Etikettarkiv: 1993

Carlito’s Way (1993)

Denna recension skrev jag tidigt 2010 på min tidigare filmblogg på blogspot – Melonia, Melonia, som blev mellansteget efter att jag slutade skriva på filmforumet Filmsnack och innan jag landade med någno slags form i nuvarande blogg, hösten 2010. Jag tycker fortfarande att jag sammanfattar ganska bra varför Carlito’s Way är en riktigt, riktigt bra film och förmodligen hans bästa gangsterfilm – bättre än Scarface.


Mkrorecensioner-headercarlitos_way

Genre: Gangsterdrama
Produktionsland: USA
Manus: David Koepp (efter Edwin Torres romaner)
Regi: Brian De Palma
Längd: 144 min
Budget: 30 000 000 dollar (USA)
Skådespelare: Al Pacino, James Rebhorn, Luis Guzmán, Viggo Mortensen, John Leguizamo, Penelope Ann Miller, Sean Penn, Joseph Siravo, Richard Foronjy, Ingrid Rogers, John Ortiz, Adrian Pasdar

In his world, you got to shoot your way out. He wanted out. He’d do anything to get there.

Han är en legend. Nu, efter fem år i fängelse har Carlito Brigante kommit hem. Året är 1975 och gatan är sig lik, men de gamla höjdarna är borta – utslagna, utbrända eller begravda. Carlito har bestämt sig, han skall härifrån. Men han behöver ett startkapital. En chans dyker upp när hans vän och advokat David Kleinfeld ber om en sista gentjänst. Carlito bestämmer sig för att hjälpa sin vän eftersom David fick ut honom ur fängelset. Ett beslut han kommer att ångra bittert…

large_carlitos_way_blu-raysub2

Jag vill förvarna att recensionen mest lämpar sig till dem som redan sett filmen, då jag kommenterar speciella scener i filmen.

Regissör Brian De Palma (Sisters, Dressed to Kill, Carrie) trodde sig vara klar med gangstergenren efter braksuccéerna Scarface (1983) och The Untouchables (1987), men den verklighetsbaserade berättelsen om korsikanen Carlito Brigante fick honom att återigen ta sig an genren efter att Al ”Scarface” Pacino (Dog Day Afternoon, The Godfather-trilogin, Serpico) själv kämpat för att få filmen gjord. Al Pacino rör sig som på moln i filmen. Hans återkommande berättarröst konkurrerar ut allt – även Morgan Freemans stämma. Pacinos monologer blir tillsammans med De Palmas ofelbara bildberättande oslagbar poesi. Brian De Palma har själv sagt att han älskar att filma Pacino eftersom hans rörelsemönster är så unikt och ofelbart, och jag förstår vad han menar när jag ser händelserna som utspelar sig i biljardhaket under filmens början.

large_carlitos_way_blu-ray3x

Filmen bjuder på flera trevliga rollgestaltningar som Luis Guzmáns (Boogie Nights, Anger Management och 500 andra filmer) livvakt och den karismatiske ”Benny Blanco from The Bronx” – spelad av John Leguizamo (Romeo & Juliet, Super Mario Bros. och 500 andra filmer). Viggo Mortensen (Lord of the Rings, A History of Violence, A Dangerous Method) syns dessutom i en liten roll. Som Carlitos advokat ser vi Sean Penn (The Assassination of Richard Nixon, Mystic River, Milk) som var en ”rising star” vid denna tidpunkt.

Det var Penns egen idé att skifta utseendet och bli en krullskallig jude med runda glasögon och med ett sätt som viskar om en dragning åt homohållet – kort sagt ännu en fantastisk rollgestaltning i Penns karriär och inte ett spår av ungdomlig oerfarenhet vilket ju är det som skiljer talanger från de andra. Han var tydligen väldigt mån om att resultatet skulle bli lyckat och retade upp Pacino rejält när han under en inspelningsdag aldrig blev nöjd med närbilden av honom och bad om 15 ytterligare omtagningar när De Palma kände sig färdig. Spontant känner jag verkligen att De Palma och Sean Penn borde slå sina påsar ihop för ytterligare en film, då det hänt en del med deras karriärer sedan senaste samarbetet.

large_carlitos_way_blu-ray6x

Nu känner jag för att snacka detaljer. Tågstationsscenen är film när den är som allra, allra bäst. Ett ”tracking shot” på Pacino som följer honom var han än går och en spänning som blir så påtaglig att mina hjärtslag inte hänger med runt knutarna. Till slut är jag så inne i filmen att jag tror att det är över när kameran istället tar en sväng förbi scenens antagonister. Tracking shots är en av De Palmas specialitéer och det här är min favorit hittills. Filmens slut är extremt vackert och knyter ihop upplevelsen till något mycket minnesvärt.

Att filmen dessförinnan manglar på med en lika gastkramande jakt i tunnelbanevagnar gör att superlativen kommer få den här recensionen att rinna över. De Palma drar referenser till hans förra tågjakt i smärre mästerverket Dressed to kill (1980) och lägger du märke till hur fotot är utfört i denna del av filmen så kan du inte annat än kapitulera gång på gång åt De Palmas skicklighet med kameraarbetet – spänningens okrönte konung. Mitt i all kalabalik kan man lägga märke till små, små detaljer som hur en minimal bifigur rör sig och vad det får för konsekvenser.

large_carlitos_way_blu-ray7x

Hjärnan arbetar på högvarv och några tecken på ”slö action” finns över huvud taget inte på kartan. De Palma fick övertala Al Pacino att springa en hel dag genom tåget med en tjock läderjacka mitt i sommaren, men till och med en svettig Pacino kan nog erkänna att det var värt slitet när han såg resultatet.

De Palma lockas ständigt till särpräglat filmskapande vilket gör honom smått unik som amerikansk regissör och att han förtjänar minst en hedersoscar bör vara fakta vid det här laget. Allt som allt är Carlito’s Way ganska ordinär i grunden och bryter i berättandet inga regler för gangsterdramagenren, men De Palmas touch gör verkligen allt – vilket gör filmen mer än ordinär. Han vet hur det skapas en filmklassiker.

large_carlitos_way_blu-ray5x

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
3 – Action
3 – Prat

large_carlitos_way_blu-ray2x

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

Annonser

Jason Goes to Hell: The Final Friday (1993)

Halloween-banner-2014Genre: Skräck, Action, Slasherjason_goes_to_hell_poster_02 Produktionsland: USA
Manus: Jay Huguely, Dean Lorey
Regi: Adam Marcus
Längd: 89 min
Skådespelare: John D LeMay, Kari Keegan, Erin Gray, Allison Smith (I), Steven Williams, Kane Hodder, Steven Culp, Rusty Schwimmer, Richard Gant, Leslie Jordan, Billy Green Bush, Kipp Marcus, Andrew Bloch, Adam Cranner

Den nionde filmen i serien blev den första att produceras av New Line Cinema, bolaget bakom Terror på Elm Street-filmerna och långt senare The Lord of the Rings– och The Hobbit-trilogierna. Jason Goes to Hell är den enda Fredagen den 13:e-filmen som kom på nittiotalet. Den regisserades av Adam Marcus med Kane Hodder i rollen som Jason Voorhees för tredje gången, och är hatad av de flesta fans och kritiker.

En FBI-operation lyckas spåra den notoriske seriemördaren Jason Voorhees och spränga honom i småbitar, men på bårhuset blir en rättsläkare hypnotiserad av Jasons hjärta och äter det. Jason har nu rättsläkarens kropp i besittning, och han lämnar ett spår av blod och död efter sig i ett mönster som tyder på att han är på väg tillbaka till Crystal Lake. Prisjägaren Creighton Duke har lovat allmänheten att han ska döda Jason en gång för alla, och han påstår att han är den enda som vet hur man gör det.

Jason Goes To Hell The Final Friday 5

Den frånskilde fadern Steven Freeman blir oskyldigt anklagad för mordet på sin före detta flickväns mor, som i själva verket mördades av Jason i en annan kropp. I fängelset förklarar Creighton Duke för Steven att kropparna som Jason tar i besittning förfaller efter ett tag, och att han måste besitta en släkting för att återfödas ordentligt. Det är dessutom bara en släkting, en Voorhees, som kan döda Jason för gott. Stevens före detta flickvän Jessica visar sig vara besläktad med familjen Voorhees, och nu måste hon skicka Jason till helvetet en gång för alla.

Jason Goes to Hell är utan tvekan den sämsta filmen i Fredagen den 13:e-serien. Manuset är så rörigt att jag blev alldeles yr i huvudet bara av att skriva ned handlingstexten ovan, och då är den ändå bara en kort sammanfattning av filmen.

Jason Goes To Hell The Final Friday 4

Jag kan börja med att ta upp vad som är riktigt bra med filmen, för det är bara tre saker: Jasons look (det lilla man får se av honom) är riktigt cool, en av de bästa i serien och troligtvis den allra mest kreativa. Creighton Dukes replik ”Well, that makes me think of a little girl in a pink dress, sticking a hotdog through a donut.” som svar på vad han tänker på när han hör namnet Jason Voorhees är troligtvis den bästa repliken i hela serien och kanske rentav en av de bästa filmreplikerna någonsin.

Slutscenen där (varning för spoilers) Freddy Kruegers arm kommer upp ur marken och drar ned Jasons hockeymask i helvetet är ett av de bästa skräckfilmssluten jag har sett. Utöver de tre riktigt bra sakerna kan jag vara lite snäll och säga att filmens inledning är bra, och skådespeleriet och musiken är bättre än i många andra av seriens filmer.

Jason Goes To Hell The Final Friday 2

I övrigt är dock filmen tyvärr inte mycket att skryta med. Hela den nya mytologin med Jason som någon slags kroppsbesittande demon och grejen med hans släkt är verkligen inte något som man kan komma dragande med i den nionde filmen i en serie utan att det blir dåligt och hela filmen känns mer som ett Arkiv X-avsnitt (ett dåligt sådant) än en Fredagen den 13:e-film. Jag har dessutom många gånger hört och läst att filmen är en ripoff på en annan film som heter The Hidden, men den filmen har jag inte sett än, så jag kan inte uttala mig närmare om det.

Jason Goes to Hell befinner sig längst ned på många fans listor, och där hör den hemma.

Jason.Goes.to.Hell.The.Final.Friday.1993.1080p.BluRay.x264.YIFY.mp4_snapshot_00.11.48_[2014.02.20_22.08.49]

Visste du att:

Kane Hodder, som spelar Jason Voorhees, har även en liten roll som en säkerhetsvakt i början av filmen. Det är dessutom hans arm som föreställer Freddy Kruegers arm i den sista scenen.

Filmens titel skulle urpsrungligen vara ”Friday the 13:th Part IX: The Dark Heart of Jason Voorhees”.

Den här filmen innehåller en del rekvisita från andra skräckfilmer: Necronomiconboken från Evil Dead II: Dead by Dawn, en låda från Creepshow och en klätterställning från The Birds.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Tema ”Tåg”: Filmkaraktärer som likt tågen går som på räls‏

filmspanarnaÅrets första filmspanartema är trevligt, då det är ”Tåg”, kort och gott. Sedan jag flyttade till Stockholm i augusti har det blivit en del tågresande fram och tillbaka mellan Dalarna och huvudstaden och jag uppskattar alltid en stunds avkoppling i tågmiljö.

Som tema är ”Tåg också något som öppnar för stora friheter, vilket jag därför har dragit nytta av.

Jag har valt att lista filmkaraktärer som likt tågen går som på räls. Det är dock en mer bokstavlig tolkning av uttrycket så min lita består av filmer, som innehåller karaktärer, som någon gång under filmens gång går på järnvägsrälsar. Mycket nöje!

Paris, Texas (1984)

Paris Texas railway

Jag blir så glad när jag kan hitta rena bildbevis som stödjer mitt påstående om rälsgång och det gör att Harry Dean Stantons (Alien, Wild At Heart, Fire Walk With Me) karaktär i Wim Wenders drömska, lilla mästerverk har en given plats på min lista.

Och som han går sen! Han går och går och går som en av dom där duracellkaninerna som gick på reklam när jag var liten – fast oefterhärmelige Harry gör det i slow-motion. Det här är en mer realistisk och meditativt nedtonad version av Forrest Gump och Stanton och Nastassja Kinski lyser av elektricitet.

Staden Paris i Texas är faktiskt i sig ett järnvägscentrum och dessutom utsedd till ”the best small town in Texas” vilket inte är illa pinkat. Dock utspelas Wim Wenders film över huvud taget inte i staden trots titeln.

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

64164714

Fievel i Vilda Västern är är en av mina två, tre absoluta favoritbarnfilmer (tillsammans med Resan till Melonia, Lejonkungen och möjligen Landet För Länge Sedan).

I den Don Bluth/Steven Spielberg/George Lucas-producerade filmens första akt beger sig den modige, slangbelleskjutande äventyrsmusen Fievel Muskewitz och hans polska familj med musexpressen för att söka lyckan i en nybyggarstad mitt ute på ökenprärien i den amerikanska Vilda Västern.

Fievel råkar i onåd med sitt nemesis Katt A. Strof och ramlar tyvärr av tåget, varpå den förrädiska hettan och törstandet efter vatten får honom att följa järnvägsrälsen för att hitta i ”ingenmansland”. Jag vet inte hur pass mycket han faktiskt går rälsen, men filmen förtjänar sin plats på den här listan, så mycket magi som den gett mig!

Lone rangern Wille Slurp är kung och  ”Det Laaaaaaaata ögat” är ett givet triumfkort om man hamnar i bråk i gränder…

Schindler’s List (1993)

6CoFx

Steven Spielbergs förintelseskildring hade kunnat vara en väldigt stillastående roadmovie fast på järnvägsräls om det inte vore för att han valde att fokusera handlingen på annat istället och jag vill påstå att han tog rätt dramaturgiskt beslut ändå.

Schindler List Oskar German Businessman
Att judarna vandrar längs med rälsen när dom blir befriade i slutet var det första jag tänkte på när jag listade Schindler’s List (ordvits! ”List”, ”lista” …ni fattar?!). Dessutom är rälsen i sig det enda raka spåret både in och ut ur koncentrationslägret och som bilderna visar kom rälsen till nytta ur flera avseenden.

Apan (2009)

94ZIGnd6HEtGPmq4LrwiEZx9TWT
Svenske regissören Jesper Ganslandt har genom filmer som Farväl Falkenberg (2006) och Blondie (2012) skildrat harmoni och disharmoni på ett genomarbetat sätt, men i filmen Apan som därimellan skildrades disharmonin på ett betydligt mer kraftfullt och olycksbådande sätt.

Som när komikerförknippade Olle Sarri hängset traskar upp på en tågräls mitt i skogen och endast är några hundradelar från att självmant bli överkörd av tåget som swiiissschhhar förbi med full styrka! Så kan det också gå, på räls.

Now or Never (1921)

095-t-lloyd-look-out-below-1917-hill-street-tunnel-location

Harold Lloyd är en ikonisk stumfilmsgigant främst ihågkommen för sina vågade aktioner på hög höjd, särskilt i Safety Last då han berömt hänger från ett klocktorn.

I Now or Never, som kom ut två år tidigare, för han ett fasligt springande både på räls, under tåg, i tåg och tåg. Då ber man om att få medverka i månadens tågtema och så även på min rälsbundna promenadlista. Kolla bara på klippet nedan för att ta del av ytterligare strapatser från Harold Lloyd på räls…

Paranoid Park (2007)

img-7

En central del i denna – av Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Milk) regisserade filmen, utspelas vid en vagnstation och killen som filmen handlar om springer över ett antal rälsar faktiskt. En film jag behöver se om för att bilda mig ett mer bestående intryck, men en solklar kandidat på denna lista!

Dark of the Sun (1968)

5932833187_499d495f54_o
Denna bortglömda krigsfilmpärla från 1968 som också går under namnet The Mercenaries – eller Sista Tåget Från Katanga på svenska, är ett måste att snoka fram och uppleva då den stadige kultskådisen Rod Taylor (The Birds, Inglourious Basterds) äger filmen i rollen som en tuff men mjuk legosoldat.

Tillsammans med ett team blir Rod värvad för att rädda en grupp europeer bosatta i Kongo från att råka i Simba-rebellernas händer under Kongo-krisen någon gång på 60-talet.  Filmen är en lång och explosiv kamp längs med järnvägsrälsen som ska ta dom till målet i ett romanbaserat krigsraffel i riktig The Expendables-anda – fast bra.

Filmen blev ganska ratad när den kom på grund av sitt rika innehåll av våld och tortyr, så det är föga förvånande att denna influerade Quentin Tarantino när han gjorde Inglourious Basterds (2009) 40 år senare.

Det helt gudomligt fantastiska och blytunga ledmotivet till Dark of the Sun (av Jacques Loussier) finns med i Tarantinos film på flera ställen och rejäle Rod Taylor gör en mycket värdig cameo som självaste Winston Churchill i nämnda film – med bravur!

Rod var faktiskt ena halvan av inspirationen för Brad Pitts karaktär ”Aldo Raine”, givetvis tillsammans med den än mer bortglömde kultskådisen Aldo Ray (Nightfall, What Did You Do In The War Daddy?, The Green Berets).

Birollsskådespelerskan Yvette Mimieux (som spelade med Rod Taylor i flera filmer) gav för övrigt namn åt Basterds-huvudrollen Shosanna Dreyfuss adoptivmoder, ”Madame Mimieux”. En karaktär som – trots att scener spelades in med henne porträtterad av asiatiske kvalitetsskådisen Maggie Cheung (In The Mood For Love, Clean), klipptes bort.

Så varför är denna film med på listan? Enkelt. Den utspelas oavbrutet längs med ett järnvägsspår och ser du det heta postermotivet så märker du att det springer minst en myrstack med Simba-rebeller på rälsen i samklang med typ alla filmens övriga karaktärer. Filmen är ett rent myller av rälskutande.

Hälsoresan (1999)

03s29-aberg-615
Stig-Helmer och Ole vandrar vilsna genom Dalarnas skog i knallgula kycklingdräkter och för att hitta tillbaka till civilisationen följer dom givetvis gamla hederliga bergslagenbanan. Klockren kvalificering för listan, med stilpoäng och guldstjärna i kanten.

The Good, The Bad and The Ugly (1966)

Good-Bad-Ugly-Showdown

Det här är ett gränsfall, men Tuco slänger upp en tungburen fångvakt på rälsen för att kunna kapa handbojan han fängslats fast i vakten med. Dessutom vandrar dom under en räls när dom försöker spränga en bro. Som sagt; ett gränsfall hur mästerlig filmen än är, men man skulle kunna säga att fångvakten åtminstone följer spåret, höhöhö…

Stand By Me (1986)

standbymebdcap2_original

Stand By Me är en fantastisk, FANTASTISK (!) ungdomsberättelse som bygger på Stephen Kings novell ”The Body”. Det är också den kanske mest värdiga kandidaten att få en plats på min lista.

Stand-By-Me-stand-by-me-30965527-1024-768

Titta vad glada dom är över att gå som på räls! TITTA! När pojkgänget vandrar ut i skogen så blir rälsen i sig en slags karaktär som bollar med deras personer på olika vis och vid flera tillfällen. Vem minns inte då Corey Feldmans underbara karaktär ska utmana dom andra i vem som vågar vara kvar på rälsen längst, eller scenen när dom befinner sig mitt på en järnvägsbro?

stand-by-me-4

Och vem minns inte det här ögonblicket? Om det fanns en Gud skulle jag be och tacka just nu…! Tack för alla filmögonblick på järnvägsrälsar!!

Det var det. Förmodligen har övriga filmspanarbloggare tolkat ”Tåg”-temat på fler sätt än mitt sätt, så spana in deras inlägg på temat och förkovra dig ännu mer i tågets bana på film.

Moving landscapes

Fredrik on film

Filmitch

The Velvet Café

Har du inte sett den (podcast)

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Fiffis filmtajm

Lyssna på podcasten ”Popkultur – film”!

DazedConfused_1

”The older you get, the more rules they are going to try and get you to follow. You just gotta keep on livin’, man. L-I-V-I-N.” – från Dazed and Confused (1993)

Populärkulturbloggen Popkultur har startat en filmpodcast och jag är en återkommande gäst i den!

Jag medverkar redan i premiäravsnittet och är du intresserad av film så föreslår jag att du är med som lyssnare redan från början! Filmnyheter och allmänt filmsnack varvas med huvudmomentet ”Filmcirkeln”, som i de inledande avsnitten kommer gå på temat ”skolfilmer”.

I första avsnittet snackar vi mer kring Richard Linklaters (Before Sunrise, Before Sunset, School of Rock) kultförklarade high school-fest, Dazed and Confused (1993) och dessutom hinner vi spana in sommarens superhjältefilmer litegrann! Bland annat berättar vi kort vad vi tyckte om ”biosommarens” första storfilm, Iron Man 3.

Podcasten heter Popkultur – film och går att finna på den här feeden, på iTunes och givetvis på bloggen Popkultur.nu.

Det var roligt att få ta min ”podcast-oskuld” och förhoppningsvis blir jag mer varm i kläderna framöver. Vågar ni lyssna även i fortsättningen så bugar jag och bockar åt ert omdöme! Nästa avsnitt kommer faktiskt redan ikväll och då pratar vi om en viss kvarsittningsfilm…

True Romance (1993)

Genre: Romantiskt drama, Action, Road Movie
Regi: Tony Scott
Manus: Quentin Tarantino
Längd: 121 min

Clarence (Christian Slater) lever ensam, älskar Kung Fu-filmer och går alltid på bio på sin födelsedag. Denna födelsedag möter han den energiska Alabama (Patricia Arquette) som spiller popcorn över hela honom. Snart är de på rymmen från hallickar, maffian, polisen – och tillsammans lever de sitt livs äventyr.

För att få ihop pengar till Reservoir Dogs så sålde Quentin Tarantino ett av sina andra manus till Tony Scott (brorsan till Ridley som bland annat regisserade Top Gun) för minimipriset 30 000 dollar. Produktionsbolaget fick under klippningsprocessen kalla handen och klippte filmen så att den löpte tidsenligt, istället för att skildra handlingen med det ”tidshoppande” (a’la Pulp Fiction) som Tarantino hade tänkt sig.

Dessutom skildras Scotts resultat i en mer tidsenlig 80tals-anda, istället för den typiska 70-talsfeelingen som kännetecknas Tarantinos verk. Men Quentin Tarantinos avtryck finns tydligt med genom hela filmen, och är själva utropstecknet (tillsammans med ett fint score av Hans Zimmer) i denna våldsamma och omtumlande kärlekshistoria.

Det som jag speciellt tar med mig från True Romance är filmens förmåga att göra minsta lilla roll till en intressant karaktär som jag vill se mer och mer av. Gary Oldman gör en psykopatisk wigger-hallick på ett oefterhärmeligt sätt, Michael Rappaport är imponerande naturlig som Clarence snälle geekpolare med skådisdrömmar, James Gandolfini och Chris Penn dyker upp som tjuv och polis på ett underhållande sätt, liksom Tom Sizemore och Bronson Pinchot. Och inte minst Brad Pitt, som glänser under sitt korta framträdande som pårökt surferdude (det är hans karaktär som är inspirationen till filmen Pineapple Express).

Dessutom imponerar som vanligt storfräsarna Christopher Walken och Dennis Hopper – speciellt i en oförglömlig scen om sicilianarnas ursprung där Tarantinos dialog och dessa herrars närvaro skapar ren och skär filmmagi av högsta Tarantino-klass. Det finns så många prestationer att jag först i efterhand fått klart för mig att det dessutom är Val Kilmer som är Clarence mentor i Elvis-skepnad. Till och med Samuel L. Jackson hinner säga titt tut, dock inte så mycket mer.

Men trots alla dessa små russin i bullen så är detta framför allt Christian Slaters och Patricia Arquettes story, där de beundransvärt spelar det okonventionella kärleksparet som ger sig ut på en oförglömlig och minst lika galen resa som deras förhållande. Det är Arquette som imponerar mest av dem, med sitt både naiva och farliga skådespel (mötet mellan henne och Gandolfini i slutskedet höjer pulsen på mig när jag tänker tillbaka). Med alla dessa välskrivna karaktärer som fungerar så är det också på sin plats att berömma de casting-ansvariga.

Dessutom får man inte glömma bort Tony Scott – regissören själv, för ett imponerande arbete med Tarantinos story. Nog för att den är bra redan på papper, men det är alltid en svår balansgång att bibehålla manuskvalitéer även i slutresultatet, vilket Tony Scott i mångt och mycket har lyckats med – och han har ju anlag för bra road movies (Ridley Scott gjorde Thelma and Louise två år tidigare).

Slutet av 80-talet och början av 90-talet var i övrigt verkligen en tid då Road Movie-genren kokade, med filmer som Raising Arizona, Planes Trains and Automobiles (båda 1987), Rain Man (1988), Wild At Heart (1990), nämnda Thelma and Louise (1991), Kalifornia (1992), Dumb and Dumber (1994), Natural Born Killers (1994) och en massa andra. I denna konkurrens väger True Romance lite lättare än vissa av ovanstående – dock lyckas den leverera mer uppfinningsrikedom och små godsaker än de flesta av dem.

Nästan lite väl mycket, men lika mycket som det är en svaghet så är det också filmens styrka och det jag bäst minns den för. En modern kultklassiker som inte får glömmas bort!

8/10