La Fille de Dracula / Daughter of Dracula (1972)

Genre: Mysterium, Erotik, Romantik, Skräck, Vampyrfilm
Produktionsland: Frankrike, Portugal
Alternativ titel: Dracula’s Daughter (brittisk och svensk dvd-titel)
Manus: Jesús Franco
Regi: Jesús Franco
Längd: 89 min
Budget: Lågbudget
Skådespelare: Britt Nichols, Anne Libert, Howard Vernon, Daniel White, Jesus Franco, Alberto Dalbés, Conchita Nunez, Lina Romay, Yelena Samarina, Eduarda Pimenta, Carmen Carbonell

En ung kvinna besöker sin farmor på dödsbädden. Innan hon dör berättar hon om familjeförbannelsen: de är alla vampyrer!

Jesús ”Jess” Franco var en av kultskräckfilmens största namn, med över 160 filmer på sitt samvete fram tills hans död för några år sedan. Han gjorde frekvent lesbiska vampyrfilmer, djävulsfilmer, zombiefilmer, kannibalfilmer och slavfilmer – mestadels med ett erotiskt tema och hans rykte är tudelat just på grund av att filmerna lutade åt – och ofta tippade över helt åt, det pornografiska hållet med otaliga ”Rated X”-filmer.

Eller pornografi och pornografi; med dagens porrkultur räknas väl dom flesta porrfilmer (med betonging på ”filmer”) som erotiska filmer. Gårdagens pornografi hade ju – som det brukar tjatas om, en handling och ett berättande. Dagens porr fokuserar på att ge så mycket penetration som möjligt på en tidsgräns som motsvarar ett toalettbesök.

Mest känd är han för kultklassikern Vampyros Lesbos (1971) som gjordes cirka ett år innan denna film. Även den handlar om en kvinnlig vampyr med smak för kvinnligt blod, spelad av tidiga kollaboratören och ikonen Soledad Miranda. Han är också märkt på filmkartan för Mirandas avskedsföreställning Eugénie / Eugénie de Sade (1973) som gjordes strax innan hennes tragiska död i en bilolycka, samt filmer som La Comtesse Noire / Female Vampire (1975) och Greta, Haus ohne Männer / Ilsa, The Wicked Warden (1977).

Jag vet med mig att vilka filmer av Franco jag än radar upp kommer jag missa en och annan som andra anser nämnvärda. Han har trots allt gjort en del…

Vad som är viktigt att komma ihåg är hans talang för stämning, scenografi och det visuella i sina filmer trots sin väldigt höga produktivitet. Zoomtekniken är ett av hans ganska innovativa och – på gott och ont, flitigt använda grepp.

Han började sin karriär som musiker med särskilt intresse för jazz. Kanske förklarar jazzbakgrunden både hans stämningsbyggande, hans zoomhantering och intresse för löst sammanhängande filmer, eller så är det bara ett ganska regelrätt ungdomskapitel innan han hittade ”rätt” i livet. Han enda egentligt röda tråd är väl besattheten vid att exploatera förföriska kvinnokroppar till atmosfärisk perfektion – gärna med lesbisk prägel. Något han delade med franske Jean Rollin, som också var en sucker för atmosfär, no pun intended.

Jag hade kanske en ovanligt bra kväll när jag såg den här erotiska vampyrfilmen av honom för många år sedan, men den har sannerligen en visuell elegans över sig vad gäller foto och… andra saker. Den är lätt att blanda ihop med La nuit des étoiles filantes / A Virgin Among The Living Dead (1973), som också har Britt Nichols i en huvudroll (och som nämnde Jean Rollin adderade några zombiescener till i en alternativ version). ”A Virgin…” ska tydligen vara en personlig favorit hos Franco, så den behöver jag införskaffa snarast.

”Draculas Dotter” stod i min filmhylla en period innan jag såg den i oktober för en handfull år sedan. Minns jag rätt var det fin musik och en väldigt meditativ, tålmodig stämning. Jag minns kanske inte så mycket av handlingen men väl några intensiva scener. Hela den filmiska kameralooken och höstfärgerna får mig på genomgående myshumör. Färger som helt tidsenligt för skiftet 60/70-tal inte endast visar sig i den stämningsfulla naturen, utan även på kläder, inredning och celluloid värme. För att inte tala om det dunkla lugnet.

Nymfomana par i kvinnor är obligatoriskt i en Jess Franco-rulle och när dom dessutom är blodtörstiga vampyrer i ett vackert, gammalt slott i höstmiljö blir det nästan för mycket av det goda till och med för mina lustar. Handlingen är som sagt tunn och finns – som alltid med Franco, mest som en inklämd anledning att få gotta sig i det visuella behaget. Den tar fart mot slutet, men mest för att tiden dessförinnan nyttjats åt tavelskådande, om jag kan kalla det så. Ett mer utåtriktat navelskådande, eller något. Att föra filmer efter visuell elegans snarare än handling.

Med det sagt är denna ockulta gothhandling mer än väl för mig då jag njuter av att se beslöjade vampyrskor glida omkring genom slottsrum, i tålmodigt tempo och till behagliga toner. Ett atmosfärsverk jag rekommenderar, för dig som inte fick pricka av alla vampyrlustar i Twilight-antologin.

2 – Manus
2 – Skådespelare
4 – Atmosfär
3 – Produktionsdesign  (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
————
18/30 – Totalt

Bonusposter: 

The Last House on the Left (1972)

Genre: Rape and Revenge, Terror, Exploitation, Home Invasion, Thriller
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Grim Company, Krug & Company, Night of Vengeance, Sex Crime of the Century
Manus: Wes Craven
Regi: Wes Craven
Längd: 84 min | 64 min (heavily cut) | 91 min (original cut) | 82 min (R-rated)
Skådespelare: David Hess, Lucy Grantham, Sandra Peabody, Marc Sheffler, Jeramie Rain, Fred J Lincoln, Richard Towers, Cynthia Carr, Martin Kove

Mari, 17, is dying. Even for her the worst is yet to come.

Två tonårstjejer är på väg till en rockkonsert men kidnappas av en liten grupp förrymda fångar ledda av mördaren Krug med sadisten Fred i spetsen. De misshandlas, utnyttjas sexuellt, våldtas och mördas brutalt i en skog nära huset där en av tjejerna bor. Fångarnas bil får sedan punktering och de söker skydd från nattregnet, i huset där en av flickornas föräldrar bor. Ovetande tar föräldrarna in de fyra brottslingarna i sitt hus, men det går inte länge förrän de anar att något inte står rätt till…

Jag tog mig friheten att länka samman en recension av denna på 21 dagar inspelade picknickklassikern från två tidigare bloggtexter jag skrivit, vilket ger texten något av en ”Frankensteins monster”-prägel.

Den här ”rape and revenge”-lågbudgetfilmen av slasherkungen Wes Craven (A Nightmare on Elm Street, Scream, The Hills Have Eyes) är en exploitationmässig omtolkning av Ingmar Bergmans medeltidsthriller Jungfrukällan (1961), som i sin tur var Bergmans försök att göra en svensk tolkning av Akira Kurosawas (Rashomon, Yojimbo, Ran) samurajfilmer.

To avoid fainting, keep repeating: ”It’s only a movie, only a movie, only a movie…”.

Filmen är väldigt grov – särskilt för sin tid men även nu, då den handlar om två 17-åriga ”all-american girls” som beger sig ut på ungdomsäventyr och springer på ett pundargäng som förstör dem fysiskt och framför allt psykiskt. Det effektfullt dynamiska pundargänget åker sedan vidare för att hitta någonstans att övernatta och får rum för natten hos en vänlig man och fru, ovetandes om att det är föräldrarna till en av dom våldtagna tjejerna. Du bör vara familjär med dom förutsättningarna vid det här laget och på pappret är den här intrigen fullständigt mästerlig – ja, mästerlig – vilket vi kan tacka gamle Bergman för.

Vad gäller denna films egenhändiga kvaliteter ligger den största behållningen i den olycksbådande atmosfären. Stundtals väldigt, väldigt obehaglig främst tack vare den 60-tals-emo/country/popartade musiken, vilket jag skrivit lite om förr. Jag kan nog inte beskriva känslan mycket bättre idag så jag citerar mig själv från då;

”Vad jag framförallt tagit med mig från filmen är dock musiken och speciellt ledmotivstycket  av David Hess, som har en tung känsla av oskuldsfull förväntan på väg att krossas i en fälla som kommer förändra allt. Refrängen sammanfattar den olustiga känslan mycket poetiskt.

”And the road leads to nowhere…” ”

Sedan några år tillbaka avlidne skaparen av filmen musik, David Hess (House on the Edge of the Park), tillför inte tyngd enkom på det planet utan briljerar dessutom i skådespelarrollen som den vedervärdige, ”manson”-eska pundaren ”Krug”, vilken han främst blivit ihågkommen som. Hess dog kusligt nog senare samma dag som jag publicerade nyss reciterade inlägg, där jag hyllade hans musikaliska bidrag till filmen. Det var inte mitt fel, jag lovar!

Han ärades nyligen vackert av Quentin Tarantino i hans westernkammarspel The Hateful Eight (2015) genom planterandet av det vibrerande vackra musikstycket ”Now You’re All Alone” – i en scen som definitivt förde tankarna till The Last House on the Left och hans karaktär där. Det är här värt att anmärka likheterna Last House (…) har karaktärsdramaturgiskt med Tarantinos egna terrorrulle tillika en av mina favoritfilmer, Death Proof (2007 – läs min hyllning till filmen och maten). Bägge filmer (tillsammans med Hitchcocks hyfsat kända slasherklassiker Psycho och även Rob Zombies Halloween) skiftar berättarfokus på kreativa vis för deras genrer.

Utöver en mästerlig grundintrig, ljuvligt och förrädiskt invaggande filmmusik och en ikonisk skurkkaraktär är detta en film med stora problem som oftast glöms bort under dess oerhörda kultstatus. För att citera mig själv återigen;

”Det är en kluven film enligt mig, med en mycket stark första akt som osar obehag och känslan av att filmens skapare är kapabla att utforska vad som helst som får publiken att rygga bakåt. Andra akten är dock till viss del en märklig, malplacerad buskis som stadigt sänker filmens realism och kvalitet.”

Handlingsutvecklingen presenterar två buskisaktiga alternativt farsefterblivna poliskonstaplar (eller vad sjutton dom ska föreställa) långt under Kling och Klangs nivå, som med sin slapstick och tjofadderittanhumor förstör mycket av den obehagliga stämningen för mig, i utbyte mot en heeelt annan form av dålig känsla. En ojämnhet för kontrastfylld för den här typen av film och något som distraherar förutsättningarna för en annars mäktig avslutning, enligt min mening. För att kontra den ensidiga, gamla videovåldsdebatten (tillsätt rollen av en moralpolitiker som gnäller på söderkismål); och det finns människor där ute som frivilligt söker sig till filmer med enahanda denna typ av vedervärdiga sadism! Stoppa dessa fasansfulla buskisfilmer omedelbart!

Och jag pratar inte om den typen av buskis.

Jag köpte för övrigt en 3-discutgåva av Last House (…) för många år sedan – Metrodome Three-Disc DVD Ultimate Edition, där det fanns en ”bakom kulisserna”-dokumentär som var väldigt sevärd.

I den berättas det bland mycket annat att filmen bokstavligen kom till genom blod, svett och tårar som ett kreativt avstamp från den lukrativa porrfilmsbranschen, att den sociala stämningen på inspelningen var allt annat än harmonisk och att långfilmsmanuset i själva verket bestod av endast 30 sidor och till största del bestod av svordomar och andra olämpliga ord. Mysigt!

Satan Welcomes You to Helville, U.S.A.

Trivia:

• Filmkopiorna av Last House (…) som nådde biografhaken runtom USA blev ”hacked to pieces” på grund av det våldsamma innehållet. Enligt Wes Craven fanns det även ett flertal berättelser om kränkta personer som snodde filmkopior av Last House (…) från biografer för att kunna bränna dem.

• Det finns ett knippe påtvingat lesbiska scener mellan filmens huvudkaraktärer som aldrig släppts integrerade med filmen på en officiell utgåva. Anledningen att dom inte finns med är inte på grund av att innehållet kunde anses kontroversiellt, utan eftersom Wes Craven tyckte att filmen var för lång och han behövde offra en bit av filmen som han ansåg mer eller mindre överflödig. Valet föll på dom lesbiska scenerna. Dessa scener går dock att se i den 3-discutgåva av filmen jag nämner ovan, samt på blu-ray-utgåvan från 2011.

2 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
16 – Totalt

Bonusmaterial: Här är en alternativ poster till filmen, som jag tycker är riktigt vacker. Den bär på en mörk symmetri och laddad undertext som posters sällan brukar göra vanligtvis. Underbar filmtextur också…