Höstsonaten (1978) eller: Mor versus Dotter i en kokande bergmankittel

Ingmar Bergman bunkrar på med redigt vatten i grytan och drar upp på full värme, när han i slutet av hennes filmkarriär lagar ihop något extra åt namnen Ingrid – den kanske enda som kunde sätta honom på plats och få honom att underordna sig i registolen. 

Efter att inte ha träffats på sju år återförenas Charlotte (Ingrid Bergman) och dottern Eva (Liv Ullman) i dotterns hem. Modern, en känd konsertpianist, har nyligen drabbats av en personlig sorg. Hennes manlige vän har dött. Eva får höra om detta och får en plötslig impuls att skriva till sin mor och bjuda henne till sig. I huset finns också en annan dotter, Helena (Lena Nyman), svårt handikappad, som den äldsta dottern sköter om sedan två år. Detta vet inte modern om. Hon tror att Helena vårdas på ett sjukhus, där hon lämnat henne. Mötet mellan främst Eva och Charlotte blir mycket uppslitande. Mycket uppdämd kärlek och hat väller fram vid ett nattligt samtal.

Kammarspelsdialogen är av bergmansk högklass. Finkänsligt fingersydd och taktfast intensitetshöjande mellan Bergmans musa Liv (Ullman) och hollywoodikonen Ingrid (Bergman) – här spelandes en roll så skräddarsydd för hennes egen privatperson att den dimensionen i sig lyfter dom bägge Bergmans kvalitéer till en plats som känns uppfriskande för bägge veteraner. Det är trevligt att se, trots att jag tas tillbaka lite av Ullmans karaktärs så demonstrativa mjäkighet och tafatthet (samt hennes av Sven Nykvist rikligt ljussatta överläppsbehåring), som trevligt nog tar sina vändningar.

Mor och dotter i filmen kommer in i spelrummet med kraftiga kontraster. Ingrids Charlotte är en kallsint, rationell och självständig egenhärskarinna. När den egna karriären blomstrade på framsidan skrek blommorna på baksidan efter vatten. Livs Eva är en salivdrypande emotionell och behövande dotter med oerhört behov av att äntligen få spilla över alla känslor hon sparat till hennes frånvarande mor. En traumatiserad barndom har gjort henne sned och i känslomässigt sökande efter en ny chans till stöd, eller åtminstone få vända på jorden innan rötterna ruttnat.

Jag får svårt att sympatisera eller ens empatisera med den bekräftelsesökande karaktären Liv spelar, men jag kan verkligen uppskatta det intressanta i att ställa henne mot Ingrids karaktär. En karaktär som jag däremot kan känna igen mig i desto mer, även om hon bär på självförvållade demoner jag inte varit i närheten av i praktiken. Allt eskalerar gastkramande för att vara ett drama och Lena Nyman tränger imponerande på som den handikappade systern. Jag blir lite tagen på sängen över hur mycket hon går in för sin karaktär (”You never go full retard!”), men så slutar jag heller aldrig överraskas av Bergmans regi, efter alla dessa år. Jag blir imponerad, så hatten av.

Något som jag verkligen gläds av med Bergman är hans fallenhet för att i klassisk fantastiqueteateranda kasta några ytterst väl valda nycker av magi över hans filmberättelser. Surrealism! Så även här, inte endast i formen av dröm kontra verklighet (applåd), utan också när han någon enstaka gång låter karaktärerna bryta den fjärde väggen och sträcka ut deras funderingar och tvivel direkt till mig som åskådare. Vid ett tillfälle ser jag rätt in i Livs Evas ögon och hon möter min blick. Kittlande värre. Vid dom ögonblicken upplever jag i högsta grad det som gjorde Ingmar Bergman till en av dom stora och inte bara den där aktade klichén som alla slänger fördomar kring kors och tvärs.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt


 

Läs även min äldre recension av Ingmar Bergmans Persona (1960), här. Samt alla andra ”svåra” filmer i kategorin med det passande namnet Artsy Fartsy.

Pretty Baby (1978) eller: Prostitution sedd genom ett barns ögon

Är Pretty Baby en pervers tabloidfilm som osar av tveksamheter vad gäller porträttet av en minderårig hora? Den hade sannolikt inte gått att göra lika enkelt i dagens moralistklimat, men det säger mer om nutidens blindhet än dåtidens friare tyglar. 

Historien om en prostituerad kvinna (Susan Sarandon), en fotograf (Keith Carradine) och den prostituerades dotter (Brooke Shields). Året är 1917, de sista månaderna med laglig prostitution i New Orleans bordellkvarter och den tolvåriga Violets oskuld auktioneras ut.

Louis Malle ägnade en stor portion av hans karriär åt att skildra barn och unga karaktärer i svårlevade inramningar. Pretty Baby har mest fått uppmärksamhet för kontroversen kring då 12-åriga barnstjärnan Brooke Shields roll som minderårig och gryende prostituerad på bordell i amerikanskt, tidigt 1900-tal, men bakom den uppseendeväckande fasaden finns ett stycke intressant historia om amerikanska överlevare, om opportunism och om ägande. Vart går gränsen för det vuxna utnyttjandet av ett barn eller det barnsliga utnyttjandet av en vuxen?

Jag överraskades av hur laddad filmens drama är. En flicka uppväxt i en miljö där hon överlevt på sin lillgamla rättframhet. Hon tacklar situationer som inte är gjorda för barn. Hon ger ett starkt, självständigt intryck, men att hon är ett barn som söker sig till tryggheten ett barn behöver uppenbarar sig i scen efter scen. Parallellt har vi en man som kan se friheten hon saknar men charmas mer av vad hon kan ge. Gränsen mellan strävan efter en tryggare frihet och begäret efter kontroll kan vara hårfin och bräcklig när en emotionell investering binder samman människors gemensamma strävan. Bort från något turbulent och osäkert, men till något ännu mer ovisst. Barn vill leva ut sina liv medan vuxna vill fixera dem vid något. Barnslig livslust möter vuxna begär.

Allt helt ljuvligt färgfotograferat av Sven Nykvist som samarbetade med Malle även tre år tidigare i Black Moon (1975 – som jag recenserade 2016). Ljuset är så där fuktigt vardagligt som vi knappt ser idag, i brist på natur och organiskt foto. Lägg därtill en scenografi som fångar det tidiga 1900-talets New Orleans på ett levande vis. Likt miljöerna i Vilmos Zsigmond-fotade Heaven’s Gate (1980) och McCabe & Mrs Miller (1971) går miljön att ta på genom riktig textur och naturens egna ljus. Pretty Baby osar lite filmisk opium. En förhäxat vaggande sannsaga. En sagolik verklighet med rå, allvarlig botten. I denna – med lite engagemang på dig som tittare, tungt påverkade vardagspalett stjäl Brooke Shields verkligen showen.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Popcorn-betyg-9


 

Jag vill även rekommendera filmen Jeunesse från 2013, av Louis Malles dotter Justine Malle. Den har ingen direkt koppling i övrigt, men den skildrar självbiografiskt en ung kvinnas livskval i en ur konventionerna perfekt tillvaro för en ung kvinna – på ytan, men egentligen skildrar den en ung kvinna som inte är så präglad av konventionerna om hur en ung kvinna ska vara. Kvinnligt skildrande av kvinnlig självständighet på flera sätt. Detta gör den klart sevärd. Jag recenserade den året den kom och den går att läsa här.

Logan (2017) eller: Wolverine gör mig barnsligt frälst

logan-2017-posterHugh Jackman kände efter 17 år av Wolverine – den karaktär han ofrånkomligen kommer bli igenkänd som resten hans liv, att det var dags att pensionera klorna. Ålder och hudcancer gjorde att klockan började ticka för två år sedan. Neil Blomkamp frågade efter en pressturné med filmen Chappie vad han hade för planer angående Wolverines framtid, men Jackman hade inget bra svar.

Efter att ha somnat med flera glas vin i kroppen samma kväll vaknade han plötsligt upp i ett febertillstånd. Klockan var fyra på morgonen och han fick han en övertygelse, som han spelade in i sin röstinspelare. Han och James Mangold skulle göra en sista Wolverine tillsammans och den skulle vara en blandning av Unforgiven (1992), The Wrestler (2008) och Shane (1953). Ett farväl, värdigt westernhjältarna från förr. 

I en nära framtid tar en sliten Logan hand om en sjuk Professor X, i en gömma nära den mexikanska gränsen. Men Logans försök att hålla sig undangömd från världen och sitt förflutna ställs plötsligt på sin spets när en ung mutant anländer och som visar sig förföljas utav mörka krafter.

logan-hugh-jackman-car

När jag gick i lågstadiet upptog ett fåtal saker dagarna betydligt oftare än andra. Den lille Jimmy ritade och formade i lera. Detaljerade fantasimotiv av stympade huvuden, avhuggna armar och köttknivar doppade i blodiga lik. Han återbesökte Clint Eastwoods westernfilmer oftare än toaletten. Per un Pugno di Dollari / En Handfull Dollar (1964), Unforgiven / De Skoningslösa (1992) och allt där mellan nöttes inbitet på farfars inspelade VHS-kassetter. Lille Jimmy var besatt av gudar. Inte på något religiöst vis, utan han avgudade det mytologiska berättandet. Han läste inbitet serietidningar. Mega Marvel, Spindelmannen och Spawn varvades med Kalle Anka. Moderna mytologier avhandlades i bilder och bubblor. När våldet inte undertrycktes tillfredsställdes den 7-årige Jimmy som mest.

För att Logan skulle bli av krävde James Mangold (Girl Interrupted, I Walk The Line, Heavy) och Hugh Jackman att filmen skulle bli ”Rated R” istället för ”PG13” eller någon annan barnvänlig, blodfri gradering så som superhjältefilmer presenterats i all evighet. Det var slut på undertryckt våld nu och det första som träffar mig är hur underbart förlösande lite ultravåld kan vara, för en 29-åring. Det var bara början. Logan är en triumf i allt som serietidningshjältefilmer ska vara, men som tidigare filmer inte lyckats fullända. Marvel Cinematic Universe, tidigare X-Men, Christopher Nolans batmantrilogi – jag kan inte ta er på samma allvar längre efter att ha sett vad James Mangold åstadkommit här.

Logan är för superhjältefilmgenren vad spaghetti western var för westerngenren. Saker ställs på ända. Ut med CGI. Ut med mastiga multinarrativ, karaktärspotpurri och hela världen som insats. Ut med ”extra allt”. Logan är en antihjälte, en antisuperhjältefilm och en liten film om människor, med mytologiska kvaliteter. Härdade men sårbara människor – gamla som unga, redo att möta den ofrånkomliga döden. Det är mästerligt hur berättelsen om den helande, odödlige mördaren Wolverine under 17 år har byggt upp för den här saluten.

l1005610-1

Filmen är en postapokalyptisk saga, en pjäs med anor av Shakespeares The Tempest / Stormen, en western och, en roadmovie och ett karaktärsdrama med både visuellt och andligt realistisk puls. En döende ensling vid namn Logan och en dement trollkarl vid namn Charles ”Prospero” Xavier har äntrat vår värld, som att alla tidigare X-Men-filmer är fantasivärlden Oz och vi nu är inne i scenen efter slutscenen av Trollkarlen från Oz (1939), när Dorothy har återvänt till den sepiatonade verkligheten igen. Istället för Dorothy presenteras vi för Laura – en 11-årig flicka som bär samma krafter som Logan. Paralleller dras direkt till japanska följetongen Lone Wolf and Cub. Dom bildar en briljant trio för berättelsen.

Jag trodde inte Logan skulle beröra mig så, men den träffade visst allt gott som gjorde min barndom. Jag gråter av lycka över ultravåldet, gläds åt att fångas av en serietidningsbaserad berättelse som klår sina förlagor så det står härliga till, sugs in i den råbarkade westernberättelsen och hänförs av den mytologiska tematiken. Karaktären Laura är den mest fascinerande mutantkaraktären, barnkaraktären, kvinnliga karaktären och karaktären jag haft nöjet att följa inom film på länge, länge, länge. Barn i viktiga roller tillför något som när det görs rätt slår vuxna karaktärer alla gånger. Dafne Keen 11 år är extraordinär i sitt skådespeleri både vad gäller drama och action (hennes andra riktiga roll någonsin!), medan Patrick Stewart och Hugh Jackman förmodligen gör sina karriärers bästa roller tillsammans med henne.

Jackman kommer knappast oscarsnomineras, men nomineringen för Les Misérables (2012) är ett rent skämt i jämförelse med hans helhjärtade svett och blod här. Eastwood i Unforgiven är inte på den här nivån. John Wayne ska vi inte ens tala om. Högsta betyget skriker efter uppmärksamhet, men jag måste reservera mig inför kommande återseenden, på bioduken. Det var inte igår jag blev så förälskad i en film.

hd_bd2d1f131f

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

Popcorn-betyg-9

Gold (2016) eller: Matthew McConaughey är en sympatisk tjockis

Microrecensioner-header1488563060_ourofilmeposterEn tung Matthew McConaughey i en lätt The Wolf of Wall Street, fast här finns utrymme att stundtals känna för huvudkaraktärens brister i hans eskalerande klavertramp.

Kenny Wells är en modern guldletare, lurendrejare och drömmare som är på desperat jakt efter det stora genombrottet. Med endast ett fåtal alternativ kvar innan total konkurs slår han sig ihop med en lika misslyckad geolog för att lyckas genomföra ett grandiost försök att finna en stor guldfyndighet i Indonesiens otillgängliga djungel. Gold är en verklighetsbaserad historia som nästan är för bra för att vara sann.

Matthew McConaughey har oklanderlig energi i huvudrollen som charmig affärsentreprenör och girig skojare – med hjärta. Och en ambitiös kroppshydda, som vid en första anblick kan kännas som totalt överflödigt oscarsbete. Viktprestationer är något som generellt fokuseras på tok för mycket i dagens filmklimat, som en skådespelarmässig kvalitet. Här motiveras dock faktiskt vikten då den gav karaktären en viktig underdogstämpel som framkallar medkänsla hos mig. Jag uppskattar även filmens övriga sätt att lyfta fram hur den goda tanken och drömmarna kan förgiftas av girighet.

Gold är alldeles lagom underhållande och blir aldrig tråkig, men förvänta dig inget mer än en stabil ”uppgång och fall” som kan ses mer med lätt ängsligt leende än koncentrerad blick. Ett extra plus för specialskriven ledsång av Iggy Pop.

gold-movie-2016-matthew-mcconaughey-edgar-ramirez img

Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
27/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


 

Gold hade premiär på svenska biografer i förrgår (3 mars) och du kan även läsa recensioner av filmen hos Jojjenito och Fripps filmrevyer.

Absurd Cinema tippar Oscarsgalan 2017

oscars-logo la-la-land

Inatt är det ännu en oscarsgala och jag har tippat samtliga kategorier. Jag kommer helt säkert ha rätt på samtliga eftersom jag alltid har rätt. I stort sett, som det brukar heta.

Efter ett par månader av intensivt oscarsfilmtittande är jag nu redo att kora vinnarna innan juryn gör det. Kommer La La Land vinna 11 statyetter – lika många oscarsstatyetter som Ben-Hur (1959), Titanic (1997) och  och The Lord of the Rings: The Return of the King (2003)? Vilka blir egentligen nattens vinnare? Jag går rakt på sak och kommenterar dessutom några utvalda.

Enligt min utsago kommer La La Land ta hem 10 guldgubbar och dansa bort all form av konkurrens. Moonlight kommer på hedersam andraplats med två gubbar, medan Arrival går totalt lottlös. Så kan det gå.

Grön = denna tror jag vinner

Inte grön = denna hade jag röstat på personligen


 

Bästa film

”Arrival”
”Fences”
”Hacksaw Ridge”
”Hell or High Water”
”Hidden Figures / Dolda tillgångar”
”La La Land”
”Lion”
”Manchester by the Sea”
”Moonlight”

Kommentar: La La Land känns ofrånkomlig som vinnare. Hollywoodskildring, trevlig för unga som äldre och med en fin dos djup och intellekt. För mig personligen står det väldigt jämnt mellan en handfull av dom nominerade. Märkligt att i övrigt oscarsnominerade Nocturnal Animals inte fick vara med i skaran.


Bästa kvinnliga huvudroll

Isabelle Huppert, ”Elle”
Ruth Negga, ”Loving”
Natalie Portman, ”Jackie”
Emma Stone, ”La La Land”
Meryl Streep, ”Florence Foster Jenkins”

Kommentar: Emma Stone gör sin karriärs bästa insats hittills, även om hon mest är ett knippe entonig karaktärsskådis med stor charm för mig. Charm kommer du dock långt med, särskilt i Hollywood. Dåligt att inte Annette Bening blev nominerad för 20th Century Women (läs min recension). Hon var fantastisk och slår hela oscarsgalans uppställning på fingrarna så det heter duga.


Bästa kvinnliga biroll

Viola Davis, ”Fences”
Naomie Harris, ”Moonlight”
Nicole Kidman, ”Lion”
Octavia Spencer, ”Hidden Figures / Dolda tillgångar”
Michelle Williams, ”Manchester by the Sea”

Kommentar: Viola Davis är älskad och har en stark backkatalog som förtjänar priser. Hon är oerhört närvarande i Fences, men jag blev så oerhört tagen av Michelle Williams att hon nästan skapade ärr i själen.


Bästa manliga huvudroll

Casey Affleck, ”Manchester by the Sea”
Andrew Garfield, ”Hacksaw Ridge”
Ryan Gosling, ”La La Land”
Viggo Mortensen, ”Captain Fantastic”
Denzel Washington, ”Fences”

Kommentar: Ganska öppet här. Casey Affleck har vunnit mycket under galasäsongen, Ryan Gosling kan ta hem den tack vare allmän popularitet och medverkande i den klart mest populära filmen men alltid populäre Denzel Washington är på hugget i Fences, som han dessutom regisserade själv. Min favorit är förmodligen ändå juryns favorit. Casey Affleck är den enda skådisen här som verkligen är sin roll utan och innan, snarare än gestikulerar en karaktärsform till liv.


Bästa manliga biroll

Mahershala Ali, ”Moonlight”
Jeff Bridges, ”Hell or High Water”
Lucas Hedges, ”Manchester by the Sea”
Dev Patel, ”Lion”
Michael Shannon, ”Nocturnal Animals”

Kommentar: Ali har varit favoriten hela galasäsongen och med tidigare års kritik mot frånvaron av mörkhyade bland dom nominerade ligger han rätt i timing. Jag personligen föll dock pladask för sherifferna från den amerikanska södern.


Bästa dokumentär (långfilm)

”Bortom Lampedusa”
”I Am Not Your Negro”
”Life Animated”
”O.J.: Made in America”
”13th / Det 13:e tillägget”

Kommentar: O.J. Simpson-dokumentären räknas enligt vissa som dokumentär miniserie snarare än en knappt åtta timmar lång mastodontdokumentärfilm, men just faktumet att den är nominerad är ett tydligt statement för att juryn vill ge den en statyett. Den är för bra för att ratas av dom stora galorna.


Bästa icke-engelskspråkiga film

”Under Sandet / Under sanden” (Danmark)
”En man som heter Ove” (Sverige)
”Forushande / The Salesman” (Iran)
”Tanna” (Australien)
”Toni Erdmann / Min pappa Toni Erdmann” (Tyskland)

Kommentar: Det är ett oerhört politiskt galaår och Oscarsgalan kommer statuera exempel. Därför vinner den iranska filmen Forushande, då regissören sedan tidigare sagt att han ej kommer närvara, i protest mot Donald Trumps försök till inreseförbud mot bland annat iranier. Jag själv har faktiskt inte sett någon av dom nominerade (ännu) så ingen personlig röst här. Xavier Dolans It’s Only the End of the World och Paul Verhoevens Elle saknas här.


Bästa foto

”Arrival”
”La La Land”
”Lion”
”Moonlight”
”Silence”

Kommentar: Den svenska oscarn är inte bara trolig här för 44-årige Linus Sandgren (Whiplash, American Hustle), utan ganska given. La La Land är framför allt visuellt en oerhört fin pärla.


Bästa regi

Denis Villeneuve, ”Arrival”
Mel Gibson, ”Hacksaw Ridge”
Damien Chazelle, ”La La Land”
Kenneth Lonergan, ”Manchester by the Sea”
Barry Jenkins, ”Moonlight”

Kommentar: Jag blev ganska svettig av alla musikaliskt utformade långtagningar La La Land hade. Det kräver en oerhört fokuserad regissör som går igång på att sätta ribban högt och lyckas. Hur det välstöpta smälter in tillsammans med musikalelementen på ett enligt mig finbalanserat sätt, är imponerande regi. Taktkänsla som kommer genuint evolveras till känsla, kort och gott.


Bästa originalsång

“Audition (The Fools Who Dream)”, ”La La Land”
“Can’t Stop the Feeling”, ”Trolls”
“City of Stars”, ”La La Land”
“The Empty Chair”, ”Jim: The James Foley Story”
“How Far I’ll Go”, ”Vaiana”

Kommentar: Ryan Goslings sång var en av dom bästa sakerna med La La Land för mig. Plumpt att inte många fler håller med om detta, men juryn kan ändå inte undgå att ”City of Stars” är en vacker, känslosam visa och en underbar hymn till Hollywood.


Bästa originalmusik

”Jackie”
”La La Land”
”Lion”
”Moonlight”
”Passengers”


Bästa manus på annan förlaga

”Arrival”
”Fences”
”Hidden Figures / Dolda tillgångar”
”Lion”
”Moonlight”


Bästa originalmanus

”Hell or High Water”
”La La Land”
”The Lobster”
”Manchester by the Sea”
”20th Century Women / Alla tiders kvinnor”


Bästa animerade långfilm

”Kubo and the Two Strings / Kubo och de två strängarna”
”Vaiana”
”Ma vie de Courgette / Mitt liv som Zucchini”
”The Red Turtle”
”Zootopia / Zootropolis”


Bästa redigering

”Arrival”
”Hacksaw Ridge”
”Hell or High Water”
”La La Land”
”Moonlight”


Bästa dokumentär (kortfilm)

”Extremis”
”4.1 Miles”
”Joe’s Violin”
”Watani: My Homeland”
”The White Helmets / De vita hjälmarna”


Bästa kortfilm

”Ennemis Intérieurs”
”La Femme et le TGV”
”Silent Nights”
”Sing”
”Timecode”


Bästa animerade kortfilm

”Blind Vaysha”
”Borrowed Time”
”Pear Cider and Cigarettes”
”Pearl”
”Piper”


Bästa produktionsdesign

”Arrival”
”Fantastic Beasts and Where to Find Them / Fantastiska vidunder och var man hittar dem”
”Hail, Caesar!”
”La La Land”
”Passengers”


Bästa makeup & hår

”En man som heter Ove”
”Star Trek Beyond”
”Suicide Squad”


Bästa kostymdesign

”Allied”
”Fantastic Beasts and Where to Find Them / Fantastiska vidunder och var man hittar dem”
”Florence Foster Jenkins”
”Jackie”
”La La Land”


Bästa visuella effekter

”Deepwater Horizon”
”Doctor Strange”
”The Jungle Book / Djungelboken”
”Kubo and the Two Strings / Kubo och de två strängarna”
”Rogue One: A Star Wars Story”


Bästa ljudredigering

”Arrival”
”Deepwater Horizon”
”Hacksaw Ridge”
”La La Land”
”Sully”


Bästa ljudmix

”Arrival”
”Hacksaw Ridge”
”La La Land”
”Rogue One: A Star Wars Story”
”13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi”


aaeaaqaaaaaaaa14aaaajdzimdu2mjyzltjhmzmtndiyni1hzduyltc2mwi2zdy1mgiwyq

Twin Peaks Uppsnack #14: Kyle MacLachlan Returns as FBI Agent Dale Cooper

Twin-Peaks-Nyheter-headerTwin-Peaks-spoilers-header

Previously on Twin Peaks:
David Lynch Returns as Gordon Cole

I detta uppsnack:

Kyle MacLachlan Returns as FBI Agent Dale Cooper


 

Twin Peaks Day! Jag analyserar dom senaste två månadernas minimalistiska teasers för kommande Twin Peaks, släppta av Showtime. I denna text fokuserar jag på ”Cooper-teasern” (släpptes 13 januari 2017).

Denna är extraordinär! Dale Cooper (Kyle MacLachlan) är tillbaka! Men vilken Dale Cooper är det vi ser? Är det den ”riktige” Dale eller en ondsint dubbelgångare? Han ser ut att ha varit med om något omtumlande, helt klart. Men var kommer han ifrån? Var ÄR han? Jag tolkar miljön som skogen, på natten, men ingenting är säkert. Går han i något slags limbotillstånd? Ett mörkt tomrum? Är han i det så kallade ”The Waiting Room”, eller har han nyss utträtt därifrån? Han bär FBI-kostym med FBI-markörer.

03-203-504

Dom inledande bilderna med dimmig skog, kvistiga trädgrenar i dimma och en väg i mörkret kan vara c-fotomaterial eller inofficiella bilder ej avsedda att ingå serien, men Cooper måste vara det första fiktiva materialet vi ser från nya säsongen. Tagningen bär Lynchs signerade ”huvudkaraktär träder ut ur symboliskt omslutande skugga”-form. Den förekommer även i ögonblick av Eraserhead (1977), Blue Velvet (1986), Inland Empire (2006), Mulholland Drive (2001) och framför allt Lost Highway (1997). Dom sistnämnda fotograferades av Peter Deming, som står för fotot även i kommande Twin Peaks. Deming har tillsammans med Lynch föredragit att låta just mörkret i bild bli väldigt påtagligt och rentav djupt, vilket demonstreras även i denna teaser.

01

Vägen känns väldigt mycket Inland Empire och Lost Highway. Det dimmiga skogsberget för verkligen tankarna till pilotavsnittet av Twin Peaks – det avsnitt Lynch och Frost haft som blueprint för hela nya säsongen. Kameran är märkbart handhållen och lätt i övriga bilder. Kan detta vara en fotografisk stil som Lynch liksom i Inland Empire valt att utnyttja i högre grad än hans tidigare produktioner? Kan förklara den något skakiga känslan av råruffighet. Peter Deming har tidigare berättat hur Lynch under inspelningen av Mulholland Drive gärna ville pröva att låta kameran flyga mer fritt i scenmiljön, ”guerilla style”, för att skapa en intressant känsla. Nya Twin Peaks har enligt eniga källor spelats in väldigt mycket efter lågbudgetfilmens ”guerilla”-lösningar genom att agera fritt i ögonblicket snarare än att binda sig för mycket vid stora, fixerade teknikformationer.

02

Lynch upplevde en pånyttfödelse vad gällde hans entusiasm för att leka med filmtekniken i samband med dom oerhört lågbudgetmässiga DV-kameror han använde under inspelningen av Inland Empire för 12 år sedan. Det skulle inte förvåna mig om han valt att röra sig även med dom mer utvecklade, digitala kameror som nya Twin Peaks spelats in med – och som till skillnad från för 12 år sedan idag är standard inom filmproduktion på samtliga budgetnivåer.

03

Estetiken lär inte skilja sig särskilt från Mulholland Drive kan jag tänka mig, men en viss stegring av den handhållna estetiken förekommer säkert i mer guerillavälkomnande miljöer, som ute på fältet, exempelvis i en skog…

781x423x15-harry-785x425-jpg-pagespeed-ic-i2g9gnwo9w