Kategoriarkiv: Halloween 2012

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

Genre: Skräck, Slasher
Regi: Renny Harlin
Manus: Brian Helgeland, Jim Wheat, Ken Wheat
Längd: 99 min
Skådespelare: Robert Englund, Lisa Wilcox, Danny Hassel, Rodney Eastman, Andras Jones, Ken Sagoes, Tuesday Knight, Toy Newkirk, Brooke Theiss, Brooke Bundy

Terror på Elm Street 4 tar vid strax efter där 3:an avslutades. Kristen drömmer fortfarande mardrömmar och förmågan att dra in andra i dessa drömmar har inte upphört. Då Alice blir indragen ser Freddy möjligheten att komma åt ungdomar utanför Elm Street…

Elm Street-serien må vara den kanske starkast lysande färgklicken i slasher-genren, men jag tyckte inte originalet var mer än bra och av uppföljarna så gillar jag 2:an mest, just för att det känns som den driver med konceptet.

Dock är idén med att hålla sig vaken för att inte dö av sina mardrömmar ett spännande och ganska skrämmande ämne.

Invånarna på Elm Street lever, trots gatans blodiga förflutna, fortfarande i sin korkade idyll då en udda tjej i skolan börjar hemsökas i sina drömmar av en lustig gubbe vid namn Freddy.

Det fjärde kapitlet regisseras av finske Renny Harlin (Die Hard 2, The Long Kiss Goodnight, Exorcist: The Beginning), som tillför en väldigt påtaglig 80-talskänsla. Jag kan inte undgå att tycka om filmens mysighetskänsla stundtals. Filmen är bagatellartad rakt igenom och att jag tar den med en nypa salt är en rejäl underdrift.

Renny Harlin har dock ett hjärta som klappar för lågbudgetfilmskapandet där han kommer ifrån och det gör att jag uppskattar hans försök att göra filmen intressant så gott det går (detta arbete får vi en inblick i genom dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy [2009], som tar upp historien bakom samtliga Freddy Krueger-filmers tillkomst på ett mycket fint och ingående sätt).

Dessutom är filmmusiken i A Nightmare on Elm Street 4 mystisk och faktiskt riktigt stämningsfylld, vilket sticker ut i en annars tunn film. Freddy Krueger medverkar också – på gott och ont, ganska mycket och effekterna som filmen bär på är för det mesta snaskigt snygga!

Det överträffar en hel del av CGI:n som finns i dagens effektfilmer.

Både Wes Craven (grundaren av A Nightmare on Elm Street) och Robert Englund – som spelar Freddy Krueger, har uttryckt att de gillar Renny Harlins film i serien. Englund tycker till och med att det är den bästa och den som var mest underhållande att göra – antagligen eftersom han själv får mycket utrymme i denna fjärde film.

Valet att centrera filmens engagemang mer kring Freddy Krueger själv och inte filmens protagonister gör dock tyvärr mycket för mitt engagemang kring vad som händer.

Elm Street 4 blir i slutändan mest en effektfilm med ointressanta ungdomskaraktärer och för lite skräck.

Renny Harlin ska ha credit för sitt arbete att göra något mer av denna slätstrukna film, men det är inte dessa kvaliteter som har hållit hans karriär på banan i första hand och det säger också en del om Hollywood-mallen.

Renny Harlins fantasi kring effektarbetet och skräckmomenten som är de bäst utförda i hela franshisen. Den mysiga känslan är också ett stort plus!
Filmens intrig gör mig tyvärr mest likgiltig och jag blir aldrig särskilt ”drabbad” av filmen på det karaktärsmässiga planet, särskilt eftersom mer fokus läggs på antagonisen än på protagonisterna.

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Genre: Skräck
Regi: Chuck Russell
Manus: Wes Craven, Bruce Wagner, Frank Darabont, Chuck Russell
Längd: 96 min
Skådespelare: Laurence Fishburne, Patricia Arquette, John Saxon, Craig Wasson, Heather Langenkamp, Robert Englund, Rodney Eastman, Priscilla Pointer, Jennifer Rubin, Ken Sagoes

Några ungdomar är intagna för vård. I deras drömmar figurerar Freddy. En läkare och en psykolog försöker med gruppterapi rädda dem.

Efter att ha schockats över charmen i den första uppföljaren till Terror på Elm Street, så var det 2008 dags för mig att för första gången se den tredje delen, där Wes Craven (The Last House on the Left, A Nightmare on Elm Street, Scream) återvände för att skriva manuset. 3:an brukar också nämnas som den enda bra Elm Street-filmen efter originalet.

Manuset är inte enbart Wes Cravens skapelse, utan en blandning av så mycket som fyra olika manusförfattares visioner. En av dem är ingen mindre än en ung Frank Darabont (Shawshank Redemption, The Green Mile, The Majestic, The Mist) – mannen som haft en minst sagt lyckad karriär som regissör till några av Stephen Kings mindre skräckfokuserade berättelser.

Wes Cravens manus skrevs delvis om av Darabont och Chuck Russel, som sedan fick regirollen för filmen. Cravens första önskan var att göra en film som handlade om hur en Elm Street-film spelades in och hur filmteamet plötsligt blev terroriserade av Freddy Krueger som tagit sig in i deras verklighet genom deras drömmar. Ett minst sagt intressant skräckfilmsupplägg vilket är Cravens största styrka.

Idén blev dock av i Wes Cravens återkomst och avsked till Elm Street-franchisen, nämligen Wes Craven’s New Nightmare (1994).

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors blev dock lite av en besvikelse, då filmen självklart inte är ett dugg läskig utan bara fånigt rolig och fullproppad med effekter. Varenda litet bus som Freddy Krueger hittar på ska fyllas med flashiga effekter som säkert fick ungdomar på 80-talet att höja på ögonbrynen, men idag blir det bara leksakssoppa av alltihop.

Ungarna i filmen – inga mindre än bland andra Patricia Arquette (Medium, True Romance, Lost Highway) och Laurence Fishburne (Matrix-trilogin, Apocalypse Now), är dock roliga med sina nördiga stereotyper och lockar till ett och annat skratt, men Elm Street 3 är inte lika bra som sina föregångare utan påminner mig mer om dess slappa uppföljare.

Kul dock att Heather Langenkamp och John Saxon repriserar sina roller från första filmen här! Det både breddar Elm Street-universumet gynnande och får mig att tänka tillbaka på det jag gillade från originalet.

Allt som allt är tredje Nightmare on Elm Street-filmen trots allt mysig som kvantitativt halloween-tidsfördriv och som det rekommenderar jag den. Inte fy skam det heller.

 Mysskräckis från 80-talet med nostalgisk känsla och kända ansikten i tidiga roller, tillsammans med Freddy Krueger i lektagen.
 Inte det minsta läskig vilket kan vara ett minus i en rysare. Dessutom alldeles för mycket fokus på flashiga effekter endast för tillfälliga, ögonbrynhöjande reaktioner – som för min del aldrig kommer.

 

Efterord: Här hittar du även min recension på föregångaren A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985).

Rocky Horror Music: ”Hammer Horror” (Kate Bush)

Igår skrev jag om Hammer Film Productions, så då känns det passande att idag återuppliva halloweenmusik-serien ”Rocky Horror Music” med att väcka lite minnen till liv för åtminstone vissa genom en hyllningslåt till filmstudion av Kate Bush.

Kate Bush var en av 70- och 80-talets bästa musikförebilder då hon trots sitt tidiga genombrott verkligen var kreativt engagerad i alla möjliga av de moment rollen som artist innefattar, såsom texter, komposition, sång och dans.

Hon upptäcktes av David Gilmour (från Pink Floyd) och byggde en framgångsrik karriär, trots att hon till skillnad från i princip alla andra stora artister inte turnerade. Hon gjorde det endast en enda gång, i början av sin karriär och anledningen till att det inte blev mer har inte framkommit klart och tydligt.

Nästan exakt på dags datum år 1978 släppte Kate Bush från albumet Lionheart singeln Hammer Horror, där hon – 19 år ung, på ett fyndigt sätt skildrar en skådespelarkonflikt rörande Hammer-inspelningen av The Hunchback of Notre Dame.

Kanske inte världens mest halloween-rysliga låt, men kopplingen är oundviklig och ibland kan det vara trevligt att se hur musikvideos kunde se ut före MTV:s födelse…

Brittiska Hammer Films legendariska historia på 90 sekunder!

Det klassiska, brittiska filmbolaget Hammer Film Productions har bjudit den internationella publiken på mängder av kända och mindre kända skräckfilmer sedan 1934. Filmer som skildrat odödliga filmkaraktärer såsom Dracula, Van Helsing, Frankenstein och hans monster, The Wolf Man, The Mummy, Ringaren i Notre Dame, Fantomen på operan, Dr. Jekyll, Mr. Hyde, Sherlock Holmes och många fler.

Ikoniska skådespelare som gett sina ansikten åt Hammer Films är Peter Cushing (odödlig som exempelvis Van Helsing, men även känd för den övriga publiken från Star Wars) och Christopher Lee (odödlig som Dracula, men även känd bland annat från roller i ett flertal Tim Burton-filmer men framför allt som Saruman i Sagan om Ringen-trilogin).

Dock inte heller att förglömma är Ralph Bates, Shane Briant, Veronica Carlson, Andrew Keir, Miles Malleson, Francis Matthews, André Morell, Oliver Reed, Caroline Munro, Raquel Welsh, Michael Ripper och Barbara Shelley, med flera.

Filmskapare som bland annat  Sir James Carreras (en av de som grundade Hammer Films och stod bakom en massiv mängd filmer), Michael Carreras (James son och producent under bolagets glansdagar), Freddie Francis (en av tidernas mest populära skräckfilmsregissörer och fotograf åt bl.a. David Lynch) och en av de hårdast arbetande regissörerna – Terence Fisher (Dracula, The Curse of Frankenstein, The Mummy, Dracula: Prince of Darkness m.fl.) förgyllde också bolaget med sin expertis bakom kameran.

Efter att skräckfilmsgenren förändrades under 70-talet och de gamla monstren förlorade intresse så stötte också Hammers Film Productions på sina största motgångar. I slutet av 70-talet och under 80-, 90- och 00-talet har de i princip varit begravda – bortsett från diverse tv-produktioner.

2007 köpte dock holländaren John De Mol upp Hammer Films backkatalog och återupplivade också filmstudion vilket har resulterat i ett flertal filmer hittills – sammanträffande nog med flera nordiska samarbeten i form av regissörer (finske Antti Jokinen och danske Kasper Barnfoed), manusförfattare (Antti Jokinen) och svenska produktionsbolaget Solid Entertainment, som gjorde filmen Frostbiten (2006). Hammer Films står också bakom Le Me In (2010) – den amerikanska remake som gjordes av svenska boken/filmen Låt Den Rätte Komma In.

Jag rekommenderar att ni kollar in Hammer Film Productions hemsida – men inte minst youtube-sida, där de nu är i full gång med att lägga ut mycket material kring Hammer Films historia, såsom trailers, ”introductions” och till och med hela långfilmer. En liten skattkista för skräckfilmälskare av den klassiska skolan!

Här är en av deras filmer där de sammanfattar produktionsbolagets legendariska historia på 90 sekunder, från 1934 fram till årets succéskräckis The Woman in Black. Trevligt, trevligt…

The Entity (1982)

Genre: Rysare, Drama
Regi: Sidney J. Furie
Manus: Frank De Felitta
Längd: 115 min
Skådespelare: Barbara Hershey, Ron Silver, David Labiosa, George Coe, Margaret Blye

Det är någonting som jagar Carla Moran. Någonting är ute efter hennes själ. Och hennes kropp. Det går inte att stoppa det. Och hon har ingenstans att fly. Det okända väsendet har kommit för att ta Carla. Hon vet inte varför det jagar henne, men hon är dess utvalda offer.

Väsendet plågar henne i hennes sovrum. Det attackerar henne hemma hos en vän. Det tar till och med kontrollen över hennes bil, vilket nästan dödar henne. Men det okända väsendet kommer inte för att döda Carla, det har andra planer för henne…

Jag fick veta om den här filmen genom Slashfilms publicerande av Martin Scorseses 11 favoritskräckfilmer som jag skrev om tidigare, där denna film låg på plats 4.

En lista som mestadels innehöll gamla klassiker från den svartvita tiden och denna bortglömda, moderna film utmärkte sig därför. Mest fastnade jag dock för den kontroversiella, modiga handlingen att skildra en kvinna som bokstavligt talat utsätts för våldtäkt av en övernaturlig ande.

Inte nog med det så är filmen baserad på ett verkligt fall, som skedde i Kalifornien i mitten på 70-talet. Förvånansvärt mycket av det som sker i filmen har alltså hänt i verkligheten – mer än vad jag kunde ana. Du kan läsa om fallet exempelvis här, men jag råder dig att först se The Entity för att det inte ska hämma en bra filmupplevelse.

Filmen drar mig in snabbt med utsökt krypande orkestralmusik av undersedda Charles Bernstein (Cujo, A Nightmare on Elm Street, Kill Bill, Inglourious Basterds) och inte minst läckert foto med stor känsla för filmens material.

The Entity är sannerligen ett gediget regiverk då filmens drama är det som verkligen imponerar. Skräcken finns närvarande hela tiden men dramat får stor plats och tar övertaget, på samma fina sätt som när jag såg den liknande, underskattade filmen The Exorcism of Emily Rose (2005).

Jag skulle dock bäst vilja beskriva The Entity som en korsbefruktning mellan Såsom i en spegel (1961) och Poltergeist (1982).

Dramat griper tag i mig så pass genuint att jag vid ett par tillfällen blir tårögd. Den påfrestande terrorn som inte bara drabbar huvudkaraktären Carla Moran utan även hennes två döttrar och unge son. Mamman är briljant spelad av Barbara Hershey (Hannah & Her Sisters, Falling Down, Black Swan) då hon får känslorna att svalla fram oförhindrat.

Karaktärens son, spelad av då orutinerade David Labiosa (Blood In Blood Out, 24, Mega Piranha) gör också en grym insats i en roll som lätt hade kunnat gjorts sentimental på ett tradigt vis, men han lyckas ge stor äkthet.

Ron Silver (Chicago Hope, The West Wing, Ali) dyker också upp och briljerar minst sagt även han i rollen som en psykiatriker som inte vet om han ska tro på faktabaserade konventioner eller övernaturliga fenomen.

Just konflikten mellan det som går att förklara genom psykologi och de övernaturliga teorier som parapsykologisk forskning kontroversiellt pekar på som tecken på  andliga energier tar filmen till ämnen på ett intellektuellt plan och lyfter tillsammans med dramat filmen till en nivå över den vanliga rysarstandarden.

Psykologiska förklaringar kämpar mot paranormala förklaringar och det mest intressanta med den konflikten är att inget går att faktamässigt bevisa, oavsett vilka beläggen är. Du kan inte bevisa att du sett ett spöke, men du kan inte heller motbevisa det genom faktamässiga bevis.

Jag som tittare tvivlar på vad jag ska tro genom i stort sett hela filmen, men jag blir enormt gripen av huvudkaraktärens gripande livsöde och historia. Dessutom är skräcken i högsta grad på det psykologiska planet där spänning byggs upp genom aningar och tålamod snarare än blod och grafiska otäckheter, vilket är receptet för de bästa skräckfilmerna.

Dock ligger filmens svaghet just i när den vill visa lite för mycket. Jag förstår att det är en utmaning att skildra en ande fysiskt på film, men vissa elektriska effekter är överflödiga, övertydliga och daterade. Detta tillsammans med vissa elgitarrinslag i musiken gör att filmen gör över gränsen i att vara för tydlig.

Sedan är andra halvan av filmen mer förklarande än den första, vilket gör att den som endast vill ha skräck och mindre psykologiskt resonerande kan tappa intresset en aning.

Filmens rakt igenom imponerande skådespel väger dock över detta, då det är kvalitativt på ett sätt jag sällan sett inom skräckgenren.

The Entity har sedan flera år tillbaka inte överraskande varit på gång att få en remake, som ryktades bli regisserad av Hideo Nakata (Ringu, Dark Water, The Ring 2) och med manus av Amy Holden Jones – tjejen som tillsammans med Howard Hughes skrev Beethoven (1992). Projektet är dock numera inaktuellt.

En remake är inte helt och hållet onödig enligt mig, men originalet är tillräckligt bra för att stå pall även idag. Den släpptes dessutom på finfin blu-ray i somras.

Jag rekommenderar filmen att ses av precis alla, med viss acceptans för daterade detaljer men med en stor dos intressant drama och realistiskt skildrande av sensationella händelser. The Entity kräver en mycket bättre plats i skräckfilmshistorien då den slår filmer som Poltergeist och Insidious (2011) på näsan med en distinkt knäpp.