Kategoriarkiv: Recensioner

Call Girl (2012): Tankar kring den omklippta versionen

1

Den svenska filmen Call Girl (2012) – ambitiös, omdebatterad och mångfaldigt guldbaggenominerad, släpptes för en månad sedan på köpfilm. Efter att debatten kring filmens påstådda anklagelser av före detta statsministern Olof Palme som sexköpare blossade upp anmälde Palmes son Mårten Palme filmen å familjen Palmes vägnar, men utredningen lades ner.

För att inte filmen Call Girl:s ansvariga istället skulle bli stämda kom dom  i våras överens med Mårten Palme om att klippa om den scen i filmen som tydligast antyder att filmen fiktive statsminister är sexkund. Detta var inget filmskaparna hoppades på, men det var nödvändigt för att stämningen skulle undvikas.

Nu vill jag i korthet ge min syn på den omklippta filmversionen då jag ägnade en del passion åt denna i mitt tycke mycket välgjorda, gripande och viktiga film. Vill du läsa vad jag tyckte förra vintern efter filmens premiär på Stockholm Film Festival så finns min långa recension här. Vill du även läsa vad jag surrade om strax därefter angående anklagelserna mot filmen så finns det att läsa i ännu ett långt inlägg här! Även filmbloggen Filmitch har i dagarna skrivit sin aktuella syn på debatten kring filmen och den kan du läsa här.

3

Angående den omklippta versionen av filmen (den numera enda existerande versionen för publikt bruk) och mer specifikt scenen som klippts om, samt min slutliga kommentar om filmskaparnas intentioner med filmen så ser jag det så här…

Filmskaparnas intention var att berätta händelseförloppet ur de mindreåriga tjejernas synvinkel, vilket är det vi också får serverat då dom är inblandade. Sedan tar filmen upp fler synvinklar dessutom (politikernas synvinkel, polisernas synvinkel, ungdomshemmets synvinkel samt bordellmammans synvinkel), vilket enligt mig är mycket välkommet och ger allt en mer fullkomlig, otäck och till och med absurt underhållande bild av det verklighetsbaserade händelseförloppet.

Scenen med statsministern som sexköpare är skildrad utifrån verkliga vittnesuppgifter och påståenden från några av de prostituerade och framför allt den centrala minderåriga flickan som filmen skildrar. Den version vi får i den omklippta scenen funkade för mig (som visserligen sett originalversionen tre gånger sedan tidigare) överraskande bra då den ändå lämnar ett tomrum man med fantasi kan fylla i själv som man vill.

sv_handelser_bordellharvan992

Det jag framför allt tror och vill påstå är att det här är precis vad regissören Mikael Marcimain (Graven, Lasermannen, Upp Till Kamp) och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten också vill att tittaren ska ha. Skillnaden var att i originalversionen gjorde dom det inte tillräckligt suggestivt (enligt vissa; läs Mårten Palme, viss media samt viss publik) då man även såg ”den okände gärningsmannen i hotellrummet”:s blåa kostym tydligare och framför allt hörde hans röst, som ganska tydligt tillhörde filmens ”statsminister”.

Vad vi alltså får i bägge versionerna är egentligen en mindre tydlig, ganska vag upplevelse av att det skulle vara statsministern – precis som den minderåriga flickan själv hade av sitt påstådda möte med statsministern. hon var ju dessutom drogpåverkad och berusad.

Även i den omklippta versionen kan den medvetne åskådaren lägga ihop två och två för att fortfarande låta misstanken hänga löst kvar i luften – om än ännu lösare än i originalversionen.

Så, det är alltså min syn på statsminister-kopplingen, filmmakarnas intention och den omklippta versionen.

2577784_520_435

Angående köpfilmsutgåvan (vilket i mitt fall är blu-ray-versionen) tycker jag att det är ett givet köp, då den med svensk standard innehåller förvånansvärt många bortklippta scener som extramaterial. Filmmusiken av Mattias Bärjed är ren njutning att lyssna på tillsammans med filmen (frånvaron av guldbaggenominering är en skandal i sig!) och fotot av Hoyte Van Hoytema ska utan tvekan upplevas i blu-ray-kvalitet då det är något av det mest utsökta svensk film upplevt!

Efter att ha läst mina tidigare texter om filmen förstår du att jag även tycker om filmen väldigt mycket (som om inte det framgått sedan tidigare).

Vad jag ska tillägga är att jag även har inspirerats väldigt starkt av Olof Palmes insatser genom hans liv, för att understryka att jag inte är någon ”Palme-hatare”. Jag anser bara att allt tåls att spekulera kring tills motsatsen har bevisats och eftersom de minderåriga flickorna inte ens tilläts vittna förens det var för sent så har inget heller bevisats angående Olof Palmes eventuella umgänge med minderåriga prosituterade.

Dessutom förnekade Palme påståendet att högt uppsatta ministrar ens skulle varit i kontakt med prostituerade vilket i sig är högst klandervärt då det var en ren lögn (bland annat justitieminister Lennart Geijer var bevisligen sexköpare), men om detta har jag gått in på i tidigare inlägg.

4

Jag tror faktiskt inte heller att Olof Palmes sexköp har skett, men jag är mycket bekymrad över respektlösheten mot de minderåriga flickornas värde för utredningen av hela koppleriverksamheten (aka sexköpsverskamheten). Deras ord behandlades som obetydliga då dom som minderåriga var för ”allvarligt material” för att behandlas på största allvar. Paradoxer är ofta lika absurda som dom är otäcka.

Som sagt; filmen Call Girl är viktig och ska inte nonchaleras på grund av skvallerdoften som filmen – och händelserna som filmen bygger på, tyvärr fått sedan allt började för snart 40 år sedan. Historien upprepas dessutom igen och igen även i dagens samhälle så vi får inte nedvärdera de lägre ställda rösterna i samhället på grund av deras position…

Spring Breakers (2013)

spring-breakers-poster-1Genre: Drama, Äventyr, Satir
Regi: Harmony Korine
Manus: Harmony Korine
Längd: 94 min
Skådespelare: James Franco, Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine, Gucci Mane, Heather Morris, Ash Lendzion, Emma Holzer, Josh Randall, Travis Duncan, Sidney Sewell, Thurman Sewell

Brit, Candy, Cotty och Faith drömmer om att åka på ”Spring Break”, amerikanska collegeungdomars årliga festvecka, men dom har inte råd. Tre av dem bestämmer sig för att råna en restaurang för att finansiera resan och snart är de på väg till Florida för att festa loss.

Efter att ha väntat på Spring Breakers i nästan ett år så satt jag äntligen i biosalongen för att se filmen. Min pilgrimsresa till Stockholms biografutbud blev av så att jag kunde se den efter att i månader ha haft filmens trailers ”ON REPEAT. Constant y’all”!

Filmen skulle från början inte visas på svenska biografer, men tack vare ett tryck från den underliga kombinationen av Harmony Korine-fans (där jag själv står), Vanessa Hudgens-fans och Selena Gomez-fans så ändrade sig SF och lyfte upp filmen på biograferna då dom märkte att det fanns ett intresse för detta amerikanska independentspektakel.

I den förvånansvärt fyllda salongen sitter jag tillsammans med ungdomar – mestadels tjejgäng, som precis måste ha fyllt 15 år eller nåt. Flera par – turturduvor som man brukar kalla det, håller om varandra i biografmörkret. Skratt och fnitter gör det till en märklig men väldigt passande inramning.

1

För är det något Spring Breakers är så är det en märklig upplevelse. Vissa har sett Spring Breakers som sexistisk och kvinnoobjektifierande med tama försök till feministiska intentioner, medan andra lyfter upp den som en suverän film ur feministisk synpunkt. Vad jag ställer mig i den debatten blir du förhoppningsvis klarare på längre ner i min text.

Filmskaparen bakom filmen – auteuren och personlige favoriten Harmony Korine, har gjort sig känd som den amerikanska independentfilmens ”L’enfant terrible”. Slår vi upp ordet i Oxford English Dictionary står det enligt följande;

L’enfant terrible (”terrible child”, also spelled enfant terrible); A child who embarrasses his elders by untimely remarks; transf. a person who compromises his associates or his party by unorthodox or ill-considered speech or behaviour; loosely, one who acts unconventionally.

3

Med filmer som Kids (1995), Gummo (1997), Mister Lonely (2007) och Trash Humpers (2009) har Harmony Korine verkligen gjort skäl för den beskrivningen av honom. Han har ett intresse för att skildra det amerikanska samhällets lortiga baksida, där det negativa lyser upp på ett skygglappslöst sätt men där även det vackra i det negativa skymtas.

Hans förebild är Terrence Malick och liksom honom använder Korine ett poetiskt, okronologiskt och meditativt berättande, fast med ett betyligt mer ”in your face” provokativt innehåll. Korine har själv beskrivit sitt berättarsätt som upplevelsen av att bläddra i ett fotoalbum. Hur varje bild i sig har någonting att berätta men där bilderna i följd och sammantaget inte nödvändigtvis behöver höra ihop enligt logisk eller kronologisk följd. Jag älskar den tanken.

”After 100 years, films should be getting really complicated. The novel has been reborn about 400 times, but it’s like cinema is stuck in the birth canal.”Harmony Korine

Spring Breakers är dock – jämfört med Korines tidigare filmer, en ganska kommersiell och lättsedd film. Nog för att den hyperventilerar i gälla färger, fruktansvärt snyggt guerillafoto och hysteriskt kreativt berättande, men Korine riktar ändå mycket medvetet sitt verk lite mer till den mer utmejslade målgrupp som kommer se filmen. Soundtracket består av Skrillex dubstep (inget kunde varit mer passande) och djupa toner från Cliff Martinez (Traffic, Drive, Contagion).

9

För första gången använder han sig av publicitetslockande namn i form av ”Disney-teen”-vågens Vanessa Hudgens (High School Musical, Sucker Punch), Selena Gomez (Wizards on Waverly Place, Project Princess Protection, Justin Biebers ex) och Ashley Benson (Days of Our Lives, Eastwick, Pretty Little Liars). Dessa tre är – tillsammans med hans fru, Rachel Korine (Mister Lonely), det unga tjejgänget som filmens handling följer.

Tillsammans sticker dom till Girls Gone Wild-kulturens mecka – Florida under den amerikanska skolföretelsen ”Spring Break”. Väl där träffar de på gangstern/rapparen Alien, spelad av den ohyggligt extremt mångsidige skådespelaren James Franco (Spider-Man-trilogin, Howl, Pineapple Express).

Karaktären ”Alien” är inspirerad av flertalet saker såsom hiphop-kulturen i stort, gangsta-kulturen, douchebag-kulturen, beach stoner-kulturen men mer personligen av den osignade underground-rapparen Dangeruss och även rapparen och MTV/Vice-fenomenet Riff Raff (även om Franco själv hävdar att hans skådespeleri är inspirerat av Dangeruss framför allt så är den sistnämnda en inspiration från Harmony Korines sida på manusstadiet).

4

James Franco gör en storstilad och absurd rolltolkning och jag hävdar bestämt att det här är hans bästa skådespeleri i karriären, möjligtvis tillsammans med rollen som James Dean (2001). Filmens andra utstickare är för mig Selena Gomez insats och karaktär, med det talande namnet ”Faith”.

Jag har på flera håll hört hur folk ifrågasätter Faiths funktion i filmen, vilket för mig är konstig kritik då jag tycker att hennes funktion är viktig och uppenbar. Hon är filmens samvete. Hon är kluven, naiv och ung i hennes agerande. Hon är kristen, vilket ger några väldigt intressanta aspekter och läskigt underhållande scener med sina gelikar.

”I’m starting to think this is the most spiritual place I’ve ever been.” – från Spring Breakers

Men framför allt är hon den som både ser det underbara och det skrämmande i det hon och hennes vänner står inför och visar samtidigt hur pass olika det går att se på hela situationen. Filmens Terrence Malick-doftande moment då hennes berättarröst reflekterar över det som händer är ljuvliga och med ett passande mörker som nog inte alla verkar ta till sig.

5

Tack vare hennes tro undviker hon att falla i nihilistiska mönster, men samtidigt får hennes tro ”Spring Break”-nihilismens ideologi att framstå som betydelsefull.

Det här är för mig filmens bästa ögonblick och tillfällen då Korine vidrör Malicks poetiska nivåer! Det är också i filmens kusliga och frikostiga poesi kring ”unga tjejer på farliga äventyr”-intrig som filmen är riktigt intressant, för filmen är – precis som Mister Lonely, mer en färgsprutande saga än en verklighetsskildring. I den sistnämnda hoppar ju nunnor från flygplan och överlever – bara en sådan sak.

Medan jag ser Brit, Candy, Cotty och Faiths öden drar jag svävande paralleller till The Wizard of Oz (1939) med temat att låta flickor fly till ett färgsprakande land och otydliga referenser till häxor, kungariken, skatter och Yellow Brick Road svischar förbi mina ög0n och mitt medvetande. Teorin jag har är väl inte ogrundad ändå? Visst syns ”den röda tegelvägen” till i filmen, på sitt eget vis?

6

Vilket ”lämpligt” sammanträffande att James Franco samtidigt som Spring Breakers gick upp på biograferna i USA också var aktuell med Oz the Great and Powerful (2013).

”I’m Alien. My real name is Al, but truth be told, I’m not from this planet.” – från Spring Breakers

Partyveckan i Florida kan ses som himmelriket eller den undergångslurande slutdestinationen från Apocalypse Now (1979) beroende på hur du vill se det. Oftast känns det som en härligt obekväm symbios mellan just dessa platser. Himmel som krockar med helvete. Som när jag på Naturhistoriska Museet som liten fick lägga handflatan på en platta som var både varm och kall samtidigt – det blev en obekväm, sällsam känsla.

Spring Breakers är destruktiv meditation och jag vill inte att det ska ta slut. Jag fascineras av den som jag fascineras av den tudelade känslan på den där plattan.

8

Härifrån följer SPOILERS fram till recensionens slut!!

Dels visar Harmony Korine det sjuka, förvridna och extrema som den amerikanska ungdomstraditionen ”Spring Break” är. Filmen skildrar detta med pompa och ståt, som en parfymdoftande motpol till det destruktiva som det rent konkret är. Kvinnor blir till lockbete i en ”Sodom och Gomorra”-häxkittel.

Sedan ger kvinnorna igen och tar tillbaka sitt förlorade paradis på ett sagolikt, våldsglorifierande sätt. Jämförelser med den vite mannen Quentin Tarantinos ”revenge of the slave”-film Django Unchained (2012) kan lätt dras, där det här istället är en man – Harmony Korine, som gör en ”revenge of the woman”-film.

Detta argument ska dock inte ta allt för stort utrymme i analysen av Spring Breakers, då jag i första hand inte ser det som någon feministisk film. Jag ser det snarare som Harmony Korines film om sin fascination för ungdomsspektaklet ”Spring Break”, som han exploaterar och sedan tar död på genom spektakulära former.

7

För Spring Breakers är en tänkvärd men framför allt spektakulär exploitationfilm. Korine använder ”revenge”-temat som ren inspirationskälla för att snarare utforska det fascinerande ämnet och landskapet som filmen rör sig i.

”I got Scarface. On repeat. SCARFACE ON REPEAT. Constant, y’all! I got Escape! Calvin Klein Escape! Mix it up with Calvin Klein Be. Smell nice? I SMELL NICE!” – från Spring Breakers

När Tarantino gjorde Inglourious Basterds (2009) var ”judarnas revansch mot nazismen” endast fröet som odlade en skog av färgrikt innehåll som träffar både kors och tvärs. När han gjorde Django Unchained var ”de svartas revansch mot slavägarna” exakt samma sak – en inspirationskälla för en mycket bredare karta.

Spring Breakers är – på ett plan, kvinnors revansch mot den nihilistiskt vidriga, objektifierade, drogromantiserade och sexförnedande kulturen som odlas bland unga tjejer och killar i bland annat Floridas ”Spring Break”-marker.

10

Destruktiv meditation med en upplyftande men fortfarande lika destruktiv pay-off. Som ett krig; det är trevligt att vara på den vinnande sidan, men med den minsta reflektion är det trevliga i situationen inte så värst trevligt egentligen.

Jag kan verkligen instämma i det bloggen Feed Me Films poängterar, vilket är en text alla bör läsa i sin helhet för att vidga vyerna kring filmen.

Spring Breakers är inte en feministisk film lika mycket som det är en film om feminism och hur vi tolkar den. Spring Breakers tvingar (om nu tittaren känner för att tänka så) tittaren att värdera, ifrågasätta och omvärdera vad som egentligen är feministisk film!

Är kvinnors hämnd feminism? Är kvinnor som tar kontroll feminism? Är kvinnor som vänder makten mot dem till sin egen fördel feminism? Är kontroll över sin sexuella roll feminism? Är kvinnor i bikini feminism? Är kvinnor med vapen feminism?

2

”Cinema sustains life. It captures death in its progress.”Harmony Korine

Om Harmony Korine är smart och beräknande medveten med hur han vill påverka den här debatten kan jag inte lova, men med hans tidigare filmiska intentioner, hans livsåskådning och mina föraningar om den här filmen i bakhuvudet så tycker jag att han visar det och lyckas – med dessa tankebanor i bakhuvudet, få oss att tänka till i den här debatten på ett mycket intressant sätt.

Som Robert Duvalls karaktär i Apocalypse Now njuter av doften från napalm då det luftar som seger, så njuter jag av Spring Breakers som film då det luktar effektfull provokation som öppnar för reflektion. För det är reflektionen som behövs i första hand, inte revanschen.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost

P&LFF 2013: Ginger & Rosa (2012)

P&LFF-header

GINGER_ROSA_POSTERGenre: Ungdomsdrama, Familjedrama, ”Kalla Kriget”-skildring
Regi: Sally Potter
Manus: Sally Potter
Längd: 89 min
Skådespelare: Elle Fanning, Alice Englert, Christina Hendricks, Annette Bening, Alessandro Nivola, Jodhi May, Oliver Milburn, Timothy Spall, Oliver Platt

London, 1962. De två tonårsflickorna Ginger och Rosa är oskiljaktiga. De skolkar ihop och diskuterar religion, politik och frisyrer. Men framför allt drömmer de om ett liv som skiljer sig från deras mammors hemmakära tillvaro. När Kalla Kriget möter den sexuella revolutionen och hotet om ett kärnvapenkrig eskalerar sätts dock deras livslånga vänskap på prov.

Jag såg väldigt mycket fram emot ”Center Piece”-visningen av Ginger & RosaPeace & Love Film Festival.

Jag förberedde mig på ett grått, brittiskt perioddrama med starka skådespelare som Elle Fanning, Anette Bening, Timothy Spall, Christina Hendricks, Oliver Platt och så vidare.

Filmen skulle bergis vara kompetent utförd, stabilt berättad och väldigt småputtrande tråktrevlig rakt igenom i sann brittisk periodanda. Elle Fanning hoppades jag dock lite extra på.

Ginger Rosa 1

Min förutfattade känsla slår sällan fel, men när jag klev ut från biografen och in i den alldeles lagom varma sommarskymningen på Sveatorget efteråt så var jag faktiskt positivt överraskad, på gränsen till skakis.

Filmen var inte alls så där tråklagomt jämn i dramatiken utan gick upp och ner med oväntad turbulens och känslomässigt sting. Konflikterna väckte dessutom till intelligent ifrågasättande av familjelivet och attackerar inte bara från ett håll, utan från så pass många att jag blir lite osäker i mitt tysta självargumenterande.

Ginger Rosa 6

Filmens regissör, Sally Potter, har gjort starka, prisbelönta filmer som Orlando (1992) och The Tango Lesson (1997). Filmer jag missat men som redan innan jag såg Ginger & Rosa väcker mitt intresse just för det tankeväckande innehållet. Med denna film i ryggen har mitt intresse för hennes filmskapande definitivt inte minskat då Ginger & Rosa har fått ett sämre mottagande.

Överlag verkar Sally Potters filmer inte tilltala den totala publiken baserat på IMDB:s betyg och det brukar ju vara så när man tacklar ämnen som åtminstone var fjärde av oss helst blundar för i hopp om att slippa konfrontera själv.

Ginger Rosa 8

Elle Fanning – blott 15 år (14 under inspelningen) och egentligen amerikan, spelar den brittiska, kloka och 17 år unga flickan Ginger med en total säkerhet och närvaro in i minsta blickriktning.

Hon har redan övertygat med stora roller i Phoebe in Wonderland (2008), Sofia Coppolas Somewhere (2010), J.J Abrams Sci-Fi-drama Super 8 (2011), Cameron Crowes We Bought a Zoo (2011) och ett inhopp i The Curious Case of Benjamin Button (2008) bland annat.

Ginger Rosa 5

I Ginger & Rosa gör hon dock sin karriärs starkaste prestation och visar att hon har talang som räcker betydligt längre än att endast vara Dakota Fannings lillasyster. Hon slår också något slags filmrekord i att gråta tårar – bara en sån sak.

Det filmen skildrar är ett högintressant mänskligt beteende och det är där filmen fångar mig som mest. Hur man som en aktivitstiskt lagd person med stort hjärta för att få världen att fungera och leda samhället till ett bättre tillstånd genom att göra sin röst hörd samtidigt inte kan säga ifrån till sina egna närstående, innanför de osynliga väggarna som är ens hem.

Ginger Rosa 3

Ämnet är högexplosivt dramamaterial i rätt händer och jag tycker att Sally Potter och hennes filmkollegor lyckas göra en mycket stark film på det ämnet. Trots att jag inte upplevt direkt samma saker som Ginger är igenkänningen hög och hårt träffande.

För dig som gillar filmer i ”kalla kriget”-vardagsmiljö, filmer som An Education (2009), Heavenly Creatures (1994) och A Single Man (2009) eller bara vill se ett intelligent skildrande av ungdomliga dilemman, familjesvårigheter och intressanta kvinnliga karaktärer så är Ginger & Rosa ett av senaste årens största utropstecken!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

P&LFF 2013: Undocumented (kortfilm, 2013)

P&LFF-header

Genre: Kortfilm, Samhällsdrama
Regi: Thomas Kruithof
Manus: Thomas Kruithof , Alice Bougenot
Originaltitel: Rétention
Produktionsland: Frankrike
Längd: 14 min
Skådespelare:  Anne Azoulay, Miglen Mirtchev, Fouad Aouni, Olivier Martin-Salvan, Thierry d’Armor

Undocumented är en kortfilm av skolan ”ämne framför story”, där ämnet i sig är det viktiga och det som består.

Vi ser inte en handling berättas, utan situationerna som en kvinnlig arbetare – Mathilde (spelad av Anne Azoulay) på ett häkte för utvisande av papperslösa invandrare upplever under en dag.

Undocumented 1 2013

Det är en mycket tänkvärd kortfilm av Thomas Kruithof, om det franska migrationssystemet och den ifrågasätter det på ett sådant sätt att man själv blir mer initierad om hur destruktivt det är.

Där den övriga personalen på häktet inte ser någon större mening med att möta de häktade, insamlade personerna som väntar på att utvisas så gör Mathilde det jobbet av ren vilja. En whiteboardtavla med nya namn och personnumer att utvisa fylls ständigt på inne i häktesbyggnaden och snart behövs det en till tavla.

Undocumented 2 2013

Kortfilmen når sin poäng genom en siande dialog från Mathilde med ett gäng lagmän och det är vid detta tillfälle som jag börjar gilla kortfilmen. Sedan tar den slut.

Tittaren lämnas med frågor som förhoppningsvis kan leda till att ensamma röster höjs i samhället, som kan leda till gemensam aktion mot orättvis invandringspolitik. Jag känner dock att den kunde gett ännu lite mer kött för att påverka. Mersmak är dock betydligt bättre än smaklöshet.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Fotnot: Undocumented vann av juryn på Peace & Love Film Festival priset som ”Best Short Film”. Regissören Thomas Kruithof har en bakgrund som redigerare på ett tiotal kanaler som MTV, Nickelodeon osv, samt distributionsansvarig på MTV Networks sedan 2004.

Han var mycket glad på prisceremonin när han höll sitt tacktal över Skype och hoppades att kortfilmen kunde påverka till ändrade förhållanden kring utvisningspolitiken i Frankrike och resten av världen.

Rétention (Undocumented) – teaser from oriGine films on Vimeo.

P&LFF 2013: Jeunesse (2012)

P&LFF-header

Jeunesse-pósterGenre: Drama, Självbiografi, Ungdomsskildring
Regi: Justine Malle
Manus: Justine Malle, Cécile Vargaftig
Längd: 72 min
Skådespelare: Esther Garrel, Didier Bezace, Émile Bertherat, Johannes Oliver Hamm

Jeunesse är en fransk självbiografi av filmskaparen Justine Malle – dotter till den kände franske regissören Louis Malle (Le Feu Follet, Atlantic City U.S.AA Revoir les Enfants) som gick bort vid 63 års ålder 1995.

Filmen skildrar Juliette vid 20 års ålder när hon lever ett liv som vilken annan ung tjej som helst. Hon går i skolan och blir kär i en klasskamrat men vill inte ha något seriöst förhållande. Hennes respekterade filmregissör till far blir plötsligt svårt sjuk och förändras snabbt till det sämre, vilket blir väldigt svårt för Juliette att acceptera. Hon tvingas kämpa mellan hennes perfekta liv och vetskapen att hennes älskade far snart ska dö.

Inför visningen på Peace & Love Film Festival av filmen Jeunesse fastnade jag för handlingsbeskrivningen att filmens kvinnliga huvudkaraktär lever ett perfekt liv. Med ”perfekt” tolkar jag det som ett helt vanligt liv utan några särskilda bekymmer eller spektakulära händelser.

Det är inte ofta filmer dramatiseras med den idén då en publik ofta räknar med att film ska bjuda på något utöver det vanliga. En främling dyker upp. En sällsynt chans skymtas. En dröm blir till verklighet.

jeunesse-justine-malle-01

I den här filmen är det istället en vanlig ung kvinna som verkar vilja vara ensam mycket och inte vill känna sig bunden. Samtidigt vill hon utvecklas och uppleva saker. Hennes far blir sjuk och hennes vardag blir distraherad av en annan, tyngre vardag. Det är nog så intressant enligt mig och får inte underskattas!

Jeunesse är verkligen en självbiografisk historia. Justine Malle sade själv på en Q&A efter filmen att 90 procent av det vi ser i filmen har hänt på det viset. Hon distanserar dock sitt eget liv genom vissa markörer. Dels heter huvukaraktären ”Juliette” och inte Justine. Detsamma gäller även alla andra karaktärer i hennes liv. Fadern i filmen är en älskad, gammal regissör men han ser inte ut som Louis Malle.

Filmen utspelar sig inte ens i mitten av 90-talet utan i modern tid. Det sistnämnda fungerar lika bra ur budgetsynpunkt givetvis, men jag gillar ändå valen sammantaget för att hålla någon slags barriär mellan sitt eget liv och filmens skildring av det.

Jeunesse6

Filmen är också väldigt välgjord rent detaljmässigt och det märks att det finns hjärta bakom massor av ögonblick som inträffar i den (en scen innehållandes Bob Dylan-musik sitter kvar särskilt starkt). Jag förstår verkligen karaktären Juliette och allt är väldigt äkta.

Juliette är en stark kvinnlig karaktär som inte är intresserad av typmotiven för kvinnor på film. Hon vill inte sträva efter förhållanden, hon stirrar inte beundrande av underlägsenhet på hennes medmänniskor och hon är mest av allt intresserad av filosofi och att utvecklas snarare än kärlek och trygghet.

Justine Malle nämner dessutom på festivalens Q&A hur hon i verkligheten inte tror på begreppet fascination i studerandet av idoler vilket är en hel filosofi i sig. Jag älskar hur hennes personlighet och filmens version så pass tydligt speglar varandras ståndpunkter.

Jeunesse1

Utöver filmskaparen Justine Malles känsla för att berätta hennes historia så vill jag också särskilt hylla huvudrollsaktören Esther Garrel (Camille Redouble) då hon känns som klippt och skuren för karaktären i precis alla känslolägen.

Jag fastnar särskilt för hennes sätt att agera ut och gestikulera med hennes händer och armar, vilket jag verkligen kan koppla till en kreativ personlighet och särskilt förståeligt ifall denne har en regissör till förälder. Hon förstår verkligen sin karaktär, tänker jag gång på gång.

Regissören och förlagan Justine Malle ger en klockren förklaring till varför Garrel var klockren för rollen på filmens Q&A. Malle berättar att hon prövade flera skådisar för rollen men fastnade för Esther Garrel just för att hon visste hur Justine Malles skrivna repliker skulle sägas för att låta naturliga.

Jeunesse3

En självklarhet givetvis, men den underliggande förklaringen tror hon dock ligger i att Esther Garrels pappa också är en meriterad regissör så deras liv påminner om varandra. Pappan heter Philippe Garrel och har bland annat regisserat Velvet Underground-sångerskan Nico många gånger, så Esthers utåtagerande konstnärsrörelser får en högst nanturlig förklaring.

Scenerna i filmen då karaktären Juliette umgås med sin borttynande far är dessutom enormt rörande och fina, med en tragik som är närvarande för många av oss som förr eller senare kommer i kontakt med samma situation i våra liv. Det tär på känslorna att se hur far och dotter bägge är införstådda med faderns försämrade tillstånd.

Vill du se en välberättad och välagerad film om bördan av att se en närstående sakta försvinna, men minst lika mycket se en film om en kvinna på väg att bli vuxen och som visar det utan någon som helst överspelad filmdramatik, då är Jeunesse – internationellt kallad Youth, en film att kolla upp framöver! Justine Malle har skapat en suverän ungdomsskildring.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Fotnot: Prisutdelningen på Peace & Love Film Festival har precis avslutats och Jeunesse vann priset som ”Best Film”! Dessutom vann huvudrollsinnehavaren Esther Garrel priset som ”Best Talent” tack vare hennes skådespeleri, så jag kan inte säga annat än att juryn röstade helt rätt i dessa fall!

Filmen har just precis nu haft sin premiär i Frankrike – precis efter visningen på Peace & Love Film Festival, och jag är övertygad om att tongångarna kring Louis Malles dotter Justine Malle kommer vara mycket goda för med den här filmen kan hon stå helt på sina egna meriter.