Kategoriarkiv: Ord om film

Varför tappar skräckregissörer (eller skapande själar i allmänhet) motivationen när de blir äldre?

Måste länka till essän Why do horror filmmakers lose their edge as the age? från The A.V. Club. Egentligen är det den sista spalten som är den direkt intressanta, där det spekulativa svaret resulteras, men läs hela för all del.

Det är absolut en intressant fråga som fler än jag ställt sig och detta gäller egentligen inte bara skräckfilmsregissörer utan alla filmskapare och skapare i stort, men för att få ett mindre spretigt svar så kan man givetvis koncentrera sig på en kategori människor – alltså de som arbetar med skräck.

Anledningen till varför skräckfilmsregissörer som John Carpenter, Dario Argento, George A. Romero och Wes Craven – för att nämna några, har tappat stinget och levererar tamare, bekvämare skräck på äldre dar’ är alltså inte för att de är oberoende av pengar eller desperata i pengar, utan snarare för att de har stora, vuxna familjer och en trygg sits att sitta på, vilket hindrar dem från att gräva ner sig i genuina tankar av oro, terror och skräck.

Det överensstämmer med min allmänna teori vad gäller alla själar och vår vilja att skapa – framför allt skräck och andra starka känslor. Vi tappar motivationen att uttrycka oss när vi blir äldre och mer trygga i vårt liv, i det fjärde steget av vår utveckling. Allt är en resa i vårt liv;

Period 1: Först går vi igenom den kritiska barnaåldern, då vi leds och lär av våra föräldrar som vi är beroende av då vi inte har förmågan att leva självständigt. Vi är direkta och simplistiska i vårt tänkande och gräver inte ner oss särskilt mycket i en sak utan letar hela tiden efter nästa upptäckt och nästa sak att lära sig. Skapandetänkandet tar vid men har bara börjat, vilket gör oss outvecklade. Beroendet av andra är som störst och vi är som mest rädda för att bli lämnade ensamma, vilket kan ge häftig oro av och till.

Period 2: Vi går sedan igenom revolutionsåldern då vi bygger upp oss själva som personligheter – alltså under och efter tonåren. Denna tid är kritisk för vårt kreativa tänkande då det är här vi börjar ifrågasätta allt i vår omvärld och skapa personliga ideér. Vår största skräck är att inte passa in eller att inte vara en tillräckligt bra människa. Bekräftelse eller självacceptans är nyckeln till trygghet.

Period 3: Vi går därefter igenom perioden då vi vanligtvis skaffar familj och på allvar lär oss att andra än ”jag själv” kan vara viktigare och vi värderar andra högre. Detta är inte främmande i tidigare stadium, men först nu genomsyras vi av det. Denna tid är intressant ur skräckfilmssynpunkt då vi under denna period har störst förmåga att uppnå paranoia, oro och skräck för andras brist på trygghet (make/maka, barn, föräldrar), vilket är bra material för skräckfilmsidéer då de alltid handlar om offer.

Period 4: Vi är alltså nu inne i perioden av vårt liv där alla våra allra närmaste anhöriga är vuxna och självständiga samt att du själv kan uppnå en känsla av att du fyllt din funktion här på jorden och därför inte behöver vara lika nervös över allt i ditt liv.

Period 5: Denna fas brukar dock variera och alla övergår inte till denna, men det är inte ovanligt. Här uppnår du mer eller mindre oro eller paranoia då du inte längre känner dig lika delaktig i andras liv och därför känner att du vill styra andra från din stol, vilket ju kan vara en chans till revansch men också en risk för att framstå som gaggig i andras ögon. Känslan av att vara förbrukad men att ändå ha misslyckats med att uppnå olika mål i din omvärld är den stora skräcken.

I den näst sista, fjärde fasen tror jag att de oinspirerade skräckfilmsherrarna har landat och omslutit sig till och därför också tappat glöden, som det brukar heta – och de är nog fast där, tyvärr.

Jag ber om ursäkt för detta psykologiutlägg, men kände inspiration att skriva av mig lite på grund av essäns ämne.

Slutligtvis; Herrar som Roman Polanski, David Lynch och ett fåtal till, som fortfarande verkar besitta en ovanlig skaparglöd trots sin ålder, dessa har fortfarande krig att gå, nya konflikter att reflektera/utforska kring och viljan att utveckla sig ytterligare och därför inte försatt sig i sina slutliga faser helt och hållet utan återkommer till stadiet före det fjärde, men det är en konst att klara det.

David Lynch is not ”done with film”

David Lynch is back in black för att fucka upp den trygga tillvaron med lite patenterad psycho surrealism. Fantasifull kortfilm/trailer för festivalen Viennale och en återgång till film (35 mm) efter åratal av digitalt filmande. Hoppas på en långfilm snart, för den intresseväckande originaliteten och leken med rörliga bilder och atmosfär sprudlar definitivt fortfarande inom honom.

Den kluvna känslan av weird humor och din värsta mardröm lyfter den här kortfilmen på samma kusliga sätt som hans tidiga verk.

Chaos Cinema – bra eller dåligt?

Filmkritikern Roger Ebert länkade denna ”video essay” på Facebook och jag var tvungen att göra ett inlägg om den för att sprida den vidare.

Fallet som Mattias Stork tar upp handlar om den välkända utvecklingen av film och speciellt genren action. Det vill säga användandet av skakig handkamera eller över huvud taget skakig kamera för att få upp pulsen i actionfilmer, samt den allt rappare klippningen, vilket vid dominerande användning resulterar i en känsla av kaos, eller ”Chaos Cinema”.

Utvecklingen började ta fart redan i och med musikvideons intåg och den så kallade MTV-klippningen (vilket innebär snabba klipp och korta sekvenser som varar i ett fåtal sekunder) blev mer och mer standard även i långfilm. Utnyttjandet av dessa effekter har framförallt eskalerat och blivit ett standardgrepp under 2000-talet efter att actionfilmer som Fast and the Furious-trilogin, Bourne-trilogin och Michael Bays filmer som Transformers har rönt framgångar – alla dessa filmer som kan räknas till den så kallade Chaos Cinema-skaran, bland många andra.

Chaos Cinema Part 1 from Matthias Stork on Vimeo.

Chaos Cinema Part 2 from Matthias Stork on Vimeo.

Jag ställer mig på samma sida som Stork i den här debatten, så till vida att jag tycker att Chaos Cinema-tekniken överanvänds. Jag är inte alls emot skakig kamera och snabba klipp – tvärtom så är det en väldigt effektiv teknik att skapa oreda, osäkerhet, rädsla och hypnos, men precis som Stork säger så överanvänds tekniken och fyller scen efter scen så att hela filmen blir en väldigt rörig upplevelse utan toppar eller dalar i actionsekvenserna, istället för att utnyttja effekten i nyckelsekvenser och på så vis låta kontrasten förhöja effekten när den väl sker. Stork har också en mycket sann poäng i att ljudet i film har förbättrats kraftigt de senaste åren mycket just eftersom just ljudet i Chaos Cinema-action får det bärande ansvaret att berätta för tittaren vad som egentligen händer.

Den intressanta frågan som denna essä väcker är hur actiongenren kommer utvecklas vidare? Har vi nåt en topp som nu kommer lugna ner sig och återgå till mellanläget som jag anser låg någon gång i slutet av 80-talet, eller vad kan hända? Chansen att vi kommer se action som den var förr är nog i bred grad liten, då det gjordes gastkramande biljaktsfilmer som Bullit och Gone in 60 Seconds (originalet, som så riktigt påpekas i Death Proof) och vackra skjutrullar som Hard-boiled, där kameran i stor grad ligger kvar så länge som den klarar av för att ge oss tittare en så klar och autentisk resa som möjligt.

Visst finns det filmskapare som vill försöka bryta konventionerna både nu och i framtiden, men det är desto svårare att bryta trenden.

Varför ledmotivet till Inception låter som det låter

När jag ”youtubade” den fenomenalt laddade musiken till årets mindfuck-film, Inception, så hittade jag en intressant länk som avslöjade något som åtminstone inte jag hade tänkt på tidigare.

How the ”Inception” score’s main song was constructed.

Filmens ledmotiv är alltså en slowmo-variant på Edith Piafs ”Non, je ne regrette rien”, som ju har en nyckelroll i filmen då det är musikstycket som används av karaktärerna för att räkna ner till uppvaknandet från drömmen de befinner sig i. Det är alltid roligt att veta hur filmskapare och deras kompositörer har tänkt när de gjort musiken till deras filmer, och med tanke på att jag hyllat Inception-musiken som originell och gärna ser att den vinner en Oscar på nästa års Oscarsgala, så var det här extra intressant information.

Musiken i Inception är ju inte bara just det här stycket heller, utan Hans Zimmer har komponerat vitt skilda stycken som alla är mycket, mycket bra. Bäst är ändå den drömska, meditativa ”Time”, som går att höra här nedan.

Sverige – himmel eller helvete?

Sweden – Heaven and Hell (Svezia, Inferno e Paradiso) från 1968. Exploitation ”shockumentary” om vårat fosterland Sverige på slutet av 60-talet – en tid då Sverige var ett provocerande extremland och varje ungdoms förbjudna fantasi. Våra förfäder vägrar tala om denna tid, av rädsla och av skam. Men vi vet alla att Sverige bär på en mörk historia, om en tid då Sverige var himmel och helvete…

Allvarligt talat så är det här en av mina personliga favorittrailers som går att hitta i exploitationträsket, just för att det blir lite mer personligt med en klassiskt klingande trailerstämma som talar om Sverige med så extremt jättefarliga ordalag. Filmhistoria, som jag återfann tack vare magasinet Cinemas genomgång av dockumentärer, mockumentärer och fejk-dokumentärer, som det går att läsa mer om i deras senaste nummer.