Trip with the teacher (1975)

Welcome to The Grindhouse-serien av dvd-filmer är ett försök att tjäna pengar på intresset efter Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez ”double feature” Grindhouse (2007) – en hyllning till 60/70-talets gamla grindhousefilmer.

I den här “double feature”-utgåvan med filmer av just denna typ, utlovas tonårsbekymmer, motorcyklar, svängiga disco-scener, dryga moralmammor – och självklart de obligatoriska nakenscenerna och våldet. Dessutom visas trailers för ”coming attractions” mellan filmerna för att få den ultimata grindhouse-upplevelsen. A+ för utformning!

Jag tänkte därför recensera en av dessa utgåvoruppdelat på två recensioner; en för film ”A” (Malibu High) och en för film ”B” (Trip with the Teacher). Det finns flera utgåvor av detta slag som står i min hylla så fler recensioner av denna typ lär komma. Kanske kommer jag även snickra ihop egna ”double feature presentations” framöver då det är ett underbart recept på filmunderhållning i min stil.

---

SCHOOLS IN SESSION!

…two tales of revenge!

Film ”A”: Malibu High (1979)

Film ”B”: Trip with the teacher (1975)

---

Prevues of Coming Attractions:
Virgin Witch
The Babysitter

---

Genre: Exploitation, Teensploitation, Terror, Rysare
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Deadly Field Trip, Kiss the Teacher… Goodbye
Manus: Earl Barton
Regi: Earl Barton
Längd: 91 min
Budget: Cirka 56 000 dollar (USA)
Skådespelare: Brenda Fogarty, Robert Gribbin, Dina Ousley, Zalman King, Robert Porter

How Far Should a Teacher Go to Protect Her Students?

En lärarinna och hennes skolklass med sockersöta tonårstjejer färdas på en klassresa längs de amerikanska landsvägarna, fram tills dess att dom får motorstopp. Som tur är stöter dom på ett motorcykelgäng. De tre hjälpsamma knuttarna bogserar bussen efter sig och för dem till en stuga i ödemarken. Men två av dem har en ondskefull plan i sikte och efter att de gjort sig av med busschauffören och den tredje mc-killen tillfångatar de skolklassen…

Jag gillade faktiskt musiken skapligt i den här filmen, som i övrigt inte hade mycket att komma med. Händelserna känns orealistiska och karaktärerna agerar gång på gång som om våldtäkt och mord är vardagsmat och de påverkas ingenting.

I slutet till exempel (SPOILER om du verkligen inte vill veta…) när saker ordnat upp sig för dem. Lärarinnan omfamnar sina elever i en jättekram och alla är lyckliga i all sina dagar, typ. Dom visar absolut INGA tecken på att dom sekunderna innan varit med om en helt fruktansvärd kidnappningsterror.

Bobbie: Well gang, here we are. Right smack dab in the middle of nowhere. At least a whole day’s walk to the nearest boy.
Julie: If that’s all you can think of, Bobbie, then why did you come on this trip?
Bobbie: My mother insisted. Hey listen – don’t tell me you never think about boys.
Julie: Don’t be absurd, Bobbie, of course I do.
Bobbie: Then you know there is a difference between the boys and the girls!
Pam: Just what are you getting at, Bobbie?
Bobbie: The truth! Just tell it like it is – truth.
Julie: Nothing wrong with that.
Tina: My, my. Sounds like regular group therapy.
Bobbie: Aw, not at all. At least I’m honest about what I do.
Julie: You’re hopeless, Bobbie, absolutely hopeless.
Pam: I think there’s another word for it.
Bobbie: What do you mean?
Pam: Well, if I have to explain it, it wouldn’t be worthwhile.
Bobbie: Come on. We’ve all had it – and loved it.
Pam: Not all, Bobbie. Regardless of how square, how unnatural – how hypocritical – not all of us have had it.
Bobbie: Do you mean to tell me that we actually have a virgin among us?
Pam: There are probably more than you’d care to know about. You see, some of us were raised by parents who stressed the teachings of the Bible.
Bobbie: Please, I can’t take it! Would you get off that crap? Either you like it or you don’t. It was meant to be used, not to just sit on.
Pam: That’s all very understandable if you’re talking about dogs.
Bobbie: Are you calling me a bitch?
Pam: That’s right, you’re just a horny little bitch!

Själva handlingen i filmen låter som om det kunde ha varit en tonårssrysare från 2000-talet i stil med Wrong turn och Hostel, men så allvarligt är det inte.  Trip with the teacher är i alla fall stundtals ganska obehaglig, på grund av att den går ganska långt i övergreppscenerna, men filmen känns lite seg och för lång för att jag ska bli engagerad – och då är den ändå bara en och en halv timme kort. Huvudantagonisten är en fattig variant av Krug i The Last House on the Left (1972 – läs min recension!).

They forced her to commit the ultimate sacrifice!

Det är för lite charm och lite för mycket seriositet för att jag verkligen ska kunna gilla den distanserat, enligt principen ”so bad it’s good”. Det finns tyvärr inga slapstickpoliskonstaplar i stil med just ”Last House…”  eller The Town that Dreaded Sundown (1976 – läs min recension!) för att trycka på dom nödtangenterna.  Trevligt dock med high school-rulle/såpoperaeftertexterna, med foton på vardera skådespelare tillsammans med deras namn. Sånt förgyller.

1 – Manus
1 – Skådespelare
1 – Atmosfär
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
————
9/30 – Totalt

---

(2 av 10 i kultvärde)

---

DVD-utgåvan: Jag gillar verkligen att någon har tagit initiativet och dammat av några hederliga B-filmer från 70-talet och förpackat dem i tjusiga double feature-utgåvor med två filmer ”back-to-back”, till priset av en. Och priset är generöst lågt också. På Amazon kostade dom bara 10-13 dollar per double feature och nu kan du få ett ex ännu billigare.

Kronan på verket med utgåvan är ju ändå inramningen med dom trailers som visas före och mellan filmerna tillsammans med de klassiska ”prevues of coming attractions”– och ”intermission”-texterna med melodisnutt och allt. Det är mer sann bioupplevelse över detta än 95 procent av det som visas på dagens biografer. Det uppmanas till och med om att rensa bioplatserna från popcorn och skräp när man lämnar salongen. Då är jag som filmnörd helsåld.

---

---

The Little Girl Who Lives Down The Lane (1976)

Genre: Drama, Thriller, Mysterium
Produktionsland: Kanada, USA, Frankrike
Svensk titel: Den Lilla Flickan i Huset vid Vägens Slut
Manus: Laird Koenig (baserad på hans roman)
Regi: Nicolas Gessner
Längd: 100 min
Budget: 1 100 000 kanadickdollar
Skådespelare: Martin Sheen, Jodie Foster, Scott Jacoby, Mort Shuman, Alexis Smith

Den unga, intelligenta flickan Rynn lämnas att leva ensam när fadern dör. Hon är fast besluten om att leva själv och klara uppväxten utan någon vuxen. Hon bor ensam i en villa i utkanten av stan och får kämpa med att dölja att hon faktiskt är helt ensam.

She was only a little girl. She lived in a great big house… all alone. Where is her mother? Where is her father? Where are all the people who went to visit her? What is her unspeakable secret? Everyone who knows is dead.

Jodie Foster (The Silence of the Lambs, Panic Room) spelar här 13 år gammal huvudrollen som ensliga skarphuvudet Rynn Jacobs, i kölvattnet efter succéer som Taxi Driver och Bugsy Malone – bägge hade premiärer tidigare samma år och visar vilket kanonår detta var i Jodie Fosters karriär. Jag är ingen expert på Foster och tänkte att hon kanske inte hade gjort så värst mycket mer innan detta – bortsett från en del TV-roller då, men hon hade sedan slutet av 60-talet hunnit med både huvudroller och biroller i ett flertal långfilmer och givetvis massor av TV-produktioner, så tji fick jag.

Här visar hon verkligen talangen som bringat henne alla skådisförfrågningar. Hon är självsäker och avslappnad, med timing i vad som händer i scenerna undertextmässigt men aldrig så det blir överanalyserat, utan med bra balanssinne i agerandet. Sedan spelar hon mot riktigt bra namn också. Martin Sheen (Badlands, Apocalypse Now) glänser i sin intensivt påträngande glidarroll och 19-årige Scott Jacoby (Bad Ronald) är ännu lite bättre, som en ung, smart trollkarl. Han kan verkligen framhäva komplexa känslor med genuint blottande ansiktsuttryck som kontrasterar mot hans säkra attityd.

Dessa tre tillsammans med en mycket trevlig Mort Shuman  i rollen som en polis får verkligen till en teaterkvalitativ dynamik karaktärsmässigt och tack vare fint samarbete i deras ageranden från varsitt håll. Shuman var egentligen flitigt producerande låtskrivare samt filmkompositör och skrev några av Elvis Presleys allra största hits samt mästerverket ”This Magic Moment” som tolkats av många, men han gjorde även några få skådisroller emellanåt.

Lite tråkigt att veteranen i gruppen – 55-åriga Alexis Smith (Night and Day, Any Number Can Play, Dallas) inte är riktigt lika med. Hon är lite väl dramatisk och tydlig i sin karaktärs känslor, men då är jag också väldigt kräsen. Egentligen kanske hennes karaktär passar rätt bra i hennes tolkning, då den förbittrade, stela damen kommer fram. Jag är nog för hård som ser hennes del i filmen som svagare, då det nog mest handlar om karaktärsmässig kontrast. Jag får lite dåligt samvete faktiskt. Med över 60 roller i bagaget och roller mot legender som Cary Grant, Clark Gable, Bing Crosby och Humphrey Bogart går det inte att ifrågasätta hennes erfarenhet, men erfarenheten kommer trots allt från en annan tid och denna film gjordes i det nymodiga, mer neorealistiska 70-talet. Allt landar på ren matchning av olika stilar, snarare än på egentliga brister. Hon är inte dålig, det vill jag ha sagt.

Jodie Foster har i efterhand kallat denna film för hennes minst roliga, då hon sagt att ingen på inspelningen gjorde filmen med glädje. Kanske är det en del av denna disharmoni som gör att jag faktiskt gillar stämningen? Disharmoni kan ju många gånger ge en egen form av känsla vilket filmhistorien visat (Von Trier och Kubrick är några som beprövat detta).

Filmen bär i övrigt på stark 70-talsatmosfär, som sig bör. Väldigt fina glesbygdsmiljöer i fuktigt, höstgrått kustklimat i Kanada. Hela inramningen känns som sagt som skriven för en pjäs med sin starka karaktärsdynamik och förankring i Rynn Jacobs ensamma villa, men filmen bygger i själva verket på en bok. Ett moment i filmen som jag störde mig på då det gjordes väldigt plumpt och billigt – jag behöver inte säga vad, skiljer sig en del i boken då den vågade gå lite längre med karaktärerna.

Detta drar ner betyget lite för mig, samt klavertrampet när filmen i allvarliga scener plötsligt bjuder på tidstypiskt jättegrovbasig 70-talsfunk, som ger mig vibbar av blaxploitation och flamboyanta hallickar när jag nog knappast borde dra dom associationerna. Dock bjuder filmen överlag på fin filmmusik i mer klassiska flöjtmelodier (blandat med stycken av Chopin) som sätter desto bättre karaktär på ett sätt som dagens dramer och thrillers sällan lyckas med.

Allt som allt (hugeda mig vad jag maler på i vad som ska vara korta recensioner); Briljanta Jodie Foster är knappast enda behållningen i den här lilla pärlan, men förvänta dig ingen rysare utan snarare ett lågmält mysdrama med rysarinslag och konsekvent bra spänning. Av någon outgrundlig anledning hade denna premiär i Sverige först, av alla platser i världen. Fråga mig inte varför, men ge mig gärna svaret.

3 – Manus
4 – Skådespelare
3 – Atmosfär
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
————
19/30 – Totalt

La Fille de Dracula / Daughter of Dracula (1972)

Genre: Mysterium, Erotik, Romantik, Skräck, Vampyrfilm
Produktionsland: Frankrike, Portugal
Alternativ titel: Dracula’s Daughter (brittisk och svensk dvd-titel)
Manus: Jesús Franco
Regi: Jesús Franco
Längd: 89 min
Budget: Lågbudget
Skådespelare: Britt Nichols, Anne Libert, Howard Vernon, Daniel White, Jesus Franco, Alberto Dalbés, Conchita Nunez, Lina Romay, Yelena Samarina, Eduarda Pimenta, Carmen Carbonell

En ung kvinna besöker sin farmor på dödsbädden. Innan hon dör berättar hon om familjeförbannelsen: de är alla vampyrer!

Jesús ”Jess” Franco var en av kultskräckfilmens största namn, med över 160 filmer på sitt samvete fram tills hans död för några år sedan. Han gjorde frekvent lesbiska vampyrfilmer, djävulsfilmer, zombiefilmer, kannibalfilmer och slavfilmer – mestadels med ett erotiskt tema och hans rykte är tudelat just på grund av att filmerna lutade åt – och ofta tippade över helt åt, det pornografiska hållet med otaliga ”Rated X”-filmer.

Eller pornografi och pornografi; med dagens porrkultur räknas väl dom flesta porrfilmer (med betonging på ”filmer”) som erotiska filmer. Gårdagens pornografi hade ju – som det brukar tjatas om, en handling och ett berättande. Dagens porr fokuserar på att ge så mycket penetration som möjligt på en tidsgräns som motsvarar ett toalettbesök.

Mest känd är han för kultklassikern Vampyros Lesbos (1971) som gjordes cirka ett år innan denna film. Även den handlar om en kvinnlig vampyr med smak för kvinnligt blod, spelad av tidiga kollaboratören och ikonen Soledad Miranda. Han är också märkt på filmkartan för Mirandas avskedsföreställning Eugénie / Eugénie de Sade (1973) som gjordes strax innan hennes tragiska död i en bilolycka, samt filmer som La Comtesse Noire / Female Vampire (1975) och Greta, Haus ohne Männer / Ilsa, The Wicked Warden (1977).

Jag vet med mig att vilka filmer av Franco jag än radar upp kommer jag missa en och annan som andra anser nämnvärda. Han har trots allt gjort en del…

Vad som är viktigt att komma ihåg är hans talang för stämning, scenografi och det visuella i sina filmer trots sin väldigt höga produktivitet. Zoomtekniken är ett av hans ganska innovativa och – på gott och ont, flitigt använda grepp.

Han började sin karriär som musiker med särskilt intresse för jazz. Kanske förklarar jazzbakgrunden både hans stämningsbyggande, hans zoomhantering och intresse för löst sammanhängande filmer, eller så är det bara ett ganska regelrätt ungdomskapitel innan han hittade ”rätt” i livet. Han enda egentligt röda tråd är väl besattheten vid att exploatera förföriska kvinnokroppar till atmosfärisk perfektion – gärna med lesbisk prägel. Något han delade med franske Jean Rollin, som också var en sucker för atmosfär, no pun intended.

Jag hade kanske en ovanligt bra kväll när jag såg den här erotiska vampyrfilmen av honom för många år sedan, men den har sannerligen en visuell elegans över sig vad gäller foto och… andra saker. Den är lätt att blanda ihop med La nuit des étoiles filantes / A Virgin Among The Living Dead (1973), som också har Britt Nichols i en huvudroll (och som nämnde Jean Rollin adderade några zombiescener till i en alternativ version). ”A Virgin…” ska tydligen vara en personlig favorit hos Franco, så den behöver jag införskaffa snarast.

”Draculas Dotter” stod i min filmhylla en period innan jag såg den i oktober för en handfull år sedan. Minns jag rätt var det fin musik och en väldigt meditativ, tålmodig stämning. Jag minns kanske inte så mycket av handlingen men väl några intensiva scener. Hela den filmiska kameralooken och höstfärgerna får mig på genomgående myshumör. Färger som helt tidsenligt för skiftet 60/70-tal inte endast visar sig i den stämningsfulla naturen, utan även på kläder, inredning och celluloid värme. För att inte tala om det dunkla lugnet.

Nymfomana par i kvinnor är obligatoriskt i en Jess Franco-rulle och när dom dessutom är blodtörstiga vampyrer i ett vackert, gammalt slott i höstmiljö blir det nästan för mycket av det goda till och med för mina lustar. Handlingen är som sagt tunn och finns – som alltid med Franco, mest som en inklämd anledning att få gotta sig i det visuella behaget. Den tar fart mot slutet, men mest för att tiden dessförinnan nyttjats åt tavelskådande, om jag kan kalla det så. Ett mer utåtriktat navelskådande, eller något. Att föra filmer efter visuell elegans snarare än handling.

Med det sagt är denna ockulta gothhandling mer än väl för mig då jag njuter av att se beslöjade vampyrskor glida omkring genom slottsrum, i tålmodigt tempo och till behagliga toner. Ett atmosfärsverk jag rekommenderar, för dig som inte fick pricka av alla vampyrlustar i Twilight-antologin.

2 – Manus
2 – Skådespelare
4 – Atmosfär
3 – Produktionsdesign  (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
————
18/30 – Totalt

Bonusposter: 

The Last House on the Left (1972)

Genre: Rape and Revenge, Terror, Exploitation, Home Invasion, Thriller
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Grim Company, Krug & Company, Night of Vengeance, Sex Crime of the Century
Manus: Wes Craven
Regi: Wes Craven
Längd: 84 min | 64 min (heavily cut) | 91 min (original cut) | 82 min (R-rated)
Skådespelare: David Hess, Lucy Grantham, Sandra Peabody, Marc Sheffler, Jeramie Rain, Fred J Lincoln, Richard Towers, Cynthia Carr, Martin Kove

Mari, 17, is dying. Even for her the worst is yet to come.

Två tonårstjejer är på väg till en rockkonsert men kidnappas av en liten grupp förrymda fångar ledda av mördaren Krug med sadisten Fred i spetsen. De misshandlas, utnyttjas sexuellt, våldtas och mördas brutalt i en skog nära huset där en av tjejerna bor. Fångarnas bil får sedan punktering och de söker skydd från nattregnet, i huset där en av flickornas föräldrar bor. Ovetande tar föräldrarna in de fyra brottslingarna i sitt hus, men det går inte länge förrän de anar att något inte står rätt till…

Jag tog mig friheten att länka samman en recension av denna på 21 dagar inspelade picknickklassikern från två tidigare bloggtexter jag skrivit, vilket ger texten något av en ”Frankensteins monster”-prägel.

Den här ”rape and revenge”-lågbudgetfilmen av slasherkungen Wes Craven (A Nightmare on Elm Street, Scream, The Hills Have Eyes) är en exploitationmässig omtolkning av Ingmar Bergmans medeltidsthriller Jungfrukällan (1961), som i sin tur var Bergmans försök att göra en svensk tolkning av Akira Kurosawas (Rashomon, Yojimbo, Ran) samurajfilmer.

To avoid fainting, keep repeating: ”It’s only a movie, only a movie, only a movie…”.

Filmen är väldigt grov – särskilt för sin tid men även nu, då den handlar om två 17-åriga ”all-american girls” som beger sig ut på ungdomsäventyr och springer på ett pundargäng som förstör dem fysiskt och framför allt psykiskt. Det effektfullt dynamiska pundargänget åker sedan vidare för att hitta någonstans att övernatta och får rum för natten hos en vänlig man och fru, ovetandes om att det är föräldrarna till en av dom våldtagna tjejerna. Du bör vara familjär med dom förutsättningarna vid det här laget och på pappret är den här intrigen fullständigt mästerlig – ja, mästerlig – vilket vi kan tacka gamle Bergman för.

Vad gäller denna films egenhändiga kvaliteter ligger den största behållningen i den olycksbådande atmosfären. Stundtals väldigt, väldigt obehaglig främst tack vare den 60-tals-emo/country/popartade musiken, vilket jag skrivit lite om förr. Jag kan nog inte beskriva känslan mycket bättre idag så jag citerar mig själv från då;

”Vad jag framförallt tagit med mig från filmen är dock musiken och speciellt ledmotivstycket  av David Hess, som har en tung känsla av oskuldsfull förväntan på väg att krossas i en fälla som kommer förändra allt. Refrängen sammanfattar den olustiga känslan mycket poetiskt.

”And the road leads to nowhere…” ”

Sedan några år tillbaka avlidne skaparen av filmen musik, David Hess (House on the Edge of the Park), tillför inte tyngd enkom på det planet utan briljerar dessutom i skådespelarrollen som den vedervärdige, ”manson”-eska pundaren ”Krug”, vilken han främst blivit ihågkommen som. Hess dog kusligt nog senare samma dag som jag publicerade nyss reciterade inlägg, där jag hyllade hans musikaliska bidrag till filmen. Det var inte mitt fel, jag lovar!

Han ärades nyligen vackert av Quentin Tarantino i hans westernkammarspel The Hateful Eight (2015) genom planterandet av det vibrerande vackra musikstycket ”Now You’re All Alone” – i en scen som definitivt förde tankarna till The Last House on the Left och hans karaktär där. Det är här värt att anmärka likheterna Last House (…) har karaktärsdramaturgiskt med Tarantinos egna terrorrulle tillika en av mina favoritfilmer, Death Proof (2007 – läs min hyllning till filmen och maten). Bägge filmer (tillsammans med Hitchcocks hyfsat kända slasherklassiker Psycho och även Rob Zombies Halloween) skiftar berättarfokus på kreativa vis för deras genrer.

Utöver en mästerlig grundintrig, ljuvligt och förrädiskt invaggande filmmusik och en ikonisk skurkkaraktär är detta en film med stora problem som oftast glöms bort under dess oerhörda kultstatus. För att citera mig själv återigen;

”Det är en kluven film enligt mig, med en mycket stark första akt som osar obehag och känslan av att filmens skapare är kapabla att utforska vad som helst som får publiken att rygga bakåt. Andra akten är dock till viss del en märklig, malplacerad buskis som stadigt sänker filmens realism och kvalitet.”

Handlingsutvecklingen presenterar två buskisaktiga alternativt farsefterblivna poliskonstaplar (eller vad sjutton dom ska föreställa) långt under Kling och Klangs nivå, som med sin slapstick och tjofadderittanhumor förstör mycket av den obehagliga stämningen för mig, i utbyte mot en heeelt annan form av dålig känsla. En ojämnhet för kontrastfylld för den här typen av film och något som distraherar förutsättningarna för en annars mäktig avslutning, enligt min mening. För att kontra den ensidiga, gamla videovåldsdebatten (tillsätt rollen av en moralpolitiker som gnäller på söderkismål); och det finns människor där ute som frivilligt söker sig till filmer med enahanda denna typ av vedervärdiga sadism! Stoppa dessa fasansfulla buskisfilmer omedelbart!

Och jag pratar inte om den typen av buskis.

Jag köpte för övrigt en 3-discutgåva av Last House (…) för många år sedan – Metrodome Three-Disc DVD Ultimate Edition, där det fanns en ”bakom kulisserna”-dokumentär som var väldigt sevärd.

I den berättas det bland mycket annat att filmen bokstavligen kom till genom blod, svett och tårar som ett kreativt avstamp från den lukrativa porrfilmsbranschen, att den sociala stämningen på inspelningen var allt annat än harmonisk och att långfilmsmanuset i själva verket bestod av endast 30 sidor och till största del bestod av svordomar och andra olämpliga ord. Mysigt!

Satan Welcomes You to Helville, U.S.A.

Trivia:

• Filmkopiorna av Last House (…) som nådde biografhaken runtom USA blev ”hacked to pieces” på grund av det våldsamma innehållet. Enligt Wes Craven fanns det även ett flertal berättelser om kränkta personer som snodde filmkopior av Last House (…) från biografer för att kunna bränna dem.

• Det finns ett knippe påtvingat lesbiska scener mellan filmens huvudkaraktärer som aldrig släppts integrerade med filmen på en officiell utgåva. Anledningen att dom inte finns med är inte på grund av att innehållet kunde anses kontroversiellt, utan eftersom Wes Craven tyckte att filmen var för lång och han behövde offra en bit av filmen som han ansåg mer eller mindre överflödig. Valet föll på dom lesbiska scenerna. Dessa scener går dock att se i den 3-discutgåva av filmen jag nämner ovan, samt på blu-ray-utgåvan från 2011.

2 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
16 – Totalt

Bonusmaterial: Här är en alternativ poster till filmen, som jag tycker är riktigt vacker. Den bär på en mörk symmetri och laddad undertext som posters sällan brukar göra vanligtvis. Underbar filmtextur också…

Angst (1983)

Genre: Psykologiskt drama, Thriller, Verklighetsbaserat
Produktionsland: Österrike, Västtyskland
Alternativ titel: Fear, Schizophrenia
Manus: Gerald Kargl, Zbigniew Rybczynski
Regi: Gerald Kargl
Längd: 96 min
Skådespelare: Erwin Leder, Robert Hunger-Bühler, Silvia Rabenreither, Edith Rosset, Rudolf Götz, Renate Kastelik, Rolf Bock, Emil Polaczek, Hermann Groissenberger, Claudia Schinko, Beate Jurkowitsch, Rosa Schandl

En man släpps från ett fängelse efter att ha avtjänat fyra år för att ha mördat en äldre kvinna. Så fort han kommer ut känner han begäret att döda igen. Efter ett misslyckat försök att mörda en taxi förare tar han sin tillflykt till en avlägsen stuga ute i skogen. Väl där terroriserar han en familj och får utlopp för sina sadistiska böjelser. Ett starkt och realistiskt porträtt av hur en seriemördare tänker och agerar. Han är varken karismatisk eller kreativ, han är bara elak, mycket elak… Förbjuden i många länder. Har idag kultstatus.

Angst (”rädsla” men också ”ångest” på tyska) är en österrikisk-västtysk film av Gerard Kargl som följer en händelserik dag i livet för en frisläppt mördare. Baserad på dom verkliga händelserna rörande Salzburgfödde mördaren Werner Kniesek.

En uppenbart galen människa, som vi i öppningen av filmen ser lämna fängelset för att direkt bege sig ut och lugna sitt begär efter att skada sin omvärld. Inga ord sägs av honom muntligen utan vi följer honom genom en inre monolog som sätter en mycket intressant, novellartad ton, framför allt psykologiskt då hans snedvridna, psykotiska logik tydliggörs fint till bilderna. Vad som sätter en ännu starkare ton är filmens kameraarbete, då kameran är i ständig svävande rörelse intill och runt honom.

Kompositionerna är allt som oftast okonventionella, underifrån, ovanifrån eller genom den besynnerliga effekten som uppkommer när du fäster kameran på en arm i konstant längd från karaktärens kropp. Något vi idag kan känna igen från användandet av actionkamerautrustning, som fästes på kroppen i olika former. Eller för den delen mobilkameraflugan ”selfiepinnen”. Detta foto sätter en nästan unik prägel på filmen och gör den mer intressant än det mesta. Lägg därtill stundtals ljuvliga färgnyanser inom detta foto och ”passande” musik av Klaus Schulze (vars spår ”FREEZE” användes i så vitt skilda kriminalfilmer som Michael Manns Manhunter 1986 och Sofia Coppolas The Bling Ring 2013).

Det är ingen överraskning att fransk-argentinske filmauteuren Gaspar Noé älskar denna film, då den varslar om hans kamerametoder från dom stilistiska mästerverken Irreversible (2003 – läs min recension) och Enter The Void (2009 – läs min recension). Även influenserna av det psykologiska berättargreppet märks tydligt av i hans debut Seul Contre Tous / I Stand Alone (1998 – läs min recension).

Sedan har Angst en väldigt egen känsla även i det övriga, tack vare huvudrollen Erwin Leders (Das Boot, Schindler’s List, Underworld) maniska, nästan ögonurploppande skådespeleri som spiller över på uppfriskande kusliga vis, samt övriga karaktärers drömliknande sätt att föra sig på. Både taffligt komiskt och obehagligt. Och ingrediensen med en tyst sällskapshund som konventionellt borde rikta bak öronen och bita ifrån, men istället studerar galningens uppförande med en distanserad, gullig nyfikenhet.

Känslan är väldigt skev genomgående, i denna ur flera synpunkter mycket sevärda lilla auteurfilm.

3 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt