Kategoriarkiv: Trailers

I Backspegeln #7: Cineasten som föddes i perversionens stjärntecken

I-Backspegeln

Om perversion är en kvalitet är jag definitivt en outnyttjad talang. Det finns få saker jag lockas av så mycket och blir så genuint glad utav som perversa inslag i film.

Fick jag identifiera mig med en (vanskapt) handfull regissörer skulle det vara David Lynch, Quentin Tarantino, Brian De Palma, Gaspar Noé, Gregg Araki, Harmony Korine och Stanley Kubrick. Den gemensamma nämnaren? Alla har alltid gillat att behandla perversionens magi på film genom deras karriärer!!

Skulle jag säga en författare skulle det bli Edgar Allan Poe och den bläcksvarta perversionen lyser även där. Med musik likaså, då favoritbandet Nick Cave & The Bad Seeds drivs av sagolikt vacker perversion. Ingenting är ett större kreativt bränsle som hjärnans alla perversioner! Glöm saker som spel eller kärlek.

I denna försenade backspegel (det är fortfarande meningen att den ska dyka upp på söndagar) kommer jag rabbla lite om tre trailers och filmer som definitivt kittlar mina perversa nerver på olika sätt. Folkmusik är väl den felande länken möjligtvis, men min förkärlek för Bob Dylans person kan nästan räknas som en perversion…

Spring Breakers (2012, Harmony Korine)

spring-breakers-posterDen visionäre independent-kungen Harmony Korine (Gummo, Julien Donkey-Boy, Trash Humpers) är tillbaka med sin mest publikvänliga film hittills, tillsammans med några av tween-publikens gudinnor – Vanessa Hudgens (High School Musical) och Selena Gomez (något annat Disney Channel-fluff).

Faktumet att den största publiken till den här filmen kommer var typ naiva tonårsflickor är så fruktansvärt underhållande.

Några tonårsfjortisar tar lagen i egna händer för att fira årets ”Spring break” på det mest maxade vis, men allt spårar ur ännu mer när de kommer i kontakt med den pårökte knarkwigga-profilen Alien (spelad av en lika pårökt James Franco!).

Filmen är en barnförbjuden häxblandning av Natural Born Killers, avant garde-nörden Nicolas Winding Refns filmer (Fear X, Bronson, Drive), provokatören Gaspar Noés fantastiska filmer (I Stand Alone, Irreversible, Enter The Void) och givetvis Harmony Korines kompromisslösa samhällskildrande öga.

Efter att ha betat av The Dark Knight Rises, Call Girl och Django Unchained är det bara den här filmen kvar under det närmaste halvåret som jag längtar till med en nästan okontrollerad entusiasm! Det är amerikansk samhällssatir vs. Disney (channel) on drugs med Cliff Martinez (The Lincoln Lawyer, Contagion, Drive) och dubstep-stjärnan Skrillex som soundtrack-DJ’s!

Efter Peace & Love i somras blir jag härligt snurrig bara vid tanken på Skrillex i kombination med den här glettiga provokationsbomben…

Inside Llewyn Davis (2013, Joel Coen, Ethan Coen)

Inside-Llewyn-Davis-Invite-PosterBröderna Coen (Blood Simple, Fargo, no Country for Old Men) är äntligen tillbaka! Lite gråare, lite vardagligare.

Inside Llewyn Davis är deras ”New York folk music-scene in the 60’s”-skildring, med ganska ofrånkomliga blinkningar åt Bob Dylans tidiga harvande innan han signades och fick sitt genombrott.

Oscar Isaac (Drive, W.E, Sucker Punch) spelar folkmusikern Llewyn Davis och extra trevligt är att se underbara Drive-parhästen Carey Mulligan (An Education, Shame, The Great Gatsby) som hans gamla kärlek.

Att privatlivets mer jobbigare sidor verkar få större betydelse för handlingen än någon banal flörtsaga gör mig extra intresserad, tillsammans med den fascinerande miljön och tidsperioden som väl knappast kan överträffas i den moderna musikhistorien.

Enda frågetecknet är väl dels det udda Coen-valet av Justin Timberlake i en av huvudrollerna, samt ifall det sparsmakade dramat kan eka av saknad efter Coen-brödernas mer galna grepp.

Jag har dock alltid gillat Coen som mest när de håller sig mer kravlöst ”lagom” faktiskt. Känns som en potentiell öppningsfilm för Cannes-festivalen senare i vår.

The Lords of Salem (2012, Rob Zombie)

LordsOfSalem posterRob Zombie (The House of 1000 Corpses, The Devil’s Rejects, Halloween) är en av mina personliga favoritregissörer då han alltid bjuder på någonting extra, oavsett hur bra filmen är.

Han är en av extremt få regissörer som fortfarande vill leverera någonting av den kalibern i den så trött strukturerade och uträknade skräckfilmsgenren och nu kommer han med sin första egenskrivna film sedan psycho-kalaset The Devil’s Rejects!

Lords of Salem handlar kortfattat om hur en 300 år gammal kult av häxor börjar uppenbara sig i den lilla staden Salem, Massachusetts.

Den första trailern (det finns även en ytterligare, mer mainstream variant) får mig inte helt oväntat att tänka på Pier Paolo Pasolinis Saló, eller Sodoms 120 dagar (1975) och surrealistkreatören Alejandro Jodorowskys filmer (El Topo, The Holy Mountain).

Nu är jag säker på att Rob Zombie inte går så pass långt vad gäller visuellt flum, men det som skymtas visar att han tagit ett kliv längre åt det hållet än tidigare.

Dessutom har den dokumentära handkameran bytts ut mot mer statiskt, old-school-skräckfoto och han har själv uttalat sig om att vilja berätta med ett långsammare tempo än den hardcore-white-trash-ADHD-hädelse-stil han tidigare terroriserat sin publik med (till min stora njutning).

Jag ser väldigt mycket fram emot den här då minsta tecken på fräschör i rysargenren bör tas emot med öppen famn.

We’ve been waiting … we’ve always been waiting.

Brittiska Hammer Films legendariska historia på 90 sekunder!

Det klassiska, brittiska filmbolaget Hammer Film Productions har bjudit den internationella publiken på mängder av kända och mindre kända skräckfilmer sedan 1934. Filmer som skildrat odödliga filmkaraktärer såsom Dracula, Van Helsing, Frankenstein och hans monster, The Wolf Man, The Mummy, Ringaren i Notre Dame, Fantomen på operan, Dr. Jekyll, Mr. Hyde, Sherlock Holmes och många fler.

Ikoniska skådespelare som gett sina ansikten åt Hammer Films är Peter Cushing (odödlig som exempelvis Van Helsing, men även känd för den övriga publiken från Star Wars) och Christopher Lee (odödlig som Dracula, men även känd bland annat från roller i ett flertal Tim Burton-filmer men framför allt som Saruman i Sagan om Ringen-trilogin).

Dock inte heller att förglömma är Ralph Bates, Shane Briant, Veronica Carlson, Andrew Keir, Miles Malleson, Francis Matthews, André Morell, Oliver Reed, Caroline Munro, Raquel Welsh, Michael Ripper och Barbara Shelley, med flera.

Filmskapare som bland annat  Sir James Carreras (en av de som grundade Hammer Films och stod bakom en massiv mängd filmer), Michael Carreras (James son och producent under bolagets glansdagar), Freddie Francis (en av tidernas mest populära skräckfilmsregissörer och fotograf åt bl.a. David Lynch) och en av de hårdast arbetande regissörerna – Terence Fisher (Dracula, The Curse of Frankenstein, The Mummy, Dracula: Prince of Darkness m.fl.) förgyllde också bolaget med sin expertis bakom kameran.

Efter att skräckfilmsgenren förändrades under 70-talet och de gamla monstren förlorade intresse så stötte också Hammers Film Productions på sina största motgångar. I slutet av 70-talet och under 80-, 90- och 00-talet har de i princip varit begravda – bortsett från diverse tv-produktioner.

2007 köpte dock holländaren John De Mol upp Hammer Films backkatalog och återupplivade också filmstudion vilket har resulterat i ett flertal filmer hittills – sammanträffande nog med flera nordiska samarbeten i form av regissörer (finske Antti Jokinen och danske Kasper Barnfoed), manusförfattare (Antti Jokinen) och svenska produktionsbolaget Solid Entertainment, som gjorde filmen Frostbiten (2006). Hammer Films står också bakom Le Me In (2010) – den amerikanska remake som gjordes av svenska boken/filmen Låt Den Rätte Komma In.

Jag rekommenderar att ni kollar in Hammer Film Productions hemsida – men inte minst youtube-sida, där de nu är i full gång med att lägga ut mycket material kring Hammer Films historia, såsom trailers, ”introductions” och till och med hela långfilmer. En liten skattkista för skräckfilmälskare av den klassiska skolan!

Här är en av deras filmer där de sammanfattar produktionsbolagets legendariska historia på 90 sekunder, från 1934 fram till årets succéskräckis The Woman in Black. Trevligt, trevligt…

I spåkulan: Spring Breakers (2012)

Brit, Candy, Cotty och Faith är bästa vänner sedan den tidiga skoltiden. Nu går de på ett trist college, hungriga på äventyr. De triggar varandra att spara ihop pengar till årets ”spring break” (vårlov) – tiden då festsäsongen tar ordentlig avstamp. De får oväntad hjälp av en rappare som går under namnet ”Alien”, som lovar dem att göra årets spring break till något utöver det vanliga… Frågan är dock hur långt de vågar gå för att fixa pengarna som ska ge dem deras livs upplevelse?

Den uppseendeväckande independentfilmkungen Harmony Korine är tillbaka. Mannen som skrivit filmer som Kids (1995) och Ken Park (2002) samt skrivit och regisserat filmer som Gummo (1997), Mister Lonely (2007) och senast i långfilmsväg, Trash Humpers (2009), skapar nya rubriker när han regisserar Disneys före detta tonårselit som ett gäng ungdomsligister som bara vill sätta lite snurr på tillvaron – Vanessa Hudgens (High School Musical, Sucker Punch), Ashley Benson (Våra bästa år, Pretty Little Liars), Selena Gomez (Magi på Waverly Place, Monte Carlo, Justin Biebers flickvän) samt sin fru Rachel Korine (Mister Lonely, Trash Humpers, The Fourth Dimension).

Till sin hjälp har de den ”mäktiga”, skruvade wiggern ”Alien”, spelad av oscarsnominerade mångsysslaren och numera kameleonten James Franco (Spider-man, Pineapple Express, 127 Hours). Killen har nog med råge valt sin karriärs mest intressanta roll, då han verkar gå all-in i förvandlingen att efterlikna vad som vid första tanken ser ut att vara Kevin ”K-Fed” Federline, men som i själva verket är en tolkning av rapparen/skandalfenomenet Riff Raff, som var den person som först tillfrågades för rollen men som tackade nej. Franco ser dock ut att fylla hans skor galant.

Rapparen Gucci Mane har också en stor skådespelarroll i filmen. En brottsbetyngd man som för övrigt har en av de mer kreativa wikipedia-beskrivningarna på sitt konto; ”While eating some delicous human flesh, Gucci was sentenced to -12 days of jailtime. He soon escaped, using only his newest album ”JailTime Chicken” to dig his way out. Gucci Mane’s current whereabouts are currently unknown”.

Dubstep-stjärnan Skrillex och den hyllade, ”electrosynthade” filmkompositören Cliff Martinez (Lincoln Lawyer, Contagion, Drive) gör filmmusiken tillsammans och Randall Poster – känd för sina musiksamarbeten med Wes Anderson, Martin Scorsese och en hel del musiktyngda filmer av både independent- och storbudgetkaraktär, är Spring Breakers musikanordnare. En av filmbranschens mest inflytelserika personer och nyckeln till att Wes Andersons filmer låter som de låter, bland annat.

Miljardärsarvtagerskan Megan Ellisons (kvinnan som räddade Paul Thomas Andersons kommande The Master, bland annat) Annapurna Pictures har köpt rättigheterna för amerikansk distribution i och med visningen nyligen på Venedigs filmfestival. Där hade filmen världspremiär och förbryllade majoriteten av besökarna. Tongångarna var både att Spring Breakers var provokativ samhällssatir med flera budskap, överdriven exploatering och snäppet värre än förra årets partyöverdos, Project X (2011). Mer går att läsa här.

Med Harmony Korines experimentiella filmstil som mått är Spring Breakers definitivt hans mest kommersiella film hittills. Det säger dock mer om honom än om filmen.

Filmens stärnor – Selena Gomez och Vanessa Hudgens framför allt, har väckt stora rubriker då de går från oskyldiga, barnanpassade filmer till att göra lättklädd provokationsfilm med naket, sex, droger och festande som spårar ur. Föräldrar har anledning att vara oroliga för att deras barn ska uppmuntras av karaktärernas agerande och Selena Gomez har riktat blickarna mot sina yngre fans för att avråda dem att se filmen.

För High School Musical-Hudgens är det här bara en i raden av filmroller som hon på senaste året tagit med det uppenbara målet att tvätta av sig stämpeln som helylletjej och istället utmana en äldre, mer ”artsy” publik med krävande roller. I Sucker Punch (2011) spelade hon fängslad go-go-dansös, i Frozen Ground (2012) är hon en försvunnen strippa, i Gimme Shelter är hon missbrukande uteliggare och i Machete Kills (2013) är hon med stor sannolikhet någonting uppseendeväckande.

Harmony Korines Spring Breakers jämförs med Oliver Stones/Quentin Tarantinos Natural Born Killers (1996) och Drive (2011) i händerna på mjukporrlegenden Russ Meyer, men min känsla är att filmens största provokation är hur lättsamt den skildrar karaktärernas ställningstagande och hur den snarare uppmuntrar livet som Alien och hans vänner vill leva, snarare än varnar ungdomar för det. Vilken sida jag själv ställer mig på återstår att se, för hittills har inte ens en trailer kommit – dock två korta klipp:

Frågan jag ställer mig är ifall filmen är mörk samt satirisk nog (det verkar råda tydligt delade meningar om det) och om upplägget kan rättfärdigas ur en feministisk synvinkel, eller om det är 2012 års Sucker Punch (där Vanessa Hudgens också medverkade) där lättklädda tonårsbrudar flirtar med publiken och tar till hårdkokt våld och ”larger than life”-beteende som ”ursäkt” för att visst ha ett ”feministiskt motiv” till summan av kardemumman.

En film som lika gärna kan bli topp som flopp för min del, men att det kommer snackas mer om filmen är ett som är säkert – oavsett ifall snacket kommer ifrån samhällskritiska filmälskare eller fjortisar som vill kommentera vem som är vackrast, modigast och mest värdig av Selena, Vanessa eller Ashley.

Förhoppningsvis når den Sverige i och med Stockholm Filmfestival i november, men annars får nog den svenska biopubliken räkna med att se den runt mars nästa år.


I Spåkulan: Call Girl (2012)

Det är valår 1976. Kvinnlig frigörelse och sexuell revolution går hand i hand med neutralitet, kärnkraft och trygghet för alla. I Stockholm ligger dagisen vägg i vägg med poseringsateljéer, och sexklubbarna får kunder från det närliggande regeringskansliet. Unga Iris rekryteras som ”Call Girl” från en ungdomsvårdsskola, och sugs blixtsnabbt upp från samhällets botten, förbi diskoteken och elitens kristallkronor, upp emot landets högsta politiker. När den utopiska bilden av Sverige hotas, stiger maktens män in för att upprätthålla den.

Regissören Mikael Marcimains (Lasermannen, Graven, Upp Till Kamp) biodebut – efter antalet fantastiska miniserier, kommer blir årets svenska film! Politik, 70-tal och svensk historia som många helst vill glömma.

Har sett fram emot Call Girl länge, eftersom Marcimain är en av Sveriges skickligaste regissörer och skildrare av andra tidsperioder, fotografen Hoyte Van Hoytema (Lasermannen, Låt Den Rätte Komma In, Tinker Tailor Soldier Spy) är det bästa som hänt svensk film rent visuellt sedan Roy Andersson, Pernilla August (Fanny & Alexander, Den Goda Viljan, Miss Kicki) är alltid suverän och en av mina favoritskådisar – David Dencik (Lasermannen, Cornelis), får bra rollmaterial igen.

Mest av allt ser jag dock fram emot den eftersom de verkliga händelserna som den baseras på är ett av de mest rafflande samhällsögonblicken i modern, svensk historia.

Filmen bygger på den stora, politiska skandalen på mitten av 70-talet – kallad ”Bordellhärvan”, då samhällets absoluta toppskikt plötsligt misstänktes för återkommande bordellbesök hos prostituerade och minderåriga tjejer som jobbade för den ökända bordellmamman Doris Hopp.

Justitieministern Lennart Geijer fick det hett bakom öronen när han senare pekades ut, tillsammans med statsminister Thorbjörn Fälldin, statsminister Olof Palme och centerpartisten Olof Johansson, för att nämna några. Allt ledde till den historiskt omtalade ”Geijeraffären”, där Geijer och hans mäktiga vänner varken behövde vittna eller åtalas, trots brottets prioritet, med misstanke om köpta sexuella tjänster från flickor under 18 år. Profilen Ebbe Carlsson hade en viktig funktion i dementimaskinen kring denna skandal, bland annat.

Mer om Bordellhärvan och Geijeraffären går att ytläsa exempelvis här och här. Pernilla August spelar alltså den fiktiva versionen av Doris ”Bordellmamman” Hopp – en kvinna du kan läsa mer om även här. Jag rekommenderar dock främst att ladda ner och lyssna på P3 Dokumentärs fantastiska dokument om skandalen här!

Trailern för Call Girl ser riktigt, riktigt grym ut och för dem som efterlyst skarpa, politiska thrillers så ser det ut att komma på biograferna 9 november!!

Every 3D Movie is the Same…

Jag varken stödjer eller föraktar 3D-filmer. Jag är alltså ganska likgiltig.

Jag har sett filmer som jag tycker har lyfts en del av 3D-elementet men för det mesta ser jag filmer som klarar sig lika bra utan det. 3D förhöjer ofta upplevelsen i viss mån, men endast marginellt och därför är tekniken något över-hypad då den tar väldigt mycket plats i biograferna. Varje år kommer det ungefär en enda film som jag tycker utnyttjar 3D på ett riktigt spännande sätt och därför används tekniken oftast som en ganska billig effekt som kostar mer än den betalar igen för.

James Camerons intentioner med den nya 3D-teknologin (som han själv ”breakade”) är intelligenta och jag delar dem med honom, men resten av filmvärlden fortsätter använda tekniken som en anledning att kasta saker mot publiken och använda djupet rent i actionsyfte och inte nödvändigtvis för att få tittaren att känna sig mer ”inne i filmen”.

Jag vill se mer kreativitet med 3D-tekniken och som en underhållande känga kastar jag den här ”filmtrailern” på publiken, för att visa 3D-biofilmernas stundtals ganska tröttsamma brist på kreativitet. Se och njut, eller sucka.