Kategoriarkiv: Halloween 2015

Braindead (1992)

Halloween-banner-2015

Braindead posterGenre: Splatterkomedi, Skräck, Komedi, Svart komedi, Äventyr
Produktionsland: Nya Zeeland
Alternativ titel: Dead Alive (USA)
Manus: Peter Jackson, Stephen Sinclair, Fran Walsh
Regi: Peter Jackson
Längd: 104 min | 85 min (R-rated) | 97 min (unrated) | 80 min (FSK 16) | 92 min (1992) (1993) (cut) | 85 min (heavily cut) | 99 min (DVD edition)
Skådespelare: Timothy Balme, Diana Penalver, Elizabeth Moody, Ian Watkin, Brenda Kendall, Stuart Devenie, Jed Brophy, Stephen Papps, Murray Keane, Glenis Levestam, Lewis Rowe, Elizabeth Mulfaxe, Harry Sinclair

Publiken skrattar och spyr!

En ung mans mor blir biten av en ”rat monkey”. Hon blir sjuk och dör, men återvänder för att döda och äta hundar, sköterskor, vänner och grannar.

Förord: Jag recenserade ursprungligen denna för min lista över dom bästa filmerna från 1992, men eftersom jag på sikt utformar listupplägget med originalrecensionerna fristående från listan, publicerar jag därför denna och övriga 1992-recensioner som separata pjäser i efterhand – med eventuella tillägg.

Dead Alive Braindead

Peter Jacksons splattersprutande, rekordslafsiga kultrulle såg dagens ljus år 1992, nästan ett decennium innan han skulle få ett nytt, vitt skilt genombrott med Sagan om Ringen-filmerna.

”They’re not dead exactly, they’re just… sort of rotting.”

Jag har aldrig varit kåt i effektfilmer, men jag får verkligen lyfta på hatten åt den passion och ambitionsnivå Jackson måste ha haft för att ro denna massaker i land. I princip varje bildruta bjuder på lemmar som flyger, levande och döda människor i panik och skådespeleri som känns som en ren hyllning till Sam Raimis och Bruce Campbells ”crazy train”-prestationer i dom gamla Evil Dead-filmerna. Jackson inleder filmen med att uppenbart hylla Steven Spielbergs och George Lucas äventyr med Indiana Jones för övrigt.

Braindead

Jag trodde faktiskt att budgeten för denna film var av rejält låga lågbdugetmått, då jag fått för mig dig från förr, men med tanke på alla gedigna, praktiska effekter samt vissa inspelningsplatser förstår jag om den kostat en del. Att det var så mycket som 3 miljoner omräknat till amerikanska dollar förväntade jag mig dock inte. Idag är det närmare 25 miljoner kr och på den tiden var det förstås värt ännu mer.

”She’s history! I know what to do, I’ve read the comics! Total… bodily… dismemberment!”

Nog för att det med senaste decenniernas mått mätt är en vanlig totalkostnad för en indiefilm på lågbudgetnivå, men det är inte lite pengar. En större svensk dramafilm kostar väl ungefär lika mycket och en dyrare svensk lågbudgetfilm är inte ens hälften så kostsam. Men svenska filmer innehåller i regel inte heller så här mycket slafs.

Huvudrollen här är inte lika inspirerande som Bruce Campbell när det kommer till slapsticktalang, vilket gör att jag tvångsmässigt placerar Braindead i skuggan av föregångare, men all heder åt Jackson för att han kör ända in i kaklet med slafs, överspel, kameradragningar och allmän galenskap! Det är en riktigt underhållande resa i teknisk, köttig finess.

3 – Manus
– Skådespelare
– Stämning
– Foto
– Musik
———-
13 – Totalt

SYD-Betyg-06

I spåkulan: Cabin Fever (2016)

Halloween-banner-2015

Efter att ha sett trailern för den färska remaken av skräckfilmen Cabin Fever (2002) bekräftas allas skepticism om att remaken är totalt onödig.

Eli Roth (Hostel 1 & 2, Green Inferno, Knock Knock – läs min recension av Hostel 2 här) som stod för originalet sade sig gå igång på vad manusförfattare Randy Pearlstein och regissör Travis Z ville göra med en remake av hans film och godkände därför deras idé, men resultatet verkar såklart ha handlat om att tjäna lättförtjänta pengar på en lättgenomförd filmproduktion med gratisskjuts på den etablerade ”franchisen”, om det går att kalla Cabin Fever det.

Trailern bevisar att filmen är en scen-för-scen-remake så när som på ytliga förändringar hos en och annan karaktär. Bland annat är polisen Winston här en tjej istället för kille – kreativt. Dom är till och med klädda som att den var inspelad i början av 2000-talet. Är det alltså till och med en periodfilm för att undvika mobiltillgänglighetsproblemet skräckfilmer som utspelas i ”modern tid” får utstå? Så här sammanfattas förändringarna genom Wikipedia, baserat på en artikel från Entertainment Weekly;

The film is unique in that it uses the same script as Roth’s original, although director Zariwny trimmed the page count from 134 to only 92. Zariwny also discussed and incorporated aspects that Roth wanted to include in the original but wasn’t able to. One notable change is that Deputy Winston, a male in the first film, is now played by a female. Zariwny claimed he made this choice because ”There was no way for me to emulate Giuseppe’s performance.”

Cabin Fever 2016

Trailern känns ju precis som originalet och ger mig ganska uteslutande nostalgiska känslor inför filmen från 2002 och marginellt mer sugen att se den filmen. Originalet är enligt mig en – för sin genre, ganska så bra film med sina kvaliteter och även om den inte charmade mig alls när jag först såg den, har den vuxit dom cirka tre gångerna jag därefter sett om den till att bli en liten favorit. Nej, jag skojar inte. Det är en rätt stämningsfylld film med vissa, absurda höjdpunkter. Uppföljaren Cabin Fever 2: Spring Fever (2009) däremot, där har vi ett absurt mästerverk.

Samtidigt; Jag blir faktiskt lite full i skratt över att remaken är så karbonkopierad att jag har en paradoxalt positiv känsla över den. Det taskigt småslantkåta i att Roth höjer upp detta remakeprojekt som något engagerande och att det visar sig vara samma film igen gör att det känns som ett absurt skämt.

Klart jag inte vill missa det. Klart jag kommer se den. Men jag kommer inte betala för att göra det.

Rocky Horror Music: From Her to Eternity (Nick Cave and the Bad Seeds)

Halloween-banner-2015
nick-cave-and-the-bad-seeds_81-e1362538149842-1440x564_c

En stor del av oktober för mig är att lyssna på stämningshöjande temamusik. En av låtarna jag lyssnar på och som jag vill belysa i text är titelspåret från Nick Cave and the Bad Seeds första platta, From Her to Eternity (1984).

Det är en manisk låt som bankar fram Bad Seeds mest galna ögonblick, tydligt influerat av Nick Caves tidigare band The Birthday Party, som Bad Seeds blev en evolvering av. Rent stämningsmässigt får jag tydliga vibbar av skräckmästaren Edgar Allan Poes berättarkonst, när Cave berättar om en flicka som bor i rum 29, rakt ovanför hans eget. Hur han fantiserar kring vad hon gör där uppe. Hur han hör ljuden av hennes steg. Hur hon gråter om nätterna och hur han fångar hennes tårar i hans mun. Det är ett av Nick Caves mästerverk både poetiskt och rent musikaliskt kreativt.

c23a1ed31f1e825e1f02a2506b1af282

Stycket tar mer formen av karaktärer, sceneri och manin som uppstår mellan rummen. Det är större pjäspoesi än vad dom flesta pjäser har i sig självt. Och ljudbilden ger känslan av ett förkylt öra som pulserar knastrigt. Som med så många andra av Bad Seeds låtar ser jag den visuella dramatiken så tydligt framför mig – som en film, och samtidigt vet jag att inget visuellt kan klå bilderna som enkommer från själva musiken. Perfekt poesi.

This desire to possess her is a wound
and its naggin at me like a shrew
but, Ah know, that to possess her
Is, therefore, not to desire her.
O o o then ya know, that lil girl would just have to go!
Go! Go-o-o! From her to eternity!

Av någon dum anledning var jag inte mogen nog att ha med detta spår i min avstannade Nick Cave and the Bad Seeds-special jag gjorde för några år sedan. Dom två delar jag hittills gjort av den kan du hitta här, där jag går igenom favoritlåtar av Bad Seeds, från första skivan och framåt …

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS 1984-1986 (I JUKEBOXEN: HALLOWEEN-SPECIAL)

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS 1986 (I JUKEBOXEN: HALLOWEEN-SPECIAL)

Poster Art: Cujo (1983)

Halloween-banner-2015

Jag måste påstå att denna poster från Ghana är … något missvisande mot filmen den försöker sälja. Den ömsom underskattade, ömsom överskattade (?) filmen Cujo (1983) – baserad på Stephen Kings roman med samma namn, handlar om en snäll sankt bernardshund som får rabies och terroriserar en rad människor som kommer i hans väg.

cujo-the-killer1

Hunden på postern är för det första någon annan märkvärdig hundras och bortsett från att den av någon anledning gråter lite blod så ser den rätt så fredlig och snäll ut, för att sälja en skräckfilm. Mamman till pojken ser inte heller särskilt mycket ut som den unga, amerikanska morsan i filmen. Det där är mer en tysk häxa och hennes son verkar nästan mer bekymrad över att hon står och tar på hans rygg än vad han är bekymrad för själva antagonisthunden.

”The Killer Dog”. Jaja, konst är det ju i vilket fall då den överglänser förlagan med råge.

The Blood on Satan’s Claw (1971)

Halloween-banner-2015

the-blood-on-satans-claw-cannon-posterGenre: Skräck, Drama, Folksagoskräck, Ockult saga
Svensk titel: Satans skinn
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Robert Wynne-Simmons, Piers Haggard
Regi: Piers Haggard
Längd: 101 min
Skådespelare: Patrick Wymark, Linda Hayden, Barry Andrews, Avice Landone, Simon Williams, Tamara Ustinov, Wendy Padbury

”Doctor, witchcraft is dead and discredited. Are you bent on reviving forgotten horrors?”

I en liten by i 1700-talets England hittar en man ett lik från en oidentifierbar människoliknande varelse. Snart blir en blivande brud galen och byns unga börjar se djävulstecken. 

skull

Jag älskar verkligen berättarkänslan som återfinns i folksagornas värld. Tillsammans med dom mytologiska berättelserna – som faktiskt också i högsta grad är folksagor, ger folksagan en avskalad framåtrörelse och en kittlande känsla av att allt kan hända, utan några tankar på realism eller inte. På det öppnas ofta en helt annan tid – en helt annan värld, som plats för sagan och just det avskalade tror jag gör oerhört mycket för fantasin. Jag får fylla i mellanrummen själv och bilda min egen förankring till världen.

Detta är ju i stora drag den största fördelen med all form av ordberättande då du får använda desto mer av din fantasi, men till skillnad från en 500-sidors romanskildring av en folksaga så kan den avskalade, korta folksagan lämna ännu mer till mitt eget huvud och ändå berätta ett lika stort eller långt skeende! Behållningen i en historia ligger för mig ofta i skelettet för det andra fyller jag med passion i själv, sakta och tålmodigt.

Blood on Satan's Claw 1

Inte så konstigt med den reflektionen i bakgrunden att jag som fantast av såpoperan Rederiet som knapp lågstadieelev fördrev all min internettid på att passionerat läsa dom utskrivna resuméerna av alla episoder jag missat bakåt i tiden och kände att ”det här borde SVT bunta ihop till en effektiv bok för det är ju nog så intressant som själva TV-serien”.

Folksagor och mytologi har i var fall följt med mig sedan så långt jag kan minnas – allt från bilderboksamlingen med bröderna Grimms sagosamling jag läste när jag sov över hos mormor och morfar som liten, till folksagor min morfar berättade dom senaste åren innan han dog, som jag sedan skrivit ner i dokument med ambitioner om att göra till atmosfärisk periodkortfilm om en svunnen tid i närmiljöer.

xhX6auoAVelAcwBsbUNJtJQATii

Där någonstans är jag, när jag nu får händerna på ”Satans Skinn”, eller The Blood on Satan’s Claw.  En brittisk film jag blev nyfiken på inte minst då filmbloggen Trash Is King! hyllade den med orden ”en av de allra bästa brittiska yttringarna i skräckgenren någonsin”.

Det som gör att jag faller så oerhört för den här filmen är förstås en kombo av flera bra element sammanförda, men just det att den utspelas under folksagotider och dessutom är som uppdelad i flera små folksagor sammanvävda i en större historia är en triumf för mig som åskådare. Varje liten berättelse i berättelsen får just så mycket utrymme den behöver för att behålla sin sagolika inramning.

Blood on Satan's Claw 2

Tydligen har denna iakttagelse av mig en bakgrund i att manusförfattaren till filmen, Robert Wynne-Simmons, egentligen vill berätta tre separata historier som en klassisk antologifilm i Amicus-stil med Satan som gemensam nämnare. Historierna hade han samlat på sig genom livet (den om den blivande bruden bygger på en novell han skrev i college),  men han vidareutvecklade sedan den idén genom att väva samman historierna till en och samma historia.

Ansvariga på filmstudion Tigon British Film Productions ville dessutom att han skulle kika lite extra på deras tidigare succéfilm Witchfinder General (1968) med Vincent Price, för att ta inspiration från den och tidsperioden den skildrade. Det var även dom som förde in filmens final då dom inte tyckte att Wynne-Simmons slut i första manusutkastet var tillräckligt tydligt och slutgiltigt.

Blood on Satan's Claw 4

Även om oerhört mycket av filmens styrka ligger i Wynne-Simmons manushantverk, tillvaratar regissör Piers Haggard (TV-specialiserad multigenreregissör med bland annat miniserien Quatermass från 1979 och assistent åt Michelangelo Antonioni som merit) detta på bästa sätt och får den minnesvärda nyckelroll en bra regissör ska ha för att kröna berättelsens potential i slutresultatet. Han skapar en förtrollande känsla och försätter filmen näst intill uteslutande i naturliga, engelska lantmiljöer med naturligt ljus och en vilja att fota i lätt grodperspektiv för att ge känslan av något som ser upp på världen från leran. Det är gott om smuts och klafs blandat med tidsenliga kläder och med filmens mer nedstämda tempo liknar det nästan mer ett lantligt kostymdrama än en rysare. Naturen är så oerhört ljuvligt skildrad och fotad – bokstavligen sagolikt vacker.

Haggard var även med och ”petade” i manuset för att ta fram karaktärerna en aning och fick även han sitt namn omnämnt på manusrollen, även om han själv krediterar all berättarkvalitet till Robert Wynne-Simmons. En av filmens mest minnesvärda och välgjorda scener är helt och hållet improviserad på plats av Haggard vilket är svårt att tro då den är mycket välkoreograferad och stämningsfull, men tydligen är den alltså inte planerad. Ytterligare beröm för regin där.

1280x720-6_U

Även om filmens skådespel är så där träigt som det alltid blir när replikskiftena är som hämtade från hundratals år tillbaka, lyckas den unga – knappt vuxna, skådespelerskan Linda Hayden (Baby Love, Taste The Blood of Dracula) briljera totalt under hennes scener. Hon har en extremt förförande utstrålning som får både Marilyn Monroe och Charles Manson att verka tråkiga i jämförelse. Det går kalla kårar kring det som sker runt henne samtidigt som jag inte kan vända bort från hennes skönhet och tankarna på att se First Aid Kit eller vilken kvinna som helst i en liknande ockult setup, som närmaste substitut för att stilla abstinensen.

Det är Edie Sedgwick-varning på hennes magnetism och läser du recensionen av nyss nämnda Trash Is King! (nåja, ganska nyss) är jag inte ensam om att ha blivit märkligt förförd. Jag skulle kunna skylla på något så ytligt som ögonbrynen (jag älskar ju markerade, stadiga ögonbryn), men det här har inte med yta att göra. Det börjar med att du ser in i blicken och sedan har hon skapat ett universum i dig.

1414326348_1

Australiensaren Marc Wilkinsons filmmusik är den yttersta komponenten och kronan på verket för min förälskelse av Blood on Satan’s Claw. Den är folkmusikaliskt len samtidigt som den faller in mot mörka, förrädiska lager där östeuropeiska zigenarinstrument får mig att se grön, demonisk rök framför mig och jag älskar det. Musiken här är lika särpräglad, hypnotisk och viktig för filmen som den i Psycho (1960), The Exorcist (1973), Suspiria (1977) och The Shining (1980) och med den jämförelsen får du ett hum om hur jag mycket jag uppskattade Wilkinsons musik. Då jag ogillar jämförelser trots min ovana att dra till med dem så säger jag istället att det är ett nytt favoritsoundtrack till samlingen. Och ser man på – den finns hör och häpna på Spotify eftersom albumet släpptes på skivbolag 2007!

Musikskaparen Paul Giovanni ska tydligen ha fått råd av just Wilkinson när han gjorde musiken till The Wicker Man (1973) och det är en film om någon jag kommer att tänka på när jag ser den här. Det är så fruktansvärt mysigt att vara filmälskare när jag ser filmer av den här typen, som kan framkalla en sådan förtrollande stämning som färgar av sig och gör att jag vill leva mig kvar i filmens ockulta värld. Den strålar rakt igenom mig och jag kan verkligen höra hur den berättas som en saga för att skrämma barn och vuxna i små, svunna (och framtida?) timmerstugor i skogen …

Blood on Satan's Claw 6

Trivia:

  • Regissören Piers Haggard tillkännagav en gång att han behöll en klo från filmens djävulsvarelse som ett minne av filmen.
  • Regissör Piers Haggard om bollandet kring filmtiteln; ”It was initially The Devil’s Touch and then Satan’s Skin. I think Satan’s Skin is the best title. When it was sold to America, this wonderful old showman Sam Arkoff of AIP bought it and they released it as Blood on Satan’s Claw. Tony Tenser then changed the title and I thought that was a bit infra-dig, a bit naff. So I think Satan’s Skin was my favourite.
  • I ett skede var både Peter Cushing och Christopher Lee tillfrågade för rollen som filmens domare, men Cushing behvöde tid med sin sjuka fru och Lee var för dyr vid tillfället. Andra namn som övervägdes var Donald Pleasence och Michael Gough. Patrick Wymark som sedermera fick rollen dog kort efter inspelningen vilket blev en stark avslutning för honom.

4 – Manus
– Skådespelare
5 – Stämning
– Foto
– Musik
———-
21 – Totalt

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2