Etikettarkiv: 1958

The Fly (1958)

halloween-banner-20161b47d658b5474cab2e2b77b08f03f1c2

Genre: Skräck, Science Fiction
Produktionsland: USA
Svensk titel: Flugan
Manus: James Clavell (baserad på en novell av George Langelaan)
Regi: Kurt Neumann
Längd:  94 min
Budget: 700 000 dollar
Skådespelare: Vincent Price, Kathleen Freeman, Herbert Marshall, David Hedison, Patricia Owens, Charles Herbert, Betty Lou Gerson

If she looked upon the horror her husband had become… she would scream for the rest of her life!

En vetenskapsman har kommit på hur man förflyttar sig från en plats till en annan genom en genetisk förflyttningsmaskin och han testar naturligtvis på sig själv. Av misstag råkar en spyfluga följa med vid överföringen och detta leder till att flugans gener sammanblandas med vetenskapsmannen egna.

large_the_fly_blu-ray_02

Vill du inte veta utvecklingen på klassiska The Fly från 1958 och liksom mig få ta del av det mysigt pjäsartade, dialogspännande och sällsynt spänningsmusikfria mysteriet som The Fly inledningsvis är, så råder jag dig att inte läsa den här texten. Jag gillade verkligen den delen av filmen personligen, så jag rekommenderar dig att se filmen före.

Filmens flashbackupplägg är dock något av en dramaturgisk svaghet som David Cronenberg klokt nog inte upprepade i hans remake av The Fly från 1986. En film som jag recenserat tidigare och som du kan läsa här.

Temacheck: Den här filmen innehåller inga ”witches”, men ”bitches” i form av en tveksam kärnfamiljsfru och ett antal riktigt glossiga ”dicks” på olika sidor om mysteriet.


 

När min mor var i 10-årsåldern i mitten av 70-talet skulle hon och hennes tjejkompisar tälta på gården, men innan detta äventyr i det lilla skulle dom skrämma upp varandra genom att se den ökända rysaren Flugan – originalet. Detta berättade hon för mig idag när jag själv såg denna klassiker. Dom blev djupt uppskrämda av filmen och såg aldrig klart den, då bilden av en plågad vetenskapsman (spelad av David Hedison som här påminner starkt om en viss George Clooney) med skynke över huvudet väcker mycket åt fantasin när han påstås ha förväxlat delar av sin kropp med en fluga. Jag vet inte om dom ens vågade tälta i slutändan.

large_the_fly_blu-ray_03

Idag fick hon dock se hur allt slutade och det med desto mer ro i sinnet än som 10-åring. Slutet är som hämtad ur en amerikansk propagandafilm för lyckliga slut där saker inte ska ifrågasättas för mycket utan lämnas ifred. Vad var sensmoralen i The Fly? Det förklaras att vetenskapsmannen likt en stor geografisk upptäckare kan stöta på farliga saker på sin resa och förolyckas på vägen, men att vi trots detta ska veta att dom gjorde det för en god sak – att finna sanningen.

Sanning? Vadå sanning? Vilken sanning? Vad talar du om, Vincent Price? Den egentliga sensmoralen i The Fly ligger inte i vad sjutton filmen säger, utan i hur filmen agerar. Barn gör inte som vuxna säger utan som vuxna gör, är ett påstående jag sett stämma gång på gång. I det här fallet är filmen den vuxne – förmyndaren, och publiken eller åtminstone jag tar på mig rollen som barnet.

Det The Fly lär ut är att om du avviker drastiskt från den konventionellt mänskliga formen och lider av detta själv, är självmord den mest vettiga utvägen. Till och med din egen fru (i denna demonstration spelad av Patricia Owens – även känd från Marlon Brandos Sayonara) kommer instämma i det och assistera dig i själmordsakten. Sedan kommer din fru vara lättad, glad, ja rent ut sagt euforisk, över att hennes man fick dö och ta sanningen med sig i graven. Inget sörjande här inte. Endast uppriktiga uttryck som att hon var glad att hon dödade den man som en gång var hennes älskade.

large_the_fly_blu-ray_x06

Var glad för det – i den populära novellen som filmen baserades på och som publicerades i Playboy tog frun livet av sig på ett mentalfängelse efter att ha skrivit sanningen som ett testamente på sitt intakta, missuppfattade förstånd. Sådana svarta slut får inte plats i Hollywood, för i Hollywood är anseendet allt. Åter till filmens värld.

När kommissarie Chara, och familjens förnuftige och närmsta vän Francois (en rakryggad Vincent Price) sedan inser sanningen – närsamhällets representanter och egna föredömen, dödar dom hellre och håller tyst om både detta och den större sanningen, eftersom vissa sanningar är så otroliga att din omvärld ändå aldrig kommer tro dig. Francois ersätter gladeligen tomrummet i filmens kärnfamilj i vad som är ett av filmhistoriens mest snopna feelgoodslutscener någonsin.

Jag är förvirrad. Vad är det här för sjuk film jag bevittnat?

Fem år efter att The Fly hade premiär mördades USA:s dåvarande president John F. Kennedy. Än idag tvistas det om vilken den riktige mördaren var och vad som var motivet. Den eller dom som vet undanhöll sanningen. För sanningen kan ibland göra sig bäst i att hålla tyst om, ifall du vill rädda ditt eget skinn inför den onådiga domen som ditt samhälles ögon kan bära. Se bara på Flugan. Se och lär, små barn.

large_the_fly_blu-ray_x04

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


the-fly-1958-poster

Annonser

Mon Oncle (1958)

Mkrorecensioner-headerMon Oncle poster

Genre: Komedi, Feelgood, Absurdism, Slapstick
Produktionsland: Frankrike, Italien
Svensk titel: Min Onkel
Manus: Jean L’Hôte, Jacques Lagrange, Jacques Tati
Regi: Jacques Tati
Längd: 110 min | 117 min
Budget: Cirka 250 000 franc (FRF)
Skådespelare: Jacques Tati, Lucien Frégis, Jean-Pierre Zola, Alain Bécourt, Adrienne Servantie, Jean Meyet, Betty Schneider, Jean-François Martial, Dominique Marie, Yvonne Arnaud, Adelaide Danieli, Régis Fontenay

Mr. Hulot Ventures Into Suburbia… And Disrupts… Disassembles… And Demolishes With His Very Subtle Satire

Herr och Fru Arpel är de modernaste av människor. Deras hem är ett formfulländat verk proppat med mekaniska uppfinningar, radar och miljontals knappar. En dröm för vissa. Men en mardröm för lille sonen Gérard. Inte konstigt då att han flyr den steriliserade världen in i famnen på sin onkel, Monsieur Hulot. Hos honom upplever han obeskrivliga stunder av glädje och befrielse. Allt kan hända, allt är tillåtet. Som alltid i världar byggda på fantasi. Men så kommer föräldrarna på dem. Hulot måste stoppas! I deras värld äger han det farligaste vapnet av allt. Ett hjärta.

Mon_Oncle_Hulot_Arpel__Large_

Jacques Tati (Semestersabotören, Playtime, Trafic) gjorde inte många filmer i sitt liv, men dom han gjorde skapade han med en personlig stil och hjärta som motsvarar mer än vad dom flesta kvantitetsmässigt flitigare filmskapare hinner förmedla på en hel karriär. Hans touch är genomgående i alla hans verk, från 40-tal till 70-tal.

Så även i Mon Oncle (Min Onkel). Stort fokus på humoristiska absurditeter grundat i slapstick som uppstår när människa kommer i kontakt med samhällets maskineri. Stumfilmsdrivet, men där ljudet blir ett tydligt effektelement i sig, som jag skrattar åt flera gånger. Allt är utformat på ett väldigt funktionellt vis, oftast i mycket vackert och finurligt välkomponerade helbilder där karaktärerna går in och ut, fram och tillbaka och skildrar trevligt vardagens gång utan någon alltför uppenbar röd tråd. Däremot får en lång, röd gummislang dock mycket utrymme. Symboliskt … eller?

mo2

Film driven genom mise-en-scène – scenen, estetiken och tempot innanför kameran oberoende av klipp. Det är alltid väldigt fina kompositioner med njutbar färgbalans och obalans i en fyndigt stiliserad miljö. Stil och olycka – ordning och kaos. Det är inte bara tidsepoken och landet Frankrike i sig som får filmens visuella form att påminna mig starkt om den surrealistiske konstnären Guy Bourdins färgstarka fotografier.

vlcsnap-9090518

Jacques Tati spelar alltid huvudkaraktären – allt som oftast den med hatt och rock beprydde Monsieur Hulot, lika utpräglat tydlig som Charlie Chaplins, Buster Keatons och Laurel & Hardys stumfilmsfigurer. Hulot – en man som inte riktigt passar in någonstans och gör tvärtemot vad du ska göra (mannen som gör vad som faller honom in, för all del) och av sin naturliga läggning skapar oordning i miljöer där allt ska vara ordnat och strukturerat – kontrollerat till perfektion. Han är den felande länken i det mänskliga maskineriet.

01_mon_oncle_cc

Hulot får i denna film fin kontrast att röra om i, i form av det strukturerade, materialistiskt moderna designparet och deras bekantskapskrets. Dom beter sig som folk gör mest och filmen tar fram hur fånigt det är. Hulot blir den mest sansade i sammanhanget, tillsammans med parets son Gérard, som är trött på sina föräldrars fantasikvävande ordning och reda. Hulot, busiga barn och hundar som sorglöst flyr människornas fåniga diciplin skildras alla som lekfulla och fria varelser medan resten symboliserar ett strikt samhälle styrt av status, modern materialism och andra värdelösa luftslott.

Ofta händer mycket i bilden på samma gång. Några pratar, ett oväsen försiggår bakom och Hulot är i fullt tag med att fixa något i ett annat hörn. Du som tittare får välja var du ska fokusera. Trots få bilder är det ibland mer intensivt än en actionladdad musikvideo just genom simultanskildrandet. Som verkligheten är – men det absurdistiska skildrandet av verkligheten.

00a47481758b5a1dc29c2cd36763f43a1a078eba-700

Tati skildrar den på ett sätt som till ytan är långt ifrån den ”realism” vi är vana vid, men under den speciella ytdistansen sägs många sanningar, mer träffsäkra än allt det den tunga realismen ambitiöst försöker säga sin åskådare. Mon Oncle är precis som en Roy Andersson-film, men med barnboksmålad feelgood som plattform istället för dammgrå depression. Trevligt och charmig kritik av samhället med hjälp av underbar a-b-s-u-r-d-i-s-m, med andra ord.

3 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
————
24/30 – Totalt

SYD-Betyg-07


jacques-tati-quote-05-on-hulot-1959