Etikettarkiv: 1961

One-Eyed Jacks (1961) eller: Vågorna bortom Rio

36-årige Marlon Brando både regisserar och spelar huvudrollen  i One-Eyed Jacks. Det är sällan jag överraskas av en western eller golvas av ett drama, men här lyckas Brando tillsammans med Karl Malden göra både ock.

Karl Malden spelar forne vännen, numera motståndaren, med namnet ”Dad” – som ett brännjärn från ovan för att väcka Brandos kreativa glöd (om du kan Brandos destruktiva relation till sin agande alkoholistfar).  Westerngengren må vara mäktig, men här får nästan till och med Shakespeare se upp. 

Efter ett bankrån i Mexiko tar Dad Longworth chansen att själv sticka med alla pengar genom att lämna sin partner Rio i sticket. Några år senare, efter avtjänat fängelsestraff är Rio ute efter hämnd, och han hittar Dad Longworth som sheriff i en liten by…

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


One-Eyed Jacks är verkligen en western olik någon annan western. Vissa skulle kalla det en film-noir förklädd till western. Jag ser framför allt ett tidlöst drama framför mig, av närapå HamletMacBeth/Othello-tunga mått. Western är sällan mer något annat än vad det är western. Du får svårt att se förbi genreförväntningarna och dess kitsch – men här är det verkligen så. Det känns så episkt, men One-Eyed Jacks är ju inte episk? Den gör ett dramaturgiskt intressant tidshopp på fem år visserligen, men det är fem år och inte femhundra.

Men huvudrollerna Karl Malden och Marlon Brando – gamla vänner från Brandos stora genombrottsfilmer A Streetcar Named Desire / Linje Lusta (1951) och On the Waterfront / Storstadshamn (1954), spelar upp deras roller som komplexa gudar. Se Karl Maldens ögonspråk, hur det säger en hel historia på ett ögonblick! Hur Marlon Brandos kokande, explosiva, frenetiska utstrålning på samma vis som han gör energiska utfall inom filmen, välter hela filmen på ända. Rio är en otämjbar vildhäst i aktion, som inte skyr en droppe svett eller blod för att göra det äkta. Du må kanske inte gilla honom från början och det blir ärligt talat inte lättare efter tid heller, men Brando och karaktären gör en tour-de-force för att förtjäna dina sympatier.

One-Eyed Jacks är – även om Brando själv inte höll med, ett nyanserat karaktärsdrama mellan två komplexa tjurhuvuden – envisa som klippor. En drygt två timmar lång duell byggt på substans framför stil. Jag är inte förvånad att Stanley Kubrick var intresserad av att regissera denna i början av hans stigande karriär, med Brando som kreativ kompanjon. Nu tog istället Brando över filmen själv och gjorde det till hans första, sista och enda film som regissör.

Så var det det där med det episka. Brando var visserligen färsk regissör men främst lika egensinnig bakom som framför kameran. Han spelade in sex gånger så mycket film som en vanlig produktion. Hans version av filmen klockade in på nästan 300 minuter – fem timmar, men Paramount bromsade honom och såg till att filmen blev dom  140 minuter vi nu har tillgängliga. Slutet skiljde sig åt och jag kan se hur fantastisk Brandos version hade kunnat varit där, men allt det jag faktiskt sett är nära nog så fantastiskt.

Det finns en nyckel som gör filmen till något mer än bara en shakespearevärdig western, ett tidlöst drama eller en höjdpunkt i Brandos legendariska filmkarriär; dom stora vågorna som omringar filmens spelplats. Brando väntade i hela dagar för att i scen efter scen få vågornas ursinniga kraft att leverera som kuliss till filmens vida scener. Han satt så länge som sex timmar med hela filmteamet otåligt väntandes bakom honom för att få rätt sorts vågor. Liksom karaktären han spelade så väntade han vid vågorna. Väntar och väntar.

Nog för att han var Brando, men inte ens Brando fick göra så utan att förvänta sig trubbel. Filmen tog över två år att göra och Paramount var på väg att skrota projektet. Marlon erbjöd då Universal att gå in som medfinansiär på villkor att han spelade in sex filmer med dem. Sex filmer! Ingen av dessa sex filmer blev någon finansiell succé och Brandos intresse för skådespeleri hade då börjat sina. Han satsade allt i stunden. Levde ut den. Denna extrema uppoffring och detta väldiga tålamod för dessa vågor får till och med Kubrick att framstå som tidseffektiv. Men dessa vågor sedan… där har du det episka. Allt koncentrerat i en kuliss av vågande hav. Mann har sina djupblåa natthimmel. Brando har sina vågor.

Det är kärleken för det kreativa som fångar den där ack så bärande bakgrunden och det lyfter förgrunden – det konkreta, ovan molnen. Jag blir rörd, tacksam och kreativt kär i Brandos vilja varje gång jag tänker på att han stod på sig i alla dessa timmar, dagar och år för vågornas skull.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

Une Histoire d’Eau / A Story of Water (1961)

Artsy-Fartsy-headerUne_Histoire_D'Eau_poster

Genre: Drama, Kortfilm, New Wave, Franska Nya Vågen
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jean-Luc Godard, François Truffaut
Regi: Jean-Luc Godard, François Truffaut
Längd: 12 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Caroline Dim, Jean-Claude Brialy, Jean-Luc Godard (röst)

En ung kvinna från landsbygden försöker ta sig till jobbet i Paris under en översvämning, orsakad av den smultna snön från Alperna. Hon får lift i en Ford Taunus av en man i samma ålder som retas med henne. Under resan kommer dom närmare varandra och Eiffeltornet.

com1rx8.8424

”En historia om vatten” (fritt översatt) är skriven och regisserad av franska nya vågens innovativa duo Jean-Luc Godard och François Truffaut. Truffaut gav sin förkärlek trogen utrymme åt den romantiska berättelsen i manuset, men Godard konstruerade filmen väldigt frispelat och icketraditionellt i klipprummet, varpå det blev mer ”Godard” än ”Truffaut” över dess stil. Av Godard har jag tidigare recenserat den för mig omvälvande  Week End (1967).

Kortfilmen är på franska och jag förstod nästan ingenting eftersom det var tyska undertexter, men dom dokumentärt strukturerade bilderna och hur dom växelklipptes till bilder från flyghöjd gillade jag, förstärkt av dramatisk musik.

histoire_eau_6(1)

Jag hade inte läst handlingen så noga, men jag förstod det mesta genom bilderna. Inga hörbara repliker sägs av mannen och kvinnan (denna Caroline Dim är väldigt lik Sherilyn Fenn från Twin Peaks för övrigt). Istället pratar en kvinnlig berättare – huvudkaraktären gissar jag, genom hela filmen i formen av någon slags inre monolog. Eller övre monolog, snarare. Hon talar inte från huvudet i scenerna, utan direkt till mig som publik. Som en speaker i en naturfilm kan man säga. Ett grepp intressant att använda i fiktion, som tillför en slags absurd humor.

tumblr_o1mnes0XTO1qmemvwo1_r1_1280

Hon nämner Raymond Chandler – deckarförfattaren, och någon Brown. Arthur Brown – den psykedeliska 60-talsmusikern från The Crazy World of Arthur Brown…? Nej, han var inte etablerad då. Allan Brown kanske det var. Eller Albert Brown. Ja, Albert var det nog.

Jag älskar slutdraget, att låta berättarrösten som malt på konstant genom hela kortfilmen också presentera eftertexterna enbart i muntlig form. Underbar distans. Men jag undrar ändå vad hon sade innan.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
4 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
5 – Prat

001

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

SYD-Betyg-06


Edgar_Allan_Poe_2_retouched_and_transparent_bgFotnot: Den andra populärkulturella referensen hon nämnde var ingen Brown, men däremot en Arthur, närmare bestämt Arthur Gordon Pym. Hon jämför sin sorti från hemmet med den i novellen The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket (1838). I denna roman – den enda som legendariske författaren Edgar Allan Poe fullföljde, beger sig Arthur ut på ett stormigt hav tillsammans med vännen Augustus, vilket blir början på ett osannolikt äventyr.

Trots att Poe var missnöjd med sin roman och kallade den ”fånig”, influerade den bland annat Jules Verne och har kallats för en av dom mest välskrivna böckerna på engelska någonsin. Även om jag älskar Edgar Allan Poe har jag inte läst den. All denna information kommer från Wikipedia.