Avatar – Extended Collector’s Edition

Trevligt att det äntligen släpps en värdig utgåva av Avatar nu, packad med extramaterial precis som jag hoppades. Avatar – Extended Collector’s Edition (6-disc DVD + Blu-ray) är ju snäppet värre än Sagan om ringens Extended-boxar och att den bara går för drygt 300 spänn är ett kolossalt fyndpris! Trailern, med det bortagna introt där Jake Sully ”vandrar omkring” på jorden blir jag extrem pepp på att se! Och det är nog inte bara jag som sett fram emot att se exklusivt bakom kulisserna-material från den speciella inspelningen.

Trailern hittar ni här.

The Wicker Man (2006)

Genre: Mysterium, Rysare
Regi: Neil LaBute
Manus: Neil LaBute (baserat på originalmanus av Anthony Shaffer)
Längd: 102 min (directors cut)
Skådespelare: Nicolas Cage, Ellen Burstyn, Kate Beahan

En sheriff undersöker försvinnandet av en ung flicka från en liten by på en ö, när han snart märker att det ligger större mysterier bland bybefolkningen. 

Nicolas Cage tar sig ann skräckfilm i och med sin huvudroll i denna impopulära remake av Robin Hardys kultklassiker The Wicker Man, från 1973 (vilken jag gav 7/10 i betyg).  Historien har flyttat sig från de brittiska öarna till förenta staterna. Christopher Lees Lord Summerisle har ersatts av en kvinnlig motsvarighet i form av Ellen Burstyn (Exorcisten, Requiem for a Dream).

Jag hade tidigare sett det sjukt roliga highlights-klippet på youtube från den här filmen och förväntade mig därför en film så dålig att den är rolig, men Wicker Man överraskar mig faktiskt en del. Nicolas Cage må vara helt fel person att castas till en rysare, för han är en entertainer och inte någon man relaterar till – han är den stora anledningen till att filmen blir hånad. Samtidigt skapar han intresse och tillför en hel del komik (”How did it get burned? How Did it get burned, how did it get burned?”), vilket är en kvalitet filmen inte borde ha men har.

Cage hinner med att knocka några damer, få paranoida attacker, slåss i en björndräkt och skrika åt honungsbin och det räcker för att sätta ett personligt avtryck i ytterligare en film. Dock inga Elvis-referenser den här gången. 

Annars gillar jag den nybyggargamla öns miljö väldigt mycket och det bygger upp en obehaglig och mycket underlig atmosfär. Byborna lever efter 100 år gamla förutsättningar, med skilnnaden att det är kvinnorna som härskar över männen, bokstavligt talat. Jag både skrattar och ryser åt den här remaken, för den visar både potential och komisk (o)timing. Väl värd en titt och bortser man från Cage (vilket är omöjligt) så är det en hyfsat bra remake, då även originalet hade sina komiska avstickare och var faktisk mindre läskig än denna.

Värt att nämna är att David Lynchs parhäst Angelo Badalamenti står för filmens musik, dock utan att sätta några större avtryck.

 

 

5/10

  

Fotnot: Här finns några youtube-favoriter från filmen. Nicolas Cage är hysteriskt rolig – eller i minsta fall hysterisk…

Film Effects: Nagelscenen i ”Cabin Fever 2: Spring Fever” (2009)

Såg nyss den sågade Cabin Fever 2: Spring Fever. Filmen bjöd helt klart på underhållning även om den spårade ut lite väl på sina ställen – ibland till filmens fördel men även till sin nackdel. Den hade åtminstone en av de äckligare ögonblicken jag sett på film i år, i form av en fjunig kille som försöker fixa en bruten nagel. Oslagbar finurlighet!

Poltergeist (1982)

Genre: Familjerysare. Effektskräck
Regi: Tobe Hooper
Manus: Steven Spielberg, Michael Grais, Mark Victor
Längd: 114 min
Skådespelare: Craig T Nelson, JoBeth Williams, Heather O’Rourke, Beatrice Straight, Dominique Dunne, Oliver Robins, Zelda Rubinstein

Poltergeist är en klassiker inom rysare och jag har hört folk säga att den ska vara lite läskig men bra. Den handlar kort och gott om en klinisk kärnfamilj som bor i ett vackert område i den amerikanska södern. Familjens lilla dotter försvinner oturligt nog in i husets tv-apparat efter att ha fått kontakt med husets pratglada spöken. Spökena visar sig vara ondskefullare än vad någon först kunnat ana, och familjen tar en stor risk när de försöker bringa tillbaka deras söta lilla dotter från andarna.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga ribban åt den här filmen, som är regisserad av Tobe Hooper – samme man som skrev in sig i skräckfilmshistorien i och med hans skapelse Motorsågsmassakern. Dock är inte Tobe Hooper värd att nämna alls, då det här tydligt är en skapelse i producentens Steven Spielbergs anda, och det är också han som skrivit filmen. Filmen är sliskigt familjevänlig och oskyldigt gullig. Som i en scen börjar några äldre byggarbetare att flörta med familjens tonårsdotter, medan mamman tittar intet ont anande från köksfönstret och ler glatt åt dem alla, på det allra puttinuttigaste sättet.  Allting är en enda stor idyll, och funkar som en kontrast till de ”hemska” sakerna som poltergeisten sedan orsakar. Då öser filmen på med effekter och går till en överdrift som jag i vanliga fall bara ser i serietidningar.

Det blir aldrig läskigt – eller jo, en gång blev jag riktigt rädd, i en mycket skicklig scen med möbler. Annars var det bara för mycket. Karaktärerna var alldeles för idylliska och den lilla flickan som, filmen i huvudsak följer, är lite väl intelligent och gullig på samma gång, och allt hon säger är bara till för att driva på handlingen och nästa scen, utan större känsla för realism. En tabbe av Spielberg som inte alla ser, men som jag inte klarade av att undgå, tyvärr. Men som en familjefilm så är Poltergeist underhållande och i det avseendet så har Spielberg och Hooper absolut lyckats.

Filmen är en gourmetportion i ”80-tal” och sevärd om man vill se en mysrysare som inte skrämmer. Därför är det svårt för mig att veta hur jag ska sätta betyget, för som skräckfilm är den inte bra, som familjefilm är den riktigt bra och som en stunds underhållning för en tidig kväll så är den helt klart duglig. Mannen med pengarna – Steven Spielberg, vet hur man gör en blockbuster.


5/10

Donkey Punch (2008)

Genre: Psykologisk rysare
Regi: Oliver Blackburn
Manus: Oliver Blackburn, David Bloom
Längd: 99 min

En rysare mer åt det psykologiska hållet är denna brittiska ”tonåringar på semester”-film, som handlar om ett tjejgäng som reser till Spanien för att festa och träffar ett grabbgäng som råkar ha en båt helt för sig själva och bjuder ut tjejerna på en privat fest ute på havet.

Det känns lite som en modern version av The Last House on The Left, med liknande moraliska dilemman fast här är problemen mer komplexa och händelserna är inte direkt lika svartvita – tillit och hämnd är inget som tas upp på samma sätt. Det tråkiga med den annars välspelade berättelsen är att historien i stort är rätt förutsägbar trots intrigerna mellan båtens besättning och därför blir det svårare att sympatisera med karaktärerna.

Bifogad bild

Jag har lite svårt att sätta fingret på vilken publik filmen är anpassad för – jag velar mellan att tycka att det är en film där tjejerna mest är dött ögongodis åt det manliga könet och det bygger inte upp min sympati för dem, men samtidigt kan jag inte påstå att jag sympatiserar med killarna heller.

Resultatet blir att jag följer ett gäng ungdomar som jag inte bryr mig speciellt mycket om och den jag gillar blir mest instängd i ett hörn utan att påverka, vilket också gör att filmen känns lite för utdragen. Tråkigt med en film som annars har bra skådespel och ett snyggt, rörligt foto med effektiv klippning och stämningsfylld musik. Filmens två inledande låtar är för övrigt hämtade från svenska artister – The Knife och Peter, Bjorn & John.

Skulle vara intressant att se hur kvinnor respektive män uppskattar Donkey Punch (filmen alltså), för jag kan inte sluta tänka på hur könen portätteras genom filmen.

Bifogad bildBifogad bildBifogad bild
5/10

Halloween (1978)

Genre: Psykologisk rysare, Slasher
Regi: John Carpenter
Manus: John Carptenter, Debra Hill
Längd: 101 min (extended cut)
Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Donald Pleasence

Slasher-klassikern över alla andra! Den är, efter alla eftertappningar, inte lika läskig som när den först kom ut, men jag kan inte säga mindre än att den är mycket spännande och som gjuten för att se i höstmörkret. Ni vet vad den handlar om, så jag behöver inte berätta historien om Michael Myers för er.

John Carpenter har gjort ett kanonjobb med den här produktionen, då han med väldigt små medel (pengar) har utnyttjat allt som inte går att köpa för pengar – alltså talang och kärlek. Skådespelarna är mest okända barn och ungdomar som är bra på att spela sig själva och därför gör ett bra jobb, och dialogen i filmen känns nästan lyckad på ett improviserat sätt eftersom den kommer så naturligt från dem som för tillfället råkar öppna munnen. Jamie Lee Curtis – ”the scream queen”, är utmärkt och Donald Pleasence är mer återhållsam och inte lika teatralisk här som i uppföljarna – det beror dock mest på dialogen och inte hans sätt.

Bifogad bild

Fotot är skickligt genomfört – och precis som i The Thing så är det egentligen inte häpnadsväckande, men jag lägger ändå märke till hur skickligt och genomtänkt fotat allt är. Sekvenserna med det smygande point-of-view-fotot finns hela tiden med och skapar en krypande känsla av iaktaglelse, och denna film plockas ofta fram i undervisningssyfte just på grund av detta grepp. Enkelt, men skickligt.

Musiken i sin tur, av Carpenter själv, är klassisk och varje stycke av soundtracket sitter som en smäck och lyfter allting ett steg ytterligare. Hör man en melodi från Halloween-soundtracket så är det som många redan sagt före mig – man börjar se sig om ”för säkerhets skull” och känner hur hjärtslagen accelererar. Även musiken av Blue Öyster Cult och Nan Vernon, bland andra, tillför någon slags realistisk känsla som är svår att förklara – men det känns helt rätt att använda den och det visar på känsla.

Halloween är utan tvekan den bästa slasher-serien av de tre stora (Elm Street, Fredagen den 13:e och Halloween) och ingen av uppföljarna har överträffat originalet – oavsett om man söker spänning eller bara underhållning.

  
  
 
8/10