Kategoriarkiv: Halloween 2013

The Changeling (1980)

Halloween-banner

The ChangelingGenre: Psykologisk rysare, Spökhusrulle
Regi: Peter Medak
Manus: Russell Hunter, William Gray, Diana Maddox
Längd: 115 min
Skådespelare: George C Scott, Melvyn Douglas, Trish Van Devere, Jean Marsh, John Colicos, Barry Morse, Madeleine Sherwood, Helen Burns, Frances Hyland

John Russell förlorar sin familj i en hemsk olycka. För att ta sig vidare i livet flyttar han ifrån sitt hem och in i ett stort, avsides hus som stått öde i 12 år. Mystiska saker börjar hända en efter en och när John gräver i husets förflutna börjar han nysta upp en mörk hemlighet.

Bra filmer står pall mot tiden, men få genrer har så svårt att stå pall tidens dom så som rysargenren har. Repulsion, The Shining, Rosemary’s Baby… möjligen någon mer.

I sällskap med dessa är Peter Medak-regisserade The Changeling – eller Hämnd Ur Det Förflutna, från 1980 en ganska anonym film. Den är i princip bortglömd, eftersom den aldrig blev samma typ av definierande milstolpe som dom andra rysarna blev.

Ungersk-brittiske Peter Medaks karriär har sedan filmens premiär mest handlat om att regissera bortglömda lågbudgetfilmer för TV och enstaka avsnitt  av i princip varenda TV-serie de senaste 30 åren som haft mörka undertoner, men han hade ett frekvent regiansvar under Spielberg-rebooten av The Twilight Zone (1985-1987), icke att förglömma!

the changeling02

Långfilmer på meritlistan innefattas av BAFTA-nominerade kriminaldramat The Krays (1990), småsunkiga Romeo Is Bleeding (1993) och Sci-Fi-fiaskot Species II (1998). Han var faktiskt även regissör till Stephen King-kultskräckisen Cujo (1983) i några dagar, men blev tyvärr ersatt av nya regissörer. En parentes är att han 1981 regisserade en Zorro-komedi med det skrattretande namnet Zorro: The Gay Blade!

Ett år dessförinnan var han dock på sin karriärs högsta topp med genombrottet The Changeling som – trots att den idag hamnat lite i skymundan, faktiskt vann hela 9 stycken av 11 möjliga Genie awards, vilket är Kanadas svar på Oscarsgalan kan man säga.

Manusförfattarna som bearbetade Russell Hunters originalhistoria – William Gray och Diana Maddox, gjorde extremt ambitiös research när de skrev den här skräckhistorien. Gray ska tydligen under ett halvår ha läst otaliga mängder nyhetsartiklar, gluttat i över 700 böcker och läst uppemot 2000 studier kring parapsykologiska fenomen och händelser.

The Changeling 3

Han gick sedan vidare och skrev manus till Jamie Lee Curtis-skräckisen Prom Night (1981) och samarbetade med både filmens regissör Paul Lynch och till och med John Carpenter (Halloween, The Fog, The Thing) därefter.

I The Changeling ser vi en åldrad och mycket meriterad George C. Scott (Dr. Strangelove, Patton, Hardcore) i rollen som John Russell – en framgångsrik kompositör som just förlorat både sin fru och sin dotter i en fruktansvärd semesterolycka. Detta får vi bevittna i filmens inledning med största intensitet och det sätter melankoliskt ödesbådande efterskalv på resten av berättelsen.

Han försöker komma över sorgen genom att bosätta sig i ett monumentalt ödehus där han kan fokusera på sin musik helt ensam. Förutsättningarna för att något mystiskt ska börja ske i huset är givetvis optimala.

The Changeling 8

Under dom stora, tomma valven och mellan dom atmosfäriskt brundammiga väggarna ruvar uppenbarligen en historia eller två från förr. Mystiska ljud hörs från avlägsna rum… gnisslanden och steg. Ett trummande duns hemsöker John Russell mer och mer. Håller han på att bli galen?

Filmen är mycket tystlåten och stämningen är intensivt avvaktande nästan hela tiden. Scott går in med största allvar i rollen och vi kan verkligen sympatisera med honom efter allt han gått igenom och eftersom han får det skapligt svårt att bara koppla av så är vi oupphörligen med honom även i fortsättningen.

Filmens inledning är därför genial och något som upprepats flera gånger inom genren sedan denna film kom 1980. Mycket beröm ska också ges till George C. Scott själv då han är särpräglat bra på att få åtminstone mig att se sympati bakom hans granithårda, buffliga ansikte och hundögon.

the changeling george-c-scott

Det ovanliga med filmen är att jag bara väntar på att den ska spåra ur och spela över i effektfyrverkeri eller överambitiösa förklaringar till det övernaturliga, men den klarar trots mycket dåliga odds (rysargenren och tidens dom, som sagt) att genomföra historien med bravur och trots att filmen är ganska mastig zonar jag aldrig ut!

Martin Scorsese hade helt rätt när han placerade den här på sin topplista över de allra läskigaste skräckfilmerna, för det här är – näst efter The Shining som kom samma år, den bästa ”haunted house”-filmen i mannaminne och huset – korrektion, spökpalatset, får hederspris som det bästa jag sett genom skräckfilmhistorien.

Det råder inga tvivel att jag rekommenderar den här även till trångsynta ungdomar som tycker att skräckfilmer före typ 2005 är ”b” (vilket är ett skrattretande påstående), för den har sannerligen minst lika hög skräckfaktor som dagens bästa allra bästa filmer i genren.

the changeling PDVD_068

Förra året frågade min fyra år yngre bror mig om jag hade tips på riktig bra skräckfilmer han missat i stil med Paranormal Activity, The Grudge, Insidious och så vidare som inte är fåniga. Jag rekommenderade The Changeling med viss tvivel på hans omdöme då jag påpekade att det är en film som dagens skräcksuccéer har att tacka för väldigt mycket.

En dag senare berättade han att ”den där gamla filmen” jag tipsat om faktiskt var riktigt, riktigt bra. Det om nåt är ett bra betyg.

Det enda den saknar (vilket recensionens bilder förtydligar) är en restaurerad blu-ray-release, för dom köpexemplar som existerar idag är under all kritik och så ska det inte behöva vara med klassiker som The Changeling.

HalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenDeadHalloweenDead

Läskigt bra: Krypande psykoanalys i ‘The Exorcist’ (1973)

Laskigt-bra-header

Den här serien utforskar – liksom min inläggsserie ”Filmkonst” och ”Smart filmmusik”, dom där filmögonblicken med det lilla extra som gör att man verkligen hajar till som publik. Åtminstone gör jag det. Sådana där tillfällen då man verkligen imponeras över det intelligenta eller träffsäkra utförandet.

I inläggsserien ”Läskigt bra” fokuserar jag särskilt på läskiga stunder från skräckfilmsgenren, så känsliga personer kan må bra av att varnas…

The Exorcist poster

”There is one outside chance of a cure. I think of it as shock treatment. As I say, there is an outside chance…”

Exorcisten – eller The Exorcist (1973), är en skräckklassiker som alla bör känna till.

Jag brukar till min stora sorg höra hur folk ser den under vad jag kallar för ”dåliga förutsättningar” och därför mest nonchalerar den som komisk, överdriven och inte särskilt läskig.

Jag kan förstå att det går att reagera så då den tar ut svängarna rejält, men bristen på ett mörkt rum i ett tyst hus utan ett gäng kompisar bredvid dig brukar räcka för att slakta atmosfären i en skräckfilm.

Effekterna som The Exorcist bjuder på är dock mycket innovativa om man tittar tillbaka på skräckfilmhistorien.

Filmen tar ett rejält kliv framåt genom ruggiga kreationer som den lilla flickan Regans (Linda Blair) chockerande spasmer, den kusliga demonrösten, domedagsljussättning och ambitiös makeup. För att inte tala om den groteska spindelgången!

Det mest geniala med filmen är dock inte schockvärdet, utan det så viktiga därimellan. Stunderna av anti-meditativt nervpirr, avvaktande, eftertänksamhet och den där krypande tystnaden…

Filmens ljudarbete vann högst välförtjänt en Oscar och de få gånger filmen fylldes av musik var det genom det originella, mästerliga stycket ”Tubular Bells” – skriven av kompositören Mike Oldfield när han var blott 19 år gammal.

0000228656Superprästerna Fader Merrin (Max Von Sydow) och Fader Karras (Jason Miller) tar igen sig efter en riktigt dålig dag på jobbet.

En scen som demonstrerar det effektiva i att hålla tillbaka på effekterna och endast förlita sig på den avskalade skräcken i faktumet att 12-åriga flickan Regan inte alls beter sig som 12-åriga flickor borde göra kan vi uppleva när en psykiatriker samtalar med Regan. Mångsidige regissören William Friedkin (The French Connection I & II, Sorcerer, To Live and Die in L.A, Killer Joe) kan sin sak.

Han må ha varit ett obalanserat nervvrak under inspelningen av The Exorcist och fick tydligen sparken cirka fem gånger (!) från nämnda film, men han vet – kanske mycket just därför, precis hur man sätter en isande stämning. Dialog, skådespeleri och lugn tyssssstnad…

Halloweenlistan 2013

Halloween-banner

Så var det dags igen. För fjärde året i rad kommer jag fira in hösttraditionen Halloween på min blogg genom att dela med mig av skräckfilmsrecensioner och annat skräckrelaterat material som jag själv föredrar att insupa under årets mest underbara – och samtidigt mest mörka, period.

Jag kommer även försöka återuppta min Nick Cave and The Bad Seeds-special som somnade in efter förra hösten, då denna grupp – utöver att vara mitt favoritband, också är idealisk under den ruggiga hösten. Läs det jag tidigare skrivit om dem här.

Som vanligt delar jag med mig av min egen lista över de filmer jag kommer försöka se under oktober månad och lite därtill. Alla kommer inte hinna med att ses, ännu färre kommer hinnas med att bli recenserade, men jag kommer göra så gott jag kan för att göra så gott man kan, eller vad man ska säga.

I övrigt kommer jag själv att njuta av löven, dom nakna träden, vinden och den kalla, gråa känslan som öppnar upp för vemod, svårmod, rädsla, skräck, galenskap… allt som talar om för oss att vi är levande, ungefär. Det bästa vi kan göra är att bemöta detta med fanan högt och med ett nyfiket fokus i blicken, vilket väl är min ursäkt för denna skräckfascination.

masque-du-demon-1960-15-g

Jag kommer lyssna på spökberättelser och halloween-tematisk musik, pynta min hemmiljö med ljus och lysande pumpor och givetvis damma av min Edgar Allan Poe-bibel för att verkligen svepa in mig bland svarta katter, symboliska korpar och omslutande kyrkogårdar.

En sak till… Jag kommer fokusera lite extra på den italienske filmskaparen och skräckfilmsvisionären Mario Bava under denna period, vilket kommer göra att hans filmer kommer få extra hög prioritering i recensionsstegen.

Få filmskapare har präglat det vi kallar för skräck såsom Bava om man så talar om gothisk skräck, surrealistiskt obehag, mordiska kriminalrysare eller renodlade slashers. Därför förtjänar han uppmärksamhet och uppskattning, vilket jag hoppas kunna ge i någon mån.

Trevlig höst, trevligt mörker och en glad halloween!

Rött = har sett i år

  1. Bride of Frankenstein (1935)
  2. Mario Bava-special: Black Sunday (1960)
  3. The Haunting (1963)
  4. Mario Bava-special: Black Sabbath (1963)
  5. Mario Bava-special: Kill, Baby… Kill! (1966)
  6. Spider Baby (1968)
  7. The Abominable Dr. Phibes (1971)
  8. Mario Bava-special: Bay of Blood (1971)
  9. Children Shouldn’t Play With Dead Things (1973)
  10. Mario Bava-special: Schock (1977)
  11. I Spit On Your Grave (1978)
  12. Cannibal Holocaust (1980)
  13. The Burning (1981)
  14. Basket Case (1982)
  15. Re-animator (1985)
  16. Trick or treat (1986)
  17. Friday the 13th Part VII: The New Blood (1988)
  18. The Exorcist III: Legion (1990)
  19. Hocus Pocus (1993)
  20. Masters of Horror: H.P. Lovecrafts Dreams in the Witch-House (2005)
  21. Creepshow 3 (2006)
  22. Hatchet II (2010)
  23. Let Me In (2010)
  24. V/H/S (2012)
  25. Sinister (2012)
  26. The Lords of Salem (2012)
  27. Evil Dead (2013)
  28. V/H/S/2 (2013)
  29. The Conjuring (2013)
  30. Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th (2013)