Kategoriarkiv: Halloween 2012

Nick Cave and The Bad Seeds 1984-1986 (I jukeboxen: Halloween-special)

Det australienska bandet Nick Cave and The Bad Seeds är ett av mina allra största favoritband. Deras dunkla, mörka sound och Nick Caves oefterhärmeliga förmåga att trollbinda med sin närvaro, hypnotiska basröst och helvetiska texter är något som sammanfaller perfekt med det som min filmsmak oftast lever bäst på stämningsmässigt.

Lite grann därför får de för mig också en stark koppling till den tid vi nu är mitt i – närmare bestämt den ruggiga men samtidigt vackra årstiden som kallas Hösten. För mig är hösten dessutom lika med halloween-perioden, så då passar det för mig bra att låta Nick Cave och hans Bad Seeds få en plats i detta års halloween-tema, lite så där på ett musikaliskt, svartnat bananskal.

Den här musikinriktade – men väldigt filmbejakande bloggserien kommer under åtta inlägg ta fram de låtar jag allra varmast rekommenderar från deras musikkatalog.

Är det något som beskriver deras musik är det just ordet ”filmiskt”, då de tillför en ljudbild så rik på emotionella effekter att den lätt går att anknyta till filmmusik, men framför allt är det Nick Cave och co:s förmåga att bygga upp en dramatik – berättelsemässigt och känslomässigt, så pass intensivt att den tar ett grepp om lyssnaren och man får liksom välja ifall man antingen ska ignorera musiken helt, eller låta sig fängslas totalt.

Nick Cave är en blandning av Elvis Presley, Alice Cooper, Johnny Cash och Lou Reed rent artistiskt, med en rejäl dos Edgar Allan Poe– och H.P. Lovecraft-svärta. Han bygger upp en hypnotisk närvaro, men likt en psykopat kombinerar han det med en känsla av total oberäknelighet och ett kall till mordisk hunger.

Dock är den ännu större behållningen i Bad Seeds briljans själva musiken. Med kreativa monster som Mick Harvey, Blixa Bargeld, Rowland S. Howard, Warren Ellis och Thomas Wydler – för att nämna några, så används intrument som klinkande piano, fiol, gitarrer, xylophon och inte minst orgel på mycket fria sätt och skapar vemod, tyngd, kyrksorg och galenskap mer ondskefullt än det hårdaste dödsmetallbandet någonsin har lyckats med.

Mina favoritalbum av Nick Cave and The Bad Seeds är Your Funeral… My Trial (1986), Tender Prey (1988), Let Love In (1994) och allra mest Murder Ballads (1996), då de på det sistnämnda albumet enligt mig på något sätt nådde sitt mest fängslande sound, både textmässigt, sångmässigt och musikmässigt. För någonstans så har alltid mordets röda hand varit en skugga i spelet under hela deras karriär.

Förhoppningsvis kan jag få fler att fängslas av deras bidrag till den mörkare musikhistorien, så som jag gjorde. Jag hoppas därför att fler kommer lyssna på The Bad Seeds under höstmörkrets stundande dagar och nätter.

Jag börjar i kronologisk ordning och vandrar sedan allt närmare nutiden…

From Her To Eternity (From Her To Eternity – 1984)

Titelspåret på debutalbumet från 1984, under bandnamnet Nick Cave and The Bad Seeds, visar att deras stil fanns där från början (faktiskt redan i högsta grad under Nick Caves tidigare band, The Birthday Party).

Denna sång leker med namnet på romanklassikern Härifrån Till Evigheten (From Here To Eternity) och sången framfördes dessutom av bandet i Wim Wenders-filmen Wings of Desire (1987).

Sången startar maniskt och eskalerar allt eftersom mer och mer, ju längre Nick Cave berättar om flickan som bor på våningen ovanför honom. Som vandrar på golvbräderna och gråter så att tårarna faller ner i hans mun. Hur han vill trollbinda henne. Perversion och galenskap slås brutalt fram på pianot och för mig är det här ett av The Bad Seeds milstolpar.

Tupelo (The Firstborn Is Dead – 1985)

Nick Cave blinkar åt två blueslegender – Lead Bellys bluessång Looky looky yonder och John Lee Hookers Tupelo, när han ödesmättat berättar om Elvis Presleys födelse en stormig natt i Tupelo, Mississippi, så att det får bibliska proportioner med en dramatik som outtalat jämför Elvis med Jesus själv.

Vi hör bokstavligt stormens vindar och jag har inte svårt att visualisera mig berättelsen. Manskören ger häftig vindkraft åt stormskildringen och vi får en trevlig smak av Nick Caves sagomässiga berättarskicklighet utan ingredienser som stark smak av galenskap och blod.

Train Long Suffering (The Firstborn Is Dead – 1985)

En fartfylld, medryckande up-tempolåt som – i alla fall för mig, efter att ha hört den några gånger känns i det närmaste klassisk i all sin enkelhet. På The Firstborn is Dead börjar Cave och bandet bygga sin musik med stor inspiration från den amerikanska bluesen – mer strukturellt än tidigare, och även om det blir ”another kind of beast” i deras händer så ger det en tung, bastant grund som passar bandets stil utmärkt.

I den här låten får Nick Cave fnatt och karaktäriserar tåget själv med sitt hookiga tutande. Den tåglånga smärtan och lidandet blir på något sätt ett tidigt svar från Bad Seeds på hur en tung poplåt kan skrivas.

Muddy Water (Kicking Against The Pricks – 1986)

Med tredje albumet, Kicking Against The Pricks, vandrade Caves band ifrån post-punk-scenen och deras mer hysteriska sound genom att göra ett coveralbum. Sången ”Muddy Water” är i originalet av The Seldom Scene inte alls så blöttyngd som i Nick Caves långsamma tolkning. Cave går ner i en mörk, basig och mycket närgången stämma som senare blev mer av hans standardröstläge.

Liksom i originalet, fast ändå genom en annorlunda metod, får jag bilder framför mig av en skeptikers återblick av ett svunnet Amerika, likt Tommy Lee Jones uppgivna polissheriff i bröderna Coens och Cormac McCartys No Country for Old Men (2007).

The Singer (Kicking Against The Pricks – 1986)

Ursprungligen en Johnny Cash-låt, också kallad The Folk Singer, som inofficiellt beskriver Johnny Cashs kamp mot musikindustrin och skivbolagen som behandlade honom som en själlös produkt stundtals (vilket filmen Walk The Line ju hintar om). Jag måste stanna till vid Cashs version och belysa hur jävla fenomenalt bra denna episka, tidlöst berättade sången är. Kanske en av Johnny Cashs mest personliga, poetiska och allra bästa sånger – och då talar vi ändå om Johnny Cash – ”The Man in Black” själv.

Nick Cave hyser väldigt stor respekt till Johnny Cash och de båda är väldigt lika som människor. En mörk, dyster ton, svartnad blick och mörk aura kring sig är de både riddare av väldigt lika känslor. Cave har ändrat sångens text en liten, liten aning men låtens enorma själ är orubblig och tar över hela rummet när man hör den historiska ödesberättelsen om ”the singer”. Må du vila i frid, Johnny Cash.

Annonser

Shutter Island (2010)

Genre: Kriminalthriller, Psykologisk rysare
Regi: Martin Scorsese
Manus: Laeta Kalogridis
Längd: 138 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Emily Mortimer, Michelle Williams, Max von Sydow, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Elias Koteas, John Carroll Lynch, Christopher Denham, Ted Levine, Ruby Jerins

Året är 1954, mitt under det brinnande Kalla kriget. Sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en kvinnlig massmördare som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital.

Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på en avlägsen, vindpinad ö förstår de båda poliserna snart att ön döljer något mer än en förvunnen patient…

Förord: Denna recension skrev jag 2010, precis efter att jag hade sett filmen på bio, men då filmen emellanåt är ruggig och passar hösttiden exemplariskt så får den en plats i årets halloween-tema. Förord slut.

När jag läste boken Shutter Island (Patient 67 på svenska) blev jag fängslad av den tunga atmosfären som författaren Dennis Lehane lyckades förmedla, samt hur en inre känsla smög sig på mer och mer.

När så Martin Scorsese skulle regissera filmen var förväntningarna lite mer höga än vanligt, blandat med en viss oro.

Filmen känns inte alls lång trots sina två timmar och arton minuter, och är du rädd för att avsnitt ur boken ska ha ratats så kan du sluta oroa dig – det enda som har valts bort är de mest logiska delarna.

Det är ganska skrämmande egentligen, hur filmen lyckas visualisera stora partier nästan exakt så som jag tänkte mig dem när jag läste boken.

Filmen löper dessutom efter samma nerv som boken och lyfter den sista delen efter att ha velat lite bortanför greppunkten. Den är lite sträv att ta till sig och jag kan tänka mig att målgruppen kommer vara ganska liten, men när handlingen lyfter så är det en fröjd att se.

Större delen av skådespelarensemblen imponerar aldrig på mig – trots utseendemässigt bra casting, men några ansikten övertygar. Max Von Sydow är – tillsammans med en ytterligare, den som blåser riktigt liv i sin karaktär och det är självklart kul att se gammelgubben visa vad skåpet ska stå, med yngre gubbar som Mark Ruffalo och framför allt Ben Kingsley runt sig.

Kingsley är som vanligt stabil och passar perfekt i rollen som mentalsjukhusets pådrivare. Även mycket kompetente Michelle Williams får några små tillfällen att glänsa i huvudkaraktärens återblickar och visar ytterligare en gång att hon kan briljera om materialet är bra.

Värt att nämna är också Ted Levines lilla men träffsäkra framträdande, där skådespeleriet är av högsta klass.

Men detta är ändå Leonardo DiCaprios film och han får en del tillfällen att spela ut sina bästa sidor och göra en bred prestation, trots den ganska härdade karaktären. Han kan ändra uttryck med små miner och sin röstton – han kräver inte manér för att vända sina mynt. Ibland blir det riktigt, riktigt bra!

Filmen bjuder på rent fantastiska utomhusmiljöer och med en naturell, kylig känsla utan att för den delen använda den så vanliga gråa tonen i fotot. Ölandskapet är något av det vackraste jag sett i naturväg på väldigt länge och det jag kommer se fram emot mest att återuppleva vid kommande visning.

Fotot av Oliver Stones, Quentin Tarantinos och Scorseses vapendragare Robert Richardson är en fröjd att se (vad kan man annars vänta sig av en Scorsese-film?) och bidrar med några riktiga delikatesser – bland annat i en intensiv avrättningsscen från 2:a världskriget.

Känslan av retrodeckare finns verkligen där genom filmen och när bilderna av Ruffalo och DiCaprio på båten på väg till ön visas så är det uppenbart att Scorsese har tagit influenser från den ”gamla goda tidens” filmteknik.

Jag förväntade mig att soundtracket – Scorseses vana trogen, skulle vara mer framträdande genom filmen, men den verkar i bakgrunden och gör det effektivt utan att dominera. Någon enstaka gång biter den verkligen tag, men hela tiden enhetligt och med en rispande känsla som får mig att tänka på Kubricks The Shining (några musikaliska spår från The Shining förekommer till och med i Shutter Island).

Shutter Island är en filmatisering som jag tycker lyckas motsvara förväntningarna från boken. Även om handlingen är ganska flytande så utmynnar det i ett fint hantverk och ett ganska udda sådant för att vara av Martin Scorsese. Den känns helt rätt i tiden för honom och jag är glad att det var just han som ville satsa på boken.

Mitt slutomdöme är preliminärt, för jag känner verkligen att jag måste se filmen minst en gång till innan jag kan vara rättvis, men det är definitivt ett steg i rätt riktning för Scorsese som regissör.

Efterord: Sedan jag skrev recensionen såg jag filmen ytterligare en gång på bio och även någon gång på dvd/blu-ray.

Filmen behåller betyget stabilt och tapar inte i sevärde av flera tittar. Det är en av mina favoritfilmer av Scorsese, även om den inte är lika fantastisk som exempelvis Taxi Driver (1976) och King of Comedy (1983), men väl i samma klass som Cape Fear (1991) vilken jag gillar skarpt.

Gillar du Film-noir och psykologiska rysare som The Shining (1980) och The Wicker Man (1973) så är i sådana fall Shutter Island ett måste.

Leonardo DiCaprios prestation i filmen är för mig dessutom hans bästa, tillsammans med den han gjorde som Howard Hughes i Scorseses The Aviator (2004).

Dock är ursprungsromanen (Patient 67 på svenska) av Dennis Lehane i en klass för sig och jag är nu allra mest sugen på att läsa om boken. Det kan vara den bästa romanen jag läst hittills faktiskt, och jag rekommenderar den för precis alla som inte sett filmen men även för dem som gjort det och gillade den.

Tema: Halloween – samlingsplats för 2010, 2011 och 2012

Jag har sedan denna bloggs start fokuserat extra mycket på att temaskriva kring Halloween-perioden. Runt oktober månad recenserar jag skräckfilmer, tipsar om ”halloweenig” musik och förkovrar mig rent allmänt i den höstiga, blöta, mörka och bästa av årets alla högtider – Halloween!

Detta är jag fullt sysselsatt med även det här året, vilket redan märks och kommer märkas ännu mer den kommande perioden.

Därför ”lanserar” jag en tredelad samlingsplats för mina tidigare års inlägg kring det här temat. Dom är till för dig som vill läsa ännu mer kring skräck eller få tips på vad man kan se – och kanske inte se, inför årets skräckfilmshöst.

I bloggens högerspalt här bredvid finns tre bildlänkar för de halloween-teman jag gjort under år 2010 och 2011 samt även årets halloween-tema, samlat på ett och samma ställe. Läs bland annat om i stort sett alla filmer i Halloween-franchisen (1978-2009), zombies, Dario Argento, Masters of Horror-avsnitt, skräckeffekter och skräckmusikens klassiker.

Bilderna jag syftar på i högerspalten ser alltså ut si så här…

I jukeboxen: ”Wildworld” (The Birthday Party)

Under oktober och november kommer jag musiktipsa om bandet Nick Cave and The Bad Seeds i en serie på cirka åtta inlägg. För att leda in på dem smygstartar jag med att tipsa om Nick Caves föregående band – australieniska The Birthday Party (1973-1983) – tidigare även under namnet The Boys Next Door.

De skapade intresse i den internationella post-punk-scenen med deras vilda, galna, oberäkneliga och mörka skräcksånger där Nick Cave och Rowland S. Howard tillsammans med Tracey Pew, Phill Calvert och Bad Seeds-medlemmen Mick Harvey komponerade vildsintheten med kompromisslös sång och texter av uråldriga proportioner och rockabilly-grundat gitarrklinkande.

De började karriären i hemlandet Australien, men fick ett populärt uppsving när de flyttade till Europa och London 1980. Det var när de sedan drog flyttlasset till västra Berlin som bandet började omformas till det som blev Nick Cave and The Bad Seeds.

”Wildworld” – från det ihopslagna, postumt släppta albumet Mutiny/The Bad Seed (1989) är min favoritsång av The Birthday Party och har den där skrämselvackra känslan som Nick Cave sedan förädlade i och med sitt nästa band. Mystiskt, farligt men lockande.

The Raven (2012)

Genre: Kriminalthriller, Mysterium
Regi: James McTeigue
Manus: Ben Livingston, Hannah Shakespeare
Längd: 111 min
Skådespelare: John Cusack, Alice Eve, Oliver Jackson-Cohen, Luke Evans, Pam Ferris, Brendan Coyle, Kevin McNally, Dave Legeno, Sergej Trifunovic, Sam Hazeldine, Brendan Gleeson

”The Raven” är en alternativ berättelse om Edgar Allan Poes sista dagar i livet år 1849, där han jagar en seriemördare vars mord liknar de i hans berättelser.

Jag älskar författaren och poeten Edgar Allan Poe. Hans bibliografi innehåller kolsvarta, psykologiska noveller med sådan fyndig timing att dom – trots all död och plågade karaktärers mentala prövningar och smärta, frambringar ett leende på läsarens läppar.

Hans diktspråk är dessutom lika mästerligt och just styrkan han besitter i att formulera varje steg i all tragik och hemskheter så utstuderat och romantiserande är det som gör honom till en av litteraturens största mästare. Han har i stort sett skapat det moderna skräckberättandet, kriminalberättandet och detektivmallen samt betydande grunder för science-fiction-genren.

Mest känd för allmänheten är han genom dikten ”The Raven” (Korpen), som ofta kallas den bästa dikt som någonsin skrivits.

Denna film har tagit namn efter dikten men är knappast en filmatisering av den, utan följer istället författaren Poe i egen hög person, i en helt och hållet påhittad kriminalhistoria som enkelt kan beskrivas som en blandning mellan From Hell (2001), Se7en (1995) och Guy Ritchies Sherlock Holmes-blockbusters (2009 och 2011) – filmer vars ursprungskällor och deras influenser i sin tur har det mesta att tacka Poes berättarkonst för.

James McTeigue är regissören bakom just denna film och han har tidigare gjort sig mest känd som regissör till den hyllade filmatiseringen av V for Vendetta (2005). Han har lyckats med att skapa ett småmysigt, underhållande äventyr med driv, men filmen saknar tyngd och verkligt intresse att skildra riktiga karaktärer utan håller sig till simpelt, fyrkantigt manus och tekniskt finessökeri.

Jag bryr mig ärligt talat inte om någon av filmens karaktärer det minsta då de känns som farsartade figurer, bortsett från Edgar Allan Poe själv då, som i alla fall blir lite underhållande som uppläxande man med integritet och förlorarstämpel.

John Cusack (Bullets over Broadway, Being john Malkovich, High Fidelity) spelar honom stabilt (en roll som först erbjöds Joaquin Phoenix) utan att briljera.

Det har blivit lite av John Cusacks jobb under senare delen av hans karriär, att väcka lite förhoppningar i halvtråkiga hollywoodkoncept som görs på produktionsbolagens direktiv för att fylla utrymmet mellan efterlägntade blockbusters och prispotentiella filmer.

Han blir inte så mycket annat än ett försök att spela på kufigheter i stil med Robert Downey Jr:s Sherlock Holmes-karaktär och Cusack är på tok för pigg, snyggansad och balanserad för att få mig att se bilden av en verklighetens Poe.

Därmed inte sagt att han är dålig, men manuset och regin ger inte särskilt mycket intressant för Cusack att jobba med och det ytliga som är kvar vågar inte heller utmana förväntningarna hos en bred publik. Cusacks likhet till Poe är inte klockrena, men dragen finns ändå där och jag klandrar inte Cusack för att han inte är intressantare rent innehållsmässigt.

Filmens utgångspunkt, att skildra förklaringen till vad som egentligen hände under Edgar allan Poes sista dagar i livet är – om vi glimtar det lilla som står i historieböckerna, rafflande. Edgar Allan Poe dog på en parkbänk efter svåra smärtor – ensam och övergiven, men med ett liv av alkoholproblem och depression bakom sig. Kläderna han hade på sig var inte hans egna. Natten innan hans död hade han enligt källor upprepade gånger ropat namnet ”Reynolds” och vad som var den direkta orsaken till hans död är ett mysterium än idag.

Vad hade skett? Var kom kläderna ifrån? Och vem var Reynolds? Filmen är tyvärr alldeles för ”over the top” för att jag ska bli till mig av deras försök att skildra ”den dolda sanningen” och filmen går en helt egen väg som andas mer Indiana Jones än exempelvis nämnda Jack The Ripper-seriealbumfilmatisering, From Hell.

Trots att filmen aldrig lyfter så puttrar den i alla fall på i ”direkt till dvd”-trevlighet och jag orkar till slut inte störa mig på att Poes kärleksintresse i filmen är osympatisk, dryg och billig – spelad av Alice Eve (Sex and the City 2, the Decoy Bride). Jag orkar inte heller i slutändan störa mig på att alltid värdige Brendan Gleeson (28 Days Later, Harry Potter and the Order of the Phoenix, In Bruges) gör en klyschig ”fadern som vet bäst”-roll. Jag orkar inte störa mig på att händelserna är ologiska i sekvens efter sekvens.

Karaktärerna reagerar allt mer märkligt genom filmen och med ena ögat åt publiken trots att de är satt under stor press, men jag slutar relativt snabbt sucka åt det, utan sitter istället och småler åt hur de gör den ena efter den andra referensen till Poes noveller genom ett genomtänkt Saw-mönster. Visuellt är filmen snygg, med tendenser till överarbete i visuella effekter.

Jag kan inte säga att jag ogillar denna äventyrsversion av Edgar Allan Poes sista dagar i livet, men den är lättuggad kiosklitteratur som inte gör Edgar Allan Poe och namnet ”The Raven” rättvisa. Se den om du gillar snygga, småtrevliga bagateller i gothisk bläckmiljö och om du finner John Cusack sevärd.

Jag rekommenderar hellre den mer fyndiga filmatiseringen av The Black Cat av Stuart Gordon (Re-Animator, From Beyond, Honey I Shrunk the Kids), med Jeffrey Combs (Re-Animator, From Beyond, Bride of Re-Animator) som Poe från den fristående showtime-skräckserien Masters of Horror (2005-2007).

Halloweenlistan 2012

Det här min personliga lista över de skräckfilmer jag ska försöka se i år. Det är både filmer jag sett och inte sett, men majoriteten är filmer som jag ej sett ännu.

Jag har försökt prioritera filmer före min livstid då det finns många guldkorn som är bra mycket mer intressanta än det blockbustertjafs som kommer ut nu för tiden. Dock har jag en förkärlek för den myskänsla som Showtime-serien Masters of Horror (2005-2007) ger och det senaste året har bjudit på några intressanta filmer som får en chans.

Summan av kardemumman är att 2000-talet väger stabiltungt i år också, men annars är det filmer före 90-talet och bakåt som gäller. 1990-1999 är definitivt det svagaste skräckfilmsdecenniet någonsin, men några få, bortglömda 90-talssevärdheter förtjänar dock sin plats!

Känner jag mig rätt kommer jag inte hinna se ”mindre” än 35, men så många som möjligt ska plockas och jag ska försöka skriva recensioner på ett urval av dem. Ju kortare recensioner, ju fler recensioner hinner jag med, men eftersom det är så satans svårt att skriva korta recensioner så kommer jag få sålla.

Är det dock någon särskild film folk vill läsa om så hojta till, för då ordnar jag det. Det kommer även recensioner på andra filmer än årets urval.

Rött = har sett i år

  1. Bride of Frankenstein (1935)
  2. Dead of Night (1945)
  3. The Haunting (1963)
  4. Spider Baby (1968)
  5. Night of the Living Dead (1968)
  6. The Abominable Dr. Phibes (1971)
  7. Children Should’nt Play With Dead Things (1973)
  8. -The Omen (1976)
  9. Carrie (1976)
  10. The Psychic (1977)
  11. Schock (1977)
  12. I Spit On Your Grave (1978)
  13. The Changeling (1980)
  14. The Burning (1981)
  15. Basket Case (1982)
  16. The Entity (1982)
  17. Cat People (1982)
  18. -Halloween III: Season of the Witch (1983)
  19. The Dead Zone (1983)
  20. Frankenweenie (1984)
  21. The Stuff (1985)
  22. Henry: Portrait of a Serial Killer (1986)
  23. Trick or treat (1986)
  24. The Fly (1986)
  25. Friday the 13th Part VII: The New Blood (1988)
  26. Two Evil Eyes (1990)
  27. Jacob’s Ladder (1990)
  28. The Exorcist III: Legion (1990)
  29. Candyman (1992)
  30. Hocus Pocus (1993)
  31. Bubba-Ho-Tep (2002)
  32. Wolf Creek (2005)
  33. Masters of Horror: H.P. Lovecrafts Dreams in the Witch-House (2005)
  34. The Descent (2005)
  35. The Devil’s Rejects (2005)
  36. The Texas Chain Saw Massacre: The Beginning (2006)
  37. Masters of Horror: Family (2006)
  38. Masters of Horror: Pro-Life (2006)
  39. Masters of Horror: The Screwfly Solution (2006)
  40. Creepshow 3 (2006)
  41. -Slither (2006)
  42. -Masters of Horror: The Black Cat (2007)
  43. Halloween (2007)
  44. Drag Me To Hell (2009)
  45. Hatchet 2
  46. -The Woman in Black (2012)
  47. -Dark Shadows (2012)
  48. The Raven (2012)
  49. -The Cabin in the Woods (2012)

Halloween – en filmupplevelse utöver det vanliga!

Månadens gemensamma tema för bloggnätverket Filmspanarna är ”en filmupplevelse utöver det vanliga”.

För mig är det därmed hög tid att berätta om det tillfälle på året som jag ser allra mest fram emot och som jag gjort till en tradition, nämligen Halloween. Detta temainlägg blir i och med detta lyckliga sammanträffanden även en liten smygstart/urpremiär på årets halloweentema här på min blogg, som ni kan följa fram till början av november.

För mig är en filmupplevelse utöver det vanliga när denna amerikaniserade tradition nalkas. Varför? Låt mig berätta…

I början av oktober, när höstmörkret gripit tag i oss på allvar och löven faller i takt med de allt kallare vindslagen utanför, då gör jag mig en lista på skräckfilmer som jag vill se, i väntan på den sista oktober och halloweenhögtidsveckan därefter. Sedan ägnar jag mer än en månad åt att endast försöka se dessa skräckfilmer – så många som möjligt. Det kan vara mellan 25-40 stycken filmer som jag hinner med – om jag har tur.

Höjdpunkten, på denna min egna lilla ”Ramadan-månad”, är de filmpackade halloweenkvällarna (vanligtvis 2-3 stycken) runt själva halloweendatumet – 31 oktober, och ”all helgona”-datumet, då jag tillsammans med släktingar och vänner ägnar mig åt att se tre skräckfilmer per tillfälle. Filmer med någon form av halloweentema – nya som gamla och nästan sniket, enväldigt handplockade av mig.

Jag föredrar alltid att visa de gamla kultklassikerna, men traditionen innebär även att filmkvällarna innehåller några av de mer lovande, färska skräckfilmerna. Dessa filmkvällar har jag sysslat med i uppemot sju års tid i rad och det har eskalerat för varje år som går.

Så här mysigt kan det vara framför min tv under "All hallows night".

Återkommande klassiker är filmer från Halloween-franshisen, Elm Street-franshisen och det hysteriska Stephen King/George A. Romero-samarbetet Creepshow, bland annat. Regissören/artisten/skräckfilmsälskaren Rob Zombie har på något sätt blivit den mest återkommande gemensamma nämnaren då hans Halloween-remakes och övriga filmer, tillsammans med hans sjuka entusiasm för skräck, har återkommit år efter år.

Rummet vi kollar filmerna i pyntas på ett barnligt, entusiastiskt och pedantiskt vis med halloweenpynt. Krimskrams som fejkspindelnät, ljus, girlanger, maskeradmasker, dödskallar, skelett, höstlöv och utskurna pumpor fyller rummet från topp till tå.

Pumporna skärs oftast ut i ett ögonblick av stress innan kvällen börjar och pumpakärnorna blir en del av det massiva utbud av snask och läskeblask som göder deltagarna under kvällens gång.

Godisintaget på Halloween, anno 2008.

Mellan varven spelas det halloweenmusik dessa kvällar, men hela månaden springer jag runt med mp3 och hörlurar för att njuta av skräckromantisk musik av bland andra Misfits och Alice Cooper, eller skräckfilmsmusik från hela världen och traditionella folksånger av extremt nostalgisk karaktär.

Musiken från 50/60-talet, som är av det mest muntra och familjära slaget, är allra, allra bäst! Lyckas jag med denna retrobaserade atmosfär dansar jag som ett rosa spöke på små moln, inombords!

Ett säkert kort för att få till den nostalgiska känsla är att spela den urflippade samlings-dvd:n Monsters Crash The Pajama Party (1965)! Varför den är det kan den eminente skräckfilmsdyrkaren Cinemassacre förklara, genom avsnitt 17 av hans serie Cinemassacre’s Monster Madness!

Jag försöker dessutom lyssna på spökhistorier i hörlurarna. Favoriten är arkiverade avsnitt av det amerikanska radioprogrammet ”Ghost to Ghost” – ett halloweenspecialavsnitt av Coast to Coast som sänds vid halloween varje år, där programvärden Art Bell tar emot telefonsamtal där lyssnare får chansen att berätta deras egna spökhistorier som de själva råkat ut för i verkliga livet. Alltid lika trevligt! Art Bell är en klippa på att få till rätt stämning och det är ju inga spökhistorier som är mer skrämmande än dem som hämtats från verkligheten.

Jag har dock fortfarande inte berättat varför jag gör det här över huvud taget.

Rädsla och höst har väl helt enkelt en särskild plats i mitt hjärta och medvetande. Jag har älskat skräckfilm sedan jag fängslades av Frankenstein (1931) hemma hos min farmor och farfar någon gång i 6-årsåldern. Sedan jag hänfördes av filmen Scream:s (1996) sätt att väcka en hel värld av slasherfilmer och skräckfilmsregler som absolut inte får brytas, men som karaktärer ändå, decennium efter decennium gör och som har kostat alltför många oskyldiga, kåta och puckade ungdomar livet.

Allt halloweenjox måste upp... nånstans.

Detta fängslade mig, trots – eller kanske tack vare, att jag under hela min barndom plågades av fruktansvärda, återkommande mardrömmar och rädsla för mörkret. Jag låg i min säng och var natt efter natt rädd för att somna – och om jag vaknade av en mardröm vågade jag inte somna om igen.  Sedan är jag äldsta syskonet och har under hela min uppväxt mått bäst av att vara ensam och var väldigt blyg. Ändå har jag alltid varit en glad person.

När jag började högstadiet mådde jag dock psykiskt dåligt av det som psykologen kallade för ”höstångest”.  Att gå till skolan blev under denna period en pina och mörker, regn och rusk blev synonymt med att må dåligt för mig.

På sätt och vis har mörkrets påverkan på mig också givit namn åt den här bloggen, då de luddiga orden ”Except Fear” är hämtade från uttrycket – och Cape Fear-taglinen; ”There is nothing in the dark that isn’t there in the light. Except fear.”

Några år senare vände dock både ångesten och min rotade mörkrädsla inom mig, i samma veva som jag upptäckte den mörkerälskande filmskaparen David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks) och genom att halloweenkvällarna blev något återkommande att se fram emot.

Min känsla av hopplösthet när hösten kom utbyttes mot blomstrande, kreativ entusiasm inför mörker, skräck och obehag! Jag hade genomgått någon slags omedveten, kognitiv beteendeterapi – tack vare ”otäck film”, och hösten var från och med där och då min favoritårstid!

Så likt hur ett barn längtar till Julafton varje år, längtar jag till oktober och Halloween. Skräckfilmerna blir min vardag under alla dessa mörka kvällar och perioden kröner jag med några festliga filmkvällar som ett barnsligt firande av den mest spännande tiden på året.


Det är som en månadslång filmupplevelse utöver det vanliga, i mitt liv, och en tid jag dyrkar och hoppas dyrka så länge jag lever. Därför delar jag med av min halloweenupplevelse genom den här bloggen så det är bara att kika förbi den kommande tiden, för recensioner, lästips, musiktips och allmänt skräckrelaterat!

Här kan du läsa vad de andra ”filmspanarna” har bloggat om för filmupplevelser utöver det vanliga och det rekommenderar jag verkligen att du kollar in. Glad höst och trevlig Halloween!