Kategoriarkiv: Snyftare – en bloggserie om filmtårar

Snyftare i romantik #4: Fucking Åmål (1998)

Grundkriterium:Jag ska ha blivit tårögd av filmen ett flertal gånger per visning. Alltså inte filmer med endast en eller ett par riktigt känslosamma scener, utan riktiga magslag av kärlek, godhet, lycka eller sorg.

Genre: Tonårsdrama, Romantik
Regi: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Längd: 89 min
Skådespelare: Rebecka Liljeberg, Alexandra Dahlström, Erica Carlson, Ralph Carlsson, Mathias Rust, Stefan Hörberg, Maria Hedborg

Elin har hånglat med ungefär 70.000 killar, och tycker allt är tråkigt. Hon längtar efter att något ska hända. Jessica är tillsammans med Markus, som tycker att han är tuffast i hela Åmål. Johan är Markus bästa kompis och han är kär i Elin, men hon tycker han är töntig eftersom han kör moppe trots att han går på gymnasiet. Agnes är ensammast i hela världen, och hon är så förälskad i en viss person att hjärtat nästan går sönder.

Jag älskar Lukas Moodysson och hans idéer om publikfrieri kontra kompromisslöshet mot publiken. Han erkänner öppenhjärtigt att han gjorde Fucking Åmål för att den kunde charma finansiärer och publik att ge honom större frihet för mer utmanande projekt (vilket han ju minst sagt höll).

Det tar dock inte ifrån Fucking Åmål det minsta credit, för han skrev den ur sin ungdoms egna hjärta och frälste hundratusentals ungdomshjärtan som kunde känna igen sig i den komplicerade kärleken, det inkräktande utanförskapet, mobbarnas brist på respekt, frustrationen över att känna sig annorlunda – och att inte ha någon som förstod vad det betydde. Hur allt fick en revansch när två flickor gick ihop och sa ifrån genom att visa att vänner inte är något man får genom popularitet, och att kärlek inte har någonting med kön att göra så länge man vågar lita på sitt hjärta.

Filmen är inte centrerad vid ett lesbiskt tema. Vardagsrealismen som Fucking Åmål skildrar känner nog de flesta igen sig i. Moodysson förstår konsten i att presentera vardagliga ungdomsproblem med en vardaglig ton för att vi tittare inte ska missa kärnan och verkligen identifiera oss i någon av karaktärernas situation. Filmen verkar i princip ”streetcastad” från Moodyssons sida, då ungdomarna inte spelar så långt ifrån deras verkiga karaktärer att döma av intervjuer.

Rebecka Liljeberg (Sunes Jul) som Agnes och Alexandra Dahlström (Fröken Sverige, Tomten är far till alla barnen) som Elin blåser bort motståndet vad gäller spontant briljant ungdomsskådespeleri och kemin dem emellan är rörande. Att de fick dela på en Guldbagge som ”Bästa kvinnliga huvudroll” låter fullständigt logiskt.

Men filmen är mer än bara Agnes och Elins relation. Speciellt porträtteringen av den snälle men osäkre moppepojken Johan Hult (spelad av Mathias Rust) är rörande och tillför en dimension i intrigen som även gör grundstoryn mer intressant än det övriga i genren. Vissa vill säkert säga att den tappat i kvalitet genom årens lopp, men jämför den med en ungdomsskildring från Hollywood och du inser hur fräscht det kan vara att inte bagatellisera och sexualisera tonåren. Dessutom är det den mest pricksäkra 90-talsskildringen jag sett rent visuellt.

Filmens innehåll har som med så mycket annat berört mig mer desto äldre – och förhoppningsvis klokare, jag blivit med åldern. För jag är inte samma person nu som när Fucking Åmål kom. Då var det en rolig, pinsam ungdomsfilm med en förbjuden titel som jag inte vågade säga högt. Jag och mina tremänningar satt och skrattade tillsammans åt de olika karaktärerna i filmen. Nu sitter jag och gråter när Agnes pappa försöker trösta henne, eller när Agnes och Elin vandrar på en bro över en väg som leder långt bort, där de förstår att de är rätt så lika ändå, trots den ena inte har några kompisar och den andra är den mest populära i klassen.

Broder Daniels bidragande, fantastiska musik och filmen i sig har också en stor likhet. Innehållet är egentligen världens mest simpla rader baserade på tiden mellan liten och stor, men kraften den ger till de som låter sig beröras är starkare än vad en utomstående kan föreställa sig. Stunder av ensamhet kan övervinnas och till och med liv kan räddas.

Varken förr eller senare har en svensk ungdomsfilm varit så nyttig för tonåren, hyllad av kritiker och analyserad som studieexempel på universiteten – och det var bara början för Lukas Moodysson.

9/10

Filmens snyftarögonblick:
Jag blir smärtsamt berörd när Agnes inser att hon var naiv nog att tro på föräldrarnas förhoppningar om en födelsedagsfest. Scenen mellan henne och pappan är så verklig och tar upp föräldrars svårighet att hjälpa sina barn i tonårens komplicerade ögonblick, trots att de menar väl.

Snyftare i romantik #5: Brokeback Mountain (2005)

Grundkriterium: Jag ska ha blivit tårögd av filmen ett flertal gånger per visning. Alltså inte filmer med endast en eller ett par riktigt känslosamma scener, utan riktiga magslag av kärlek, godhet, lycka eller sorg.

Genre: Romantik, Relationsdrama
Regi: Ang Lee
Manus: Larry McMurtry, Diana Ossana
Längd: 134 min
Skådespelare: Heath Ledger, Jake Gyllenhaal, Michelle Williams, Anne Hathaway, Randy Quaid, Scott Michael Campbell, Graham Beckel, Linda Cardellini, Anna Faris, David Harbour, Kate Mara, Roberta Maxwell, Peter McRobbie

Signal, Wyoming, sommaren 1963. En tidig morgon möts två unga män, Ennis Del Mar och Jack Twist, utanför den lokale ranchägaren Joe Aguirres kontor. De söker båda ett tillfälligt jobb vilket består i att vakta en fårhjord uppe i det vilda Brokeback Mountain. När sommaren är över har hela deras tillvaro förändrats dramatiskt och livslånga band har knutits.

Taiwanesiske Ang Lee (Crouching Tiger, Hidden Dragon, Snow Storm) har näst intill nischat sig som en mästerregissör på att skildra USA och dess kultur. Att hans visuella konstnärskap, känslosinne och personliga uttryck till största del har verkat i ”det stora landet i väst” beror på att han utbildade sig där och sedermera tilläts börja yrkeskarriären i landet.

Det är svårt att tro att en taiwanes skulle ha regisserat ett sådant här amerikanskt kulturellt, tabubelagt relationsdrama som skildrar den sanna förälskelsen mellan ett manligt gaypar i 60-talets västra countryområden, men samtidigt är det logiskt att det är just en icke-amerikan med ögon från ett utomstående perspektiv som vågar göra det.

I de flesta bekantskapskretser jag rört mig har filmen haft ett dåligt rykte just på grund av att den bagatelliseras som ”en fikusfilm med bögcowboys som har sex med varandra”, vilket är sorgligt då det är en mycket seriös film om relationer och inte en demonstration i ohämmat gaysex för provokationssyfte. Ni homofober som känner igen er behöver inte sluta läsa här, om ni nu inte vill fortsätta att missa poängen.

Heath Ledger och Jake Gyllenhaal var före denna film gjordes mycket omtyckta och begåvade, unga skådespelare med en mycket lovande framtid. Denna film var en utmaning och ett styrkebevis på att de tog sitt yrke på största allvar, men något som verkligen inte ska glömmas bort är de minst lika begåvade kvinnliga motspelerskorna, Michelle Williams och Anne Hathaway. De spelar männens fästmöer som blir försatta i en totalt oförutsedd sits när sanningen börjar flyta upp inför ett homofientligt samhälle.

Filmen bjuder alltså på fyra ordentligt starka prestationer som inte tar ut varandra vilket är mitt i prick och ganska ovanligt. Det är kort och gott svårt att säga vem som egentligen är bäst. Att Heath Ledger och motspelerskan Michelle Williams blev förälskade under inspelningen av denna film och att Ledger inte finns kvar efter dödsincidenten 2008 ger ytterligare ett lager av svårtuggade känslor till filmen.

När jag såg filmen för första gången var det under ogynnsamma förhållanden. En visuellt storslagen film med breda landskap och idylliska drömmiljöer ska inte ses på en 7-tums, bärbar dvd-skärm vid ett köksbord vilket jag gjorde, men ändå satt jag där och tjocknade som en svamp i maggropen av alla väldiga livsbeslut som den omöjliga kärlekshistorien innebar.

Filmens fantastiska sammansättning av amerikansk, miljötypisk musik ger en svår känsla av både enorm passion och stundande katastrof. Karaktärerna tvingades att välja mellan att leva i lögn eller att konfrontera deras känslor med sina liv på spel – den som inte kan beröras av något så fruktansvärt måste ifrågasätta deras känsloregister ordentligt!

Och trots de ofrånkomliga protesterna filmen fick är den ändå en av de tio mest framgångsrika kärleksfilmerna på bio, vilket visar att vi kommit betydligt längre i vår acceptans för alternativa sexuella förhållanden än den tiden som huvudkaraktärerna Jack och Ennis levde i.

8/10

Filmens snyftarögonblick:
Filmen är mer en ihållig skur av känslor snarare än de riktigt gripande ögonblicken, men det här är en scen med slitande vemod då det homosexuella huvudrollerna konfronterar faktumet att de inte kan vara tillsammans. Smärtsamt skådespel där Ledgers sammanbitna karaktär brister. En fantastisk uppvisning i hur kärlek är något rakt igenom själsligt och inte en simpel, sexuell dragning.

Snyftare: Romantik Top 5

Den första kategorin i min snyftarserie är den mest klassiska – de romantiska filmerna, kärleksfilmerna. Filmer som sliter tag i mina känslor på grund av den enormt starka kärleken mellan två personer. Gemensamt för alla fem filmer (och de flesta riktigt bra kärleksfilmerna) är kärlek under omöjliga förhållanden. Kärlek mot rasideologin, kärlek mellan klasserna eller kärlek mot könsnormen exempelvis, som i mina fem absoluta favoriter.

Grundkriterium: Jag ska ha blivit tårögd av filmen ett flertal gånger per visning. Alltså inte filmer med endast en eller ett par riktigt känslosamma scener, utan riktiga magslag av kärlek, godhet, lycka eller sorg.

Snyftare inom romantik – Top 5:

  1. Titanic (1997)
  2. Monster’s Ball (2001)
  3. The Notebook (2004)
  4. Fucking Åmål (1998)
  5. Brokeback Mountain (2005)

Imorgon reflekterar jag över mitt femte mest självklara val – Brokeback Mountain, och avancerar sedan fortsättningsvis i topplistan med ett eget inlägg för varje film.

Snyftare – en bloggserie om filmtårar

Jag har i princip lämnat halloween bakom mig för denna gången och som kontrast satsar jag på nästa, lite annorlunda bloggserie.

Jag har blivit känsligare och känsligare med åldern men samtidigt är jag lite av en utmaningssökare när det kommer till film då jag gärna väljer de grövsta skräckfilmerna, de trippigaste mindfuck-rullarna eller de mest tragiska dramerna. Allt detta för en chans att bli så berörd som möjligt.

Den kommande tiden går jag igenom mina största snyftarfilmer. Närmare bestämt filmerna som fått mig att gråta eller snyfta mest framför TV:n under mitt liv, så var beredd på en totalt utlämning av mina mjukaste sidor! Jag kommer att ranka filmerna som gett mig flest ögonblick av tårögd blick i kombination med klumpar av sorg eller lycka i magen.

Grundkriterium: Jag ska ha blivit tårögd av filmen ett flertal gånger per visning. Alltså inte filmer med endast en eller ett par riktigt känslosamma scener, utan riktiga magslag av kärlek, godhet, lycka eller sorg.

Jag kunde inte enbart välja romantiska filmer då det bara är en liten del i den stora skaran av filmer som huggit spjut eller skjutit pilar i mitt arma hjärta, så jag har delat upp snyftfilmerna i sex olika kategorier för att skilja upplevelserna åt . Totalt 30 stycken filmer har förärats en listplats.

Kategorier (5 st filmer vardera):

  • Romantik
  • Familjen
  • Rädslan för det annorlunda
  • Utanförskapet
  • Förlusten
  • Den orättvisa verkligheten

Så det blir totalt sex stycken kommande inlägg där jag skriver närmare om min upplevelse med dessa filmer, som på något vis leker med mina känslor på ett sånt sätt att det visar sig i mina tårkanaler. Trevlig läsning!