Kategoriarkiv: I Jukeboxen

I jukeboxen: ”The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest” (Bob Dylan)

Den här låten behöver inte många ord för att förklaras. Låt oss kalla den för den perfekta harmonin mellan enkel musik och framförandet av oöverträffat textförfattande. När en enkel sång plötsligt blir en historia som lär oss om livet och kan inspirera varje gång du lyssnar och återigen trollbinds av den. En perfekt sång. Från Bob Dylans John Wesley Harding (1967).

Well, Frankie Lee and Judas Priest
They were the best of friends
So when Frankie Lee needed money one day
Judas quickly pulled out a roll of tens
And placed them on a footstool
Just above the plotted plain
Sayin’, “Take your pick, Frankie Boy
My loss will be your gain”

Well, Frankie Lee, he sat right down
And put his fingers to his chin
But with the cold eyes of Judas on him
His head began to spin
“Would ya please not stare at me like that,” he said
“It’s just my foolish pride
But sometimes a man must be alone
And this is no place to hide”

Well, Judas, he just winked and said
“All right, I’ll leave you here
But you’d better hurry up and choose which of those bills you want
Before they all disappear”
“I’m gonna start my pickin’ right now
Just tell me where you’ll be”
Judas pointed down the road
And said, “Eternity!”

“Eternity?” said Frankie Lee
With a voice as cold as ice
“That’s right,” said Judas Priest, “Eternity
Though you might call it ‘Paradise’”
“I don’t call it anything”
Said Frankie Lee with a smile
“All right,” said Judas Priest
“I’ll see you after a while”

Well, Frankie Lee, he sat back down
Feelin’ low and mean
When just then a passing stranger
Burst upon the scene
Saying, “Are you Frankie Lee, the gambler
Whose father is deceased?
Well, if you are, there’s a fellow callin’ you down the road
And they say his name is Priest”

“Oh, yes, he is my friend”
Said Frankie Lee in fright
“I do recall him very well
In fact, he just left my sight”
“Yes, that’s the one,” said the stranger
As quiet as a mouse
“Well, my message is, he’s down the road
Stranded in a house”

Well, Frankie Lee, he panicked
He dropped ev’rything and ran
Until he came up to the spot
Where Judas Priest did stand
“What kind of house is this,” he said
“Where I have come to roam?”
“It’s not a house,” said Judas Priest
“It’s not a house . . . it’s a home”

Well, Frankie Lee, he trembled
He soon lost all control
Over ev’rything which he had made
While the mission bells did toll
He just stood there staring
At that big house as bright as any sun
With four and twenty windows
And a woman’s face in ev’ry one

Well, up the stairs ran Frankie Lee
With a soulful, bounding leap
And, foaming at the mouth
He began to make his midnight creep
For sixteen nights and days he raved
But on the seventeenth he burst
Into the arms of Judas Priest
Which is where he died of thirst

No one tried to say a thing
When they took him out in jest
Except, of course, the little neighbor boy
Who carried him to rest
And he just walked along, alone
With his guilt so well concealed
And muttered underneath his breath
“Nothing is revealed”

Well, the moral of the story
The moral of this song
Is simply that one should never be
Where one does not belong
So when you see your neighbor carryin’ somethin’
Help him with his load
And don’t go mistaking Paradise
For that home across the road.

I jukeboxen: ”Cosmic Dancer” (T. Rex)

T. Rex är ett brittiskt band som förärat sig med ett väldigt tydligt sound som gör att man vet när det är T. Rex som spelar även på avstånd. De har många bra låtar och inte minst på albumet Electric Warrior, där låten ”Cosmic Dancer” kommer ifrån.

Texten är märkligt enkel men ändå så emotionellt laddad. Motsägelsefull, förvirrande men simpel, vilket är svårt att kombinera. Sångaren Marc Bolans mjuka röst och brittiska uttal gör dessutom sången så lyssningsvärd att det inte spelade någon roll vad han sjöng om, oavsett.

I was dancing when I was eight
I was dancing when I was eight
Is it strange to dance so late
Is it strange to dance so late

I danced myself into the tomb
I danced myself into the tomb
Is it strange to dance so soon
I danced myself into the tomb

Is it wrong to understand
The fear that dwells inside a man
What’s it like to be a loon
I liken it to a balloon

Det intrumentala partiet som avslutar låten är så stämningsfylld som bara låtar från den tiden kan vara – en resa in i en annan värld som man faller in i för att sedan falla ur ännu snabbare när låten tystnar.

Det är inte helt otippat att bandet i grunden kommer från en mer psykedelisk musikstil som sedan gick över till den mer poppiga glamrocken de blev kända för och dessutom i stor grad grundare av.

Namnet på deras första album, när bandet bestod av två medlemmar och kallade sig Tyrannosaurus Rex, är dock ett väldigt kreativt albumnamn hämtad från de mer psykedeliska venerna; My People Were Fair and Had Sky in Their Hair… But Now They’re Content to Wear Stars

Slå det, det band som kan.

I jukeboxen: ”She won’t” (Lee Hazlewood, Nancy Sinatra, Duane Eddy)

Tre legender i ett oförglömligt samarbete. Sångaren och låtskrivaren Lee Hazlewood med sin karaktäristiskt baritoniska basstämma, Nancy Sinatra med sin vemodigt självsäkra röst och Duane Eddy – denna elgitarrernas melodiska mästare, med musik som för samman de två rösterna till fullständig harmoni en sista gång.

När jag hör den här underbara låten känns det som att jag går ute längs en ensam väg i den amerikanska Nevada-öknen, eller kanske åker, men de där tankarna jag färdas bort ifrån kommer tillbaka och plågar mig, får mig att minnas… och plötsligt faller en tår ner för kinden, som blåser bort av vinden från öknens öppna panoramavy med en lång väg som sträcker sig framför.

Låten är en del av albumet Nancy & Lee 3, som gavs ut så sent som 2004. Tre år senare avled Lee Hazlewood i cancer.

Lee Hazlewood (1929-2007)

I Jukeboxen: ”The Red Telephone” (Love)

Love. Denna fantastiska grupp hade en kortlivad framgångsperiod på andra halvan av 60-talet, men som satt stora musikaliska avtryck därefter.

Framför allt är albumet Forever Changes (1967) allmänt betraktat som ett bortglömt mästerverk och låten ”The Red Telephone” är bara en av många minst lika bra låtar från denna klassiker.

Jag upptäckte Love för första gången i och med sången ”Seven and Seven is” från albumet Da Capo, samma år. En rivig, speciell låt som jag genast inhandlade vinylsingeln av och efter lite snabb inläsning på gruppen förstod jag att Forever Changes var ett album att rikta öronen på om och om igen.

Slutet av 60-talet var verkligen musikens förlovade tid då musiken verkligen kändes och att gräva fram olyssnade låtskatter från denna tid är något av det vackraste vi kan ägna våra liv åt.

Det psykedeliska soundet från ”The Red Telephone” och hela albumet Forever Changes återupplivar vid varje lyssning den drömska tillvaro som ungdomarnas hippierevolution blivit en bild av. Lantliga USA-miljöer, Woodstock-festivalen, Easy Rider, sorglösa ungdomar i en sårbar ungdom.

Loves sound påminner bland annat om Led Zeppelin och The Doors, till vissa stora delar. Den sistnämnda gruppen hade dessutom Love som uttalad förebild för deras egen musik. Endast Gud vet vad Love hade kunnat uträtta om bara frontmannen Arthur Lee inte hade tappat förståndet av drogerna han tog och sparkade resten av uppsättningen efter framgångarna med Forever Changes.

I filmsammanhang dyker låten upp i Ang Lees passande pärla Taking Woodstock, från 2009. Får du mersmak av tidsåldern låten är hämtad ifrån, eller Woodstockfestivalen i sig, så se den filmen! Den förtjänar mycket mer respekt än vad den fick och är en personlig favorit hos mig.

Framför allt ska du dock lyssna på gruppen Love och drömma dig bort till en tid som nog är verkligare i fantasin än vad den var i verkliga livet, men som jag och många med mig likt förbannat skulle kunna offra en hand för att få uppleva.

I Jukeboxen: ”Halah” (Mazzy Star)

Mazzy Star är en minst sagt fantastisk amerikansk duo från 90-talets begynnelse men med tidlös, varmljummen musik som hypnotiserar och stannar tiden i ett drömskt tillstånd jag mycket sällan är med om. Hope Sandovals röst bär på något sårat, sorgset som gifter sig väl med hennes oskuldsfulla utseende och David Robacks gitarrmusik talar och ekar i röken som den enda bädd hon någonsin känt sig trygg i.

Tillsammans har de gjort tre album med en enhetlig, röd tråd av enkelhet, men där varje spår trollbinder på olika sätt och ett perfekt exempel på att en och samma känsla egentligen kan vara massor av känslor.

En gammal cabriolet som glider genom öknen, en brännande sol, sorgen efter att ha upplevt kärleken och förlorat tron på den, barnet som tvingades bli vuxen, slutet på livet i ung ålder, saknad. Nostalgi som förorat sin oskuld.

Ett underskattat band som förtjänar fler ensamma lyssnare. I vår och sommar gör de bland annat comeback på Coachella och Way Out West.