I backspegeln #4: Den utländska musiken 2012 i backspegeln

Jag eftersläntrar in med ett nytt ”I backspegeln” i sista stund (kommer ett på söndag också tänkte jag), genom att återigen tänka större när år 2012 just har lämnat oss alla och man står i valet och kvalet att antingen se bakåt eller se framåt.

Jag har insett att jag lyssnat igenom ett antal riktigt bra musikalbum förra året och även om det inte var ett lika starkt musikår som 2011 så vill jag ändå plocka fram några favoriter. Därför topplistar jag de bästa musikalbumen jag hört av utländska artister (det kommer också en med svenska album så småningom).

Jag inser också samtidigt som jag gör listan att jag har väldigt många bra skivor kvar att höra från 2012, men här är mina utländska favoriter än så länge…

 

Musikalbum från utländska artister – Top 6 anno 2012:

6. Kill For Love (Chromatics)

Chromatics är en electro-grupp bestående av Ruth Radelet (sång/synthesizer), Adam Miller (gitarr/vocoder), Nat Walker (trummor/synthesizer), och Johnny Jewel (producent, multi-instrumentalist). De spelar en slags flerinstrumentrotad italo-disco/synth-pop/post-punk. De fick ett kommersiellt genombrott när deras låt ”Tick of the Clock” var en del av soundtracket till Nicolas Winding Refns Los Angeles-film Drive (2011).

Gillade du känslan av musiken i den filmen så lär du finna albumet Kill For Love mysigt, för det är väldigt mycket den känslan man får. Neongator, ensamma hotellrum och olycklig kärlek strax intill innelivet på den dunkande nattklubben.

Skivan består av 16 låtar som smälter samman till en rejäl helhet, men som med fördel kan bli ditt eget soundtrack när du tar in vardagen under mörka, ljusa eller varma nätter. Vissa spår är helt intrumentala – fyllda av fjäderlätta takter och elektrifierad gitarr och avlägsna synth-toner. Vissa låtar lyfter ytterligare ett snäpp tack vare Ruth Radelets genomsmörjda falsettröst och ord som ger eko i din själ och lämnar avtryck i ditt huvud.

Bäst är introspåret, den magiska, tydliga men ändå eftertänksamma Neil Young-covern ”Into the Black”. Den får mig att färdas iväg, långt, långt bort och inte återvända hem igen förens skivans hela längd tagit slut…

 

5. Born To Die – The Paradise Edition (Lana Del Rey)

Lana Del Rey har en personlig artisthistoria som en del redan är bekanta vid, men hon slog i vilket fall igenom stort 2012 efter att ha nått en indiepublik på nätet dessförinnan som en alldaglig artisttjej som producerade allt själv. När det sedan gick upp att hon hade en miljonärfarsa, att hennes musik fått gott om hjälp att produceras genom förmögna kontakter och att hon nyligen har skönhetsopererat sig för att få ett nytt utseende så ledsnade en del av hippiepubliken.

Faktum kvarstår dock att allt detta knappast förtar – snarare bygger på, hennes framgångsrika image som den David Lynch-regisserade, förfallna hollywooddrömmen – en modern Marilyn Monroe men där smicker och sötma har bytts ut mot dekadens, pornografi och destruktivt sex med destruktiva douchebags. eller vänta, var inte det Marilyn Monroes liv också??

Lana Del Reys musik låter verkligen filmisk – och då menar jag bokstavligen eftersom det är som att hon lagt på sång över filmiska soundtracks hämtade direkt från Gregg Arakis, Lukas Moodyssons, Gaspar Noés och framför alla andra, David Lynchs filmer. Den poulära skönhetsdrottningen Laura Palmers tragiska öde, eller för den delen alla Lynchs tragiska kvinnoöden, lägger sig som en USA-färgad flagga över Del Reys karaktärer och jag blir verkligen deprimerad över hur uppgiven hon verkar i varenda satans sång.

Men helvete vad effektivt det är för någon som känt samma destruktiva uppgivenhet eller som har psykologiska intressen i allt den ser.

De bästa spåren på originalalbumet är givetvis genombrottssången ”Video Games”, men även ”Born to Die”, till viss del ”Blue Jeans” och läskigt muntra ”National Anthem”. I höstas spädde hon på albumet med The Paradise EP och till originalalbumet tillkom 8 nya låtar. Där är nya hiten ”Ride” en given favorit, givetvis hennes tolkning och den dova Bobby Vinton-covern ”Blue Velvet”, som är pricken över i:et på hennes förkärlek till min favoritregissör, David Lynch.

EP:n har dock även den superfilmiska ”Bel Air” och den allra mest deprimerande destruktivitetspoplåten, ”Gods & Monsters”, där hon verkligen framstår i dager av en tragisk amatörporrskådis som dricker sina sista klunkar alkohol samtidigt som hon låter sig utnyttjas av dem som vågar röra vid hennes föruttnade ego.

In the land of gods and monsters, I was an angel, lookin’ to get fucked hard / Like a groupie incognito posing as a real singer / Life imitates art / You got that medicine I need / Dope, shoot it up straight to the heart please / I don’t really wanna know what’s good for me / God’s dead, I said ‘baby that’s alright with me’.

Egentligen ser jag inte Marilyn Monroe i henne, jag ser en enbart tragisk version av modell/konst-fenomenet Edie Sedgwick (som jag skrivit om tidigare).

En låt som finns i vissa utgåvor är även b-sidan ”Burning Desire”, som jag gillar mer än hälften av albumet och EP:ns övriga utbud. Oavsett vad man känner för Lana Del Rey så har hon verkligen lyckats sätta avtryck och kommit med något nytt i den radioskvalande R’n’B-popvärlden, med råge.

 

4. Jake Bugg (Jake Bugg)

Jake Bugg är det 19-åriga stjärnskottet från London som hämtar inspiration från Englands arbetargator. Vid en första anblick kan man tro att det här är Storbritanniens svar på Justin Bieber, men så fort hans musik ljuder förstår vi att det här är en person som har mer än ett par saker gemensamt med legender som Daniel Johnston och Bob Dylan.

Den där djupt inneboende erfarenheten från en så ung grabb känns inte riktigt, riktig lika geniun som när jag första gången hörde Another Side of Bob Dylan, eller när jag lärde känna underbarnet Daniel Johnston och hur han spelade in sånger på löpande kassettband i sin källare, men trots det är Jake Buggs strävan näst intill lika bra.

Fantastiska sånger radas upp på löpande band och att höra sådana här 60-tals Bob Dylan/Simon & Garfunkel-toner av en yngling på 2000-talet är allt igenom ljuvligt! Bäst i nuläget är nog ”Country Song”.

 

3. Tempest (Bob Dylan)

2012 firade Bob Dylan 50 år som artist och släppte dessutom sitt första album på tre år, vid namn ”Tempest”. Många var dem som drog avskedsparalleller med Shakespeares sista pjäs ”The Tempest”, men Bob Dylan har dementerat att hans intention skulle vara att avsluta karriären med sitt senaste album.

Tempest är dock ett fylligt album som har mycket influenser från hela hans karriär, snarare än att nischa sig till ett sound. Musikaliskt låter det fantastiskt och textmässigt är Dylan verkligen på lekhumör, med tre låtar på dryga 7 minuter, vackra ”Tin Angel” på 9 minuter och det maffiga 14-minuterseposet ”Titanic”, där han berättar en väldigt munter och romantisk skildring av Titanics undergång.

Magiken finns verkligen där nu, mer än på näst senaste albumet och han präglar näst intill alltid sina sånger med den där tyngden som säger mer än vad som går att ta in, men som kan lämna avtryck precis varenda gång hans alltid föränderliga röst formar ord.

Han ger många, skilda låtguldkorn med musikhistoriens mest erfarna sångstämma någonsin och bäst tycker jag att den allra kortaste, hjuvliga vaggvisan ”Soon After Midnight” är! Sista låten ”Roll On John” är för övrigt en inte så kryptisk hyllning till bortgågne kollegan John Lennon, vilket bland annat går att märka på Dylans rika lek med Lennons sångtexter i sin egen text.

 

2. Visions (Grimes)

Kanadensiska electro-industriella drömpop/dark wave-independentexperimentkvinnan Grimes upptäckte jag i och med hennes halva på dubbelartist-EP:n Darkbloom.

Hennes sång ”Vanessa” satte extremt djupa avtryck hos mig och jag fick en ”konst-crush” på henne alldeles lagom innan hon skulle släppa senaste albumet ”Visions”. Det här albumet har sedan förföljt mig hela 2012 och blivit som en inspiration som talar direkt till mina egna intressen, lika mycket som Grimes blivit en liten gudinna i mitt huvud som uppmuntrar till spontanitet när perfektionismen får överhanden.

Albumet flyter på och jag gillar verkligen hennes indisk-inspirerade toner och när musiken känns långt inne i min kropp så att jag nästan är på väg att somna – sväva iväg, i ett rus. De mer poppiga tonerna får mig dock att hämta andan på ytan emellanåt men jag måste bara dyka ner till djupet på skivan igen och igen.

Och nej, jag tar inte droger. Musik kan framkalla samma saker om man bara lyssnar tillräckligt långt innifrån sina öron, så att den snuddar vid hjärnmassan och ramlar ner i kroppens innandömen.

Grimes musik är dock lika beroendeframkallande som droger och Visions bästa spår är svåra att plocka ur, men de som ramlar ut ur hatten just nu är drömska trumekot ”Genesis”, alienpopdängan ”Oblivion” där den indiska gudinnan med alla dom där armarna verkligen omfamnar mig, framtidshiten ”Eight” som lätt skulle kunna vara sången som leder mig i en fartfylld nattklubb i Blade Runner-utopin.

Sången ”Be a Body” som för iväg mig till klarsynhet mitt i all röken, ”Vowels = Space and Time” som får sängar att sväva iväg mot det där djupblåa i himlen och mot stjärnorna, och slutligen den hypnotiska (som om inte de andra spåren var det?) tynglöshetsklubbfarkosten ”Nightmusic” och den är precis som den låter, med en älvlik Grimessång som får fnatt och talar i mystiska tungor så att jag blir alldeles snurrig och fulländat nöjd, redan innan skivan tagit slut…

 

1. Channel ORANGE (Frank Ocean)

Frank Ocean var för mig mest ett namn under 2012 och jag kopplade det lustigt nog till någon gammal soulveteran från Motown-tiden. När jag sedan, en kväll för bara någon vecka sedan, upptäckte vem han var genom hans musik och debutalbum skapades genast en ny bild av denna 25-åriga R’n’B-talang.

Mitt snötäckta R’n’B-hjärta vaknade till liv igen och jag mindes hur bra den musiken kan låta när den görs med genuin svärta, smärta och ödmjukt självförtroende. Han andas R Kelly och Stevie Wonder, fast på sitt egna, nymodiga sätt. TV-spelsreferenser, kassetter, radio- och TV-kanalszappande binder ihop skivan och hans hemmiljö i Los Angeles gör sig väldigt påtaglig i sättet albumet för sig.

Hans talang för lyssningsvärt textskrivande och total ärlighet har gjort genren lyrisk över hans framfart, så pass att det är svårt att minnas att det här var den första svarta stjärnan inom Hip Hop/R’n’B som gick ut som bisexuell, i somras. Channel ORANGE ska definitivt lyssnas från början till slut! Den innehåller ett flertal riktigt, riktigt bra sånger som jag kan sjunka in i om och om igen utan återvändo.

”Thinkin Bout You” med sin tårdrypande text och ”on the spot”-falsettrefräng och suveräna text (A tornado flew around my room before you came / Excuse the mess it made, it usually doesn’t rain in / Southern California, much like Arizona / My eyes don’t shed tears, but, boy, they bawl). ”Super Rich Kids” med den klassiska, avskalade rytmen och LA-skildringen (Super rich kids with nothin but loose ends/ Super rich kids with nothin but fake friends).

Den djupa, långa och mystiskt vemodiga ”Pyramids”, där Ocean sjunger suggestivt om en flickvän kallad Cleopatra, som jobbar som strippa vid nattklubben The Pyramid samtidigt som hon har ett förhållande, för att sedan efter halva låten byta spår till ett hypnotiskt outro som jag värderar som bäst på hela plattan!

Sången kan också parallellt tolkas som en berättelse om den afrikanska kvinnans resa från ärad, gudalik härskare över Egypten fram till dagens låga status i västvärldens strippklubbar, där hon utnyttjas för pengar och filterar bort kärlek med sex.

”Lost”, som är en rak R’n’B-hit som återigen skildrar Los Angeles helt suveränt. ”Bad Religion” – en ballad om förbjuden kärlek i en tax och något vi definitivt inte hört förut inom genren. Och slutligen den fantastiska ”Forrest Gump”, där han med en sådan otroligt tät text sjunger om en skolförälskelse i en footballpojke kallad Forrest Gump, som lika gärna kan vara en tolkning av karaktären Jenny i filmen, men också ett uppriktigt kärleksbrev till Frank Oceans egna skolförälskelse från när han var 19 år.

Ett helt fantastiskt, originellt album som jag bara måste ha på en sprillans ny, knallorange vinyl så fort jag kan! Det var inget jag kunde gissa för en månad sedan, precis.

Frank Ocean skrev dessutom 2012 års kanske bästa sång till Quentin Tarantinos film Django Unchained, men då sången inte fick plats i filmen släpptes den i skymundan gratis på Frank Oceans Tumblr-kanal. Mer om det i ett kommande inlägg dock, för den förtjänar sin egen uppmärksamhet!

I backspegeln #3: 2012 års största ögonblick och mitt enda nyårslöfte inför 2013

I backspegeln drar över till måndagen för att på 2012 års sista dag ta farväl av året med en årsomfattande backspegel istället för att se tillbaka på endast en enda vecka.

Detta tänkte jag göra genom att kompensera för alla gånger jag tänkt fatta mig kort i text på min blogg, men som alltid slutat med långa nätter av skrivande och alldeles för långa och djupdykande texter och recensioner. Mitt nyårslöfte till 2013 blir att utmana mig själv med att skriva mer kortfattat och koncist, utan att rata det viktigaste jag vill få fram.

Så för att sammanfatta 2012 väldigt kortfattat gör jag det med endast två bilder på årets största ögonblick – som lustigt nog skakade om Sverige på exakt samma dag. Två bilder som jag tar med mig i det så kallade bagaget inför framtiden…

…eftersom en bild säger mer än tusen ord.

I backspegeln #2: Dan före dan, masspykos, filmvåld och disney-stereotyper

En ny söndag har gått mot sitt slut och tekniskt sett är det julafton nu – även på denna blogg, men jag vill ändå dela med mig av några betraktelser från veckan som gått – inom och utom filmsammanhang…

 

Välkommen kära jul och Nic Cage som motvillig familjeman

Imorgon är det julafton och de vanliga traditionerna som städkaos, julpyntande och paketinslagning inpå småtimmarna bekantar sig återigen med mig. En något mer lugnande tradition jag avklarat det senaste dygnet är att se Brett Ratner-regisserade filmen The Family Man (2000), med Nicolas Cage och Téa Leoni i huvudrollerna. Jag kallar den dock helst vid den svenska titeln, ”En Andra Chans”.

Det är en film jag sett dagarna före julafton i säkert tio års tid. Det är ju knappast en av de där kända julfilmklassikerna, men det är något med den filmen som klickar hos mig, med sin It’s A Wonderful Life/En Julsaga-influerade historia om en man som väljer att prioritera sin yrkeskarriär framför sitt livs kärlek.

När han sedan – 13 år senare och som företagsledare för ett Wall Street-imperium springer in i en mystisk man på julafton så skickas han på till en alternativ samtid. Han vaknar upp på juldagen, i en familjevilla utanför stan till det liv han valde bort, men nu har han plötsligt den kvinna han lämnade som fru samt två barn och ett slött jobb på en liten däckfirma i samhället.

Han får lära sig den klassiska läxan om vad som är viktigt i livet – rikedom och ett liv i ensamhet eller ett ”simpelt” medelklassliv men med den kvinna han älskar.

Dels har filmen en alltid underhållande och charmig Nicolas Cage i centrum för handlingen, men den har också en underbar julstämning på det där alldeles lagomaktiga viset, ackompanjerat av ljuvlig Danny Elfman-musik och flera blinkningar till de tidlösa julklassikerna.

Det är också – trots det klassiskt amerikanska jultemat, en film om det amerikanska livet runt julafton som inte romantiserar det amerikanska livet. Detta just eftersom filmens syfte är att skildra en mer realistisk, småtrist och oinspirerande vardag för en amerikansk familj på väg mot 40.

Många är de hollywoodfilmer som använder julen som tema för att förklara hur underbart det är att vara en del av Amerika, men den här tar en annan väg och det är nog mycket det som får mig att återvända till filmen varje jul…

 

GBG Riot ett bevis på människans bristande förstånd i grupp

I veckan ”skakades” Sverige av det så kallade ”GBG Riot”, där skoltjejer startade upplopp mot Göteborg efter att de blivit sexhäcklade på Instagram av en eller flera elever på en skola i staden.

Sex väger uppenbarligen fortfarande tungt i provokationssyfte, i konkurrens med rasism, våldsbrott, krig, judeförföljelsemissförhållanden eller ekonomisk och politisk orättvisa. Säg till gymnasieelever att dom knullar runt och masspykos kommer urarta och övergå i våldsamma kravaller. Omänskligt, eller väldigt, väldigt mänskligt?

Människan må vara ett flockdjur, men människans förstånd sjunker avsevärt när vi följer gruppen och slutar att tänka individuellt. Ett tips till alla som följer – eller överväger att följa, Sverigedemokraterna.

 

Skolskjutningen ger eko på den amerikanska biotablån – till vilken nytta?

I USA har den fruktansvärda skolskjutningen satt stora avtryck – som förutom sex stycken vuxna framför allt resulterade i 20 små barns död och återigen väckt en kritik mot USA:s vapenlagar (något jag tog upp i I backspegeln #1).  President Barack Obama lovade de anhöriga att göra allt han kan för att förhindra att liknande dåd inträffar igen.

Det logiska borde då vara att förbjuda vanliga, civila medborgare i USA från att äga vapen och i minst fall förbjuda automatvapen, för vad fyller de för bättre funktion än att meja ner en stor mängd offer? Obama knöt dock näven väldigt försiktigt och i sin ”kamp” kunde han sträcka sig till att förbjuda vissa former av automatvapen – de andra vapnen kan vara bra att ha om det blir riktigt knivigt i det amerikanska hemmet (antar jag då att regeringen resonerar).

Istället riktas den amerikanska kritikerkåren blickarna mot filmvåldet – detta ”djävulens påfund”, och funderar om inte det kan vara anledningen till att så många dör av vapen runt om i staterna. Filmbolagen vill då visa sin respekt (läs; filmbolagen vill inte att biljettförsäljningen ska påverkas av filmvåldsdebatten) genom att flytta biopremiärer av potentiellt våldsamma filmer.

Quentin Tarantinos galapremiär av westernrullen Django Unchained på Juldagen ställs därför in. Det var helt enkelt ”too soon” för den. Filmen Parental Guidance flyttade däremot fram sin premiär från i onsdags till Juldagen – samma dag som Django Unchained skulle ha visats. Även Jack Reacher flyttade fram sin premiär. Den enda logiken med detta är att filmer påverkas av våld mer än vad filmer påverkar till våldsamheter.

När ska USA börja tänka logiskt istället för att handla efter pengapungen? Det är människor med vapen i händerna som dödar, inte filmerna som glorifierar dessa vapen, eller filmerna som visar brutaliteten av våldet. Men visst, om vapenindustrin är ett av USA:s största inkomstkällor är det väl logiskt att istället skylla på deras filmer, som väl endast inbringar deras ammunitionsbudget på sin höjd.

Det bör ju vara så, när ”vissa automatvapen” är ofarligare än hollywoods filmer.

 

Disney censurerar Kalle Anka ännu en gång

För ett femtontal år sedan fördes det en debatt om hur film- och tv-våld fick barn att begå våldshandlingar i tidig ålder. Disney censurerade då scenen i det traditionsenliga Kalle Anka och hans vänner önskar god jul, där den tjattrande aracuan hänger sig i en snara och hotar att skjuta sig själv med en pistol, samt en scen där Kalle Anka skjuter med maskingevär. Ifall det har påverkat till en minskning av våld bland barn är högst osäkert, men det var därför Disney tog beslutet att ta bort scenerna.

I år har Disney även censurerat tomteverkstadens leksaksutbud på den charmiga nigressdockan som får ett ”OK” i baken, den blonda dockan som säger ”mamma” och en judisk mansfigur som dansar lite käckt. Anledningen är att de visar stereotypa bilder av olika folkgrupper och att Disney ville anpassa sig till 2000-talet. De har därmed plockat bort mina favoritleksaker – och sekvenser, från ”Tomteverkstaden” och jag sörjer en aning.

Jag tycker att främlingsfientlighetsdebatten tappar fokus och blir alldeles för felriktad när majoritetskulturen (i det här fallet de ansvariga på Disney) ska agera för ett jämlikhetstänk. Jag blir inte mer rasistisk för att jag ser dessa karaktärer på julafton, för de ger inte mig någon negativ inställning till svarta, judar eller blondiner. Det är andra, djupare problem som ligger till grund för att folk får den bilden.

Precis som att jag heller inte tycker att den ”blackface”-liknande karaktären i barnboken/barnfilmen Liten Skär Och Alla Små Brokiga ger en dålig bild av svarta för att hon är en bra, föredömlig karaktär men har just ett ”blackface”-utseende. Att svarta, judar och blondiner sedan kan ta illa upp av det här (vilket är en lika stor anledning till att de tas bort) går absolut inte att utesluta, men ska vi börja utesluta alla stereotyper ur samhället så står vi inför en betydligt större rensning än den som den verkliga rasismen riskerar att åstadkomma.

För hur många sterotyper finns det inte i populärkulturen som trots sitt ”oeftertänksamma” yttre, trots det har lärt oss mycket bra snarare än att förvandlat oss till främlingsfientliga? Pocahontas, Pippi, Musse Pigg, Tarzan, Mowgli – listan kan göras lång. Den stora risken med sådana här aktioner är istället att det får motsatt effekt och gör de mer främlingsfientliga ännu mer missnöjda över den många gånger klumpigt skötta mångkulturanpassningen.

Även de mångkulturtoleranta måste släppa på rädslan och rikta sitt konstruktiva engagemang på allvarligare problem än Kalle Anka, Tintin och barnböcker.

Och till alla ”jag-är-inte-rasist-men”-sverigedemokrater”; Snälla, kan ni sluta referera till sidor som Fria tider och Avpixlat för att styrka era åsikter och börja använda lite kontruktivt tänkande när ni ”finslipar” era argument?

Premiär: I backspegeln #1

Jag har saknat ett upplägg på min blogg där jag kan skriva lite mer fritt kring vad som berört och intresserat mig under vardagarna – saker som är svåra att göra till specifika inlägg men som jag känner för att skriva om.

Fiffi – på den suveräna, hyperaktiva filmbloggen Fiffis Filmtajm, har kört med ett jättebra koncept för det ändamålet. Något hon döpt till ”Fredagsfemman”, där hon listar aktuella saker hon känner för att raljera kring kortfattat och det här gör hon varje fredag. Den minoritet som fortfarande inte läser hennes fredagsfemmor bör göra det för dom är alltid underhållande och läsvärda i alla sin enkelhet.

Jag hoppas inte jag trampar på dina tår nu Fiffi (eller någon annans tår som kör en liknande grej på sin blogg), men konceptet är så pass bra att jag tänker härma dig för att stilla mina behov att uttrycka mig om aktuella ting i min vardag och för att bjuda på något som är frekvent och hyfsat kortfattat på min blogg framöver – tre saker som jag sällan uppfyller vanligtvis!

Jag har bestämt mig för att kalla listan för det lagom klassiska namnet ”I backspegeln”, för att dra en parallell till min ”Kommande filmprojekt”-följetong ”I spåkulan”. Det får heta så till en början i alla fall.

Så här får ni nu min första I backspegeln-lista och jag kommer fortsätta publicera den varje söndag – sista dagen i veckan, framöver…

 

Gnällande bland filmpublik/filmbloggare/filmpodcastare

Jessica på filmbloggen The Velvet Café lyfte för drygt en vecka sedan fram ett inlägg där hon kritiserade filmpubliken för att mer och mer leta fel och uttrycka sig alltför negativt om filmerna som kommer, istället för att uttrycka det som gör filmerna bra.

Jag håller helt med i hennes resonemang, för är det något som växt fram mer och mer i blogg- och podcastvärlden så är det ett fokus på att diskutera det dåliga i aktuella filmer.

Alla verkar vilja krama sig in i den gemenskap som består av dom som aldrig blir nöjda och som alltid påstår att de går in i biosalongen med jättehöga förväntningar och som kommer ut med byxorna nerdragna. För att inte tala om dem som redan ”gett upp hoppet” men ändå fortsätter se filmer som de uppenbarligen inte tycker om.

Skärpning till alla er som känner igen er, som känner att ni lägger ner mer än hälften av er kritik på missnöje över filmen ni skriver/talar om, trots att filmen inte är botten.

 

Nick Cave & The Bad Seeds laddar om med ny ammunition

Nick Cave och hans grupp The Bad Seeds är på gång igen efter fem års uppehåll sedan förra skivan. I februari 2013 släpper bandet albumet Push The Sky Away och det talas om ett album som inte liknar något album de gjort tidigare.

De har redan släppt den första singeln denna månad – ”We No Who U R” (lyssna på den här!) och den har en märklig atmosfär och en text som andas något slags tvetydigt hopp och omen – saker som Nick Cave är expert på att få fram i musiken.

Jag har lyssnat på den de senaste dagarna och jag har förbokat albumet i en slags presentutgåva med en massa kul extramaterial, så jag ser fram emot 2013 lite mer nu!

 

Influensa hela veckan

I precis en vecka har jag nu gått förkyld och sjuk med feber mer eller mindre varenda dag. När jag försöker tänka blir jag för trött och att koncentrera mig tillräckligt för att kunna se en film var inledningsvis inte att tänka på. Nu hoppas jag att det dröjer några år innan jag är lika sjuk igen, men samtidigt är jag väldigt glad över att det inte inträffade runt jul och mellandagarna. Phuh…

 

Rättsskandaler som filmatiseras upptar mitt liv för tillfället

Jag fortsätter göda filmen Call Girl genom att läsa vidare om verklighetens politiska sexköparskandal som den bygger på, med ministrar som köper sex av minderåriga prostituerade på Stockholms gator. Jag fortbildar mig om detta med hjälp av bland annat boken Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen.Det har ni kunnat läsa mer om i tidigare inlägg.

Sedan kommer nyheten att svenska Alicia Wikander är klar för en roll i en kommande filmatisering om Julian Assange, kring händelserna då hans Wikileaks uppmärksammas för att ha läckt topphemlig information om USA:s regeringsaktiviteter och hur han själv sedan misstänks för våldtäkt i Sverige och håller sig undan. Politiska skandaler, komplotter och ännu mer skandaler avlöser varandra och jag får anledning att läsa mer om saken.

Sedan ser jag de sista Johan Falk-filmerna och fortsätter med att läsa om den verkliga polisskandalen som filmerna bygger på, där svensk polis anställt massor med infiltratörer och informatörer som ska bli ett med svenska maffiagäng för att sedan – som i bland annat Peter Rätz fall, bli röjda sina identiteter och inte få något skydd av polisen när de tvingas fly landet och leva anonymt i okänt land med sina familjer tills någon kriminell organisation till slut hittar dem. Detta går bland annat att läsa om i Dick Sundevalls bok Peter Rätz: Nio År Som Undercoveragent.

Sedan avslöjas det att min favoritskådis David Dencik ska spela Thomas Quick i en kommande dramasatsning som ska bygga på avlidne journalisten Hannes Råstams avslöjande bok – Fallet Thomas Quick: Att Skapa En Seriemördare, som handlar om Quicks knappt 40 morderkännanden, mordutredningarna som blev en masspykos och den största och pinsammaste rättsskandal som Sverige upplevt. Nu sitter jag och läser för fullt i den boken.

Rättsskandaler staplas på hög i mitt film- och läshuvud just nu och det är lika skrämmande som det är underhållande!

 

Skolskjutningen orsakar vapenprotester bland hollywoodstjärnor

Ännu en fruktansvärd skolmassaker har inträffat och ännu en gång sker det i USA.

Denna är kanske den värsta sortens skolskjutning jag hört talas om dessutom, då gärningsmannen tyckte det var helt rimligt att skjuta ner så många små, små lågstadiebarn han kunde. Det var små personer som inte kunde stoppat honom hur mycket de än skulle velat, men ändå var de givna dödsmål för hans vapen, i hans huvud.

Hollywoodstjärnor i USA (Susan Sarandon, Ben Stiller m.fl.)  har uttryckt nya protester mot USA:s bristande vapenlagar i och med denna skolskjutning. Att USA:s regering så länge har känt det rimligt att låta alla äga tunga vapen hemma enbart för att skydda sig mot hot utifrån är skrattretande dåligt.

Tidigare under året gick Brad Pitt ut och sade att han stöttade USA:s vapenlagar eftersom han inte kände sig säker i sitt hem utan ett vapen till hands. All heder åt dig Brad Pitt, men du fattar inte att det är därför du känner dig osäker utan vapen?

Hade du och ditt land varit lika obeväpnad som svenska medborgare så hade du inte löpt större risk att dödas i ditt eget hem, men eftersom alla i USA ska ha en revolver under huvudkudden så är det väl givet att man är lite mer försiktig innan man lämnar in den till pantbanken?

En enkel lag skulle göra det så mycket enklare för Pitt och hans medborgare att sluta känna rädsla, precis som de säkert skulle kunna spola deras kärnvapen om en trollkarl rent hypotetiskt trollade bort alla andra länders kärnvapengömmor. Anledningen till att de finns kvar är ju för att… de finns kvar.

Svin göder svin. Paranoia och rädsla frammanar våld, inte försiktighet.