Psychedelic Rock Top 20 – #18 – Within You Without You (The Beatles)

#18. Within You Without You
(framförd av The Beatles)

We were talking, about the space between us all
And the people, who hide themselves behind a wall of illusion
Never glimpse of truth, then it’s far too late, when they pass away

The Beatles är ett brittiskt popband som på oerhört kort tid gjorde några av musikhistoriens mest inflytelserika sånger och album, som satte avtryck på allt inom kulturen, även utanför musiken – ja, även utanför kulturen. Dom grundades i Liverpool av medl… Nej, jag tror givetvis inte att du levt under en sten eller nyss anlänt till Tellus och inte har en aning om vilka The Beatles är. Förstås.

Jag personligen har aldrig nött in mig på The Beatles katalog så pass att jag kan ge en tillförlitlig preliminärbedömning kring vad jag tycker om deras skapande. Jag har lyssnat på en knapp handfull album av dem och några av dem endast en eller två gånger, men att tala om psykedelisk musik och inte ta med beatlarna i sammanhanget är nästan hädelse, då dom var – och är fortfarande, oerhört ledande när det kommer till experimentiellt och lekfullt skapande av musik och album med konceptuell karaktär. Samt att göra musik under influenser av öppnande droger som LSD. Det var den lilla, essentiella detaljen också. Det galna albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band gav ett gudalikt intryck på mänskligheten när det släpptes 1967 och är det enskilt största albumet någonsin när vi pratar om något eller allt av detta, så är det bara.

”Within You Without You” är det enda spåret på LP:n som inte skrevs av varken John Lennon eller Paul McCartney. Istället var det George Harrison som skrev, komponerade och sjöng in låten utan någon av övriga medlemmars inblandning. Han tog istället hjälp av Neil Aspinall och en hel drös indiska musiker som var verksamma i London för att skapa ett stycke dominerat av indiska och orientaliska instrument, där Harrison själv spelade sitar, tamburin och akustisk gitarr. På detta lades även violiner och cellos. Harrison lät sig musikaliskt influeras av sitarikonen Ravi Shankar för musikupplägget, genom bland annat en drygt 40 minuter lång radiosession med Shankar som han lyssnat på under skalbaggebandets spirituella inspirationsresa till Indien.

We were talking, about the love we could all share, when we find it
To try our best to hold it there, with our love
With our love, we could save the world, if they only knew

Try to realize it’s all within yourself no-one else can make you change
And to see you’re really only very small,
And life flows on within and without you

Vad gäller musikens psykedeliska aura är den oerhört djupt påtaglig i den filosofiskt spejande texten. Ta in den, studera den och låt dig sväva iväg i idéer om vad den försöker beskriva, för den är sofistikerad som få. Faktiskt brukar den psykedeliska musikens trippiga inslag bestå av utsvävande experimentmusik över ganska enkla, lättförståeliga texter, men ”Within you…” är ett av dom där få undantagen där texten är trippen medan musiken trots allt får sägas vara ganska traditionell, åtminstone ur indisk mening. Närvaron i den är dock hög som ett hus.

Sedan är förstås texten djupt påverkad av dom österländska filosofiernas tankegångar, men dom som vet, vet att LSD:n och liknande psykedelikor öppnar upp vår hjärnas förmåga att enklare ta in och förstå dessa oerhört svårgreppbara, spirituella saker som vår plats i existense. ”Within you…” är i högsta grad som dom mer konkreta fragmenten i en djupt insiktsfull resa av upplysande på konstruktiva hallucinogener. Livet som flyter på, inom dig, utom dig och genom dig. En enkel låt om Nirvana och hur allt hänger ihop. Det är bara att applådera.

Jag är en av alla dom som förstått att George Harrison var den i Beatles som tilltalade mig mest, då dom låtar han skrev sannolikt skulle ta upp hälften av platserna om jag skulle handplocka ett tiotal av mina favoritsånger från Beatles. Inte minst på den mer psykedeliskt inriktade fronten. Detta är inte heller den enda bidraget från Beatles i sig på min lista över dom 20 bästa låtarna inom den psykedeliska rockmusiken. Det finns en till låt som jag trots allt drabbats av ännu mer intensivt än denna, lite högre upp…

We were talking, about the love that’s gone so cold and the people,
Who gain the world and lose their soul
Then you may find, peace of mind, is waiting there
And the time will come when you see we’re all one,

And life flows on within and without you

---

---

Tidigare i serien:
#19. Koeeoaddi There (The Incredible String Band)
#20. White Rabbit (Jefferson Airplane)

Belle de Jour (1967)

Denna film recenserade jag 2008 i en temaspecial kring surrealistregissören Luis Buñuel (Le Charme Discret de la Bourgeoisie / Borgarklassens Diskreta Charm, Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden, Cet Obscur Objet du Désir / Begärets Dunkla Mål).

Då tyckte jag att filmen höll tillbaka på det surrealistiska berättandet, men jag undrar om jag inte hade sett mer av dom intentionerna med dagens ögon. Nog för att jag redan då föredrog flummigt berättande, men all surrealism uttrycks inte alltid tydligt.

---

Genre: Drama, Surrealism
Produktionsland: Frankrike, Italien
Svensk titel: Belle de Jour – Dagfjärilen
Manus: Luis Buñuel, Jean-Claude Carrière (efter en roman av Joseph Kessel)
Regi: Luis Buñuel
Längd: 101 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Catherine Deneuve, Jean Sorel, Michel Piccoli, Geneviève Page, Pierre Clémenti, Françoise Fabian, Macha Méril, Muni, Maria Latour, Claude Cerval, Michel Charrel, Iska Khan, Bernard Musson, Marcel Charvey, François Maistre, Francisco Rabal

Luis Bunuel’s Masterpiece of Erotica!

Den unga hemmafrun Séverine prostituerar sig, inte för att tjäna pengar utan för att komma över sina sexuella hämningar. Hon tar sig arbetsnamnet Belle de jour.

Den unga Severine (Catherine Deneuve) är lyckligt gift med en ung doktor som hon älskar – och han älskar henne. Hon har dock psykiska problem med intimitet och det förföljer hennes i hennes drömmar, där hon lever ut sina annorlunda, sexuella fantasier. Hon försöker bli kvitt sitt problem och uppsöker i absolut största hemlighet en bordell, där hon möter de mest besynnerliga människor som rentav skulle kunna vara hämtade ur hennes fantasier. På bordellen kan Severine dock bara arbeta på eftermiddagen och får då smeknamnet Belle de jour – dagfjärilen Direkt översatt från franska blir betydelsen snarare ”vacker kvinna av dagen” som kontrast till den prostituerades fördomsroll som ”vacker kvinna av natten” eller för den delen, en ”nattfjäril”. Dagarna går och med tiden utvecklas dagfjärilen i sin nya miljö.

Denna film av Luis Buñuel är i princip en rak historia och sparsmakat med surrealism, trots att det är den surrealistiska filmens mästare som gjort filmen. Eftersom jag inte sett något mer av Buñuel än stumkortfilmen Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929) sedan tidigare vet jag ju inte vilken nivå han lägger surrealismen på i normala fall – men det är betydligt mindre av det än vad det är i nyss nämnda ”hundfilm”.

Dessutom har filmen i princip ingen musik alls att luta sig tillbaka på – något som jag dock egentligen aldrig tänkte något på, och det är ju ett positivt betyg. Lyckas du förmedla film utan musik har du ju lyckas med något. Jag kommer in i Belle de jours handling ganska snabbt och tycker inte att filmen stannar av ju längre in i filmen jag kommer, utan det tillkommer hela tiden någonting nytt som får mig att hålla kvar intresset vid handlingen. Vissa svagheter finns det på sina ställen i dialogen, där det som sägs låter lite krystat emellanåt, men det är små detaljer och plumpar som finns i de flesta filmer.

Catherine Deneuve (Les Parapluies de Cherbourg / Paraplyerna i Cherbourg, The Hunger) i titelrollen känner jag igen från Polanskis kanonfilm Repulsion (1965) och karaktären i Belle de jour är förvillande lik. Deneuve är i alla fall ingen skådespelerska som är rädd för att utnyttja sin skönhet i filmerna hon spelar i. Och hon är ju otroligt vacker.

En sak som jag tycker Buñuel har glömt i filmen är Deneuves karaktär Severines fästman. Han är inte med speciellt mycket i filmen och hade behövts mer för att få fram mer kraft i händelserna som sker. Jag hinner inte riktigt ta till mig honom och då tror jag ändå att visionen var att vi ska känna sympati för den karaktären. Det kunde Bunuel ha förstärkt.

En annan sak i filmen som kunde gjorts annorlunda är Deneuves dagdrömsscener från barndomen. Jag tycker att dessa scener är överflödiga och tillför inte något märkvärt. Dom kanske får mer utrymme i boken som filmen är baserad på, men i filmen behövs inget utrymme alls för dessa tillbakablickar och det känns onödigt att ens ha med det lilla som finns där. Dock så är det enkla men effektfulla övergångar till just dessa scener och jag får en liten, liten glimt av Buñuels egenskaper.

Spoiler! Markera textstycket.

I de övriga drömmarna som filmen bjuder på har Buñuel mer att visa och jag gillar hur han leder in åskådaren i förvirring och inte talar om att det är en dröm förrän drömmen är över. Han lyckas speciellt i början av filmen att göra mig frågande av vad det är som händer – och då tänker jag på den absolut första scenen, den med hästvagnen och den absurda bestraffningen. Det är ju passande att inleda med en dröm, eftersom åskådaren då ser det som verklighet, då han inte har någon verklighet att jämföra med och då heller inte vet hur det egentligen borde vara.

Det var fascinerande och kusligt att se hur alla de olika kunderna på bordellen är perfektionister när det kommer till hur deras ”möten” ska gå till, men så är det nog ofta i verkligheten.

Det jag lade märke till mest i filmen är Buñuels val att låta Deneuves kläder symbolisera hennes inre känslor. Ju längre vi får följa hennes karaktär ser vi att hennes kläder övergår mer och mer från helt rena, vita klädesplagg till att bli svarta. Ju mer skam som hon bär på inom sig, ju svartare blir klädvalen på utsidan. Som när hon redan vid sitt första möte med bordellen anländer i en svart mössa. Och mot slutet, när hennes fästman börjar misstänka hennes hemligheter, så har hon övergått till helt klädd i svart – med svart rock, svart lädermössa och svarta stövlar. Slutligen går hon i en blänkande svart läderjacka.

Det är då också intressant hur Buñuel har valt att låta den unga älskaren (som besöker Deneuve på bordellen) att gå klädd som en svart plump och blir nästan som nån slags shakespearesque karaktär med kroppsspråk och allt. Kanske är han en skammens vålnad – om jag får uttrycka mig lite svävande? Just det här knepet att ”tala” genom kläderna är ju ett grepp som används både förr och senare i filmhistorien – inte minst Hitchcock. I Psycho (1960) lät han Vivien Leigh skifta sina underkläder från vitt till svart, efter hennes fiffel med pengarna .

Hur som helst tycker jag att filmen har det där lilla extra på slutet som får mig att fortsätta tänka på vad det är jag sett.

Spoiler slut.

Det är ödets ironi att fästmannen blir helt uttrycksförlamad och att Severine tvingas ta hand om en man som innanför han uttryckslösa ansikte vet att hon förrått honom och att hon aldrig kan se vad han känner för henne efter att den skamliga hemligheten slutligen avslöjades. Den sista twisten är dock svår att tolka vad Buñuel egentligen menar?

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

---

Fler filmbloggare som skrivit intressanta reflektioner med olika utfall om Belle de Jour är:

Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Svart noir

Week End (1967)

Genre: Experimentfilm, Avant Garde, Franska Nya Vågen, New Wave, Absurdism, Surrealism, Free Form Filmmaking, Drama, Road Movie, Katastroffilm, Undergångsskildring
Produktionsland: Frankrike, Italien
Alternativ titel: Weekend
Svensk titel: Utflykt i Det Röda
Manus: Jean-Luc Godard
Regi: Jean-Luc Godard
Längd: 100 min
Budget: $250 000
Skådespelare: Mireille Darc, Jean Yanne, Jean-Pierre Kalfon, Valérie Lagrange, Jean-Pierre Léaud, Karl Marx

Allmänt ansedd som Godards formmässigt mest radikala film sedan debuten Till sista andetaget. I form av en borgerlighetens apokalypsvision ger filmen en svidande kritik av ett konsumtionssamhälle som löpt amok. Den surrealistiska ramhandlingen gäller en arvstvist som snart kommer att involvera allt från radikala kanibalterrorister till allmänt suspekta förbipasserande. Kanske mest känd för sin fantastiska trafikstockningsscen, där folk spelar schack, bilar brinner bland döda kroppar och förare tutar kakafoniskt.

[översatt från franska]
Kvinna i bil: Är ni i en film eller i verkligheten?
Roland: I en film.

Aldrig hade jag hoppats på att få reagera på en film av den nya vågens och dom allra torraste intellektcineasternas alfahanne – Jean-Luc Godard (Breathless, Band á Part, Masculin Féminin), på detta besynnerliga sätt. Jag förväntade mig ett visst intresse för efteranalys kring filmens pretentiösa (som det brukar kallas när du i otakt med åskådaren planterar) intentioner. Jag förväntade mig inte att stimuleras även på ett känslomässigt underhållande plan medan jag väl såg filmen.

Resultatet blev som något av en förtrollning. Jag lyftes åtminstone tillfälligt upp ur en flera veckor lång period av depression och nötande panikångest. Jag känner glädje igen! Genom filmens kompromisslösa vilja att bryta mot åskådarens konventioner och själva ”filmkonsten”, belyser den vår meningslösa tillvaro genom att spela efter absurdistisk ologik. Och klär av den konventionella människans föreställning om hur saker ”ska vara”.

Jag framstår givetvis som ett pretto förblindad i min egen flyktiga illusion och mani när jag säger det, men du kan inte ana hur befriande det är att se alla former av regler och konventioner kastas omkring och plockas sönder med den frihet som vi oftast tillskriver just antingen barn, galningar eller ”pretton” som du anser vill vara mer än dom är. Om det så är ett barn eller en galning, men oftast lutar du åt teorin om ett misslyckat försök att spela ”den stora konstnären”. Jag ser endast själar fria från den diciplin som den ”vuxna” skolans regler lär oss, om hur du genom mognad (hyckleri!) och ökad lärdom (hyckleri!) förväntas vara.

Endast små barn och galningar accepteras för sina regelbrott, men när en vuxen människa med sitt dresserade överlevnadssinne bryter mot den mänskliga lagen om konvention skriker församlingen i beklämd kör; ”Usch, vad pretentiöst och ointressant!”. Nej, inte ens ett utropstecken – snarare; ”Det var bara pretentiöst och ointressant. Bortkastad tid jag hellre offrat för något av värde…”

[översatt från franska]
Roland: Vilken rutten film. Det enda vi möter är galna människor.

När jag tänker tillbaka på den här filmen ser jag givetvis drivor av bilolyckor. Något är mycket vackert med detta, på ett oförklarligt vis. Jag kommer att tänka på ett exempel jag spontant presenterade för min mor för en vecka sedan. Hur politiska förbud hanteras baserad på ett sådant bekräftelsebehov kring rädsla och ett unisont förenande kring den, hellre än att eftersträva något konstruktivt. Hur försiktigheten kring nya politiska initiativ kring drogförbud, medicinsk hjälp och arbetstid ses som alldeles för risktagande och rent ut sagt livsfarligt.

Att vi är så perspektivlösa att vi med samma logik borde förbjuda människans rätt till körkort totalt, då riskerna i trafiken är alldeles för kolossala för att äventyra. Du kan ju dö! Eller döda någon annan! Människan löper ständigt risk att misslyckas med sin hjärndöda ordning och diciplin. Varför äventyra den med den frihet som ett livsfarligt körkort kan bringa dem?

Jag kommer då att tänka på filmens alla bilolyckor. Är det Godards kommentar på den mänskliga ordningens kollaps? Han har själv uttryckt sin irritation på ”söndagsåkares” oförmåga att bete sig i trafiken – och vem med ett körkort har inte det? Förbittrat sig och skällt ut någon annan förare för dess inkompetens att följa ordning? Dessa mänskliga utbrott sker dock skyddade, innanför bilens stängda väggar, men tar sig sedermera (för att recitera Roger Eberts beröring vid ämnet anno 1969) uttryck i rent fysisk, ”djurisk” ilska med hjälp av bilkroppen. Godard kanske skildrar människans totala avbrott från sin så heliga ordning. Att döma av karaktärernas övriga kaos – mord, våldtäkt, kannibalism, får jag nästan anta det.

Men det kan lika mycket vara Godards rent riktade kritik mot hela samhällets orderliga kugghjulsmaskineri i sig. Bilkrascherna symboliserar människans kollektiva brist på intelligens. Hela mänskligheten beter sig som ”söndagsåkare”.

[översatt från franska]
Saint-Just: [mitt i en borgerlig bilkrasch] Från franska revolutioner till gaullistiska helger – frihet är våld.

Vad vill herr Godard säga om människans så ytliga, egenskapade och vackert dirigerade konsumtionssamhälle? Kanske är det en kritik mot beteendet som håller oss i leden och som vi söker oss till för att droga oss, så vi kan fortsätta överleva i en inbillad tro på mening? Kapitalism som trygghetssökande, konsumtion som drog. Kanske är det en ”poor man’s religion” för oss rika, då en meningssökande tid är en ständigt osäker tid och vi behöver vår ”fix” – konsumtionen, för att hålla fötterna på jorden, iklädda ett par skor från Nike eller Christian Louboutin.

Det finns inga värden annat än våra illusioner. Och även det påståendet är en illusion. Inbillning om värde kan endast komma ur en absurd verklighet. En meningslös rörelse. Jag är oerhört positiv över att Godard med sin gränslöshet om så för endast en stund lyckades dra upp mig ur den tvångsmässiga, viktiga vardagen igen så jag återigen fick se det paradoxala ”värdet” av det meningslösa, istället för att pina mig bort från den och krampaktigt – i ett svagt sinnestillstånd, hålla fast vid den så kallade ”meningen” med varför vi lever våra liv.

Varför vill vi tro på våra värdefulla roller som vuxna av ordning och reda, när vi som barn kunde vara galningar och det fortfarande var lek? Ju mer vuxna vi tror att vi är, desto mer dresserade och urbota fucking dumma i huvudet blir vi. Länge leve absurdisterna och dom positiva nihilisterna. Länge leve barnen.

5 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign  (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
————
28/30 – Totalt

”Utmana din smak”: Le Samouraï (1967)

Bloggnätverket Filmspanarna är tillbaka efter en månads semester och denna gång är temat lite speciellt.

Vi har valt filmer åt varandra att skriva om, under parollen ”utmana din smak” – filmer som vardera filmbloggare vanligtvis inte skulle ta sig för att se. Anledningen kan vara så logisk som att det är den typ av film bloggaren ignorerar för att hen ogillar innehållet i någon form. Regissören, skådespelaren/skådespelarna eller själva genren kanske sticker i ögonen på den filmintresserade bloggaren.

Den som fick utmaningen att välja film åt mig var ingen mindre än filmallätaren på den tunga bloggen Movies – Noir! Eftersom jag också är en allätare och helst varken tar avstånd eller visar främlingsfientlighet mot någon typ av film är det faktiskt en omöjlig utmaning att hitta något som jag inte skulle ta mig tiden att se.

Jag älskar såväl den finaste prettofilmkulturen som den skitigaste skräpfilmkulturen och inspireras av bägge. Ett av mina mantran är också att aldrig, aldrig någonsin säga att jag aldrig kommer se den eller den filmen för det är för mig som att ignorant stänga en dörr som kan leda precis vart som helst.

En förfärlig filmupplevelse är också en upplevelse och den ger betydligt mer än ingen upplevelse alls. Den ger till och med betydligt mer än en upplevelse du redan upplevt en gång, vilket är värt att komma ihåg.

Jag vill alltså påstå att jag kan ta mig tid för all film, men tyvärr finns det mycket film jag skjutit upp att utforska mer då det finns så många filmer att se. Äldre filmperioder till exempel, där allt ifrån stumfilm, tysk expressionism, italiensk neo-realism, film-noir och franska ”nya vågen” tålmodigt fått vänta år efter år på att jag ska få tummen ur det så kallade arslet på allvar.

Movies – Noir har dock varit smart i sitt val av film och gett mig utmaningen att se Jean-Pierre Melvilles kriminaldrama Le Samouraï, från 1967. En av europeisk films största klassiker, dessutom från Frankrike med hjälp av Italien och med starka influenser av film-noir. En film jag vet att Movies – Noir själv gillar och även har recenserat.

Läs också alla andra filmspanares bloggtexter på temat ”utmana din filmsmak” som dykt upp idag och dessa finner du här:

Fiffis Filmtajm
Flmr
Filmitch
Fripps Filmrevyer
Har Du Inte Sett Den: Johans & Markus val (podcast)
Har Du Inte Sett Den: Eriks val (podcast)
Jojjenito
Mode och Film
Movies – Noir
Moving Landscapes
Rörliga Bilder och Tryckta Ord
The Velvet Café

…

Genre: Kriminaldrama, Thriller
Produktionsland: Frankrike, Italien
Regi: Jean-Pierre Melville
Manus: Jean-Pierre Melville, Georges Pellegrin
Längd: 105 min
Skådespelare: Alain Delon, Nathalie Delon, François Périer, Cathy Rosier, Roger Fradet

En enslig yrkesmördare blir under ett beställningsjobb sedd av en kvinnlig barpianist. Vid polisens vittneskonfrontation väljer dock pianisten att inte peka ut mördaren trots att hon vet vem det var.

Jag har känt till hollywood-influerade Jean-Pierre Melville – ”Frankrikes Hitchcock”, länge och förmodligen hans film Le Samouraï ännu längre.

För flera år sedan gick jag till och med så långt att jag satte mig ner för att se filmen, men något hejdade mig efter mindre än en kvart och jag såg aldrig vidare. Förmodligen var läget inte rätt då det här definitivt är en film präglad av en karaktärsdriven stil.

Karaktären i fråga – Jef Costello, är en ytterst ensam och tystlåten yrkesmördare som hänger sig enbart åt sitt jobb då tecken på fritid endast ses genom en fågelbur innehållandes en fågel samt en kvinnlig bekantskap som i ärlighetens namn till största del verkar vara ett alibi för den ickeexisterande fritiden.

För den vanligtvis så bortträngde romantikern inom mig är hon trots allt ett tecken på att vår man i filmen då och då visar små, diskreta fragment av känslor för någon annan än hans fågel, trots att han givetvis gör nästan allt han kan för att inte visa dem.

Givetvis klickar jag handfallen med den iskalle, perfektionistiske ensamvargen tack vare den ytterst lilla sprickans välkomnande av denna ljusglimts intåg. Gestaltningen från Alain Delon (Le Cercle Rouge, Plein Soleil, Un Flic) lyser utöver det av fenomenal, högst levande kyla.

Trots ett antal ikoniska karaktärer bärandes trenchcoat genom filmhistorien så får väl Alain Delons ”Jef Costello”-karaktär vara den bästa, till och med före legender som Humphrey Bogart. Han är definivivt en av filmhistoriens tuffaste antihjältar.

Influenserna till den franskproducerade Luc Besson-filmen Léon (1994) och dess huvudkaraktär är också väldigt tydliga, där ensamvargens fågelbur istället bytits ut mot en krukväxt.

Mina tankar dras dock ännu starkare till Ryan Goslings ensamvarg i Drive (2011), där den filmens inledning är en näst intill direkt hyllning till Le Samouraï. Ensamvargen avvaktar iskallt i sin boning, förbereder sitt ärende och ger sig ut i den lika ensamma staden för att utföra sitt jobb.

Le Samouraï är en film som trots – men också tack vare, spelar efter ackord jag gillar. Ordlöst berättande, en psykologiskt intressant huvudkaraktär, skildrande av perfektionism och en på ytan väldigt simpel film som visar sig innehålla mer djupsinniga idéer.

Ögonblicket då den perfektionistiske ensamvargen ska besöka sin kvinnliga bekantskap med lika välplanerad diskretion som alltid och hon trots det listar ut att han är på ingång är mitt favoritögonblick i filmen.

Filmens handfasta enkelhet i story och utförande tillsammans med trevlig musik och välskrivna ögonblick som dessa gör Le Samouraï till en fröjd att se och värdig sin klassikerstämpel.

I jukeboxen: ”The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest” (Bob Dylan)

Den här låten behöver inte många ord för att förklaras. Låt oss kalla den för den perfekta harmonin mellan enkel musik och framförandet av oöverträffat textförfattande. När en enkel sång plötsligt blir en historia som lär oss om livet och kan inspirera varje gång du lyssnar och återigen trollbinds av den. En perfekt sång. Från Bob Dylans John Wesley Harding (1967).

Well, Frankie Lee and Judas Priest
They were the best of friends
So when Frankie Lee needed money one day
Judas quickly pulled out a roll of tens
And placed them on a footstool
Just above the plotted plain
Sayin’, “Take your pick, Frankie Boy
My loss will be your gain”

Well, Frankie Lee, he sat right down
And put his fingers to his chin
But with the cold eyes of Judas on him
His head began to spin
“Would ya please not stare at me like that,” he said
“It’s just my foolish pride
But sometimes a man must be alone
And this is no place to hide”

Well, Judas, he just winked and said
“All right, I’ll leave you here
But you’d better hurry up and choose which of those bills you want
Before they all disappear”
“I’m gonna start my pickin’ right now
Just tell me where you’ll be”
Judas pointed down the road
And said, “Eternity!”

“Eternity?” said Frankie Lee
With a voice as cold as ice
“That’s right,” said Judas Priest, “Eternity
Though you might call it ‘Paradise’”
“I don’t call it anything”
Said Frankie Lee with a smile
“All right,” said Judas Priest
“I’ll see you after a while”

Well, Frankie Lee, he sat back down
Feelin’ low and mean
When just then a passing stranger
Burst upon the scene
Saying, “Are you Frankie Lee, the gambler
Whose father is deceased?
Well, if you are, there’s a fellow callin’ you down the road
And they say his name is Priest”

“Oh, yes, he is my friend”
Said Frankie Lee in fright
“I do recall him very well
In fact, he just left my sight”
“Yes, that’s the one,” said the stranger
As quiet as a mouse
“Well, my message is, he’s down the road
Stranded in a house”

Well, Frankie Lee, he panicked
He dropped ev’rything and ran
Until he came up to the spot
Where Judas Priest did stand
“What kind of house is this,” he said
“Where I have come to roam?”
“It’s not a house,” said Judas Priest
“It’s not a house . . . it’s a home”

Well, Frankie Lee, he trembled
He soon lost all control
Over ev’rything which he had made
While the mission bells did toll
He just stood there staring
At that big house as bright as any sun
With four and twenty windows
And a woman’s face in ev’ry one

Well, up the stairs ran Frankie Lee
With a soulful, bounding leap
And, foaming at the mouth
He began to make his midnight creep
For sixteen nights and days he raved
But on the seventeenth he burst
Into the arms of Judas Priest
Which is where he died of thirst

No one tried to say a thing
When they took him out in jest
Except, of course, the little neighbor boy
Who carried him to rest
And he just walked along, alone
With his guilt so well concealed
And muttered underneath his breath
“Nothing is revealed”

Well, the moral of the story
The moral of this song
Is simply that one should never be
Where one does not belong
So when you see your neighbor carryin’ somethin’
Help him with his load
And don’t go mistaking Paradise
For that home across the road.