Snyftare: Romantik Top 5

Den första kategorin i min snyftarserie är den mest klassiska – de romantiska filmerna, kärleksfilmerna. Filmer som sliter tag i mina känslor på grund av den enormt starka kärleken mellan två personer. Gemensamt för alla fem filmer (och de flesta riktigt bra kärleksfilmerna) är kärlek under omöjliga förhållanden. Kärlek mot rasideologin, kärlek mellan klasserna eller kärlek mot könsnormen exempelvis, som i mina fem absoluta favoriter.

Grundkriterium: Jag ska ha blivit tårögd av filmen ett flertal gånger per visning. Alltså inte filmer med endast en eller ett par riktigt känslosamma scener, utan riktiga magslag av kärlek, godhet, lycka eller sorg.

Snyftare inom romantik – Top 5:

  1. Titanic (1997)
  2. Monster’s Ball (2001)
  3. The Notebook (2004)
  4. Fucking Åmål (1998)
  5. Brokeback Mountain (2005)

Imorgon reflekterar jag över mitt femte mest självklara val – Brokeback Mountain, och avancerar sedan fortsättningsvis i topplistan med ett eget inlägg för varje film.

Annonser

Bergman och stora hajen…

Den här bilden är mycket spännande. Ingmar Bergman ståendes vid den konstgjorda, väldiga hajen från Steven Spielbergs genombrott Hajen (1975). Vad gör han av alla människor där? Vad tänker han när han står öga mot öga med monstret som väckte Hollywoods blockbuster-hysteria?

Två klassiska filmpersonligheter möts i alla fall och jag anade att det hade något med Steven Spielbergs beundran gentemot Ingmar Bergman att göra, vilket det tydligen verkar om man läser Aphelis.net‘s historiska artikel om fotot.

Enligt Aphelis källor är fotot det sista publika som tagits av någon av de tre Hajen-dockorna och det togs flera månader efter att inspelningen hade ägt rum. Bilden auktionerades ut från Bergmans privata samling vid den stora auktionen 2009 och publicerades offentligt genom Criterion Collections Facebook-sida tidigare i höstas.

En bild vilken sann filmälskare som helst inte hade tackat nej till att ha inramad på väggen – åtminstone inte jag.

And The Oscars goes to… Billy Crystal!

Brett Ratner lyckades bli avsatt som producent för Oscarsgalan efter en oskyldig felsägning som inte upprörde någon mer än oscarsbossarna, Eddie Murphy tackade även han för sig som oscarsvärd… och vips har vi på några dagar fått Oscarsgalans mest omtyckte och önskade värd någonsin – Billy Crystal, tillbaka till nästa gala! Anledningen sägs vara att han ville få ett slut på dagarna då hans apotekare frågar om hans namn när han hämtar ut sina recept.

Billy Crystal gick redan efter den senaste galan ut och hoppades på förändringar och förnyelse i galans upplägg med mindre priser och mer underhållning, så vi får se vad som händer. Ett kärt återseende och välkommen tillbaka, i vilket fall!

Snyftare – en bloggserie om filmtårar

Jag har i princip lämnat halloween bakom mig för denna gången och som kontrast satsar jag på nästa, lite annorlunda bloggserie.

Jag har blivit känsligare och känsligare med åldern men samtidigt är jag lite av en utmaningssökare när det kommer till film då jag gärna väljer de grövsta skräckfilmerna, de trippigaste mindfuck-rullarna eller de mest tragiska dramerna. Allt detta för en chans att bli så berörd som möjligt.

Den kommande tiden går jag igenom mina största snyftarfilmer. Närmare bestämt filmerna som fått mig att gråta eller snyfta mest framför TV:n under mitt liv, så var beredd på en totalt utlämning av mina mjukaste sidor! Jag kommer att ranka filmerna som gett mig flest ögonblick av tårögd blick i kombination med klumpar av sorg eller lycka i magen.

Grundkriterium: Jag ska ha blivit tårögd av filmen ett flertal gånger per visning. Alltså inte filmer med endast en eller ett par riktigt känslosamma scener, utan riktiga magslag av kärlek, godhet, lycka eller sorg.

Jag kunde inte enbart välja romantiska filmer då det bara är en liten del i den stora skaran av filmer som huggit spjut eller skjutit pilar i mitt arma hjärta, så jag har delat upp snyftfilmerna i sex olika kategorier för att skilja upplevelserna åt . Totalt 30 stycken filmer har förärats en listplats.

Kategorier (5 st filmer vardera):

  • Romantik
  • Familjen
  • Rädslan för det annorlunda
  • Utanförskapet
  • Förlusten
  • Den orättvisa verkligheten

Så det blir totalt sex stycken kommande inlägg där jag skriver närmare om min upplevelse med dessa filmer, som på något vis leker med mina känslor på ett sånt sätt att det visar sig i mina tårkanaler. Trevlig läsning!

Varför tappar skräckregissörer (eller skapande själar i allmänhet) motivationen när de blir äldre?

Måste länka till essän Why do horror filmmakers lose their edge as the age? från The A.V. Club. Egentligen är det den sista spalten som är den direkt intressanta, där det spekulativa svaret resulteras, men läs hela för all del.

Det är absolut en intressant fråga som fler än jag ställt sig och detta gäller egentligen inte bara skräckfilmsregissörer utan alla filmskapare och skapare i stort, men för att få ett mindre spretigt svar så kan man givetvis koncentrera sig på en kategori människor – alltså de som arbetar med skräck.

Anledningen till varför skräckfilmsregissörer som John Carpenter, Dario Argento, George A. Romero och Wes Craven – för att nämna några, har tappat stinget och levererar tamare, bekvämare skräck på äldre dar’ är alltså inte för att de är oberoende av pengar eller desperata i pengar, utan snarare för att de har stora, vuxna familjer och en trygg sits att sitta på, vilket hindrar dem från att gräva ner sig i genuina tankar av oro, terror och skräck.

Det överensstämmer med min allmänna teori vad gäller alla själar och vår vilja att skapa – framför allt skräck och andra starka känslor. Vi tappar motivationen att uttrycka oss när vi blir äldre och mer trygga i vårt liv, i det fjärde steget av vår utveckling. Allt är en resa i vårt liv;

Period 1: Först går vi igenom den kritiska barnaåldern, då vi leds och lär av våra föräldrar som vi är beroende av då vi inte har förmågan att leva självständigt. Vi är direkta och simplistiska i vårt tänkande och gräver inte ner oss särskilt mycket i en sak utan letar hela tiden efter nästa upptäckt och nästa sak att lära sig. Skapandetänkandet tar vid men har bara börjat, vilket gör oss outvecklade. Beroendet av andra är som störst och vi är som mest rädda för att bli lämnade ensamma, vilket kan ge häftig oro av och till.

Period 2: Vi går sedan igenom revolutionsåldern då vi bygger upp oss själva som personligheter – alltså under och efter tonåren. Denna tid är kritisk för vårt kreativa tänkande då det är här vi börjar ifrågasätta allt i vår omvärld och skapa personliga ideér. Vår största skräck är att inte passa in eller att inte vara en tillräckligt bra människa. Bekräftelse eller självacceptans är nyckeln till trygghet.

Period 3: Vi går därefter igenom perioden då vi vanligtvis skaffar familj och på allvar lär oss att andra än ”jag själv” kan vara viktigare och vi värderar andra högre. Detta är inte främmande i tidigare stadium, men först nu genomsyras vi av det. Denna tid är intressant ur skräckfilmssynpunkt då vi under denna period har störst förmåga att uppnå paranoia, oro och skräck för andras brist på trygghet (make/maka, barn, föräldrar), vilket är bra material för skräckfilmsidéer då de alltid handlar om offer.

Period 4: Vi är alltså nu inne i perioden av vårt liv där alla våra allra närmaste anhöriga är vuxna och självständiga samt att du själv kan uppnå en känsla av att du fyllt din funktion här på jorden och därför inte behöver vara lika nervös över allt i ditt liv.

Period 5: Denna fas brukar dock variera och alla övergår inte till denna, men det är inte ovanligt. Här uppnår du mer eller mindre oro eller paranoia då du inte längre känner dig lika delaktig i andras liv och därför känner att du vill styra andra från din stol, vilket ju kan vara en chans till revansch men också en risk för att framstå som gaggig i andras ögon. Känslan av att vara förbrukad men att ändå ha misslyckats med att uppnå olika mål i din omvärld är den stora skräcken.

I den näst sista, fjärde fasen tror jag att de oinspirerade skräckfilmsherrarna har landat och omslutit sig till och därför också tappat glöden, som det brukar heta – och de är nog fast där, tyvärr.

Jag ber om ursäkt för detta psykologiutlägg, men kände inspiration att skriva av mig lite på grund av essäns ämne.

Slutligtvis; Herrar som Roman Polanski, David Lynch och ett fåtal till, som fortfarande verkar besitta en ovanlig skaparglöd trots sin ålder, dessa har fortfarande krig att gå, nya konflikter att reflektera/utforska kring och viljan att utveckla sig ytterligare och därför inte försatt sig i sina slutliga faser helt och hållet utan återkommer till stadiet före det fjärde, men det är en konst att klara det.

H2: Halloween II – Unrated Director’s Cut (2009)

Genre: Ultra-slasher, Psykologiskt drama
Regi: Rob Zombie
Manus: Rob Zombie
Längd: 119 min
Skådespelare: Tyler Mane, Malcolm McDowell, Danielle Harris, Brea Grant, Brad Dourif, Scout Taylor-Compton, Sheri Moon Zombie, Jeffrey Daniel Phillips, Richard Riehle, Margot Kidder, Howard Hesseman, Mark Boone Junior, Daniel Roebuck

Halloween 2 fortsätter natten då Michael Myers kom tillbaka. Nu är han ute efter hämnd för vad som hände tidigare samma kväll. Laurie har tagits till stadens sjukhus där hon vaknar upp till en mardröm.

Rob Zombie (House of 1000 Corpses, The Devil’s Rejects) fick i och med Halloween-remaken från 2007 göra sitt drömprojekt och öste på med en hyllning/bearbetning/white trash-slakt i sann RZ-anda, och gav den ett riktigt slut istället för att fresta med en eventuell uppföljare, eftersom han inte kände att det var nödvändigt en åttonde gång.

Han var nöjd och glad, men givetvis finns det producenter och filmbolag som alltid ser en ny chans till pengaklirr och erbjöd Zombie att få göra uppföljaren som givetvis redan var bestämd oavsett hur fan  Zombie avslutade förra filmen. Zombie tackade nej trots chansen att direkt få hoppa på ett förmögenhetsprojekt, men när producenterna erbjuder totalt fria händer gissar jag att Zombie tänkte ”fan, fria händer och låga krav för ett projekt som skulle ge mig mer pengar än någon av mina tidigare filmer är ändå ett hyggligt tidsfördriv”.

Ett varningens ord är att jag inte recenserar ”theatrical cut”-versionen utan Zombies personliga ”unrated director’s cut”, som är den version som släpptes på dvd/blu-ray. Vissa tyckte att Halloween-remaken var för annorlunda då den la ner en tredjedel av filmen på att skildra mördaren Michael Myers barndom och varför han blev som han blev. Det är barnmat jämfört vad Zombie introducerar i uppföljaren.

Han skiter i princip helt i tanken på att göra en remake på Halloween II – originalet, bortsett från att filmens första minuter tar vid på ett sjukhus. Istället tar han historien helt dit han vill. Michael Myers flyttar ut i skogen, byter klädsel, låter skägget växa och skiter i masken.

Han låter oss få ta del av den enorma mördarbestens förvridna psyke, där han styrs av andebilden från sin döda moder (Sheri Moon-Zombie i ny skepnad), en vit häst och inbillningen av att han själv fortfarande är det lilla barnet han var innan han gick in i sin känsloapati och enbart började drivas av målet att utrota alla spår av sitt eget blod. De freudianska arketyperna och symbolismen är intressanta till skillnad från Thorn-kulten som var den bespottade utvecklingen på Myers-karaktären i de äldre filmerna.

Rob Zombie låter oss också få följa Laurie Strodes psykiska sår och bearbetning av morden som hon upplevde två år tidigare. I och med det får skådespelerskan Scout Taylor-Compton betydligt mer att jobba med än i hennes halvdana basicinsats från förra filmen, då karaktären här håller på att tappa fattningen i sin paranoia. Enligt mig gör hon det mycket bra och visar på ett trovärdigt och psykiskt påfrestande sätt att det här inte är en typisk filmkaraktär som lyckas skaka av sig massmord på familj och vänner utan vidare. 

Även den unga kultskräckskådisen Danielle Harris som återkommer från förra filmen i rollen som Annie Brackett, får visa ett långt mer äkta skådespeleri än vad hon fått gjort som enbart klyschig scream queen under hennes övriga, vuxna år som skådespelerska. Hon har inte varit så här bra sedan Halloween 5 då hon var 9 år gammal. Även fadern, spelad av Brad Dourif, återvänder och spelar väldigt, väldigt trovärdigt och uppriktigt faderligt med ett register som matchar de bästa i betydligt mer prestigefulla familjedraman. Harris och Dourif är filmens starkaste beståndsdel.

Valet i hur Zombie väljer att skilja karaktärernas psykiska tillstånd, med hallucinationer, instängdhet och tung frustration är kusligt och stundtals väldigt hjärtslitande – och jag som älskar skildringar av människans olika mentala tillstånd blir mycket imponerad av den här filmen – både de humana och de surrealistiska inslagen.

Malcolm McDowell – som jag tyckte var förra filmens utropstecken skådespelarmässigt, återvänder här som Dr. Loomis med också han en förändrad mentalitet. Han har blivit girig och lämnat sina humana drag åt fanders efter bakslaget med Myers, för att istället tjäna sitt levebröd genom lanserandet av sin subjektiva analysbok om mannen, monstret och mördaren Michael Myers. Viljan att tjäna pengar får honom att skita i offren och de anhöriga från de tidigare händelserna och skriva en så smaskig bok som möjligt, vilket gör att han återigen tvingas ställas öga mot öga med Haddonfield-massakerns anhöriga. Han är crazy och all sympati för honom är bortblåst åt fanders.

Men framför allt är den här filmen en överextrem, ultra-våldsam masslakt. Tyler Mane i rollen  som Michael Myers är ett storväxt, hårigt monster som hamrar in köttknivar 40 gånger för mycket i varenda offer, så att chansen att sympatisera med honom det minsta är dödsdömd. Jag har aldrig sett en film med större risk att väcka mördaren inom en psykiskt instabil stackars människa med viljan att explodera i hämningsfullt raseri. Rob Zombie eldar på med fortsatt mycket intressanta musikval och tillsammans med kompositören Tyler Bates får filmen ett suggestivt, eerie soundtrack och depressionen hos karaktärerna kokar verkligen över så att en  konstant klump i halsen oroar mig genom hela filmen.

John Carpenters klassiska musik är även den borta för att ge filmen ytterligare egen prägel. Sångerskan Nan Vernon återkommer från första filmens soundtrack med en tårdrypande sorgsen version av Nazareths ”Love hurts”. Filmen är verkligen en överdos manodepression så chansen att det för de flesta blir för mycket för att klara av är vanskligt stor, men Zombie har aldrig brytt sig om det och ger någon honom fria tyglar så kastar man sprängmedel på en öppen eld.

Filmens återkommande tema är ”familjen” och det berör både karaktären Laurie och hennes hanterande av att ha förlorat en familj på grund av hennes äkta familjemedlem som är ett psycho, Michael Myers surrealistiska relation till sin moder, Dr. Loomis idé om sig själv som Myers fadersfigur och inte minst Lauries barndomsvän Annie och hennes far, som tagit hand om Laurie sedan händelserna i förra filmen men ändå gjort att vänskapen blivit alltmer distanserad på grund av Lauries instabila psyke. Ett återkommande visuellt tema i filmen är de otroligt vackra, drömska landskapsbilderna som sveper förbi med skickligt kameraarbete i frostig miljö. De sätter sig verkligen i det undermedvetna.

När jag såg denna helt egna uppföljare första gången så blev jag besviken och vemodig, eftersom jag tyckte att Zombie medvetet struntade i att engagera sig i uppföljaren och bara ville pissa i ögonen på alla som hoppades på en uppföljare på den upphottade Halloween-remaken. Allt i H2 var så vemodigt det fanns till slut ingen att sympatisera med då alla var helt fucked up. Zombie har talang nog att satsa helt på originella filmprojekt istället för att grisa för pengarna, var den inpräntade meningen i mitt huvud.

Den första omtitten fick mig dock att se filmen med mer kravlösa ögon och göra en omvärdering, vilket gjorde att jag nu ser den som ett modigt och kompromisslöst försök att utveckla åt ett annat håll än vad de gamla filmerna gjorde, till mångas bedrövelse. Och han cementerade chansen att få stänga igen historien ännu en gång.

Trots det, och trots att filmen floppade hos biopublik och kritiker så planerades direkt efter releasen en ytterligare uppföljare – Halloween 3D, vilken han utan vidare eftertankar tackade bestämt ”nej” till. Den negativa kritiken mot Zombie är stor, men jag tycker han i och med denna film gjort det som vilken stigande filmregissör som inte nått den oberoende statusen skulle gjort, och han gjorde det på ett modigt och kompromisslöst sätt – helt enkelt på det sättet han alltid gjort sina filmer och musik.

Ingen ska ge honom mer skit än de som gjorde de gamla Halloween 4-8-filmerna, för vad är det vi mest av allt vill ha? Originalitet eller samma historia igen och igen och igen?

7/10

Happy Halloween!

Kan ju inte missa chansen att önska alla en glad halloween, eller all helgona, eller afton, eller vad det nu må vara ni firar. Nu är ju den officiella kvällen nästan över och i Sverige är det måndag, så festen är nog slut för en del redan nu.

Jag har hittills haft en officiell halloweenkväll med filmmarathon och allmänt firande, som min tradition kräver. Jag har inte firat klart än dock, då även nästa helg innehåller en halloweenkväll med filmmarathon på den svenska all helgonakvällen. Sedan trappas det av så småningom.

Men nu är det sista veckan och sista rycket för mig och för skräcktemat här på bloggen, sedan kan jag återgå till mer allmänna inlägg igen. Tills dess är det bara att hoppas att pumporna inte ruttnar och att höstdepressionen håller i sig…