Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.
#16. Boys Don’t Cry (1999)
Denna verklighetsbaserade film om den transexuelle Brandon Teena (Oscarsbelönade Hilary Swank) och dennes tragiska livsöde har samma känsla som Monster. Utöver Swank skiner bland andra Chloë Sevigny och Peter Sarsgaard i sina roller. Detta är inte en film som man mår bra av att se, men det är en bra film.
Christer Hedström
Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.
Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp.
Årets första filmspanartema är trevligt, då det är ”Tåg”, kort och gott. Sedan jag flyttade till Stockholm i augusti har det blivit en del tågresande fram och tillbaka mellan Dalarna och huvudstaden och jag uppskattar alltid en stunds avkoppling i tågmiljö.
Som tema är ”Tåg också något som öppnar för stora friheter, vilket jag därför har dragit nytta av.
Jag har valt att lista filmkaraktärer som likt tågen går som på räls. Det är dock en mer bokstavlig tolkning av uttrycket så min lita består av filmer, som innehåller karaktärer, som någon gång under filmens gång går på järnvägsrälsar. Mycket nöje!
…
Paris, Texas (1984)
Jag blir så glad när jag kan hitta rena bildbevis som stödjer mitt påstående om rälsgång och det gör att Harry Dean Stantons (Alien, Wild At Heart, Fire Walk With Me) karaktär i Wim Wenders drömska, lilla mästerverk har en given plats på min lista.
Och som han går sen! Han går och går och går som en av dom där duracellkaninerna som gick på reklam när jag var liten – fast oefterhärmelige Harry gör det i slow-motion. Det här är en mer realistisk och meditativt nedtonad version av Forrest Gump och Stanton och Nastassja Kinskilyser av elektricitet.
Staden Paris i Texas är faktiskt i sig ett järnvägscentrum och dessutom utsedd till ”the best small town in Texas” vilket inte är illa pinkat. Dock utspelas Wim Wenders film över huvud taget inte i staden trots titeln.
…
An American Tail: Fievel Goes West (1991)
Fievel i Vilda Västern är är en av mina två, tre absoluta favoritbarnfilmer (tillsammans med Resan till Melonia, Lejonkungen och möjligen Landet För Länge Sedan).
I den Don Bluth/Steven Spielberg/George Lucas-producerade filmens första akt beger sig den modige, slangbelleskjutande äventyrsmusen Fievel Muskewitz och hans polska familj med musexpressen för att söka lyckan i en nybyggarstad mitt ute på ökenprärien i den amerikanska Vilda Västern.
Fievel råkar i onåd med sitt nemesis Katt A. Strof och ramlar tyvärr av tåget, varpå den förrädiska hettan och törstandet efter vatten får honom att följa järnvägsrälsen för att hitta i ”ingenmansland”. Jag vet inte hur pass mycket han faktiskt går på rälsen, men filmen förtjänar sin plats på den här listan, så mycket magi som den gett mig!
Lone rangern Wille Slurp är kung och ”Det Laaaaaaaata ögat” är ett givet triumfkort om man hamnar i bråk i gränder…
…
Schindler’s List (1993)
Steven Spielbergs förintelseskildring hade kunnat vara en väldigt stillastående roadmovie fast på järnvägsräls om det inte vore för att han valde att fokusera handlingen på annat istället och jag vill påstå att han tog rätt dramaturgiskt beslut ändå.
Att judarna vandrar längs med rälsen när dom blir befriade i slutet var det första jag tänkte på när jag listade Schindler’s List (ordvits! ”List”, ”lista” …ni fattar?!). Dessutom är rälsen i sig det enda raka spåret både in och ut ur koncentrationslägret och som bilderna visar kom rälsen till nytta ur flera avseenden.
…
Apan (2009)
Svenske regissören Jesper Ganslandt har genom filmer som Farväl Falkenberg (2006) och Blondie (2012) skildrat harmoni och disharmoni på ett genomarbetat sätt, men i filmen Apan som därimellan skildrades disharmonin på ett betydligt mer kraftfullt och olycksbådande sätt.
Som när komikerförknippade Olle Sarri hängset traskar upp på en tågräls mitt i skogen och endast är några hundradelar från att självmant bli överkörd av tåget som swiiissschhhar förbi med full styrka! Så kan det också gå, på räls.
…
Now or Never (1921)
Harold Lloyd är en ikonisk stumfilmsgigant främst ihågkommen för sina vågade aktioner på hög höjd, särskilt i Safety Last då han berömt hänger från ett klocktorn.
I Now or Never, som kom ut två år tidigare, för han ett fasligt springande både på räls, under tåg, i tåg och på tåg. Då ber man om att få medverka i månadens tågtema och så även på min rälsbundna promenadlista. Kolla bara på klippet nedan för att ta del av ytterligare strapatser från Harold Lloyd på räls…
…
Paranoid Park (2007)
En central del i denna – av Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Milk) regisserade filmen, utspelas vid en vagnstation och killen som filmen handlar om springer över ett antal rälsar faktiskt. En film jag behöver se om för att bilda mig ett mer bestående intryck, men en solklar kandidat på denna lista!
…
Dark of the Sun (1968)
Denna bortglömda krigsfilmpärla från 1968 som också går under namnet The Mercenaries – eller Sista Tåget Från Katanga på svenska, är ett måste att snoka fram och uppleva då den stadige kultskådisen Rod Taylor (The Birds, Inglourious Basterds) äger filmen i rollen som en tuff men mjuk legosoldat.
Tillsammans med ett team blir Rod värvad för att rädda en grupp europeer bosatta i Kongo från att råka i Simba-rebellernas händer under Kongo-krisen någon gång på 60-talet. Filmen är en lång och explosiv kamp längs med järnvägsrälsen som ska ta dom till målet i ett romanbaserat krigsraffel i riktig The Expendables-anda – fast bra.
Filmen blev ganska ratad när den kom på grund av sitt rika innehåll av våld och tortyr, så det är föga förvånande att denna influerade Quentin Tarantino när han gjorde Inglourious Basterds (2009) 40 år senare.
Det helt gudomligt fantastiska och blytunga ledmotivet till Dark of the Sun (av Jacques Loussier) finns med i Tarantinos film på flera ställen och rejäle Rod Taylor gör en mycket värdig cameo som självaste Winston Churchill i nämnda film – med bravur!
Rod var faktiskt ena halvan av inspirationen för Brad Pitts karaktär ”Aldo Raine”, givetvis tillsammans med den än mer bortglömde kultskådisen Aldo Ray (Nightfall, What Did You Do In The War Daddy?, The Green Berets).
Birollsskådespelerskan Yvette Mimieux (som spelade med Rod Taylor i flera filmer) gav för övrigt namn åt Basterds-huvudrollen Shosanna Dreyfuss adoptivmoder, ”Madame Mimieux”. En karaktär som – trots att scener spelades in med henne porträtterad av asiatiske kvalitetsskådisen Maggie Cheung(In The Mood For Love, Clean), klipptes bort.
Så varför är denna film med på listan? Enkelt. Den utspelas oavbrutet längs med ett järnvägsspår och ser du det heta postermotivet så märker du att det springer minst en myrstack med Simba-rebeller på rälsen i samklang med typ alla filmens övriga karaktärer. Filmen är ett rent myller av rälskutande.
…
Hälsoresan (1999)
Stig-Helmer och Ole vandrar vilsna genom Dalarnas skog i knallgula kycklingdräkter och för att hitta tillbaka till civilisationen följer dom givetvis gamla hederliga bergslagenbanan. Klockren kvalificering för listan, med stilpoäng och guldstjärna i kanten.
…
The Good, The Bad and The Ugly (1966)
Det här är ett gränsfall, men Tuco slänger upp en tungburen fångvakt på rälsen för att kunna kapa handbojan han fängslats fast i vakten med. Dessutom vandrar dom under en räls när dom försöker spränga en bro. Som sagt; ett gränsfall hur mästerlig filmen än är, men man skulle kunna säga att fångvakten åtminstone följer spåret, höhöhö…
…
Stand By Me (1986)
Stand By Me är en fantastisk, FANTASTISK (!) ungdomsberättelse som bygger på Stephen Kings novell ”The Body”. Det är också den kanske mest värdiga kandidaten att få en plats på min lista.
Titta vad glada dom är över att gå som på räls! TITTA! När pojkgänget vandrar ut i skogen så blir rälsen i sig en slags karaktär som bollar med deras personer på olika vis och vid flera tillfällen. Vem minns inte då Corey Feldmans underbara karaktär ska utmana dom andra i vem som vågar vara kvar på rälsen längst, eller scenen när dom befinner sig mitt på en järnvägsbro?
Och vem minns inte det här ögonblicket? Om det fanns en Gud skulle jag be och tacka just nu…! Tack för alla filmögonblick på järnvägsrälsar!!
…
Det var det. Förmodligen har övriga filmspanarbloggare tolkat ”Tåg”-temat på fler sätt än mitt sätt, så spana in deras inlägg på temat och förkovra dig ännu mer i tågets bana på film.
Genre: Psykologisk rysare, Drama, Mysterium Regi: Craig R. Baxley Manus: Stephen King Längd: 249 min Skådespelare: Tim Daly, Debrah Farentino, Colm Feore, Jeffrey DeMunn, Carson Manning, Casey Siemaszko, Julianne Nicholson
En kraftig storm drar förbi invånarna på ön Little tall island, som isolerar dem från fastlandet. Strax innan har gamle tant Clarendon blivit ihjälslagen av en okänd, lång man som verkar veta allt för mycket om öns invånare. Ingen vet vem han är, men han har ett meddelande till öborna; ”give me what I want, and i’ll go away”…
Detta är bara början på en gastkramande historia med, enligt mig, den perfekta Stephen King-känslan. Stephen King skrev denna miniserie exklusivt för televisionen. Historien påminner en hel del om The Mist, på så sätt att ett gäng vitt skilda människor ställs inför en situation som inte går att vara förberedd på och som kräver att man håller ihop och värderar vänskapen man byggt upp – något som är lättare sagt än gjort när tilliten börjar svikta och döden finns närmare än någonsin. Mitt favorittema för dramatiska förutsättningar!
Det händer sällan att filmatiseringar av King’s böcker blir lyckade, men här har King skrivit speciellt för tv och för mig känns det som om man läser en rejäl och spännande bok som man bara inte kan släppa. King undkommer manusbakslaget som annars brukar infinna sig i hans filmatiseringar då det inte blir en komprimerad adaptation från en bok eller å andra sidan en utfylld novell, samt att handlingen håller sig tillräckligt nära realismen.
Jag vill hela tiden veta hur det går, och även om det här var den sjätte gången jag såg Storm of the century så var det samma känsla som infann sig. Bara Kubrick’s The Shining är bättre av det som Stephen King delat med sig av till tv och film, för Storm of the century är en mäktig saga som berör på ett mycket mer komplext sätt än vad jag är van vid.
Karaktärerna gestaltas suveränt av en ovanligt välcastad församling kvinnor och män, yngre och äldre. Doldisen Colm Feore gör förmodligen sitt livs roll som den mystiska mannen som anländer till ön, och har det perfekta uttrycket för att spela ondskefull utan att det blir det minsta överspelat eller påklistrat. Hans ögon och bleka, beniga ansikte tillför rollen perfekt, precis som det återhållsamma, skumt gentlemannaaktiga bemötandet till allt och alla.
Även den trogne King-skådisen Jeffrey DeMunn (Nyckeln till frihet, Den Gröna Milen och nämnda The Mist) gör en färgstark prestation som öns egocentriske borgmästare och är en mycket kapabel skådis. Carson Manning, i den ganska lilla birollen som öns kyrkmästare och spontankurator, briljerar också på ett mycket äkta sätt. Hon påminner också kusligt mycket om den fantastiska skådespelerskan Kathy Bates (Misery), både till utseende och sätt. Det är inte förens på senaste tid som jag faktiskt insett att det inte är hon, utan den betydligt mer okända Carson Manning.
En miniserie blir sällan så här bra som Storm of the century är. Den ger dig kuslighet, oväder, mysig spänning, öliv och tänkvärd paranoia. Det här är precis den filmen som du ska se när det är en kall kväll och regn, snö eller annat oväder ute. Ett bortglömt – eller snarare aldrig riktigt upptäckt, guldkorn!