Storm of the Century (1999)

Genre: Psykologisk rysare, Drama, Mysterium
Regi: Craig R. Baxley
Manus: Stephen King
Längd: 249 min
Skådespelare: Tim Daly, Debrah Farentino, Colm Feore, Jeffrey DeMunn, Carson Manning, Casey Siemaszko, Julianne Nicholson

En kraftig storm drar förbi invånarna på ön Little tall island, som isolerar dem från fastlandet. Strax innan har gamle tant Clarendon blivit ihjälslagen av en okänd, lång man som verkar veta allt för mycket om öns invånare. Ingen vet vem han är, men han har ett meddelande till öborna; ”give me what I want, and i’ll go away”…

Detta är bara början på en gastkramande historia med, enligt mig, den perfekta Stephen King-känslan. Stephen King skrev denna miniserie exklusivt för televisionen. Historien påminner en hel del om The Mist, på så sätt att ett gäng vitt skilda människor ställs inför en situation som inte går att vara förberedd på och som kräver att man håller ihop och värderar vänskapen man byggt upp – något som är lättare sagt än gjort när tilliten börjar svikta och döden finns närmare än någonsin. Mitt favorittema för dramatiska förutsättningar!

Det händer sällan att filmatiseringar av King’s böcker blir lyckade, men här har King skrivit speciellt för tv och för mig känns det som om man läser en rejäl och spännande bok som man bara inte kan släppa. King undkommer manusbakslaget som annars brukar infinna sig i hans filmatiseringar då det inte blir en komprimerad adaptation från en bok eller å andra sidan en utfylld novell, samt att handlingen håller sig tillräckligt nära realismen.

Jag vill hela tiden veta hur det går, och även om det här var den sjätte gången jag såg Storm of the century så var det samma känsla som infann sig. Bara Kubrick’s The Shining är bättre av det som Stephen King delat med sig av till tv och film, för Storm of the century är en mäktig saga som berör på ett mycket mer komplext sätt än vad jag är van vid.

Karaktärerna gestaltas suveränt av en ovanligt välcastad församling kvinnor och män, yngre och äldre. Doldisen Colm Feore gör förmodligen sitt livs roll som den mystiska mannen som anländer till ön, och har det perfekta uttrycket för att spela ondskefull utan att det blir det minsta överspelat eller påklistrat. Hans ögon och bleka, beniga ansikte tillför rollen perfekt, precis som det återhållsamma, skumt gentlemannaaktiga bemötandet till allt och alla.

Även den trogne King-skådisen Jeffrey DeMunn (Nyckeln till frihet, Den Gröna Milen och nämnda The Mist) gör en färgstark prestation som öns egocentriske borgmästare och är en mycket kapabel skådis. Carson Manning, i den ganska lilla birollen som öns kyrkmästare och spontankurator, briljerar också på ett mycket äkta sätt. Hon påminner också kusligt mycket om den fantastiska skådespelerskan Kathy Bates (Misery), både till utseende och sätt. Det är inte förens på senaste tid som jag faktiskt insett att det inte är hon, utan den betydligt mer okända Carson Manning.

En miniserie blir sällan så här bra som Storm of the century är. Den ger dig kuslighet, oväder, mysig spänning, öliv och tänkvärd paranoia. Det här är precis den filmen som du ska se när det är en kall kväll och regn, snö eller annat oväder ute. Ett bortglömt – eller snarare aldrig riktigt upptäckt, guldkorn!

9/10

Rocky Horror Music: Mr. Sandman & Love Hurts

Nan Vernon är en fantastisk sångerska, som lånade sin röst till flertalet sånger som dök upp i Rob Zombies remake på Halloween (2007) och hans egna uppföljare, Halloween 2 (2009). Hennes covers på låtarna ”Mr. Sandman” och ”Love Hurts” passar perfekt in i filmerna och ger en mycket vemodig, kall känsla på The Chordettes’ glada 50-talsklassiker (som i originaltappningen dök upp i Halloween – originalet) och hon lyckas dessutom lyfta fram en ännu större smärta i Nazareths fantastiska ballad om krossad kärlek. Dessa låtar personifierar på något sätt både Halloween – originalet, remaken och Zombies tungt deprimerande uppföljare.

 

Och här är originalen:

Rocky Horror Music: Red Right Hand

Scream-filmernas soundtrack skiljer sig från de andra klassiska slasher-serierna (Halloween, Fredagen den 13:e, Terror på Elm Street) då den förstnämnda inte har någon utpräglad instrumental filmmusik (score), men istället valt att lyfta fram fina mix-tapes av tidsenlig pop/rockmusik.

Nick Cave and The Bad Seeds‘ ursköna låt ”Red Right Hand”, från albumet Let Love In (1994) har av Scream-producenterna gjorts till ett inofficiellt ledmotiv, då den förekommer i de första tre filmerna. I Scream 3 dyker den till och med upp i en nyinspelad version kallad ”Red Right Hand 2”, gjord speciellt för filmen. Fantastisk låt och en given, återkommande favorit under halloweentider för mig, tack vare sin stenhårda, mörka ton i text och musik.

Nick Cave är för övrigt en favorit hos mig och ”Red Right Hand” gav ett smakprov på det bäcksvarta, mordiska, kommande albumet vid namn Murder Ballads (1996). Ett mörkare, mer obesvärat ondskefullt album har mina öron aldrig någonsin hört och det hör hemma bland mina tre absoluta favoritalbum – någonsin. De samlade texterna skulle gjort både Edgar Allan Poe, H.P. Lowecraft och Stephen King rättvisa.

Redan på första spåret – med den ironiska titeln ”Song of Joy” förstår du precis vad du har gett dig in på.  Vill du frångå den klassiska halloween-musiken och lyssna på något innerligt som förflyttar dig in i huvuden på dem som tar liv och deras dåd, lyssna då på Murder Ballads en mörk höstkväll. Gärna när du är ute och går, ensam…

Film Effects: Korridorscenen i ”The Exorcist III” (1990)

The Exorcist är en av tidernas bästa skräckfilmer, och efter en kalkonartad uppföljare (The Exorcist II: The Heretic) tog författaren till första filmens romanförlaga – William Peter Blatty, projektet i sina egna händer och både skrev samt regisserade den tredje filmen – The Exorcist III. Även om denna film både fått ris och ros så går den åtminstone en annorlunda väg än de första två filmerna.

En scen i en sjukhemskorridor är extra minnesvärd för det lilla, men väldigt effektfulla valet att ligga kvar med kameran på det som försigår i korridoren, för att sedan göra en dramatisk tempoväxling på ett fåtal sekunder och fylla händelsen med ett isande, religiöst underliggande budskap och tyngd. Mycket fint filmmakeri!

Maniac (1980)

Genre: Psykologisk thriller, Terror, Gore
Regi: William Lustig
Manus: Joe Spinell, C.A. Rosenberg
Längd: 87 min
Skådespelare: Caroline Munro, Joe Spinell, Abigail Clayton, Rita Montone, Tom Savini

En av New Yorks många invånare är Frank Zito. Men han är inte som vilken vanlig New York-bo som helst… Nej, Frank är mentalt störd och fördriver tiden genom att mörda oskyldiga kvinnor och pynta sin skyltdockesamling med offrens skalper.

William Lustig har regisserat denna seriemördarfilm, som handlar om Frank Zito – en psykopat som ger sig på kvinnor för att stilla hans inre vrede efter barndomstrauman orsakade av hans mor. Joe Spinell spelar den störde Zito – och som han gör det!

Jag förväntade mig en daterad slasher med en underhållande huvudroll av Bruce Campbell-stuk ungefär, men fick en komplex skådespelarprestation som hör hemma bland de stora. Sättet han väser ur sig den krypande, välskrivna dialogen är så naturlig att han känns helt oberäknelig. Och inte undra på att han spelar rollen så bra, då det är Spinell som har skrivit manuset och även producerat filmen – en skapande skådespelare, alltså.

Hans meritlista är för övrigt en historia för sig. Han startade filmkarriären med Gudfadern och har efter det medverkat i högt och lågt, om vartannat, där Taxi Driver, Rocky 1 & 2, Gudfadern del 2, Maniac Cop, Vigilante och The Last Horror Film tillhör några höjdpunkter.

Men vidare till hans prestation, där hans risiga kroppsform och sjuka men samtidigt ledsna ögon gör honom klassisk. Sättet han rör sig på, sättet han talar, ja, han är verkligen karaktären Frank Zito. Han imponerar när han ska vara hotfull och han imponerar när han ska vara civiliserad och återhållsam. Att imponera i monologer kräver skicklighet och Spinell äger monologscenerna.

För övrigt bygger filmen upp spänningen bra med ett välkomponerat foto, väldigt bra musik (!) av Jay Chattaway och med tanke på att det är en ren b-film med porrskådisar i flera av de kvinnliga rollerna så har regissör Lustig lyckats mycket väl med att få ut något bra även av birollinnehavarna. Filmen – med sina smutsiga New York-miljöer och den starka psykologiska handlingen, en smutsig Taxi Driver och är stundtals av samma kvalitet, vilket är stora ord då det är en favorit av mycket stora mått.

Splattermästaren Tom Savini står för de blodiga effekterna som fick en hel censurvärld att gå i taket på 80-talet. Det är extremt och, av min magkänsla att döma, verkliga effekter och trots att det inte är något zombiefilm får Savini briljera med sin speciella talang. Savini har dessutom – sin tradition trogen, en liten roll i filmen som får en spektakulär avslutning. Slutsekvensen i Maniac är spiken i kistan på en höjdarfilm som förtjänar ett större och bättre rykte!

4/5

Fotnot: Jag läste igenom dvd:ns trivia om filmen och det finns ju så sjukt mycket intressant att läsa om den att det lätt skulle gå att skriva en hel bok om detta färgstarka kultspektakel…

Rocky Horror Music: Dragula

Jag har redan omnämnt Rob Zombies filmer ett antal gånger och han är definitivt en av de färgstarkaste regissörerna inom sin genre (tillsammans med Tie West, Eli Roth och några till som fallit i glömska), så det är dags att kompensera med lite av hans musikkarriär. ”Dragula” låter kanske inte så mycket halloween rent tonmässigt, men namnet och framförallt den suveränt sammansatta musikvideon stinker halloween, skräck och gore.

House of 1000 Corpses (2003)

Genre: Skräck, Gore
Regi: Rob Zombie
Manus: Rob Zombie
Längd: 88 min
Skådespelare:

Efter ett besök på ett skräckmuseum får ett par ungdomar reda på den lokala legenden om Doktor Satan. De beslutar sig för att undersöka saken och givetvis går deras bil sönder mitt i ödemarken. De tags till fånga i ett hus fullt med psykopater i bästa motorsågsmassakerstil. Skall de klara sig?

Den gamla Alternative Metal-sångaren Rob Zombies debutrulle är en orgie i allt som Zombie älskar; gore, skräcknostalgi, svordomar, burlesk och skön musik. Allt riktigt tajt och kärleksfullt förpackat, förstås. Han är speciellt skicklig med att skriva dialoger. Han är lite av skräckgenrens Tarantino, och har man sett en av Zombie’s filmer så vet man redan allt om hur en ”zombie-film” är. Jag hade innan jag såg denna (2007) sett hans nya remake av John Carpenter’s Halloween och utvecklade en stor kärlek till den filmen, trots viss skepsis på förhand.4 år senare är jag ett fan av Zombies idéer och har gillat allt han gjort, mer eller mindre.

House of 1000 Corpses utspelar sig också på all hallows night, då ett gäng average skräckfilmsungdomar hamnar i en håla mitt ute i ingenstans, sökandes efter udda sevärdheter. De har kommit precis rätt, då stället kryllar av galna lodisar och massmördare. Rob Zombies ”white trash”-värld är så sinnessjuk och insyltad att man får känslan att han filmerna han gör är skapad helt och hållet av inavlade, blodtörstiga Charles Manson-sektmedlemmar och den här filmen för givetvis framförallt tankarna till Motorsågsmassakern, tack vare upplägget och Texas-känslan.

Skådespelarna är en bunt galna jävlar och framför allt b-kultskådisen Sid Haig imponerar som fadersgestalten ”Captain Spaulding”. Flertalet övriga ansikten känns igen från Zombies efterkommande alster. Filmen varvar gore-skräck med en ironisk, svart humor och stor kärlek till skräck- och filmmediet – framför allt det som vevades ut under Hollywoods gyllene era före 60-talet. Antagonistkaraktärernas namn är exempelvis hämtade från Bröderna Marxs filmer.

Det börjar galet och blir bara galnare och galnare. När eftertexterna rullar så sitter jag som ett frågetecken efter en omtumlande, obekväm resa. Men jag är ganska glad ändå, då det sannerligen var en sjuhelsikes resa!

6/10