Etikettarkiv: 1998

Queer Top 20 | #7. Velvet Goldmine (1998)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#7. Velvet Goldmine (1998)

Jonathan Rhys Meyers, Ewan McGregor, Christian Bale och Toni Collette med flera medverkar i denna pärla om 70-talets glamrocksdagar som är starkt influerad av rockstjärnor som David Bowie, Mick Jagger och Lou Reed. Velvet Goldmine är en film full av bra musik, intressanta karaktärer och en härlig skildring av 70- och 80-talets England. Om du vill se Batman och Obi-Wan Kenobi ha sex på ett hustak (eller för all del bara se en väldigt bra film om glamrock) så bör du se denna film. Filmen regisserades av Todd Haynes, som senare gjorde I’m Not There, en annan bra film om musik.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Annonser

Smart filmmusik #3: I want to know what love is (Fucking Åmål)

Smart-Filmmusik-ny-header-2

FuckingAmal l_32948_0150662_fe0a379dLukas Moodysson är en regissör med rejäl känsla för musiken i sina filmer och inte sällan – snarare alltid, leker han med låtar som signalerar dom mest naiva, sentimentala och nakna känslorna.

I hans debutfilm Fucking Åmål (1998) utspelas det precis en sådan scen då de två tjejerna Agnes (Rebecka Liljeberg) och Elin (Alexandra Dahlström) får lift av en äldre man.

I bilen spelas Foreigners klassiska och extremt klyschiga tryckarlåt ”I want to know what love is” i bakgrunden.

Där och då klickar det plötsligt mellan de två tjejerna i baksätet och lika delar ungdomlig igenkänningsfaktor – eller i minsta fall ungdomsfantasi, blandat med pinsamheten över hur pass klyschig situationen är precis som det brukar vara i verkliga livet.

Lukas Moodyssons absurda val att låta scenen utspelas i en äldre mans bil, med potentiella vibbar av att vara lite suspekt (läs; pedofil eller allmänt pervo), gör scenen ännu smartare. Att det sedan är en av de mest genuina kyssarna på film är någon slags krona på verket.

Moodysson kan ungdomsklyschorna utan och innan och vet hur man utnyttjar den kunskapen på ett intressant och ärligt sätt i sina filmer. Hela sekvensen har perfekt timing och beskrivningen av denna scens utförande är i mångt och mycket en talande beskrivning för hela filmen Fucking Åmål i sig.

En av de mest banala mästerverken i svensk filmhistoria men suverän just därför.

I Stand Alone (1998)

Originaltitel: Seul Contre Tous
Genre: Psykologiskt drama, Thriller
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Längd: 93 min
Skådespelare: Philippe Nahon, Blandine Lenoir, Martine Audrain, Frankie Pain

Butcher (Philippe Nahon) var en gång i tiden en slaktare. Nu är hans liv ett helvete. Butcher ville hämnas det han trodde var ett övergrepp på hans dotter. Hans dotter togs ifrån honom som straff. Hon sattes på vårdhem – och det var hans fel. Hon var det enda ljuset i hans annars tragiska, enkla liv. Nu finns ingenting värt att leva för längre. Hans Frankrike börjar förändras, bli kallare, och det är inte den värld han vill leva i. Allt är bara en lång väntan på döden. Endast destruktiviteten håller Butcher vid liv. Ödet leder Butcher till en pistol, laddad med ett antal kulor, och han börjar undra vad han kan använda dem till…

I Stand Alone är en provocerande film som ger en inblick i en ensam mans torterade själ.

Denna franska långfilm, av den provocerande filmskaparen Gaspar Noé, är inte lika obehagligt hjärntorterande som hans allra mest omtalade långfilm, Irréversible (2002). Filmen känns inte realistisk på samma sätt, utan utspelas i en miljö med karaktärer som hämtade ur en mycket mörk version av Amelie från Montmartre (2001). Det känns lite sagolikt, emellanåt. Om det är karaktären Butchers bild av omvärlden eller om Noé valt en sådan atmosfär för filmen av andra skäl vet jag inte, men det ger definitivt en känsla av distans till de hopplösa karaktärerna och den annalkande undergångsstämningen.

Nu lät jag kanske negativ i den kritiken, men allt var positivt menat då jag verkligen tycker om den här filmen. I Stand Alone är en mycket snygg och stilistiskt välgjord film, med effektfull, passande musik och attackerande kameraförflyttningar som tajmas med händelserna på ett delikat vis jag gärna vill kalla ”franskt” i bästa mening. Fotot är riktigt snyggt och fångar atmosfären i både de viktiga och mindre viktiga scenerna i filmen.

Tillsammans med den slitna berättarrösten frånPhilippe Nahons karaktär ”The Butcher” blir känslan riktigt tung och underligt deprimerande. Nahon är ruggigt suverän i rollen som Butcher och trots minimalt minspel så räcker det att se hans ögon för att läsa av hans innersta känslor. Karaktären är vidrig, men Noé och Nahon lyckas skildra hans vidrighet i relation till varför han blev sån och det betyder allt för filmen. Den extrema vidrigheten och bakgrunden till varför människor är som de är.

Filmen bär hela tiden på en slags avtrubbad lidelse, men den berör inte lika intensivt som Irréversible gör. När sista akten kommer slår till slut Gaspar Noé till med hela känslopaljetten och filmen stegrar intensivt upp till någonting unikt. På ett ställe i filmen kommer det också upp en varning för störande scener och en klocka räknar ner från 30 sekunder – sista chansen att sluta titta – fly eller konfrontera. Ett effektfullt sak som höjer spänningen till hjärtklappningshöjder och ger känsliga personer en ärlig chans att gå ut ur rummet, vilket kan behövas i Noés filmer.

Efter att ha sett I Stand Alone vill jag uppmärksamma alla om talangen som finns hos franske filmskaparen (och änn mer konstnären) Gaspar Noé och jag kommer alltid hålla kolla på vad han tar för sig i framtiden. Han håller på en stor kunskap för filmmediet – hans filmer säger något som sällan sägs på film och han visar något som definitivt inte visats tidigare. Hans filmer är inte störande enbart för att provocera, utan för att visa oss själva kärnan av det mörka inom oss. Det är obehagligt och ”psykopoetiskt” – ett ord som klingar helt rätt i sammanhanget och som jag kommer tjata om när det gäller Noés filmer.

Filmen tar emot att se – inte för att vi inte borde se den, utan just för att vi borde det, och det är riktigt, riktigt bra.

Den genomtänkta stilen och sättet att berätta, men framför allt att Gaspar Noé över huvud taget vågar
Det sämsta med filmen är att den inte finns på blu-ray eller ens en vettig dvd-utgåva med prequel-kortfilmen Carne (1991) som extramaterial!

Snyftare i romantik #4: Fucking Åmål (1998)

Grundkriterium:Jag ska ha blivit tårögd av filmen ett flertal gånger per visning. Alltså inte filmer med endast en eller ett par riktigt känslosamma scener, utan riktiga magslag av kärlek, godhet, lycka eller sorg.

Genre: Tonårsdrama, Romantik
Regi: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Längd: 89 min
Skådespelare: Rebecka Liljeberg, Alexandra Dahlström, Erica Carlson, Ralph Carlsson, Mathias Rust, Stefan Hörberg, Maria Hedborg

Elin har hånglat med ungefär 70.000 killar, och tycker allt är tråkigt. Hon längtar efter att något ska hända. Jessica är tillsammans med Markus, som tycker att han är tuffast i hela Åmål. Johan är Markus bästa kompis och han är kär i Elin, men hon tycker han är töntig eftersom han kör moppe trots att han går på gymnasiet. Agnes är ensammast i hela världen, och hon är så förälskad i en viss person att hjärtat nästan går sönder.

Jag älskar Lukas Moodysson och hans idéer om publikfrieri kontra kompromisslöshet mot publiken. Han erkänner öppenhjärtigt att han gjorde Fucking Åmål för att den kunde charma finansiärer och publik att ge honom större frihet för mer utmanande projekt (vilket han ju minst sagt höll).

Det tar dock inte ifrån Fucking Åmål det minsta credit, för han skrev den ur sin ungdoms egna hjärta och frälste hundratusentals ungdomshjärtan som kunde känna igen sig i den komplicerade kärleken, det inkräktande utanförskapet, mobbarnas brist på respekt, frustrationen över att känna sig annorlunda – och att inte ha någon som förstod vad det betydde. Hur allt fick en revansch när två flickor gick ihop och sa ifrån genom att visa att vänner inte är något man får genom popularitet, och att kärlek inte har någonting med kön att göra så länge man vågar lita på sitt hjärta.

Filmen är inte centrerad vid ett lesbiskt tema. Vardagsrealismen som Fucking Åmål skildrar känner nog de flesta igen sig i. Moodysson förstår konsten i att presentera vardagliga ungdomsproblem med en vardaglig ton för att vi tittare inte ska missa kärnan och verkligen identifiera oss i någon av karaktärernas situation. Filmen verkar i princip ”streetcastad” från Moodyssons sida, då ungdomarna inte spelar så långt ifrån deras verkiga karaktärer att döma av intervjuer.

Rebecka Liljeberg (Sunes Jul) som Agnes och Alexandra Dahlström (Fröken Sverige, Tomten är far till alla barnen) som Elin blåser bort motståndet vad gäller spontant briljant ungdomsskådespeleri och kemin dem emellan är rörande. Att de fick dela på en Guldbagge som ”Bästa kvinnliga huvudroll” låter fullständigt logiskt.

Men filmen är mer än bara Agnes och Elins relation. Speciellt porträtteringen av den snälle men osäkre moppepojken Johan Hult (spelad av Mathias Rust) är rörande och tillför en dimension i intrigen som även gör grundstoryn mer intressant än det övriga i genren. Vissa vill säkert säga att den tappat i kvalitet genom årens lopp, men jämför den med en ungdomsskildring från Hollywood och du inser hur fräscht det kan vara att inte bagatellisera och sexualisera tonåren. Dessutom är det den mest pricksäkra 90-talsskildringen jag sett rent visuellt.

Filmens innehåll har som med så mycket annat berört mig mer desto äldre – och förhoppningsvis klokare, jag blivit med åldern. För jag är inte samma person nu som när Fucking Åmål kom. Då var det en rolig, pinsam ungdomsfilm med en förbjuden titel som jag inte vågade säga högt. Jag och mina tremänningar satt och skrattade tillsammans åt de olika karaktärerna i filmen. Nu sitter jag och gråter när Agnes pappa försöker trösta henne, eller när Agnes och Elin vandrar på en bro över en väg som leder långt bort, där de förstår att de är rätt så lika ändå, trots den ena inte har några kompisar och den andra är den mest populära i klassen.

Broder Daniels bidragande, fantastiska musik och filmen i sig har också en stor likhet. Innehållet är egentligen världens mest simpla rader baserade på tiden mellan liten och stor, men kraften den ger till de som låter sig beröras är starkare än vad en utomstående kan föreställa sig. Stunder av ensamhet kan övervinnas och till och med liv kan räddas.

Varken förr eller senare har en svensk ungdomsfilm varit så nyttig för tonåren, hyllad av kritiker och analyserad som studieexempel på universiteten – och det var bara början för Lukas Moodysson.

9/10

Filmens snyftarögonblick:
Jag blir smärtsamt berörd när Agnes inser att hon var naiv nog att tro på föräldrarnas förhoppningar om en födelsedagsfest. Scenen mellan henne och pappan är så verklig och tar upp föräldrars svårighet att hjälpa sina barn i tonårens komplicerade ögonblick, trots att de menar väl.