Etikettarkiv: 1980

Årets bästa filmer 1980

maxresdefault

Jag ska fatta mig kort om filmåret 1980. Det är i allra högsta grad det starkaste året för rysare jag sett. Att stabila filmer som Raging Bull och Blues Brothers inte ens får plats på någon av dom 15 första placeringarna på topplistan säger också något om årets bredd på kvaliteten. Många av mina favoritregissörer var i farten detta år, vilket gjorde listandet extra trevligt. Rollin, Lynch, Russell, De Palma, Kubrick, Carpenter. Och då har jag ännu inte sett Kurosawas färgbomb Kagemusha, Argentos Inferno eller Schraders American Gigolo, som väntat på mig alldeles för länge.


ju

Filmer som kan platsa när jag sett dem: Kagemusha, Inferno, American Gigolo, The Watcher in the Woods, Ordinary People, Ur Marionetternas Liv, Stardust Memories, Cruising, Motel Hell, Airplane!, The Big Red One, Caddyshack, The Blue Lagoon, Coal Miner’s Daughter, Private Benjamin, Little Darlings, The Stunt Man, Terror Train, Xanadu, Cheech and Chong’s Next Movie, He Knows You’re Alone, Somewhere in Time, Urban Cowboy


raging-bull

Inte riktigt där: Raging Bull, Vi Hade i alla fall Tur med Vädret, Madicken på Junibacken, Blues Brothers, The Long Riders, Cannibal Holocaust, Superman II, Popeye


Topplistan:

15. Altered States

tumblr_mm1j3iglw41r285tzo6_1280

Jag diggar britten Ken Russells egensinniga filmskapande passionerat, men just amerikanska produktionen Altered States känns tyvärr alltför mycket som en kompromiss med alltför konventionella idéer om hur en film ska skildras.

Recensionen från 2017 hittar du här.

SYD-Betyg-06


14. Friday the 13th

maxresdefault-12

Mitt hjärta klappar inte lika starkt för Fredagen den 13:e som för flera andra slashers, men som ren exploitationunderhållning är den klart färgstark och det går inte att komma ifrån influensvärdet.

SYD-Betyg-06


13. The Fog

the-fog-1980-11

Behöver återse The Fog, men utöver John Carpenters förmåga att skapa atmosfär genom vacker miljöåtergivning är det framför allt hans suveräna filmmusik som ringer kvar från denna i övrigt mer grumliga… dimmiga, upplevelse.

SYD-Betyg-06


12. Paura Nella Città Dei Morti Viventi / City of the Living Dead

4713-original

Lucio Fulci skapade genomgående särpräglad stämning som få i sina lågbudgetproduktioner. Ett potpurri av fascinerande idéer bjuds det på i staden med dom levande döda.

SYD-Betyg-07


11. Flash Gordon

ymdfwjl8seicb60t454x

Barndomsnostalgi som heter duga. En scenografisk och kostymmässig chockupplevelse med pampigt soundtrack från Queen och Max Von Sydow som du aldrig trodde du skulle få se honom.

SYD-Betyg-07


10. Sällskapsresan

large_3ef83ff27ce961a460dee08b348bfb19-sallskap5

Faktiskt inte min favoritsällskapsresa, men filmens regn av detaljhumor är briljant. En stilbildare.

SYD-Betyg-07


9. La Nuit des Traquées / The Night of the Hunted

night-hunted-1

Skönhetssurrealisten Jean Rollin skapar atmosfär av sällan skådat slag. Den här filmen sitter kvar starkt på min näthinna. Jag kan inte släppa den, likt en underlig dröm…

Recensionen från 2017 hittar du här.

SYD-Betyg-07


8. Making ‘The Shining’

the-shining-kubrick

Stanleys dotter Vivian Kubrick lyckas i knappt vuxen ålder dokumentera essensen av Kubricks filmskapande. Ett dokument om perfektionistisk envishet och dess medhjälpare. Passion är inte alltid häftiga gester.

SYD-Betyg-08


7. Maniac

maniac803big

William Lustigs stadsblöta berättelseskildring är ett föredöme för genren. Jay Chattaways melankoliska neonoirmusik är som godis. Joe Spinell gör en rollprestation som spelar långt, långt över den liga filmen brukar kretsa inom och det gör även manuset, som han också skrev. Maniac är en av dom bästa bloddrypande b-filmerna jag sett. R.I.P. Joe Spinell.

Läs min recension från 2011 här.

SYD-Betyg-08


6. The Changeling

the changeling george-c-scott

En ovanligt kompetent och väldirigerad slowburnerrysare med en suverän George C. Scott som hemsökt änkling. Har åldrats ovanligt bra.

Läs min recension från 2013 här.

SYD-Betyg-08


5. Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back

swbreakinto2

Det bästa kapitlet från Star Wars-sagan hittar vi i mitten.

SYD-Betyg-08


4. Heaven’s Gate

heavensgate

Räknar jag upp dom mest häpnadsväckande vackert fotade filmerna genom tiderna kommer Michael Ciminos och Vilmos Zsigmonds mastodontiska antiwestern tveklöst på någon av dom första fyra fingrarna. Vi lär aldrig se något nytt som slår filmens ljus och miljöer, någonsin. Svindlande!

SYD-Betyg-08


3. Dressed to Kill

dressed-to-kill

Det här var tillsammans med Sisters (1973) filmen som fick mig att inse att Brian De Palma är en mästare inom visuellt berättande. Hitchcock lär fortfarande le av förtjusning i sin grav.

SYD-Betyg-09


2. The Elephant Man

elephant-man-07

Jag tror inte att någon annan film har träffat mina tårkanaler lika säkert som David Lynchs skildring av den vanskapte och utstötte ”elefantmannen”. Inte en vanlig lynchfilm, men någon vanlig lynchfilm existerar väl inte?

SYD-Betyg-10


1. The Shining

The Shining 16

Inga kommentarer kan beskriva detta mästerverk rättvist. Filmen ska liksom Eraserhead och andra unikum upplevas, inte beskrivas.

SYD-Betyg-GULD


Och här i slutet av listan hittar du som vanligt länkarna till övriga filmspanares topplistor över filmåret 1980. Är det någon som INTE har The Shining som förstaplats? Se efter så får du svaret…

Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir
Jojjenito

Fiffis filmtajm 
Filmfrommen
Flmr

Friday the 13th (1980)

Halloween-banner-2014Friday the 13th 1980 PosterGenre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Sean S. Cunningham, Ron Kurz, Victor Miller
Regi: Sean S. Cunningham
Längd: 95 min
Skådespelare: Adrienne King, Betsy Palmer, Jeannine Taylor, Robbi Morgan, Kevin Bacon, Harry Crosby, Laurie Bartram, Mark Nelson, Peter Brouwer, Rex Everheart, Ronn Carroll, Walt Gorney

Fredagen den 13:e skulle visa sig bli den första delen i en nästintill ändlös serie av filmer. Filmen kom ut 1980, regisserades av Sean S. Cunningham och skrevs av Victor Miller. Medverkade i filmen gjorde bland andra Adrienne King, Betsy Palmer och en ung Kevin Bacon i en av sina tidigaste roller.

friday1

Ett par lägerledare på sommarkollot Camp Crystal Lake mördas av en okänd gärningsman. Under årens lopp har kollot även drabbats av bränder och förgiftat vatten. Kollot stängs ned. Flera år senare bestämmer sig Steve Christy för att öppna kollot på nytt. Tillsammans med ett gäng inhyrda ungdomar påbörjar Christy restaureringen av de nedgångna stugorna, men någon iakttar dem inifrån skogen. Någon som har mord i sinnet och som till varje pris tänker förhindra att Camp Crystal Lake öppnas på nytt.

friday28

Fredagen den 13:e är en mysig film och en sann kultrulle. Det är visserligen sant att den mest gjordes för att åka snålskjuts på vågen av popularitet som Halloween förde med sig ett par år tidigare (detta har till och med filmens manusförfattare erkänt), men den är ändå en klassisk slasher i sin egen rätt. Den fina naturmiljön fyller två funktioner: under dagscenerna är den idyllisk och lugnande vacker att se på och under nattscenerna för det isolerade området med sig en nagelbitande panikkänsla som aldrig riktigt försvinner.

friday15x

En del av karaktärerna är riktigt minnesvärda. Bland dessa finner vi lastbilschauffören Enos som är en bitter och skeptisk man som förser tittarna med information om Camp Crystal Lakes historia, den tokige gamle mannen Crazy Ralph som bygger upp stämningen, Ned som (enligt min åsikt) är den bästa comic relief-karaktären i hela serien och sist men inte minst poliskonstapel Dorf, vars enda scen är den absolut roligaste i filmen.

friday18

Skådespeleriet är överlag helt okej, men samtliga ovannämnda plus Kevin Bacon, Peter Brouwer och Betsy Palmer gör toppenbra insatser. Betsy Palmer är oerhört skrämmande som den rubbade Mrs. Voorhees. Miljön och musiken är vad som gör filmen (och större delen av serien) så mysig, och om ni liksom jag tycker om stugor, sjöar och skogar så är chansen stor att ni också faller för filmens charm.

Jag tänker inte spoila slutet, men jag kan ärligt talat säga att jag aldrig har blivit så skrämd av en film som när jag såg det första gången.

friday17

Visste du att:

  • Detta är den ena av två filmer i serien i vilka Jason Voorhees inte är mördaren.
  • Betsy Palmer gick bara med på att medverka i filmen för att hon behövde en ny bil.
  • Manusets arbetstitel var ”Long Night at Camp Blood”.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

The Changeling (1980)

Halloween-banner

The ChangelingGenre: Psykologisk rysare, Spökhusrulle
Regi: Peter Medak
Manus: Russell Hunter, William Gray, Diana Maddox
Längd: 115 min
Skådespelare: George C Scott, Melvyn Douglas, Trish Van Devere, Jean Marsh, John Colicos, Barry Morse, Madeleine Sherwood, Helen Burns, Frances Hyland

John Russell förlorar sin familj i en hemsk olycka. För att ta sig vidare i livet flyttar han ifrån sitt hem och in i ett stort, avsides hus som stått öde i 12 år. Mystiska saker börjar hända en efter en och när John gräver i husets förflutna börjar han nysta upp en mörk hemlighet.

Bra filmer står pall mot tiden, men få genrer har så svårt att stå pall tidens dom så som rysargenren har. Repulsion, The Shining, Rosemary’s Baby… möjligen någon mer.

I sällskap med dessa är Peter Medak-regisserade The Changeling – eller Hämnd Ur Det Förflutna, från 1980 en ganska anonym film. Den är i princip bortglömd, eftersom den aldrig blev samma typ av definierande milstolpe som dom andra rysarna blev.

Ungersk-brittiske Peter Medaks karriär har sedan filmens premiär mest handlat om att regissera bortglömda lågbudgetfilmer för TV och enstaka avsnitt  av i princip varenda TV-serie de senaste 30 åren som haft mörka undertoner, men han hade ett frekvent regiansvar under Spielberg-rebooten av The Twilight Zone (1985-1987), icke att förglömma!

the changeling02

Långfilmer på meritlistan innefattas av BAFTA-nominerade kriminaldramat The Krays (1990), småsunkiga Romeo Is Bleeding (1993) och Sci-Fi-fiaskot Species II (1998). Han var faktiskt även regissör till Stephen King-kultskräckisen Cujo (1983) i några dagar, men blev tyvärr ersatt av nya regissörer. En parentes är att han 1981 regisserade en Zorro-komedi med det skrattretande namnet Zorro: The Gay Blade!

Ett år dessförinnan var han dock på sin karriärs högsta topp med genombrottet The Changeling som – trots att den idag hamnat lite i skymundan, faktiskt vann hela 9 stycken av 11 möjliga Genie awards, vilket är Kanadas svar på Oscarsgalan kan man säga.

Manusförfattarna som bearbetade Russell Hunters originalhistoria – William Gray och Diana Maddox, gjorde extremt ambitiös research när de skrev den här skräckhistorien. Gray ska tydligen under ett halvår ha läst otaliga mängder nyhetsartiklar, gluttat i över 700 böcker och läst uppemot 2000 studier kring parapsykologiska fenomen och händelser.

The Changeling 3

Han gick sedan vidare och skrev manus till Jamie Lee Curtis-skräckisen Prom Night (1981) och samarbetade med både filmens regissör Paul Lynch och till och med John Carpenter (Halloween, The Fog, The Thing) därefter.

I The Changeling ser vi en åldrad och mycket meriterad George C. Scott (Dr. Strangelove, Patton, Hardcore) i rollen som John Russell – en framgångsrik kompositör som just förlorat både sin fru och sin dotter i en fruktansvärd semesterolycka. Detta får vi bevittna i filmens inledning med största intensitet och det sätter melankoliskt ödesbådande efterskalv på resten av berättelsen.

Han försöker komma över sorgen genom att bosätta sig i ett monumentalt ödehus där han kan fokusera på sin musik helt ensam. Förutsättningarna för att något mystiskt ska börja ske i huset är givetvis optimala.

The Changeling 8

Under dom stora, tomma valven och mellan dom atmosfäriskt brundammiga väggarna ruvar uppenbarligen en historia eller två från förr. Mystiska ljud hörs från avlägsna rum… gnisslanden och steg. Ett trummande duns hemsöker John Russell mer och mer. Håller han på att bli galen?

Filmen är mycket tystlåten och stämningen är intensivt avvaktande nästan hela tiden. Scott går in med största allvar i rollen och vi kan verkligen sympatisera med honom efter allt han gått igenom och eftersom han får det skapligt svårt att bara koppla av så är vi oupphörligen med honom även i fortsättningen.

Filmens inledning är därför genial och något som upprepats flera gånger inom genren sedan denna film kom 1980. Mycket beröm ska också ges till George C. Scott själv då han är särpräglat bra på att få åtminstone mig att se sympati bakom hans granithårda, buffliga ansikte och hundögon.

the changeling george-c-scott

Det ovanliga med filmen är att jag bara väntar på att den ska spåra ur och spela över i effektfyrverkeri eller överambitiösa förklaringar till det övernaturliga, men den klarar trots mycket dåliga odds (rysargenren och tidens dom, som sagt) att genomföra historien med bravur och trots att filmen är ganska mastig zonar jag aldrig ut!

Martin Scorsese hade helt rätt när han placerade den här på sin topplista över de allra läskigaste skräckfilmerna, för det här är – näst efter The Shining som kom samma år, den bästa ”haunted house”-filmen i mannaminne och huset – korrektion, spökpalatset, får hederspris som det bästa jag sett genom skräckfilmhistorien.

Det råder inga tvivel att jag rekommenderar den här även till trångsynta ungdomar som tycker att skräckfilmer före typ 2005 är ”b” (vilket är ett skrattretande påstående), för den har sannerligen minst lika hög skräckfaktor som dagens bästa allra bästa filmer i genren.

the changeling PDVD_068

Förra året frågade min fyra år yngre bror mig om jag hade tips på riktig bra skräckfilmer han missat i stil med Paranormal Activity, The Grudge, Insidious och så vidare som inte är fåniga. Jag rekommenderade The Changeling med viss tvivel på hans omdöme då jag påpekade att det är en film som dagens skräcksuccéer har att tacka för väldigt mycket.

En dag senare berättade han att ”den där gamla filmen” jag tipsat om faktiskt var riktigt, riktigt bra. Det om nåt är ett bra betyg.

Det enda den saknar (vilket recensionens bilder förtydligar) är en restaurerad blu-ray-release, för dom köpexemplar som existerar idag är under all kritik och så ska det inte behöva vara med klassiker som The Changeling.

HalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenDeadHalloweenDead

Maniac (1980)

Genre: Psykologisk thriller, Terror, Gore
Regi: William Lustig
Manus: Joe Spinell, C.A. Rosenberg
Längd: 87 min
Skådespelare: Caroline Munro, Joe Spinell, Abigail Clayton, Rita Montone, Tom Savini

En av New Yorks många invånare är Frank Zito. Men han är inte som vilken vanlig New York-bo som helst… Nej, Frank är mentalt störd och fördriver tiden genom att mörda oskyldiga kvinnor och pynta sin skyltdockesamling med offrens skalper.

William Lustig har regisserat denna seriemördarfilm, som handlar om Frank Zito – en psykopat som ger sig på kvinnor för att stilla hans inre vrede efter barndomstrauman orsakade av hans mor. Joe Spinell spelar den störde Zito – och som han gör det!

Jag förväntade mig en daterad slasher med en underhållande huvudroll av Bruce Campbell-stuk ungefär, men fick en komplex skådespelarprestation som hör hemma bland de stora. Sättet han väser ur sig den krypande, välskrivna dialogen är så naturlig att han känns helt oberäknelig. Och inte undra på att han spelar rollen så bra, då det är Spinell som har skrivit manuset och även producerat filmen – en skapande skådespelare, alltså.

Hans meritlista är för övrigt en historia för sig. Han startade filmkarriären med Gudfadern och har efter det medverkat i högt och lågt, om vartannat, där Taxi Driver, Rocky 1 & 2, Gudfadern del 2, Maniac Cop, Vigilante och The Last Horror Film tillhör några höjdpunkter.

Men vidare till hans prestation, där hans risiga kroppsform och sjuka men samtidigt ledsna ögon gör honom klassisk. Sättet han rör sig på, sättet han talar, ja, han är verkligen karaktären Frank Zito. Han imponerar när han ska vara hotfull och han imponerar när han ska vara civiliserad och återhållsam. Att imponera i monologer kräver skicklighet och Spinell äger monologscenerna.

För övrigt bygger filmen upp spänningen bra med ett välkomponerat foto, väldigt bra musik (!) av Jay Chattaway och med tanke på att det är en ren b-film med porrskådisar i flera av de kvinnliga rollerna så har regissör Lustig lyckats mycket väl med att få ut något bra även av birollinnehavarna. Filmen – med sina smutsiga New York-miljöer och den starka psykologiska handlingen, en smutsig Taxi Driver och är stundtals av samma kvalitet, vilket är stora ord då det är en favorit av mycket stora mått.

Splattermästaren Tom Savini står för de blodiga effekterna som fick en hel censurvärld att gå i taket på 80-talet. Det är extremt och, av min magkänsla att döma, verkliga effekter och trots att det inte är något zombiefilm får Savini briljera med sin speciella talang. Savini har dessutom – sin tradition trogen, en liten roll i filmen som får en spektakulär avslutning. Slutsekvensen i Maniac är spiken i kistan på en höjdarfilm som förtjänar ett större och bättre rykte!

4/5

Fotnot: Jag läste igenom dvd:ns trivia om filmen och det finns ju så sjukt mycket intressant att läsa om den att det lätt skulle gå att skriva en hel bok om detta färgstarka kultspektakel…