständigt i rollen som den karismatiske ikonen Andy Warhol. Det märks att han älskar sin roll då han gärna drar sig till färgstarka karaktärer och i den här filmen gör han sin karriärs bästa prestation. Hade filmen gått hem bättre kommersiellt så hade han helt klart kunnat varit en av de nominerade på Oscarsgalan för denna film.

Två andra som dyker upp i filmen är dels talk-show-programledaren Jimmy Fallon i rollen som Edies närmaste vän (en roll han gör med fin känsla), samt Hayden Christensen (Anakin i Star Wars: episod II-III) som folksångaren Billy – en fiktiv kopia av Bob Dylan (eftersom Dylan givetvis inte stöttade filmprojektet).

Christensen imiterar Dylan och det blir stundtals just bara imitation, men då Dylan har ett väldigt karaktäristiskt sätt att uttrycka och formulera sig så är det inte den lättaste uppgiften. Jag hade dock önskat mig att han och manusförfattarna hellre distanserade sig lite mer från originalet, för i de mer avskalade scenerna levererar även Christensen.

Manuset är i sig inte helt oproblematiskt då det dels känns som att delar av filmens scenföljd har skapats i klippningsrummet snarare än på pappret, samt så låter de karaktärerna tala med väldigt citatmässiga repliker flera gånger. Jag ställer mig lite kluven till det då jag oftast gillar mer realistisk dialog, men samtidigt är intrigen en väldigt tidlös tragedi i grunden, vilket gör att den förhöjda dialogen förstärker känslan av en pjäs eller opera.

Vissa stunder skär det sig och flertalet gånger passar det och jag blir väldigt emotionellt berörd då jag känner till bakgrunden. Filmen lyckas dock verkligen hitta en stark känsla av ett autentiskt New York under 60-talets kreativa glansdagar och drogerna som cirkulerade i konstnärskretsarnas skuggor.

Filmen lyckas enligt mig skildra Edies senare liv på ett gripande sätt trots vissa brister. Livet hos en kvinna fylld av känslor och drömmar, men som alltid kastade sig handlöst, rätt in i en okontrollerbar storm.

Drogerna började som presenten för att hon tog för sig och utvecklades till vikten som skulle hålla henne kvar i det lyckliga tillståndet, men ju turbulentare hennes liv blev, ju svårare blev det att kontrollera reglaget för glädje eller sorg genom dem.

Filmen diktar delvis med sanningen, men inte ens sanningen är fakta när det gäller Edie Sedgwick. Om hennes romans med Bob Dylan är romantiserad och överdriven går inte att svara på. Vissa hävdar att Edie väntade hans barn men tvingades göra abort på grund av Dylans äktenskap med sin blivande fru, medan andra påstår att det var hennes påhittade drogfantasier.

Myten eller sanningen kring allt som hände kring ”the New York scene” och hennes boende Hotel Chelsea (som hon vid ett tillfälle råkade tända eld på) under ”the swinging 60’s” är fasligt spännande.

Jag uppmuntrar fler att upptäcka hennes levnadsöde och framför allt hennes person, för få kvinnor – om någon, har den dragningskraft som hon hade och det är därför som Andy Warhol – säga vad man vill om honom, myntade uttrycket ”Superstar” på henne.

Denna ”The Queen of Underground Cinema”, Warhols musa (hatar för övrigt uttrycket ”musa”) och världens första ”It-girl”, men framför allt en av de vackraste tragedierna från verkliga livet.

En ikon som förtjänar att alltid kommas ihåg.

Fotnot: Här under är några urklipp från verklighetens Edie Sedgwicks liv. Dels en interju med henne själv och dels en tillsammans med Andy Warhol. Jag uppmuntrar till att ta reda på mer om henne.

Hatchet (2006)

Genre: Slasher, Gore
Regi: Adam Green
Manus: Adam Green
Längd: 85 min
Skådespelare: Joshua Leonard, Tony Todd, Robert Englund, Richard Riehle, Patrika Darbo, Parry Shen, Deon Richmond, Mercedes McNab, Kane Hodder, Joel Moore, Tamara Feldman, Joel Murray, Rileah Vanderbilt, Joleigh Fioravanti

Det deformerade barnet Victor Crowley bor med sin far i ett hus vid träsket. En Halloweenafton kommer elaka ungar dit och sätter eld på huset. Victor Crowley går en fruktansvärd död till mötes, och legenden om pojken vid träsket är född. Men är han bara en legend?

Har varit sugen på att se den här sedan förra året, utan att ha haft ett dugg höga förväntningar på den. Egentligen är det uppföljaren jag varit mest sugen på då den ska slå rekord i utnyttjande av blod i en slasher, men jag måste ju börja med den första först, givetvis.

Handlingen tar dock egentligen vid i en idyllisk stad som fått festfeber, där turisten Ben hellre vill ut på träsksafari istället för att umgås med Marcus och polarna på de lokala pubarna där ölen skvalpar och de klyschiga kvinnorna likaså. Träskturen blir dock av, tillsammans med en falsk guide, ett pensionärspar och en amatörporrfilmsregissör samt hans två fnaskiga skådespelerskor.

Filmen är gjord med en förkärlek till den klassiska tonårsslasher-genren med en obligatoriskt billig handling och producenterna har lyckats locka några klassiska slasherstjärnor, i form av Robert ”Freddy Krueger” Englund i en cameo, Tony ”Candyman” Todd i en annan cameo och framförallt Kane ”Jason Voorhees” Hodder som mördarbesten Victor Crowley.

Dessa två skådisar är det som gör filmen, för Hatchet är en pinsamt dålig skriven film som i övrigt bjuder på pinsamma, klyschiga karaktärer som inte tillåter skådisarna att kunna leverera knappt en droppe kvalitet. Den kvinnliga huvudkaraktären Marybeth (spelad av tv-serieinhopparen Tamara Feldman) kommer knappast undan med hedern i behåll då hennes känsliga scener känns väldigt såsiga och framtvingade.

Den enda jag gillade var långskånke huvudrollen Ben, spelad av Joel David Moore som synts i så skilda filmer som The Hottie and the Nottie, Avatar och Dodgeball. Hans polare Marcus, som spelas av Deon Richmond (Not Another Teen Movie, Van The Man) är också trovärdig och de har en bra kemi tillsammans. Dock känns dom som hämtade från en fjunig tonårssexkomedi i stil med Harold and Kumar, vilket inte ger många plus till en skräckfilm.

Kvinnorollerna och mansrollerna är utan tvekan skrivna ur en sexfixerad tonårskilles synvinkel och inledningen av filmen slår något slags rekord i flest nakna tuttar i bild på kortast tid, då intrigen tar vid i en stad som firar någon slags högtid som går ut på att supa tillsammans med redlösa kvinnor. Det är dock underhållning den här filmen rider på och den funkar nog utmärkt för ett ungt, puckat grabbgäng utan större krav på film en vanlig öldrickarkväll.

När slaktfesten från Mr. Crowleys yxa väl sker så skvätter det blod utan dess like, så pass att till och med när han vrider nacken av ett offer så kastas det köttslamsor mot trädstammarna runtomkring. Överdrivet och givetvis kul på ett bisarrt sätt. Det största misslyckandet med filmen är dock att endast en karaktär tycks bära mobiltelefon, vilket känns högst otroligt i en tid som denna och om de andra karaktärerna hade tagit med sina så hade allas liv och 208 liter blod (japp, så mycket fejkblod spills i denna film) nog sluppit gå till spillo. Regissören Ti West har dock rätt i att mobiltelefonen har förstört mycket spänning i skräckgenren då den underlättar på tok för mycket för filmens jagade offer.

Jag klarar mig dock igenom denna film och ser nu istället fram emot Hatchet 2 som kom förra året, där dagens största ”Scream Queen” – Danielle Harris (skådespelerska i fyra Halloween-filmer), tar över huvudrollen och där blodutgjutelsen mer än fördubblas då den visar 515 liter spillet fejkblod (!!!), vilket är rekord för genren.

2/10