Etikettarkiv: 1994

Léon (1994)

Leon_Der_Profi_01

PROLOG 2016: Här följer en recension jag skrev på filmforumet Filmsnack.se, i september 2008. Det är faktiskt mina allra första ord om fransmannen Luc Bessons (Det Stora Blå / Le Grand Bleu, The Fifth Element, La Femme Nikita) mästerverk Léon (1994), med Natalie Portman (Black Swan, Closer, Garden State) och Jean Reno (Det Stora Blå / Le Grand Bleu, Ronin, Le Visiteurs). Sedan denna första gång har jag sett den otaliga gånger ytterligare och den har, precis som jag trodde redan första vid mötet, cementerats som en favorit utöver det vanliga . Ett absolut mästerverk.

Recensionen i sig får ta den dramaturgiska formen av något som liknar Pulp Fiction (en annan pangfilm från 1994) då jag hoppar en del i kronologin för att binda samman mina gamla textstycken till en mer relevant helhet…


Mkrorecensioner-headerleon-the-professional-natalie-portman-s-sun-chocker-pendant-prop-replica-[4]-8551-p

Genre: Thriller, Action, Kriminaldrama
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: Léon: The Professional
Manus: Luc Besson
Regi: Luc Besson
Längd: 110 min | 136 min (uncut) | 133 min (International)
Budget: Cirka 115 miljoner francs (FRF)
Skådespelare: Jean Reno, Natalie Portman, Gary Oldman, Danny Aiello, Ellen Greene, Peter Appel, Michael Badalucco, Willi One Blood, Don Creech, Frank Senger

Leon är den italienska maffians mest effektiva mördarmaskin. Han är kall, snabb och orubblig. Ingen känner till hans existens utom några få personer. Mellan uppdragen lever han ett tillbakadraget liv och går knappt ut från sin lägenhet. Stansfield är en korrumperad statstjänsteman. Han är inblandad i narkotikaaffärer och mördar kallblodigt en småhandlares familj – alla utom den 12-åriga dottern Mathilda. Hon lyckas komma undan genom att knacka på Leons dörr. Leon tvekar länge innan han öppnar, väl medveten om att det kommer att förändra hans liv.

4df5dea118cd2

A perfect assassin. An innocent girl. They have nothing left to lose except each other. He moves without sound. Kills without emotion. Disappears without trace. Only a 12 year old girl… knows his weakness.

RECENSION 2008: Efter åratal av att jag omedvetet har undvikit filmen, har jag har just nu, ikväll, äntligen sett Léon. Jag har härmed fått en ny favoritfilm – en sån där film som platsar bland det yttersta toppskiktet av filmer jag älskar över alla andra. Det är få filmer som gör det – kanske tio stycken. Leon platsar bland dem, känns det verkligen som. Jag hade sett fram emot att se den efter en del saker jag läst om den förr, och sent ikväll satte jag mig ner för att kolla på den.

Jag var trött och eftersom filmen var knappt två timmar och en kvart så tänkte att jag börjar se den ikväll och ser resten imorgon, då jag inte tycker det är rättvist att se filmer, som verkar vara bra, för första gången när man är trött eller frånvarande. Men jag gav filmen ett chansartat försök och tänkte att jag kanske orkar.

large_leon_professional_blu-ray5

Léon höll mig i ett järngrepp från första till sista minut och jag hade aldrig varit piggare på hela dagen, som när jag såg Leon. Filmen är så packad med kvalitet att det inte är klokt. Det är ju så mycket mer än bara ett drama eller en actionfilm – jag skulle inte ens vilja kalla det en actionfilm eller ”nästan en actionfilm”, utan den sträcker ju sig för sjutton mellan livet och döden själv! Det fanns så mycket att tänka på under filmen att jag fullständigt var i en annan värld.

Ibland brukar jag avgöra filmers och musiks kvalitet genom att då och då under upplevelsen fråga om det verkligen blir så mycket bättre – och om filmen eller musiken alltid svarar med att höja sig ännu några snäpp så vet jag att det är någonting riktigt, riktigt bra. Léon svarade alltid med att krossa alla tvivel.

Mathilda: Is life always this hard, or is it just when you’re a kid?
Léon: Always like this.

De som inte sett Leon måste ändå förstå att det här är min högst personliga upplevelse av filmen, så att de inte förväntar sig mirakel i framtiden eller så – men för mig kändes Leon som en mirakulös upplevelse, som jag härmed kan tänka tillbaka på och förvara inom mig som någon slags mantraupplevelse. Och till dig som inte sett den; se den på rätt sätt – med inlevelse och eftertanke.

40a4b64a23b9f5dfc800bef5e29

INTERMISSION 2016: Här följer en uttökad reflektion sprungen ur min första upplevelse av Léon från samma forum, där jag reflekterar vidare kring vilken version av filmen som är bäst; Originalet (110 min) eller Director’s cut (133 min)?

FLASHBACK TILL 2008: Jag har nyligen sett Léon och vet nu vilken jävla bra film det verkligen är. Men det intressanta är det att jag såg 133-minutersversionen (Director’s cut) och inte originalet som släpptes på den internationella (läs: amerikanska) bioscenen. Skillnaden med Director’s cut-versionen är att det är regissören Luc Bessons egen version, med knappt en halvtimme scener som inte kom med i den amerikanska utgåvan på grund av censur och tempo. Det mesta av detta material innehåller en djupare karaktärsutveckling mellan Léon (Jean Reno) och Mathilda (Natalie Portman) och ”vågar” gå lite längre i deras komplexa relation.

Och det jag vill komma till är att jag personligen blev helt förälskad i den här filmen och styrkan var just den komplexa relationen mellan den ensamme yrkesmördaren och den ensamma flickan – det minst sagt udda valet av mästerlig outsiderdynamik. Jag vet att det finns många som tycker olika. Därför tycker jag att den versionen som jag såg först – alltså Director’s cut, var bäst.

large_leon_professional_03_blu-ray_

Så här skrev en recensent på Moviebox – och jag kan som sagt inte hålla med honom alls:

”Några år efter videoreleasen släpptes även en kraftigt förlängd Directors Cut-version. Dessa regissörsversioner innebär att vi numera kan få se hur regissören själv hade föreställt sig filmen innan den blev dissekerad av studion. Ofta bidrar dessa utgåvor till klarhet och en djupare förståelse som offrades på grund av tidsbrist och för att hålla underhållningstempot vid liv. Men hur mycket vi än kan glädjas åt dagens välfyllda DVD-utgåvor så är ”Léon Directors Cut” en version man inte skall bry sig om. Handlingen låser sig i scener som utvecklar Léons och Mathildas kärleksfulla förhållande. Det går inte att komma ifrån att hon är 13 och han 45 år och att den dialog som förs mellan dem är minst sagt olämplig och osmaklig, som inte hör hemma i en actionthriller. När Léon dessutom skall lära Mathilda att bli en yrkesmördare så faller Bessons trovärdighet. Ett flickbarn och en vuxen yrkesmördare, ute på en mordturné, är inget annat än ett antiklimax som studion med all rätt valde att klippa bort.”

2012062714562156439

Vad jag har förstått innehåller den oklippta versionen i huvudsak följande scener… (innehåller förstås spoilers så markera den osynliga texten under för att se)

  • Matilda testar Léons kärlek till henne genom rysk roulette.
  • Léon hotar en man med en pistolmynning i munnen och utser honom till Matildas första offer.
  • Léon och Matilda går på restaurang, där Matilda blir berusad och tydligt visar vuxnare känslor för Léon.
  • Matilda frågar Léon om han vill bli hennes första älskare.
  • Léon sover i en säng för första gången på mycket länge. Matilda sover bredvid.
  • Léon berättar lite om sin bakgrund.
  • Ett ”medley” med uppdrag som Matilda deltar i.

Dock ska regissören Luc Besson själv ha sagt att han ser den kortare versionen som Director’s cut” och den långa versionen som ”The Long Version”.

13173_original

Som sagt, jag ska självklart beställa originalversionen och se den också – den är nog, som du säger, mer balanserad – i alla fall om man sett den först. Jag tycker dock själv att den långa versionen höll ett bra tempo och det var just den där mittendelen som jag blev mest imponerad av – hur Besson vågade gå så långt i Léons och Mathildas relation, som därför blev mer komplex och otroligt laddad. Restaurangscenen och sängscenen är några av mina absoluta favoritscener från filmen.

Jag kan förstå dem som kritiserar den längre versionen för att försätta ”hämndhistorien” lite i skymundan ett tag, fast jag hade inget problem med det då det för mig inte var den historien som fångade mig mest. Gary Oldman som Stansfield är dock riktigt kul att se och all action är fantastiskt regisserad, men det är verkligen karaktärsrelationen Léon/Mathilda som är filmens unikum.

Mathilda: I am writing here the name of a girl in the class who makes me sick. If things get hot, she’ll take the heat.

Jag tror ändå att den versionen som du gillar bäst, förmodligen är den versionen du såg först? I alla fall om du inte är medveten om skillnaden dem emellan redan innan…

4a1a5c3d2f766

EPILOG 2016: Sedan dessa reflektioner av Luc Bessons Léon, har jag dock ett flertal gånger även sett den korta versionen av filmen – den mest förekommande versionen fram tills Luc Bessons filmer släpptes på blu-ray i Sverige för drygt en handfull år sedan. Min åsikt kvarstår; den 23 minuter längre versionen ÄR den definitiva versionen med filmens största kvaliteter intakta medan den korta versionen är ett suveränt men fattigare alternativ utformat för en mer intolerant och konventionellt bunden publik.

Den långa versionen levererar ett laddat karaktärsdrama av unika mått, med Natalie Portman och Jean Reno i deras livs roller – regisserade av Besson på toppen av sin förmåga. Léon är en originell karaktär som i mångt och mycket skildrar en autistisk personlighet. Han lever i sin ensamma tillvaro med en mystik som klär honom och verkar inte drivas av dom sociala mekanismer dom flesta besitter, vilket visar sig helt fantastiskt genom förhållandet med den 12-åriga Mathilda – den sannolikt coolaste ”kvinnliga” filmkaraktären som någonsin skapats!

Hon är lika mycket en serietidningskaraktär från någon japansk subkultur, en superhjälte och en sagofigur i klass med dom bästa – Alice, Ronja, Dorothy, Pippi, Wendy och alla dom andra. Samtidigt gör Portman henne så mänsklig att hon sätter alla vuxenskådisar på skam och visar att barn kan bräcka vuxna med rätt material. Hennes klädstil är sagt av mig idealet för hur jag själv skulle vilja se ut om jag hade haft förmågan att födas om till tjej. 90-tal, kontraster mellan sött, sex och fara – hela livets tre extremlägen i en person. Natalie Portman toppade sig själv i sin första riktiga filmroll.

el-perfecto-asesino-9

Bägge versionerna besitter dock den bombastiska filmmusiken av fransosen Eric Cera (Det Stora Blå / Le Grand Bleu, Subway), det oerhört känsliga 90-talssoundtracket, en självsäker Gary Oldman (Bram Stoker’s Dracula, Sid & Nancy, Harry Potter) på fantastiskt lekhumör (han skulle det gå att skriva en helt egen text om!), modeval som fortfarande är ”too cool” 22 år senare, hisnande tålmodigt läckert vidvinkelfoto som får mig att vilja leva i en Besson-regisserad tillvaro för resten av livet, samt sist men kanske allra mest – en oemotståndlig filmatmosfär som går att ta på. Det är smått otroligt att Luc Besson spelade in den här som en snabbt påkommen mellangrej i väntan på att Bruce Willis skulle bli ledig för att göra The Fifth Element (1997). Besson skrev manuset till Léon på en månad! Jag antar att vi indirekt kan tacka Bruce Willis för att denna film blev som den blev…

Léon: You need some time to grow up a little.
Mathilda: I finished growing up, Léon. I just get older.
Léon: For me it’s the opposite. I’m old enough. I need time to grow up.

Än idag vidhåller jag att Léon platsar på en lista över dom bästa filmer jag sett, räknat på två händer. Vill vi se en fristående uppföljare med Natalie Portman, när hon är i samma ålder som Léon och kanske tar hand om en liten, autistisk Léon som barnunge? Hade om inte annat varit en fantastiskt absurd feelgood!

321040_original

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
3 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
3 – Prat

2112_8_large

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
46/50 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Annonser

Wes Craven’s New Nightmare (1994)

Halloween-banner-2014New Nightmare posterGenre: Skräck, Metaskräck, Slasher, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven
Regi: Wes Craven
Längd: 112 min
Skådespelare: Heather Langenkamp, Robert Englund, Wes Craven, Miko Hughes, John Saxon, David Newsom, Tracy Middendorf, Fran Bennett

Den sjunde filmen i Terror på Elm Street-serien skrevs och regisserades av Wes Craven som ett årtionde tidigare skapade serien när han skrev och regisserade den första filmen. Skådespelarna Heather Langenkamp och John Saxon som tidigare medverkade i två av filmerna återvände, och det gjorde givetvis även Robert Englund. Wes Craven’s New Nightmare är en av de mest populära filmerna i serien och den kan mycket väl vara den enda filmen i en serie som varken är en uppföljare, prequel, remake, spinoff, crossover, reboot, preboot eller nytolkning.*

*Notering: Jag antar att Halloween 3: Season of the Witch också stämmer in på beskrivningen ovan, men jag är inte helt säker. I vilket fall är Halloween 3 inte en del av sin serie på samma sätt som Wes Craven’s New Nightmare är.

2

Den första Terror på Elm Street-filmen firar sitt tioårsjubileum i vår värld, den verkliga världen. Heather Langenkamp och Robert Englund är skådespelare, Wes Craven är regissör och manusförfattare, och de första sex Elm Street-filmerna är bara just det: filmer. Seriens producent, Robert Shaye, berättar för Heather att det planeras en sjunde film i serien, trots att Freddy Krueger dog i den senaste filmen, Freddy’ Dead: The Final Nightmare. Heather är skeptisk till idén.

Senare dör hennes man, Chase, under mystiska omständigheter. Både Heather och hennes son, Dylan, är mycket upprivna över familjefaderns frånfälle, men de får stöd av Heathers gamle kollega John Saxon, som spelade hennes far i två av filmerna. Heather börjar oroa sig över Dylans underliga beteende.

1

Wes Craven talar om för Heather att han redan håller på med manuset till den sjunde Elm Street-filmen, och Heather blir förfärad när det visar sig att de underliga saker som pågår runt henne finns med i Wes skriverier. Verkligheten påverkas av manuset. Det visar sig att den ”verklige” Freddy Krueger är uråldrig demon som antagit olika former under århundradenas gång. Under de senaste tio åren har formen varit Freddy Krueger, och nu vill demonen komma ut ur filmerna och in i vår värld. För att stoppa Freddy blir Heather tvungen att spela rollen som Nancy Thompson en sista gång.

4

Jag tycker att Wes Craven’s New Nightmare är något överskattad, och jag rankar den inte lika högt i serien som de flesta andra gör, men med det sagt vill jag ändå säga följande: Wes Craven’s New Nightmare är den smartaste skräckfilmen som någonsin gjorts. Wes Cravens filmer (åtminstone de som jag gillar) är alltid smarta. Terror på Elm Street är smart på grund av konceptet och Screamfilmerna är smarta på grund av självironin och satiren, men Wes Craven’s New Nightmare sticker ändå ut för mig som smartast, och jag beundrar den enormt för det.

3

Jag vill ge en stor applåd till både Wes Craven som kom på idén och studion som hade stake nog att godkänna en sådan originell och komplicerad film istället för att spela det säkra kortet och bara göra ännu än uppföljare i raden. Skådespeleriet, regin och musiken är alla oklanderliga, så det finns inte så mycket jag kan säga om de bitarna. Det som drar ned filmen lite för mig är att den har vissa delar som känns överflödiga och saktar ned handlingen. Jag tycker även att Freddy kunde ha fått lite mer screentime.

Visserligen är det bra att han används sparsamt, men några fler repliker hade han nog kunnat få utan att det hade skadat filmen. På tal om Freddy så hade det även varit kul om Robert Englund (som sig själv) hade fått en lite större roll, då det vid ett tillfälle känns som att filmen försöker antyda något om honom som den sedan aldrig riktigt följer upp. Det är dock mina enda få, små klagomål på en i övrigt klockren och framförallt unik film.

5

Visste du att:

    • Utöver Heather Langenkamp, Robert Englund, John Saxon, Wes Craven och Robert Shaye, som alla spelar sig själva i roller som är viktiga för handlingen, syns även några andra skådespelare och filmskapare i en begravningsscen. Wes Craven vågade inte fråga om Johnny Depp ville vara med, eftersom Depp vid det laget var ganska känd. Senare har Depp sagt att han gärna hade ställt upp om han hade blivit tillfrågad.
    • Filmens arbetstitel var ”A Nightmare on Elm Street 7: The Ascension”.
    • Trots att Heather Langenkamp och Robert Englund spelar sig själva i filmen, är det ändå fiktiva versioner av dem. Englunds personlighet och Langenkamps familjeliv stämmer inte överens med verkligheten.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström