Etikettarkiv: 1988

Friday the 13th Part VII: The New Blood (1988)

Halloween-banner-20143214757Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Manuel Fidello, Daryl Haney
Regi: John Carl Buechler
Längd: 90 min
Skådespelare: Lar Park-Lincoln, Susan Blu, Kane Hodder, Jennifer Banko, Staci Greason, Kevin Spirtas, Terry Kiser, Susan Jennifer Sullivan, Heidi Kozak, Elizabeth Kaitan, John Otrin, William Butler, Larry Cox, Jeff Bennett, Diana Barrows

Två år efter den sjätte Fredagen den 13:e-filmen var det dags för nästa tillskott. Del 7 regisserades av specialeffektsmakaren John Carl Buechler, som samma år arbetade med effekter till både Halloween 4 och Terror på Elm Street 4. Rollen som den hockeymaskbärande mördaren Jason Voorhees spelades av stuntmannen Kane Hodder, som kom att spela rollen i tre filmer till.

Friday_The13thpart7_The_New_Blood10

När Tina Shepard var lite råkade hon använda sin telekinetiska krafter för att döda sin våldsamme far i sjön Crystal Lake. Flera år senare återvänder hon till sjön med sin mor och psykiatrikern Doctor Crews. Att åka tillbaka till platsen är ett led i Tinas terapi. Det är iallafall vad Doctor Crews påstår. Ett gäng tonåringar håller till i ett hus i närheten. De är där för att fira en av tonåringarnas kusin, som fyller år, med en överraskningsfest. Tina försöker använda sina krafter för att återuppliva sin far, men råkar istället väcka liv i seriemördaren Jason Voorhees, som var fastkedjad på sjöns botten. Jason börjar i vanlig ordning döda alla han möter tills natten kulminerar i en strid mellan honom och Tina, där odödlig mördare mäts mot övernaturliga krafter.

Friday_The13thpart7_The_New_Blood16

Den här filmen är väldigt svår att bedöma. Den är bättre än de dåliga filmerna i serien, men sämre än de bra. Den är ganska intetsägande och ligger och flyter någonstans mitt emellan allt. Jag älskar filmens inledning: det är en kort sammanfattning av de tidigare filmerna, vilket är något som har gjorts i andra filmer i serien innan, men den här gången har sammanfattningen en monolog som läses upp av Walt Gorney, som spelade Crazy Ralph i de första två filmerna. Denna introduktionsmonolog sätter stämningen på ett mycket effektivt sätt. Jag har dock aldrig förstått varför sammanfattningen bara innehåller klipp från tvåan, fyran och sexan. Att ettan och femman utelämnas kan jag förstå, eftersom Jason inte var mördaren i de två filmerna (och monologen fokuserar på Jason) men jag förstår inte varför man inte har använt några klipp från trean.

Friday_The13thpart7_The_New_Blood24

Detta är Kane Hodders första film som Jason, och även om han inte är min personliga favoritskådespelare i rollen så gör han definitivt ett bra jobb. Jasons look är dessutom en av seriens absolut bästa. De övriga karaktärerna är plattare än någonsin, förutom den korrupte psykiatrikern Doctor Crews, spelad av Terry Kiser (Bernie från Weekend at Bernie’s), och manuset är ganska mediokert. MPAA (The Motion Picture Association of America) gick tyvärr lite extra hårt åt den här filmen, vilket för med sig att de flesta mordscenerna blir ganska intetsägande. Filmen har dock lyckligtvis sovsäcksmordet, vilket var så populärt att det återskapades på ett skämsamt sätt i en av seriens senare filmer.

Friday_The13thpart7_The_New_Blood12

Det finns inte så mycket att säga om vare sig skådespeleriet eller musiken. Jag tänker baske mig slänga in öppningsmonologen här, bara för att den är så mysig:

”There’s a legend around here. A killer buried, but not dead. A curse on Crystal Lake. A death curse. Jason Voorhees’ curse. They say he died as a boy, but he keeps coming back. Few have seen him and lived. Some have even tried to stop him… No one can. People forget he’s down there, waiting…”

Friday_The13thpart7_The_New_Blood29

Visste du att:

  • Enligt boken Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th kallades filmen skämtsamt för ”Frigay the 13th” under inspelningen, eftersom så många av skådespelarna var homosexuella.
  • Den här filmen skulle ursprungligen handla om att Jason Voorhees och Freddy Krueger träffas och slåss mot varandra, men de två olika filmbolagen kunde inte komma överens. Detta koncept blev så småningom av i Freddy vs. Jason femton år senare, när Jason liksom Freddy tillhörde New Line Cinema.
  • Filmens arbetstitel var ”Birthday Bash”.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Annonser

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

Halloween-banner-2014Elm Street 4 posterGenre: Skräck, Slasher, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus: Brian Helgeland, Jim Wheat, Ken Wheat
Regi: Renny Harlin
Längd: 99 min
Skådespelare: Robert Englund, Lisa Wilcox, Danny Hassel, Rodney Eastman, Andras Jones, Ken Sagoes, Tuesday Knight, Toy Newkirk, Brooke Theiss, Brooke Bundy

Terror på Elm Street 4 blev den dittills mest kommersiella filmen i serien. På soundtracket fanns musik av bland andra Divinyls och Billy Idol, och filmen drog in rekordsummor för sin genre när den hade premiär. Den finske regissören Renny Harlin (som senare regisserade Die Hard 2 och Cliffhanger) regisserade den här filmen.

NOESIV10

Den ondskefulle mördaren Freddy Krueger återvänder för att hämnas på ungdomarna som besegrade honom, men den hämnden är långt ifrån tillräckligt för att släcka hans omåttliga blodtörst. Alice Johnson är en blyg men modig flicka som upptäcker att hon övertar vissa av sina vänners egenskaper när de dör, och beväpnad med dessa egenskaper visar hon sig vara en fullt värdig motståndare till Freddy.

n10

Jag tycker att den här filmen är väldigt bra och ganska underskattad. Åttiotalskänslan är starkare än i någon annan skräckfilm från den eran och soundtracket är det bästa i serien. Manuset är tematiskt sett ovanligt djupt för en slasherfilm och handlar mycket om déjà vu och den nya huvudkaraktären Alices tankar och känslor. Skådespelarna gör ett bra jobb, även om det kan vara lite svårt att vänja sig vid Tuesday Knight som har ersatt Patricia Arquette i hennes roll från trean trots att de två skådespelerskorna inte påminner om varandra på något sätt.

maxresdefault (1)

Den som (i vanlig ordning) stjäl föreställningen är dock Robert Englund, som är i större högform än någonsin som Freddy Krueger. Det märks verkligen att han tycker det är roligt att spela rollen. Manuset är enormt kreativt, och även om filmen kanske inte är riktigt lika bra som sina tre föregångare så räknar jag den ändå definitivt bland de bästa i serien. Den här filmen innehåller dessutom en av mina favoritrepliker från Freddy: ”Welcome to Wonderland, Alice.”

A Nightmare on Elm Street 4 The Dream Master 10

Visste du att:

  • Denna film drog in mer pengar på bio än någon annan slasherfilm på åttiotalet.
  • Tuesday Knight, som spelar Kristen Parker i filmen, sjöng även låten ”Nightmare” som spelas under förtexterna.
  • Producenten Robert Shaye har en cameo i filmen som en lärare.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna film för fyra år sedan. Det låga medelbetyget speglar den person jag då var, som fortfarande förgäves sökte efter seriös skräck i Elm Street-filmerna. Idag rankar jag den här filmen som den bästa uppföljaren näst efter 2:an. Här är i vilket fall min recension som åtminstone ordmässigt beskriver min syn på filmen väl.

Hysteriska Trailers: Nekromantik (1988)

Denna lilla 80-talspärla (av tysken Jörg Buttgereithar ett särskilt skimmer över sig. Ett slags triangeldrama med romantiska undertoner och nekrofila övertoner som tog världen med storm när den dök upp ungefär, vid samma tid som jag föddes faktiskt.

Nekromantik (1988) följer en kille som rensar olycksplatser. Han tar hem ett lik till sig själv och sin fru för att dom ska kunna ”liva upp” deras sexliv tillsammans, men blir lite paff när hans fru börjar gilla liket mer än honom! Så kan det gå när man ska experimentera med det sexuella och resten av filmen är en slags moralkaka i klassisk gammaltysk anda. En sån där som slutar med nåt visdomsord som du förstår om du hängt med i berättelsen ungefär.

Genialiteten i trailern sitter i dom groteska bildvalen i harmoni med den… harmoniska musiken. Just musiken (sången heter ”Ménage à trois” av John Boy Walton) är något av det mest ljuvliga jag någonsin hört om jag är på mitt mer sentimentala humör – ett humör som är föga existerande.

Nekromantik PosterDom gulliga, handskrivna textskyltarna ger än känsla av personligt hantverk till en i övrigt ganska monotom trailer som inte avslöjar något av handlingen alls. Jag är så fruktansvärt glad att tittaren inte blir spoilad på handlingen för det här är verkligen en ”sån” film.

UTVÄRDERING:
Trailerröst: 0/5
Bildval: 4/5
Tempo: 3/5
Oneliners: 0/5
Löftesgrad: 5/5
B-känsla: 4/5

Totalt: 15 av 31 dagar av Halloween!

Övriga trailerrecensioner i serien:
HYSTERISKA TRAILERS: DEAD & BURIED (1981)
HYSTERISKA TRAILERS: BEYOND THE DARKNESS (1974)
HYSTERISKA TRAILERS: PIECES (1982)
HYSTERISKA TRAILERS: PORNO HOLOCAUST (1981)

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

Genre: Skräck, Slasher
Regi: Renny Harlin
Manus: Brian Helgeland, Jim Wheat, Ken Wheat
Längd: 99 min
Skådespelare: Robert Englund, Lisa Wilcox, Danny Hassel, Rodney Eastman, Andras Jones, Ken Sagoes, Tuesday Knight, Toy Newkirk, Brooke Theiss, Brooke Bundy

Terror på Elm Street 4 tar vid strax efter där 3:an avslutades. Kristen drömmer fortfarande mardrömmar och förmågan att dra in andra i dessa drömmar har inte upphört. Då Alice blir indragen ser Freddy möjligheten att komma åt ungdomar utanför Elm Street…

Elm Street-serien må vara den kanske starkast lysande färgklicken i slasher-genren, men jag tyckte inte originalet var mer än bra och av uppföljarna så gillar jag 2:an mest, just för att det känns som den driver med konceptet.

Dock är idén med att hålla sig vaken för att inte dö av sina mardrömmar ett spännande och ganska skrämmande ämne.

Invånarna på Elm Street lever, trots gatans blodiga förflutna, fortfarande i sin korkade idyll då en udda tjej i skolan börjar hemsökas i sina drömmar av en lustig gubbe vid namn Freddy.

Det fjärde kapitlet regisseras av finske Renny Harlin (Die Hard 2, The Long Kiss Goodnight, Exorcist: The Beginning), som tillför en väldigt påtaglig 80-talskänsla. Jag kan inte undgå att tycka om filmens mysighetskänsla stundtals. Filmen är bagatellartad rakt igenom och att jag tar den med en nypa salt är en rejäl underdrift.

Renny Harlin har dock ett hjärta som klappar för lågbudgetfilmskapandet där han kommer ifrån och det gör att jag uppskattar hans försök att göra filmen intressant så gott det går (detta arbete får vi en inblick i genom dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy [2009], som tar upp historien bakom samtliga Freddy Krueger-filmers tillkomst på ett mycket fint och ingående sätt).

Dessutom är filmmusiken i A Nightmare on Elm Street 4 mystisk och faktiskt riktigt stämningsfylld, vilket sticker ut i en annars tunn film. Freddy Krueger medverkar också – på gott och ont, ganska mycket och effekterna som filmen bär på är för det mesta snaskigt snygga!

Det överträffar en hel del av CGI:n som finns i dagens effektfilmer.

Både Wes Craven (grundaren av A Nightmare on Elm Street) och Robert Englund – som spelar Freddy Krueger, har uttryckt att de gillar Renny Harlins film i serien. Englund tycker till och med att det är den bästa och den som var mest underhållande att göra – antagligen eftersom han själv får mycket utrymme i denna fjärde film.

Valet att centrera filmens engagemang mer kring Freddy Krueger själv och inte filmens protagonister gör dock tyvärr mycket för mitt engagemang kring vad som händer.

Elm Street 4 blir i slutändan mest en effektfilm med ointressanta ungdomskaraktärer och för lite skräck.

Renny Harlin ska ha credit för sitt arbete att göra något mer av denna slätstrukna film, men det är inte dessa kvaliteter som har hållit hans karriär på banan i första hand och det säger också en del om Hollywood-mallen.

Renny Harlins fantasi kring effektarbetet och skräckmomenten som är de bäst utförda i hela franshisen. Den mysiga känslan är också ett stort plus!
Filmens intrig gör mig tyvärr mest likgiltig och jag blir aldrig särskilt ”drabbad” av filmen på det karaktärsmässiga planet, särskilt eftersom mer fokus läggs på antagonisen än på protagonisterna.