Twin Peaks Uppsnack #24: Kapitelnamnen till Part 5-8 officiellt släppta

Twin-Peaks-Nyheter-header

Previously on Twin Peaks:
En ”Då & Nu”-jämförelse av pressfoton

I detta uppsnack:

Kapitelnamnen till Part 5-8 officiellt släppta


Showtime har offentliggjort beskrivningar även för del 5-8 av nya Twin Peaks. Vad tror du om detta? Helt och hållet öppet för tolkning, men visst väcker det fantasin? För mig är detta nästan lika kittlande som att se riktiga bilder i teaserväg.

Tidigare har dessa ”kaptielnamn” släppts.

Part 1: My log has a message for you. 
Part 2: The stars turn and a time presents itself.
Part 3: Call for help.
Part 4: …brings back some memories.

Nu kan vi även utläsa dessa.

Part 5: Case files.
Part 6: Don’t die.
Part 7: There’s a body all right.
Part 8: Gotta light?

Natten mellan 21 och 22 maj närmar sig…

Twin Peaks Uppsnack #23: En ”Då & Nu”-jämförelse av pressfoton

Twin-Peaks-Nyheter-header

Previously on Twin Peaks:
Variety-special & annat medialt surr från Lynch

I detta uppsnack:

En ”Då & Nu”-jämförelse av pressfoton


En rad nya pressfoton har släppts inför nya Twin Peaks – på platser och personer vi känner igen från då det begav sig förra gången. Jag gör en ”Då & Nu”-jämförelse av dessa platser och personer. 25 år har gått, men mycket är sig likt. 


Då:

Nu: 

Då: 

Nu: 

Då: 

Nu: 

Då:

Nu:

Då: 

Nu: 

Då: 

Nu: 

Då:

Nu: 

Då:

Nu:

Då: 

Nu: 

Då: 

Nu: 

Då:

Nu: 

Då: 

Nu: 

Då:

Nu:

Då: 

Nu: 

Då: 

Nu: 

Då: 

Nu: 

Lolita (1997) eller: I was a daisy fresh girl and look what you’ve done to me

Jag noterar filmatiseringen av Vladimir Nabokovs Lolita från 1997, regisserad av Adrian Lyne (Fatal Attraction, Flashdance). Titelkaraktären Dolores Haze aka Lolita känns mer som en slug, sensuell kvinna som spelar lillgammal, sensuell flicka – snarare än slug flicka som spelar sensuell kvinna. Trots detta tar den materialet längre och djupare än i Stanley Kubricks version som kom 45 år tidigare.

Humbert är professor i fransk litteratur – en intelligent och attraktiv man. Året är 1947 och Humbert kommer till New England där han hyr ett rum hos änkan Charlotte Haze. Hon ser i Humbert en möjlighet att förverkliga sina drömmar om en kultiverad make. Men Humbert drömmer om hennes dotter, Lolita. De båda ger sig iväg till USA på en lång resa, en resa rakt mot helvetet…

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Humbert: I missed you. I missed you a lot.
Lolita: Well I haven’t missed you. In fact, I’ve been revoltingly unfaithful to you. But it doesn’t matter, because you don’t care about me anymore anyway.
Humbert: What makes you think I don’t care about you?
Lolita: Well you haven’t kissed me yet, have you?

Noteringar:

• Dominique Swains skådespelarinsats är väldigt imponerande. Hennes lolitakvaliteter exponeras mest genom sexuella klichéer, men hon gör Dolores djävulska motivation brännande bra.

• Jeremy Irons är för det mesta briljant i rollen som pedofilen Humpert Humpert. Hans berättarröst är en av dom finaste av alla berättarröster jag hört – mjuk och meditativ – men hans sentimentala minspel så fort han smälter av Dolores Hazes frestanden är ganska enerverande. Komiskt, men enerverande.

• Stanley Kubricks version av Lolita från 1962 är briljant (min recension), men efter att ha sett denna tyngre, mer deprimerande och i någon mån djärvare version har jag blivit desto mer kluven just i jämförelsen mellan bearbetandet av materialets potential. Lolita anno 1997 är något repeterande, men dess förmåga att dra fram känslor ur mig är högre. Var för sig vet jag vilken som jag föredrar i helhet – men tillsammans?

Bild- och symbolspråket är vid ett flertal gånger bländande i sitt metaforskapande och i sin poesi. Små, små ögonblick av hög, hög känsla för poetiskt talande bildspråk. Bland annat Dolores röda läppstift när hon sticker ut huvudet ur bilfönstret genom en skog vars gröna kulör får läppstiftet att bli en helt egen nivå i bilden. Eller när hon retsamt rullar ifrån Humpert med hans egen bil men spelar genomskinligt oskyldig.

Oj vilket vackert musiktema Ennio Morricone bjuder på. Det där avvikande tonpålägget som bryter in över harmonin. Vemodigt och undergångsbådande. Det stycket är Morricone i absolut mästarform. Så perfekt träffar den filmens starkaste ton.

Kubricks version är mer finslipad för sin form, men vilken final Lolita anno 1997 bjuder på! Dra på trissor vad den kramar ur varenda droppe på ett hejdundrande poetiskt och filmiskt sätt! Jag bugar för skådespelet, skådespeleriet och filmkonsten allt i ett och samma crescendo.

Karaktären Quilty tas till vara på ett nytt sätt jämfört med Kubricks version. Hur han framställs i Nabokovs roman vet jag inte tillräckligt mycket om för att uttala mig. i denna 90-talsfilmatisering blir han verkligen en skuggfigur – en mastermind i skymda vrår, och en mer ikonisk varelse än Peter Sellers fräckare och patetiskt nördige variant. Ord jag uttrycker komplimangartat. Frank Langella är dock min ”Quilty of choice”.

Humbert: Don’t touch me; I’ll die if you touch me.

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

Queer Top 20 | #8. Wonder Boys (2000)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#8. Wonder Boys (2000)

Wonder Boys är en enormt välskriven och välagerad film om författaren och engelskläraren Grady Tripp (Michael Douglas) och hans problem. Den unge begåvade eleven James (Tobey Maguire) blir något av en skyddsling för Tripp. James hamnar även i säng med Tripps vän Terry (Robert Downey Jr.), så om du någonsin velat se Spider-Man dela säng med Iron Man är detta helt klart filmen för dig, men även om du inte har drömt om ett så specifikt scenario rekommenderar jag den här filmen varmt.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Queer Top 20 | #9. Chasing Amy (1997)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#9. Chasing Amy (1997)

Kevin Smith är en av mina favoritregissörer och Chasing Amy är den tredje filmen i hans View Askewniverse (ett delat cinematiskt universum som innefattar Clerks, Mallrats, Chasing Amy, Dogma, Jay and Silent Bob Strikes Back och Clerks II). Holden (Ben Affleck) och Banky (Jason Lee) är två bästa vänner som bor ihop och skriver och tecknar serietidningar tillsammans. Deras liv blir betydligt mer komplicerade när Holden förälskar sig i den till synes lesbiska Alyssa (Joey Lauren Adams). Chasing Amy bibehåller Smiths typiska humor men är djupare och mer dramatisk än hans andra filmer och innehåller många intensiva scener mellan Affleck och Adams. Filmen är inte rädd för att ha ett bittert slut.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Assault on Precinct 13 (1976) eller: Grindhousens Citizen Kane

John Carpenters bästa 70-talare är Attack mot Polisstation 13. Så distinkt i sin kompletta utformning att jag får filmisk ståfräs. Sällan har filmhistorien skådat en sådan briljant långfilmskapare så tidigt i karriären. 

Ett hänsynslöst gatugäng i Los Angeles förklarar krig mot polisen efter ett blodigt bakhåll, med flera dödsfall. Sammanstötningen kulminerar när den nedläggningsklara polisstationen i distrikt 13 utsätts för en attack utan motstycke, med bara en handfull poliser att försvara den. Tidigare har även en fångtransport anlänt till stationen, med några av de farligaste brottslingarna i staden.

A White Hot Night of Hate!

Wow Wow Wow WOOOW! Den talang som då 28-årige John Carpenter visar här är nästan utan motstycke, enligt mig. En helt underbar, fenomenal, fantastisk inspiration för lågbudgetfilmskapare.

Han står för manus, regi, klippning, musik – och väger allt på guldvåg. Filmen är grindhousens motsvarighet till Citizen Kane! Den spelades in med minimal budget och på 20 dagar! Dialogen är perfektion! Karaktärerna får högsta betyg – till och med hos jämställdhetsministern! Kameraplaceringarna är 70-talsmumma! Musiken är makalöst bra!! Behöver jag säga mer? Nej!!

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

Queer Top 20 | #10. Legend (2015)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#10. Legend (2015)

Suck. Verklighetsbaserat igen, och brittiskt igen. Jag vet inte varför det blev så många sådana filmer på listan. Jag fuskar faktiskt lite när jag tar med den här filmen, för den är egentligen ett biografiskt gangsterdrama om enäggstvillingarna Reggie och Ron Kray (båda spelade av Tom Hardy) som terroriserade London på 60-talet, men eftersom den ena brodern (Ron) är gay och Tom Hardy är en så pass underbar skådespelare så får den vara med ändå. Filmens atmosfär är mysig och dyster på samma gång och Tom Hardys insats (särskilt som Ron) är hans bästa sedan Bronson.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp.