Kategoriarkiv: Nyheter

Prometheus (2012) – nytt promoklipp (i raden av fantastiska teasers) inför filmen!

Jag har redan kläckt ut min längtan efter Ridley Scotts sci-fi-film Prometheus tidigare.

I takt med att filmen släpper fantastiska teasers som om det vore en tävling så måste jag dela med även av den senaste, där Michael Fassbender får glänsa lite (eller mycket) mer och skickar ett meddelande till oscarsjuryn stämplad ”från David” och hälsar att han; ”vänligt men bestämt inte accepterar att juryn ignorerar honom den här gången och att ni den här gången får en karaktär tillräckligt kommersiell för er smak. Tack.”

Prometheus har svensk biopremiär 1 juni.

Annonser

I spåkulan: Django Unchained (2012)

Quentin Tarantino – det nördiga filmoraklet och manusförfattare/regissör till klassiker som Reservoir Dogs, Pulp Fiction , Kill Bill och Inglourious Basterds, är just nu på avlutningsveckorna i inspelningen av sin spaghetti western/southern. Django Unchained kommer att ha världspremiär 25 december i USA och Sverige-premiär den 18 januari.

Filmens handling är kortfattat denna:

Det var en gång, i 1850-talets amerikanska söder. Den svarte slaven Django friges och slår sig ihop med den kringströvande prisjägaren Dr. King Schultz. De tar tillsammmans upp jakten för att frige Djangos hustru, som ofrivilligt splittrades från honom på grund av slavhandeln.

Vi kan förvänta oss det bästa av Tarantinos arsenal då han för första gången tillägnar en hel film åt western-genren. Tarantino har sedan 2007 pratat om att göra en film som skulle utspela sig i den amerikanska södern, om Nordamerikas fruktansvärda historia med slavhandeln, men förklä filmen som en genre-film, vilket han gick närmare in på i The Telegraph när han blev intervjuad av John Hiscock;

”I want to explore something that really hasn’t been done,” he says. ”I want to do movies that deal with America’s horrible past with slavery and stuff but do them like spaghetti westerns, not like big issue movies. I want to do them like they’re genre films, but they deal with everything that America has never dealt with because it’s ashamed of it, and other countries don’t really deal with because they don’t feel they have the right to. But I can deal with it all right, and I’m the guy to do it. So maybe that’s the next mountain waiting for me.”

Just spaghetti western-genren har varit en tydlig, röd tråd inspirationsmässigt genom samtliga av hans tidigare filmer. Inte så konstigt kanske, då hans förebilder är legendariska western-regissörer som Sam Peckinpah, John Ford och Sergio Leone. Han nämner utöver det ofta Den Gode, den Onde, den Fule (1966) och Rio Bravo (1959) som sina favoritfilmer om någon frågar honom.

Musik av Leone-vapendragaren Ennio Morricone har förekommit i alla hans tre senaste filmer och inte minst den laddade, 15 minuter långa inledningscenen av Quentins senaste film andades mycket medvetna likheter med specifika scener från Leones Den Gode, den Onde och den Fule samt Once Upon A Time in The West (1968).

En dröm hade varit ifall Ennio Morricone fick skriva något nytt stycke till Tarantinos film som en fin gest gentemot varandra, men Tarantino lär fortsätta välja filmmusikstycken som redan använts, något han gjort till ett av sina många, framgångsrika signum.

I rollerna kommer vi framför allt se Jamie Foxx (Ray, Collateral) i titelrollen som den svarte slaven ”Django”, Christoph Waltz (Inglourious Basterds, Carnage) som tyske prisjägaren ”Dr. King Schultz”, Kerry Washington som Djangos hustru ”Broomhilda” och Leonardo DiCaprio (The Aviator, Gilbert Grape) som den mäktige plantageägaren ”Calvin Candie”.

I övriga, nämnvärda biroller ser vi dessutom Kurt Russell (The Thing, Escape from New York), M.C. Gainey (Lost, Justified), Sasha Baron Cohen (Ali G, Borat), Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire) och Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Jackie Brown).

Jag gillar verkligen castingen och någon bättre i rollen som Django kan jag inte se på min karta, då jag tycker Jamie Foxx är en av de bästa svarta skådisarna och hans insats i framför allt Collateral är trollbindande nog för att att kvalificera honom för den här rollen och då var det inte ens den rollen han vann en oscar med samma år, utan för Ray (2004).

Jag är också en av dem som inte gillade ryktena om att Will Smith skulle få rollen då jag mest får kalla kårar med tanke på minnena av Wild Wild West (1999) och han är snarare ett stabilt affischnamn i jämförelse med Foxx, trots att de har väldigt liknande karriärer bakom sig (komiker, hip hop-artister, tv-stjärnor, actionstjärnor).

Det mer intressanta namnet och det som – förutom Quentin Tarantino själv, kommer dra mest biopublik är medverkandet av Leonardo DiCaprio – den i skrivande tid största filmstjärnenamnet tillsammans med hollywoodstjärnorna Johnny Depp och Brad Pitt.

Tarantino ville ha honom i en roll redan i Inglourious Basterds men den gången tackade DiCaprio nej. Den här gången hakade dock DiCaprio på vagnen och antagligen är det kombinationen av att Tarantino numera har en oscars-buzz kring sina skådisar samt chansen att få spela en ”evil man”, istället för de protagonisthuvudroller han annars blir erbjuden.

DiCaprio är enligt mig en mycket kapabel skådespelare väl värd berömmelsen med en lång karriär bakom sig trots sina unga ålder. Han har gjort fantastiska, minnesvärda prestationer – bland annat genombrottsrollen som den utvecklingshandikappade pojken i svenske Lasse Hallströms What’s Eating Gilbert Grape (1993), backpackern ”Richard” i Danny Boyles The Beach (2000), som bedragarynglingen ”Frank” i Steven Spielbergs Catch Me If You Can (2002) eller alla hans samarbeten med Martin Scorsese, som The Aviator (2004) och Shutter Island (2010).

För att inte tala om rollen som arbetarsonen ”Jack Dawson” i återigen aktuella filmklassikern Titanic (1997), av James Cameron. Otaliga storregissörer har arbetat med honom och nu står Quentin Tarantino näst i tur. Tarantino verkar även han se en potential i att låta DiCaprio spela just antagonist och inte huvudkaraktär, eftersom det var DiCaprio som först var tilltänkt rollen som nazidetektiven ”Hans Landa” i Inglourious Basterds (2009).

Motsatta förutsättningar är det för den som slutligen spelade rollen som Hans Landa – Christoph Waltz. En bild på Waltz iklädd rollen som ”Dr. King Schultz” har läckt ut och jag kan inte bärga mig för att se honom som denna karaktär – så pass att jag har ”nördanalyserat” bilden på ledtrådar i samma stil som Brad Pitt blev specialstuderad inför Quentins förra film.

Gamle herr Waltz slog ju igenom med stor framgång i rollen som nazidetektiv i nämna film och vann en av de mest välförtjänta oscarsstatyetterna på senare år. Sedan dess har han imponerat som antagonist i hollywood, trots ganska blandad kvalitet på filmerna.

Att nu få se honom i en betydligt vänligare roll är mycket intressant och att återförenas med Tarantino gör nog ingen olycklig!

Kostymen han bär är visserligen en ganska typisk högklassutstyrsel för tidsepoken, men jag vill gärna placera en referens till gamle Gianni Garko från spaghetti western-filmen His Name Was Holy Ghost (1971), men framför allt som den välkända karaktären ”Sartana” i de otaliga Sartana-filmerna.

Sartana och Schultz har båda väldigt lika motivation (av det lilla jag läst om Schultz), då deras agerande till skillnad från andra anti-hjältar inte kommer genom hämnd eller pengar, utan för att upprätthålla rättvisan för de svagare.

Kan det vara så att Tarantino i sin fantasi har tänkt duon Django/Schultz som ett möte mellan de båda westernlegenderna Django och Sartana? Vem vet förutom han själv.

Övriga personligheter som Waltz påminner om i western-genren är givetvis Jason Robards (framför allt från Once Upon A Time In The West), Clintans hämnare i The Outlaw Josey Wales Django-ikonen Franco Neros karaktär i Keoma eller kanske mest skådespelarveteranen Edmond O’Brien (från The Man Who Shot Liberty Valance bland annat). De bär samtliga tydliga likheter vad gäller den karaktäristiska skäggstilen och/eller klädseln – men nu går min research lite över styr känner jag.

Och så till ett skruvat men ack så trevligt rykte, närmare bestämt det som säger att Tarantino efter att ha surfat på nätet hittade tyske artisten Mick Harren – som är kusligt lik Tarantino-veteranen Michael Madsen och bad filmteamet kontakta honom för att sjunga in ett utländskt motiv till filmen. Inte blir det ”Sweet Caroline”, men här under kan ni specialstudera denne okände skönsångare närmare…

Likheten med gamle, gode ”Mr. Blonde” är kuslig, i många avseenden. Och jag måste erkänna att den där låten är ganska beroendeframkallande. Förstår jag Tarantino rätt vill han ha en europeisk-språkig mansröst som kan sjunga en sång av samma typ och stil som så ofta förekommer i spaghetti westerns – inte minst i Django – originalet. Om det här ryktet visar sig stämma är en annan sak, men jag diggar det skarpt i skrivande stund, hur udda det än är.

Förra året gick Quentin Tarantinos personliga filmklippare – Sally Menke, bort alldeles för tidigt, efter ett värmeslag. Hon klippte samtliga av hans filmer och betydelsen hon haft för honom går inte att ta miste på efter att ha hört intervjuer och sett bakom-material från hans filmer, där deras relation varit rörande.

Den som får ta över ansvaret nu är Fred Raskin, som har en bakgrund som assisterande klippare åt Quentins vän Paul Thomas Anderson på filmer som Tarantinos favoritfilm Boogie Nights (1997) och Punch-Drunk Love (2002), men framför allt tillsammans med Sally Menke på flera av hennes filmer.

Fotograf för filmen blir återigen meriterade och nyss oscars-vinnande Robert Richardson, som tidigare samarbetat med Tarantino på Inglourious Basterds och Kill Bill, men även varit Oliver Stones personlige fotograf och även samarbetat med Martin Scorsese sedan mitten av 90-talet. Listan kan göras lång med filmer han bidragit med fantastiskt foto på, såsom Salvador, Plutonen, JFK, Casino, Natural Born Killers, Shutter Island och Hugo.

Hur pass bra Django Unchained blir återstår att se, men min längtan är, kortfattat, kolossal och för mig är det utan tvekan årets film! Den som väntar på något gott längtar aldrig för länge och jag kommer längta, längta, längta, året ut.

”Crazy Clown Time” – musikvideo regisserad av David Lynch

Den schizofrena titelsången från min absoluta favoritregissör David Lynchs debutablum Crazy Clown Time (2011) har fått en musikvideo, regisserad av Lynch själv. Även om det mest ser ut som om Lynch bokstavlig bad om att få allt som nämns i texten framför kameran och sedan filma det så blir just den poängen en väldigt skrämmande, märklig skildring till klingande, mörk musik och en ungdomsfest som spårat ur är det minsta man kan säga – ändå är det just den känslan jag får. En ungdomsfest som spårat ur…

I spåkulan: The Girl

När man talar om trollen. Jag visste inte förens idag att även BBC2 är i tagen med att göra en filmatisering av intrigerna bakom en Hitchcock-inspelning – i detta fall Hitchcocks Psycho-efterföljare, närmare bestämt The Birds (1963). Namnet på denna stora tv-produktion är The Girl och kommer antagligen någon gång vid årsskiftet.

Filmen kommer följa bakom kulisserna på den framgångsrika filmen, som utmynnade i ett stormigt förhållande mellan regissören Alfred Hitchcock och hans huvudroll, Tippi Hedren. Hitchcock sökte en efterträdare till Grace Kelly, som skulle vara ung, blond och ha samma elegans och värdighet. På TV såg han en reklamfilm som dåvarande modellen Tippi Hedren medverkade i och han blev besluten att låta henne provspela med Martin Balsam i diverse scener från hans gamla klassiker med Kelly för att se om hon var vad han sökte. Hon fick huvudrollen i hans nästa psykologiska rysare – The Birds, och hon fick skriva ett mångfilmskontrakt med honom.

Under inspelningen av filmen beskrev Tippi Hedren att han ville styra hur hon framställdes i pressen och hur hon skulle se ut, för att nämna några saker. Hitchcock ska också ha velat närma sig henne sexuellt men Hedren var inte intresserad och ville undvika en monumental skandal. Den klassiska scenen i The Birds, när Hedrens karaktär befinner sig i en telefonkiosk, var likt duschscenen i Psycho en omständig scen som gick så långt att Hedren bröt ihop mellan tagningarna, efter att en konstgjord fågel var nära att träffa hennes öga.

Efter att filmen blivit en succé och Hitch gjort henne till stjärna medverkade hon i ytterligare en film av honom – Marnie (1964), men när hon ville filma med andra regissörer avböjde Hitchcock alla bud och utpressade henne att jobba med honom eller annars skulle hennes karriär vara över. Hedren var dock en kvinna som värderade sin höga moral och tillät sig inte att ägas, vilket resulterade i år av förlorade chanser och en dalande karriär på grund av Hitchcocks kontrollerande.

Alfred Hitchcock kommer spelas av Toby Jones (Harry Potter-filmerna, Tinker Tailor Soldier Spy) och Tippi Hedren i sin tur av Sienna Miller (Factory Girl, Casanova, Interview). Här är den nysläppta, första promobilden…

Jag tycker att Toby Jones (son till kultskådisen Freddie Jones) känns lite fel-castad rent utseendemässigt. Han är absolut en mycket kapabel skådespelare som säkert kan få till karaktären rent känslomässigt, men killen är ju pytteliten och frambringar alltid ett lillemanskomplex i sina karaktärer, medan Hitchcock känns mer lufsig och auktoritär i fysiken. Förra året sades det att Timothy Spall (även han Harry Potter-filmerna, samt även Sweeney Todd) skulle spelat Hitchcock i denna tv-produktion och när jag löste det namnet kändes det som det mest klockrena valet över huvud taget. Bara att bedömma utifrån bilden

Sienna Miller är dock ett solklart val och dessutom en skådespelerska jag gillar mycket, framförallt för sitt fantastiska porträtt av Edie Sedgwick i den mycket sevärda Factory Girl (2007). Regissör för filmen blir Julian Jarrold, som tidigare gjort bland annat Becoming Jane (2007) och Red Riding 1974 (2009).

Det återstår att se hur pass lyckad också denna Hitchcock-filmatisering blir men om den enligt säker förmodan följer relationen med Tippi under flera år och inte bara under inspelningen av The Birds så tror jag att The Girl kan bli en unik film och inte endast en småskalig konkurrent till Anthony Hopkins kommande Alfred Hitchcock and the making of ‘Psycho’ (och den titeln lär väl inte hålla när de släpper filmen…? Även om det skulle vara en underhållande, bokstavlig titel, haha).

Kolla gärna in denna skickligt klippta trailer för The Birds – en mycket stämningfull sådan som kan locka nya generationer att se den speciella filmen som banade väg för liknande filmer som Hajen och Alien.

Dagen efter dagen efter Oscarsgalan

Oscarsgalan är över för den här gången. Billy Crystal var tillbaka och det med ett fint intro, ett rent tekniskt drivet och fint signatursångnummer och ingav sköna vibbar. Han levererade på ett avslappnat sätt och ingav en trygghetskänsla under en stressad sändning.

Galan uppfyllde intentionen om att pressa schemat för att ligga under tre timmar (standard har varit en bit under fyra timmar). Helhetsintrycket är att tiden var lagom för en engagerad men trött person som sitter och kollar under småtimmarna, men känslan blev ändå att de stressade på sändningen för mycket under tacktalen och att det märktes att vinnare hade svårt att koncentrera sig när talen pressades att ligga under 45 sekunder. Ironiskt nog blev Octavia Spencers tal desto mer känslofyllt och laddat när hon snabbt rabblade upp alla hon ville tacka, men man tycker ju att alla ska få säga sitt eller åtminstone visa lite känsla.

Cirque De Soleils mellannummer var fantastisk underhållning som nästan fick mig att sätta hjärtat i halsgropen och något jag gärna kommer gå tillbaka och återse i repris. Några fler godbitar var Morgan Freemans extremt avslappnade öppningspresentation (den killen föddes utan nerver!), Meryl Streeps självdistans och Chris Rocks dealerinsats. Framför allt tyckte jag att Christopher Plummers tal var bäst – ett av mina favoriter de senaste åren, och ett fint ögonblick.

Jag tycker att det fattades några fler positiva överraskningar. Sasha Baron Cohens askning skedde ju redan på röda mattan och att ”Bästa foto” inte gick till The Tree of Life var en överraskning med dåliga vibbar, även om jag respekterar Robert Richardson oerhört och han är en av de absolut största. Det kunde gått och väl ha klämts in ett humornummer ytterligare, i integration med publiken då det är klart mest uppfriskande, men annars var det en bra gala, klart bättre innehållsmässigt än de senaste tack vare Crystal.

Även om jag gärna ser nya, spännande kort har jag inget emot att fortsätta med Billy Crystal även nästa år, men i vilket fall är det fastslaget att en ensam oscarsvärd är mycket bättre än två som måste interagera med varann hela tiden.

Något av årets oscarshöjdpunkt för min del kom i podcasten Oscar, Oscar with Jason O’Brien, när filmkritikern Dean Treadways ringde in i spetember förra året för att berätta sitt modiga påstående om att The Artist skulle vinna bland annat ”Bästa film”, ”Bästa manliga huvudroll” och ”Bästa regi” – något som programvärdarna Jason O’Brien och Jamey Duvall hånskrattade åt då och blev oscarracets samtalsämne ett antal månader senare. Något Jason fått äta upp nu efter galan.

Min tippning av oscarsgalan blev precis som för många andra ganska framgångsrik. Jag gissade rätt på 18 av de 24 priserna vilket jag tror är lika som förra året. Jag trodde att The Artist och Hugo skulle stå som delade vinnare men att The Artist skulle ta de tyngsta priserna och min gissning på fyra oscars var blev i verkligheten fem oscars vardera. Jag gissade i alla fall helt rätt i de tyngsta kategorierna och är glad att jag höll fast vid Meryl Streep som en av vinnarna.

Nu tar ju den naturliga tomheten över när årets ketchupeffekt av filmhöjdpunkter är slut, men även jag har som tur är mekanismen som säger åt mig att se in i framtiden. Härnäst tänkte jag presentera topplistan över mina personliga favoritfilmer, samt ett inlägg med mitt eget prisregn över de filmer jag sett – en prisgala utan röda mattan och med mig som enväldig jury och värd.

Det är mycket arbete som läggs ner på mina priser (helt i onödan kan man tycka), men se det som ytterligare ett avslut och en förutsättning för att börja om på ny kula. Fortsättning följer!

The Dark Knight Rises…

Teasern har släppts, den mer avslöjande trailern har nu haft sin premiär och IMAX-prologen har även den haft sin premiär, vilket fått Steve (collider.com), Peter (slashfilm.com) och Alex (firstshowing.net) att bli lyriska och elda på min längtan ytterligare för nästa års största gigant bland giganter av biosmällkarameller!

Handlingen är (av de antydningar jag snubblat över) det mest intressanta kapitlet i Christopher Nolans Batman-universum och starka karaktärer får ge plats för minst lika intressanta samhällsomständigheter. Den kanske inte överträffar Batman Begins eller The Dark Knight, men chansen att jag blir besviken är oavsett väldigt liten. Superhjälteåret 2012 bugar sig redan inför The Dark Knights återuppståndelse och final.