Etikettarkiv: 1978

Höstsonaten (1978) eller: Mor versus Dotter i en kokande bergmankittel

Ingmar Bergman bunkrar på med redigt vatten i grytan och drar upp på full värme, när han i slutet av hennes filmkarriär lagar ihop något extra åt namnen Ingrid – den kanske enda som kunde sätta honom på plats och få honom att underordna sig i registolen. 

Efter att inte ha träffats på sju år återförenas Charlotte (Ingrid Bergman) och dottern Eva (Liv Ullman) i dotterns hem. Modern, en känd konsertpianist, har nyligen drabbats av en personlig sorg. Hennes manlige vän har dött. Eva får höra om detta och får en plötslig impuls att skriva till sin mor och bjuda henne till sig. I huset finns också en annan dotter, Helena (Lena Nyman), svårt handikappad, som den äldsta dottern sköter om sedan två år. Detta vet inte modern om. Hon tror att Helena vårdas på ett sjukhus, där hon lämnat henne. Mötet mellan främst Eva och Charlotte blir mycket uppslitande. Mycket uppdämd kärlek och hat väller fram vid ett nattligt samtal.

Kammarspelsdialogen är av bergmansk högklass. Finkänsligt fingersydd och taktfast intensitetshöjande mellan Bergmans musa Liv (Ullman) och hollywoodikonen Ingrid (Bergman) – här spelandes en roll så skräddarsydd för hennes egen privatperson att den dimensionen i sig lyfter dom bägge Bergmans kvalitéer till en plats som känns uppfriskande för bägge veteraner. Det är trevligt att se, trots att jag tas tillbaka lite av Ullmans karaktärs så demonstrativa mjäkighet och tafatthet (samt hennes av Sven Nykvist rikligt ljussatta överläppsbehåring), som trevligt nog tar sina vändningar.

Mor och dotter i filmen kommer in i spelrummet med kraftiga kontraster. Ingrids Charlotte är en kallsint, rationell och självständig egenhärskarinna. När den egna karriären blomstrade på framsidan skrek blommorna på baksidan efter vatten. Livs Eva är en salivdrypande emotionell och behövande dotter med oerhört behov av att äntligen få spilla över alla känslor hon sparat till hennes frånvarande mor. En traumatiserad barndom har gjort henne sned och i känslomässigt sökande efter en ny chans till stöd, eller åtminstone få vända på jorden innan rötterna ruttnat.

Jag får svårt att sympatisera eller ens empatisera med den bekräftelsesökande karaktären Liv spelar, men jag kan verkligen uppskatta det intressanta i att ställa henne mot Ingrids karaktär. En karaktär som jag däremot kan känna igen mig i desto mer, även om hon bär på självförvållade demoner jag inte varit i närheten av i praktiken. Allt eskalerar gastkramande för att vara ett drama och Lena Nyman tränger imponerande på som den handikappade systern. Jag blir lite tagen på sängen över hur mycket hon går in för sin karaktär (”You never go full retard!”), men så slutar jag heller aldrig överraskas av Bergmans regi, efter alla dessa år. Jag blir imponerad, så hatten av.

Något som jag verkligen gläds av med Bergman är hans fallenhet för att i klassisk fantastiqueteateranda kasta några ytterst väl valda nycker av magi över hans filmberättelser. Surrealism! Så även här, inte endast i formen av dröm kontra verklighet (applåd), utan också när han någon enstaka gång låter karaktärerna bryta den fjärde väggen och sträcka ut deras funderingar och tvivel direkt till mig som åskådare. Vid ett tillfälle ser jag rätt in i Livs Evas ögon och hon möter min blick. Kittlande värre. Vid dom ögonblicken upplever jag i högsta grad det som gjorde Ingmar Bergman till en av dom stora och inte bara den där aktade klichén som alla slänger fördomar kring kors och tvärs.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt


 

Läs även min äldre recension av Ingmar Bergmans Persona (1960), här. Samt alla andra ”svåra” filmer i kategorin med det passande namnet Artsy Fartsy.

Pretty Baby (1978) eller: Prostitution sedd genom ett barns ögon

Är Pretty Baby en pervers tabloidfilm som osar av tveksamheter vad gäller porträttet av en minderårig hora? Den hade sannolikt inte gått att göra lika enkelt i dagens moralistklimat, men det säger mer om nutidens blindhet än dåtidens friare tyglar. 

Historien om en prostituerad kvinna (Susan Sarandon), en fotograf (Keith Carradine) och den prostituerades dotter (Brooke Shields). Året är 1917, de sista månaderna med laglig prostitution i New Orleans bordellkvarter och den tolvåriga Violets oskuld auktioneras ut.

Louis Malle ägnade en stor portion av hans karriär åt att skildra barn och unga karaktärer i svårlevade inramningar. Pretty Baby har mest fått uppmärksamhet för kontroversen kring då 12-åriga barnstjärnan Brooke Shields roll som minderårig och gryende prostituerad på bordell i amerikanskt, tidigt 1900-tal, men bakom den uppseendeväckande fasaden finns ett stycke intressant historia om amerikanska överlevare, om opportunism och om ägande. Vart går gränsen för det vuxna utnyttjandet av ett barn eller det barnsliga utnyttjandet av en vuxen?

Jag överraskades av hur laddad filmens drama är. En flicka uppväxt i en miljö där hon överlevt på sin lillgamla rättframhet. Hon tacklar situationer som inte är gjorda för barn. Hon ger ett starkt, självständigt intryck, men att hon är ett barn som söker sig till tryggheten ett barn behöver uppenbarar sig i scen efter scen. Parallellt har vi en man som kan se friheten hon saknar men charmas mer av vad hon kan ge. Gränsen mellan strävan efter en tryggare frihet och begäret efter kontroll kan vara hårfin och bräcklig när en emotionell investering binder samman människors gemensamma strävan. Bort från något turbulent och osäkert, men till något ännu mer ovisst. Barn vill leva ut sina liv medan vuxna vill fixera dem vid något. Barnslig livslust möter vuxna begär.

Allt helt ljuvligt färgfotograferat av Sven Nykvist som samarbetade med Malle även tre år tidigare i Black Moon (1975 – som jag recenserade 2016). Ljuset är så där fuktigt vardagligt som vi knappt ser idag, i brist på natur och organiskt foto. Lägg därtill en scenografi som fångar det tidiga 1900-talets New Orleans på ett levande vis. Likt miljöerna i Vilmos Zsigmond-fotade Heaven’s Gate (1980) och McCabe & Mrs Miller (1971) går miljön att ta på genom riktig textur och naturens egna ljus. Pretty Baby osar lite filmisk opium. En förhäxat vaggande sannsaga. En sagolik verklighet med rå, allvarlig botten. I denna – med lite engagemang på dig som tittare, tungt påverkade vardagspalett stjäl Brooke Shields verkligen showen.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Popcorn-betyg-9


 

Jag vill även rekommendera filmen Jeunesse från 2013, av Louis Malles dotter Justine Malle. Den har ingen direkt koppling i övrigt, men den skildrar självbiografiskt en ung kvinnas livskval i en ur konventionerna perfekt tillvaro för en ung kvinna – på ytan, men egentligen skildrar den en ung kvinna som inte är så präglad av konventionerna om hur en ung kvinna ska vara. Kvinnligt skildrande av kvinnlig självständighet på flera sätt. Detta gör den klart sevärd. Jag recenserade den året den kom och den går att läsa här.

Rocky Horror Music: ”Hammer Horror” (Kate Bush)

Igår skrev jag om Hammer Film Productions, så då känns det passande att idag återuppliva halloweenmusik-serien ”Rocky Horror Music” med att väcka lite minnen till liv för åtminstone vissa genom en hyllningslåt till filmstudion av Kate Bush.

Kate Bush var en av 70- och 80-talets bästa musikförebilder då hon trots sitt tidiga genombrott verkligen var kreativt engagerad i alla möjliga av de moment rollen som artist innefattar, såsom texter, komposition, sång och dans.

Hon upptäcktes av David Gilmour (från Pink Floyd) och byggde en framgångsrik karriär, trots att hon till skillnad från i princip alla andra stora artister inte turnerade. Hon gjorde det endast en enda gång, i början av sin karriär och anledningen till att det inte blev mer har inte framkommit klart och tydligt.

Nästan exakt på dags datum år 1978 släppte Kate Bush från albumet Lionheart singeln Hammer Horror, där hon – 19 år ung, på ett fyndigt sätt skildrar en skådespelarkonflikt rörande Hammer-inspelningen av The Hunchback of Notre Dame.

Kanske inte världens mest halloween-rysliga låt, men kopplingen är oundviklig och ibland kan det vara trevligt att se hur musikvideos kunde se ut före MTV:s födelse…

Days of Heaven (1978)

Genre: Drama, Romantik
Regi: Terrence Malick
Manus: Terrence Malick
Längd: 94 min
Skådespelare: Richard Gere, Brooke Adams, Sam Shepard, Linda Manz, Robert J Wilke, Jackie Shultis, Stuart Margolin, Timothy Scott

Bill, hans flickvän Abby och hans syster Linda reser genom USA under det tidiga 1900-talet på jakt efter jobb. De får arbete hos en välbärgad ung bonde, men bonden blir kär i Abby och Bill gör upp en plan.

Terrence Malicks filmkarriär är en besynnerlig sådan.

1973 slog den unge filosofiläraren och poeten igenom med filmen Badlands – en vacker flyktskildring som även blev genombrottet för Sissy Spacek och Martin Sheen. Han blev direkt ett namn att räkna med.

Ett antal år senare kom Days of Heaven och han vann regipriset i Cannes. Arbetet tog dock mycket energi från honom och därefter gick han upp i rök i 20 år – tills han slutligen återvände som från de döda med filmer som The Thin Red Line (1998), The New World (2005) och nyligen den mästerliga The Tree of Life (2011).

Teorierna varför han lämnade filmkarriären efter Days of Heaven är många.

De mest troliga är dock att filmen både hade en snål budget och ont om inspelningsveckor, vilket ledde till hårda ansträngningar för Malick och kanske tappade han glöden. När inspelningen var klar arbetade sedan Malick med klippningen under nästan tre års tid, då hans eviga vikt vid flytet i berättelsen var problematisk att hitta.

Filmen. berättas ovanligt episodiskt, där scen på scen kan kännas fattig på betydelse om den inte insups utan fördom. Intentionen från Malick var först att filmen skulle berättas nästan helt utan ord, som en stumfilm, men genombrottet i filmens utveckling kom när han använde sin patenterade berättarröstteknik och lät filmens yngsta huvudkaraktär – känsligt spelad av Linda Manz, vara filmens berättare.

Fantastiskt nog ger berättarrösten den extremt drömska filmen en ännu mer drömsk känsla, just för att det känns som jag upplever avlägsna minnen långt bak i mitt eget huvud, berättade genom henne. Den meditativa tekniken används fantastiskt även i Malicks efterföljande filmer, men trots det ändå allra bäst här.

I övriga huvudroller ser vi en ung Richard Gere (An Officer and a Gentleman, Pretty Woman) i rollen som ”Bill”, storebror till Linda Manz karaktär och Brooke Adams (Invasion of the Body Snatchers, The Dead Zone) spela hans flickvän, ”Abby”. Dramatikern (manus till bl.a. Buried Child, Zabriskie Point och Paris, Texas, samt medförfattare till Bob Dylans mästerliga låt ”Brownsville girl”) och skådespelaren Sam Shepard (The Right Stuff, Black Hawk Down) spelar den blyga men vänlige bonden som anställer dem att arbeta på sin mark och intrigen tar vid.

Samtliga spelar väldigt realistiskt då de inte pratar särskilt mycket och när de gör det skiner den autentiska blygheten igenom på ett charmerande sätt. Deras tystnad, blickar och ansiktsuttryck säger istället betydligt mer och castingen känns extremt passande för de genuina rollerna.

Days of Heavens foto är en historia för sig.

Det kan mycket väl vara den vackrast fotade filmen jag någonsin sett, tillsammans med Sergio Leones filmer, Stanley Kubricks Barry Lyndon (1975) och Malicks senaste, The Tree of Life. Fotograferna Nestor Almendros (The Wild Child, The Blue Lagoon) och Haskell Wexler (Bound for Glory, One Flew Over The Cuckoo’s Nest) delade på arbetet. Almendros var enligt kontrakt tvungen att lämna för en annan film och började dessutom bli blind under filmandets gång, så han instruerade Wexler hur han skulle fortsätta där han började.

Filmen är nästan enbart filmad i naturligt ljus – alltså inga externa lampljus utan endast det solen bidrar med. Det som dock gör fotot ännu mer speciellt är valet från Malick att fota så mycket utemiljöer som möjligt under ”the magic hour” – den tidpunkt på sena natten och början på morgonen då solen ligger precis under horisonten och ger ifrån sig ett svalt, mjukt men väldigt kraftfullt ljus.

I själva verket pågår ”the magic hour” oftast knappt ens en halvtimme, vilket gjorde att Malick förberedde scenerna minutiöst och skyndade sedan att spela in max ett par tagningar per bild i scenerna under denna tid på dygnet. Detta tålamod gav definitivt resultat då jag aldrig sett något så vackert, så länge – på film.

Filmens musik är även den fantastisk. Legenden Ennio Morricone bjuder på olika tolkningar och egenskrivna stycken baserade på det klassiska verket ”Aquarium”, från Camille Saint-Saëns’s Carnival of the Animals. Morricones soundtrack skiljer sig ifrån den häftigare, mer dramatiskt urflippade musiken han tidigare gjort för bland annat spaghetti-western-genren och i italienska kriminalfilmer då han här bjuder på en konsekvent, harmonisk stillhet. Arbetet i Days of Heaven genererade hans första (!) oscars-nominering.

Det slår mig att Days of Heaven nog är det närmaste jag i filmväg har kommit en dikt i filmform. Filmens intrig är så sparsmakad att den skulle kunna få plats i endast ett halvdussin meningar i följd, men det visuella berättandet spränger dessa fysiska gränser med alla obeskrivliga känslor det framkallar.

Sam Shepard beskrev något liknande kring hans syn på filmen och han berör verkligen något där. Hur en dikt kan vara så liten och tunn, men ändå beröra oss djupare än vilken intellektuell redogörelse eller beskrivning som helst.

Vi har en sådan vilja att se ett konkret mönster i allt vi ser, hör och känner i en film – som ett efterkonstruerat svar på allt vi inte förstår, men i själva verket är det den obeskrivliga känslan som är det viktiga – den som säger så mycket men aldrig lämnar några svar. Särskilt i Days of Heaven.

Jag vill ändå dela med mig lite av vad jag faktiskt känner, även om orden saknar större logik. Vad jag känner är den där djupt avslappnade känslan av att kroppen är avdomnad och allt jag ser är bilder ur en dröm. Känslan kommer framför allt när jag ser de enstaka, tidstalande byggnaderna som växer sig större ju närmare vi kommer dem, på sin extremt ensamma plats ute på de avlägsna fälten.

Allting får mig bland annat att tänka på filmen Paris, Texas (1984) med samma brist på dialog och den där drömska känslan, men också There Will Be Blood (2007), en film som givetvis har influerats mycket av Days of Heaven.

Det finns så mycket att se i det här mästerverket av Terrence Malick – den romantiska sagan, den jordnära realismen, de bibliska symbolerna, de existentiella beröringarna, de himmelska bilderna eller den poetiska, lilla skildringen som bara är en kort period i några människors liv men ändå så mäktig.

Vad jag än väljer att se för stunden så kan jag inte komma ifrån tanken på att det här är ett mästerverk utan dess like. Ett filmögonblick som fastnat genom den obeskrivliga, mäktiga känslan som jag bara kan hoppas att även andra får uppleva.

 Det ordfattiga, drömska tempot, de existentiella frågorna som Malick är så bra på och miljöfotot som går rakt in i hjärtat.
 Det rörliga fotot i första scenen fick mig att tveka på filmens rykte, men tji fick jag…

Fotnot: Här är två filmklipp där dels filmens skådespelare Sam Shepard berättar om Terrence Malick och i det andra behandlas arbetet med filmens foto. Båda är mycket värda att kolla in!


En film som jag ångrar att jag sett: det lättsamma melodramat

Idag är det fredagen den 13:e och en trupp av filmbloggare har gått ihop för att på varsin blogg skriva om en film som vi ångrat att vi har sett. En rolig, tänkvärd men svår utmaning. Jag rekommenderar varmt att även läsa inläggen hos filmbloggarna;

Filmitch
Addepladdes j-vla filmblogg
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr – en sorts filmblogg
Voldos filmblogg
Plox – om film
Blue Rose Case
The Velvet Café
Royale With Cheese
Movies – Noir

Det tar emot att påstå något så hårt att jag sett en film som jag ångrar att jag sett, eftersom jag tycker att man ska se all film (och hela filmen) för att över huvud taget få perspektiv på vad som är bra och vad som är dåligt. Jag kan däremot nämna enstaka filmer som jag ångrade att jag såg direkt efter att jag sett dem, även om jag idag inte grämer mig över att jag såg filmen.

Jag kan också nämna filmer jag på sätt och vis ångrat att jag sett, men mest av allt ångrat att andra har sett eller åtminstone önskat att de inte sett dem med den inställning de sett den genom.

Jag hoppas för allas eget bästa att vi ser all sorts filmer med en viss cynisk, onaiv inställning och inte köper allt som grisen i säcken. Så det här inlägget är till alla naiva människor som tror att världen är en enkel värld vi gör svår och inte en svår värld vi gör enkel. Jag tar på mig rollen som det bittra regnmolnet, denna oturens dag, och vänder mig till en typ av film vars själva kärna jag vänder mig emot.

Man skulle kunna säga att det är en film jag ångrar att DU har sett! (men ta bara åt dig om du känner dig utpekad)

Grease. En superklassisk, romantisk musikal. Ett brutaltydligt exempel på ett melodrama. En ideal tonårsvärld där flickorna är blonda dockor i kjol, men ifall de vill revoltera mot den perfekta världen och bli farliga kan de dra på sig svarta, tighta kläder och tjuvröka bakom skolgården.

Pojken kan antingen vara den dumma, snygga killen eller den goda, snygga killen. Eller plugghästen. Sport och bilar är det heta och gömmer du dig bakom ett par solglasögon så storknar tjejerna oavsett om du är en hästkille eller har spolat ner en yngling i skoltoaletten.

Flickan vi alla ska gilla är den populära, ordentliga tjejen från cheerleader-laget i rosa färger som alla andra tjejer kompissvärmas kring och de kan den hemliga regeln om att överlåta den snygga killen till henne på den stora dagen.

En vanlig dag i den inte alltför invecklade skolperioden – på film.

Filmen är ju medvetet målad i 50-talets allra mest nostalgiska kontraster för att vi ska vara med på noterna – om det så är på allvar eller på skämt vi är det. Problemet är ju att den här ”ideala” hollywoodmallen smittar av sig på våra verkliga förhoppningar när vi växer upp.

Jag vill inte se byggandet av den här fasaden – jag vill se den rivas och jag vill se hur alla som hoppades på att få vara naiva kommer reagera på det – positivt eller negativt? Det beror ju på hur vi kommer handskas med insikten att vi målar livet i akvarell för att dölja den bistra verkligheten – för det går aldrig att övervinna den.

Filmen är jättepopulär och kärlekshistorien är jätteromantisk, men buskapet gör mig orolig och det spritter av olyckskreativitet i min kropp. Föreställ er vad som händer mellan Sandy (Olivia Newton-John) och Danny (John Travolta) när eftertexten är slut. Inte fan kommer de sjunga genom resten av livet tillsammans?

De kommer ju antagligen göra slut ett par månader senare eftersom de omöjligt kan leva tillsammans genom livet i samma sorglösa takt. De kommer ju inte sjunga om när kärleken knakar, när sexet bara är vardagsmat, när ungarna skriker och när de skriker på varandra. Eller för all del – det är en Grease-uppföljare jag skulle vilja se!

Jag uppmuntrar fler att krossa fasader och visa det som döljer sig bakom dem. En David Lynch, en Stanley Kubrick, en Ingmar Bergman eller en Christopher Nolan för all del. Jag stödjer alla som försöker göra det.

Grease är inte bara ett melodrama – en lättsam förpackad nostalgisk enkelhet om tiden som tonåring när allt var så enkelt och oskyldigt. Det är mest av allt en flykt tillbaka till just den känslan för människor som inte klarar av att leva i den hårda verkligheten. Inklusive mig själv stundtals, ska erkännas.

Men det är ofta det vi människor vill få ut av film – en flykt från verkligheten. Idag, fredagen den 13:e, hoppas jag att fler människor kommer till insikt och kan fortsätta leva livet genom att både uppskatta det lättsamma, lika mycket som det tungsinta. Inte för att jag uppmuntrar depression, utan för att jag uppmuntrar att övervinna den.

Att leva med det mörka som vi på instinkt försöker förtränga och istället känna sig stärkt av den, inte sänkt. Det är en konst och det är konst.