Queer Top 20 | #5. The Rules of Attraction (2002)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.

---

#5. The Rules of Attraction (2002)

The Rules of Attraction (eller Lustans Lagar som den ibland kallas) är baserad på en bok av Brett Easton Ellis. Den följer tre huvudkaraktärer: Sean Bateman, spelad av James Van Der Beek och bror till Patrick Bateman som spelades av Christian Bale i American Psycho (böckerna som filmerna bygger på skrevs båda av Ellis), Paul Denton (Ian Somerhalder) och Lauren Hynde (Shannyn Sossamon). Handlingen följer dessa tre karaktärers livsöden på college och det är Pauls obesvarade förälskelse i Sean som placerar den på denna lista. Detta är en mycket bra film.

Christer Hedström

---

Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

I spåkulan: Cabin Fever (2016)

Efter att ha sett trailern för den färska remaken av skräckfilmen Cabin Fever (2002) bekräftas allas skepticism om att remaken är totalt onödig.

Eli Roth (Hostel 1 & 2, Green Inferno, Knock Knock – läs min recension av Hostel 2 här) som stod för originalet sade sig gå igång på vad manusförfattare Randy Pearlstein och regissör Travis Z ville göra med en remake av hans film och godkände därför deras idé, men resultatet verkar såklart ha handlat om att tjäna lättförtjänta pengar på en lättgenomförd filmproduktion med gratisskjuts på den etablerade ”franchisen”, om det går att kalla Cabin Fever det.

Trailern bevisar att filmen är en scen-för-scen-remake så när som på ytliga förändringar hos en och annan karaktär. Bland annat är polisen Winston här en tjej istället för kille – kreativt. Dom är till och med klädda som att den var inspelad i början av 2000-talet. Är det alltså till och med en periodfilm för att undvika mobiltillgänglighetsproblemet skräckfilmer som utspelas i ”modern tid” får utstå? Så här sammanfattas förändringarna genom Wikipedia, baserat på en artikel från Entertainment Weekly;

The film is unique in that it uses the same script as Roth’s original, although director Zariwny trimmed the page count from 134 to only 92. Zariwny also discussed and incorporated aspects that Roth wanted to include in the original but wasn’t able to. One notable change is that Deputy Winston, a male in the first film, is now played by a female. Zariwny claimed he made this choice because ”There was no way for me to emulate Giuseppe’s performance.”

Trailern känns ju precis som originalet och ger mig ganska uteslutande nostalgiska känslor inför filmen från 2002 och marginellt mer sugen att se den filmen. Originalet är enligt mig en – för sin genre, ganska så bra film med sina kvaliteter och även om den inte charmade mig alls när jag först såg den, har den vuxit dom cirka tre gångerna jag därefter sett om den till att bli en liten favorit. Nej, jag skojar inte. Det är en rätt stämningsfylld film med vissa, absurda höjdpunkter. Uppföljaren Cabin Fever 2: Spring Fever (2009) däremot, där har vi ett absurt mästerverk.

Samtidigt; Jag blir faktiskt lite full i skratt över att remaken är så karbonkopierad att jag har en paradoxalt positiv känsla över den. Det taskigt småslantkåta i att Roth höjer upp detta remakeprojekt som något engagerande och att det visar sig vara samma film igen gör att det känns som ett absurt skämt.

Klart jag inte vill missa det. Klart jag kommer se den. Men jag kommer inte betala för att göra det.

Spun (2002)

Genre: Drama, Komedi, Kriminalare
Produktionsland: USA
Manus: Will De Los Santos, Creighton Vero
Regi: Jonas Åkerlund
Längd: 101 min
Skådespelare: Jason Schwartzman, John Leguizamo, Mena Suvari, Patrick Fugit, Peter Stormare, Brittany Murphy, Alexis Arquette, Deborah Harry, Chloe Hunter, Eric Roberts, Mickey Rourke, Nicholas Gonzalez, Charlotte Ayanna, Ron Jeremy, Josh Peck, Julia Mendoza, Elisa Bocanegra, China Chow, Larry Drake, Rob Halford, Billy Corgan, Lisa Brounstein

Based on the truth… and lies

En utflippad metamfetaminberoende man introduceras till sin dealers rekommendation, vilket blir inledningen på en tre dagar lång galenskap.

Svenske musikvideoregissören Jonas Åkerlund gör emellanåt fiktionfilm. Spun är en riktig kultfilm som jag antar har en trogen skara beundrare, för den levererar som en fyrverkerisnurra. Skildrar ett gäng neurotiska kaninknarkare i deras ”white trash”-liv. Oerhört fin, dysfunktionell ensemble med Brittany Murphy (R.I.P.), Mena Suvari, Mickey Rourke, Jason Schwartzman, John Leguizamo, Peter Stormare och andra roliga nunor. En ovanligt trevlig ensemble knäppisar.

”She can’t handle her shit, man. You know? She’s been, like, partying with the candy for ten, eleven days. And then the bitch crashes, and then she starts freaking out. Man, you know, she’ll split for a day or two then she’ll come back. She’s just spun.”

Fotot är skateboard-märkt ultravidvinkel vilket jag älskar och det är som gjort för filmens miljöer och perspektivet dom ses igenom. Klipptekniken är riktigt flashig och det flippiga ADHD-berättandet på stissiga doser speed ger mig starka vibbar av Gregg Arakis filmer (som Totally F***ed Up, Nowhere, Kaboom etc.) och det bästa från det rave-osande 90-talets undergroundkultur. En riktigt frisk filmfläkt som känns fräsch och nyskapande även 14 år senare. När får vi se en flippig, edgy film på svenska av Jonas Åkerlund? Snart! Snart!!

3 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

Fotnot: Filmkollektivet Har Du Inte Sett Den snackade ganska kärleksfullt om Spun i ett av avsnitten av deras podcast, under filmspanartemat ”Knark”.

Halloween: Resurrection (2002)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Sean Hood, Larry Brand
Regi: Rick Rosenthal
Längd: 94 min
Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Busta Rhymes, Bianca Kajlich, Tyra Banks, Brad Loree, Sean Patrick Thomas, Daisy McCrackin, Katee Sackhoff, Luke Kirby, Thomas Ian NIcholas, Ryan Merriman

Den åttonde Halloweenfilmen visade sig bli den sista i originalserien. Filmen försökte rikta sig till ungdomar med en handling som till stor del kretsade runt internetkulturen och genom att casta modellen/pratshowvärden Tyra Banks och rapparen Busta Rhymes. Filmen regisserades av Rick Rosenthal (som långt tidigare även regisserade Halloween 2 – läs recensionen) och är mycket illa omtyckt av de flesta, av goda skäl.

Laurie Strode har under de senaste tre åren suttit på ett mentalsjukhus. Hon verkar apatisk och neddrogad, men det är bara ett skådespel för personalen. I själva verket är hon mer alert än någonsin och väntar på att hennes bror, Michael Myers, återigen ska söka upp henne. Michael dyker som väntat upp, och efter tjugotre år lyckas han åstadkomma vad han så länge har försökt: han dödar Laurie. En reality-show ska spelas in i Michael Myers barndomshem. Alla deltagarna kommer att ha kameror på sig och showen sänds live på internet. Föga anar producenterna och deltagarna att Michael är på väg hem.

Halloween: Resurrection är utan tvekan den sämsta Halloweenfilmen av dem alla. Även om början är ganska bra så är den inte ett tillräckligt värdigt avslut för Laurie Strode, och den är dessutom den enda bra delen av filmen. Om Halloween 3 (läs recensionen här) och Halloween 6 (och den recensionen här) är de filmer som handlar mest om Halloween (högtiden) så är detta den som gör det minst. Ett par korta scener med pumpor och utklädda barn finns, men de känns nästan som att de slängdes in i sista sekunden som en eftertanke. En av filmens karaktärer går på en Halloweenfest med sin kompis, men ytterst få av ungdomarna där är utklädda till något läskigt (karaktären i fråga och hans kompis är utklädda till John Travolta och Samuel L. Jacksons karaktärer från Pulp Fiction), så det känns som att det lika gärna skulle kunna vara en helt vanlig maskerad.

Många av karaktärerna är enormt irriterande. Värst av dessa är Donna (spelad av Daisy McCrackin) som ska föreställa ”den smarta tjejen” men som bara säger antingen dumma eller uppenbara saker som bara låter smarta för folk med otillräckliga ordförråd. Dessutom vill hon helt plötsligt ha sex med en av de andra karaktärerna trots att hon helt iskallt har nobbat honom fram till dess.

Hela handlingen med reality-showen och livesändningen på internet hade kunnat fungera i en Screamfilm eller i en helt egen skräckfilm, men det är verkligen inte något de borde ha gjort med en sådan anrik och omtyckt serie som Halloween. Halloween behöver inte förlita sig på billiga gimmickar. Mot slutet av filmen havererar den totalt, mest på grund av Busta Rhymes karaktär och hanterandet av Michael Myers. Övriga karaktärer i filmen är det inte ens värt att ta upp, men jag kan iallafall säga att skådespeleriet varierar från hemskt till okej, vilket är ett rejält steg ned i kvalitet från den föregående filmen.

Visste ni att:

• Jamie Lee Curtis gick bara med på att medverka i filmen för att försäkra sig om att hennes karaktär inte skulle komma tillbaka i fler potentiella uppföljare.
• Från början lekte studion med tanken på att göra en Halloweenfilm med en helt ny och egen handling (i stil med Halloween 3), men omröstningar på webbsidor visade att majoriteten av fansen vill ha tillbaka Michael Myers.
• Påtänkta titlar för filmen inkluderade Halloween: MichaelMyers.com och Halloween: The Homecoming.

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Även jag recenserade denna film 2010 och håller med om precis allting – till och med betyget, kort sagt. Om detta kan du läsa här.

28 Days Later (2002)

Genre: Psykologisk, apokalyptisk zombierysar-science-fiction
Regi: Danny Boyle
Manus: Alex Garland
Längd: 113 min
Skådespelare: Cillian Murphy, Naomie Harris, Brendan Gleeson, Megan Burns, Christopher Eccleston, Noah Huntley, Luke Mably, Stuart McQuarrie, Ray Panthaki

”Be thankful for everything for soon there will be nothing.”

Storbritannien drabbas av en fruktansvärd epidemi som får människor att drabbas av okontrollerbar vrede och likna något som skulle kunna beskrivas som ”rabiessmittade zombies”. Och mitt i det evakuerade London vaknar en man upp från koma och undrar varför alla har stuckit – ända tills han själv blir tvungen att springa från en säker död.

Så långt är allting ungefär som en zombiefilm brukar vara, men filmen utvecklas till att bli allt mer psykologiskt påfrestande och utvecklas till en studie i hur människor hanterar extrema krissituationer tillsammans. Visst är de zombieliknande, adrenalinkokande människorna skräckinjagande när de kommer huggandes, men det är ingenting mot att se huvudkaraktärernas öde i händerna på sin egen sort.

Danny Boyle (Trainspotting, The Beach, Sunshine, Slumdog Millionaire) har därmed gjort en originell ”zombierulle”, på så sätt att den flyttar fokuset från det som vi kallar zombies och istället skildrar hur vi människor hanterar den gigantiska existenskris som det innebär att veta att minsta lilla felbeslut är ett steg närmare hela mänsklighetens undergång. Att filmens zombies dessutom kan springa i samma takt som vanliga människor istället för att släpa sig fram gör inte stressen desto mindre.

Danny Boyle har dessutom gjort det djärva beslutet att filma i stort sett hela filmen med simpel DV-Canon-teknik vilket ger en kornig, realistiskt dokumentär ton på filmen. Boyle har dock en väldigt visuell talang och lyckas göra filmen estetiskt mycket snygg trots ”nerköpet” med DV-inspelning istället för 35 mm-film. Fotot får hjärtat att klappa ännu mer när bilden inte lyckas visa allt i högsta skärpa. Och sin vana trogen levererar Boyle ett superbt sammansatt soundtrack som han har skämt bort oss tittare med i stort sett alla hans filmer.

Filmen är dessutom ett skådislagbygge då inte bara de mer bekanta huvudrollerna levererar, utan filmen är fylld till bredden av väl agerande aktörer som känns väl insatta i de situationer de ska agera i. Ett extra plus dock till den meriterade Brendan Gleeson som spelar en sällsynt dyrbar karaktär för genren. Cillian Murphy (Batman Begins, Inception) fick dessutom sitt genombrott med denna film.

28 days later ger spänning på en ohälsosam nivå och det är bara synd att slutet känns lite för plötsligt för att jag ska vara helt och hållet nöjd, men det är egentligen det enda negativa jag har att säga. Filmen är en ovanligt intelligent höjdare för genren i övrigt och tar upp väldigt tänkvärda psykologiska, existensiella och filosofiska ämnen mitt i all hopplöshet, och jag såg majoriteten av filmen sällsynt driven av ren överlevnadsinstinkt.

Danny Boyles brittiska zombieskildring är en postapokalyptisk Den sista färden och den bästa i sin genre tillsammans med den betydligt muntrare, tillika brittiska, Shaun of the Dead (2004).

8/10