Kategoriarkiv: Halloween 2011

Hatchet (2006)

Genre: Slasher, Gore
Regi: Adam Green
Manus: Adam Green
Längd: 85 min
Skådespelare: Joshua Leonard, Tony Todd, Robert Englund, Richard Riehle, Patrika Darbo, Parry Shen, Deon Richmond, Mercedes McNab, Kane Hodder, Joel Moore, Tamara Feldman, Joel Murray, Rileah Vanderbilt, Joleigh Fioravanti

Det deformerade barnet Victor Crowley bor med sin far i ett hus vid träsket. En Halloweenafton kommer elaka ungar dit och sätter eld på huset. Victor Crowley går en fruktansvärd död till mötes, och legenden om pojken vid träsket är född. Men är han bara en legend?

Har varit sugen på att se den här sedan förra året, utan att ha haft ett dugg höga förväntningar på den. Egentligen är det uppföljaren jag varit mest sugen på då den ska slå rekord i utnyttjande av blod i en slasher, men jag måste ju börja med den första först, givetvis.

Handlingen tar dock egentligen vid i en idyllisk stad som fått festfeber, där turisten Ben hellre vill ut på träsksafari istället för att umgås med Marcus och polarna på de lokala pubarna där ölen skvalpar och de klyschiga kvinnorna likaså. Träskturen blir dock av, tillsammans med en falsk guide, ett pensionärspar och en amatörporrfilmsregissör samt hans två fnaskiga skådespelerskor.

Filmen är gjord med en förkärlek till den klassiska tonårsslasher-genren med en obligatoriskt billig handling och producenterna har lyckats locka några klassiska slasherstjärnor, i form av Robert ”Freddy Krueger” Englund i en cameo, Tony ”Candyman” Todd i en annan cameo och framförallt Kane ”Jason Voorhees” Hodder som mördarbesten Victor Crowley.

Dessa två skådisar är det som gör filmen, för Hatchet är en pinsamt dålig skriven film som i övrigt bjuder på pinsamma, klyschiga karaktärer som inte tillåter skådisarna att kunna leverera knappt en droppe kvalitet. Den kvinnliga huvudkaraktären Marybeth (spelad av tv-serieinhopparen Tamara Feldman) kommer knappast undan med hedern i behåll då hennes känsliga scener känns väldigt såsiga och framtvingade.

Den enda jag gillade var långskånke huvudrollen Ben, spelad av Joel David Moore som synts i så skilda filmer som The Hottie and the Nottie, Avatar och Dodgeball. Hans polare Marcus, som spelas av Deon Richmond (Not Another Teen Movie, Van The Man) är också trovärdig och de har en bra kemi tillsammans. Dock känns dom som hämtade från en fjunig tonårssexkomedi i stil med Harold and Kumar, vilket inte ger många plus till en skräckfilm.

Kvinnorollerna och mansrollerna är utan tvekan skrivna ur en sexfixerad tonårskilles synvinkel och inledningen av filmen slår något slags rekord i flest nakna tuttar i bild på kortast tid, då intrigen tar vid i en stad som firar någon slags högtid som går ut på att supa tillsammans med redlösa kvinnor. Det är dock underhållning den här filmen rider på och den funkar nog utmärkt för ett ungt, puckat grabbgäng utan större krav på film en vanlig öldrickarkväll.

När slaktfesten från Mr. Crowleys yxa väl sker så skvätter det blod utan dess like, så pass att till och med när han vrider nacken av ett offer så kastas det köttslamsor mot trädstammarna runtomkring. Överdrivet och givetvis kul på ett bisarrt sätt. Det största misslyckandet med filmen är dock att endast en karaktär tycks bära mobiltelefon, vilket känns högst otroligt i en tid som denna och om de andra karaktärerna hade tagit med sina så hade allas liv och 208 liter blod (japp, så mycket fejkblod spills i denna film) nog sluppit gå till spillo. Regissören Ti West har dock rätt i att mobiltelefonen har förstört mycket spänning i skräckgenren då den underlättar på tok för mycket för filmens jagade offer.

Jag klarar mig dock igenom denna film och ser nu istället fram emot Hatchet 2 som kom förra året, där dagens största ”Scream Queen” – Danielle Harris (skådespelerska i fyra Halloween-filmer), tar över huvudrollen och där blodutgjutelsen mer än fördubblas då den visar 515 liter spillet fejkblod (!!!), vilket är rekord för genren.

2/10

A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

Genre: Skräck, Slasher
Regi: Jack Sholder
Manus: David Chaskin
Längd: 87 min
Skådespelare: Robert Englund, Mark Patton, Kim Myers, Robert Rusler, Clu Gulager, Hope Lange, Marshall Bell, Melinda O Fee, Tom McFadden, Sydney Walsh

Jesse flyttar tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster in ett det hus på Elm Street som Nancy (”Terror på Elm Street 1”) bodde i. Jesse börjar drömma mardrömmar i vilka den ökände barnamördaren Freddy Krueger dyker upp. Freddy är nu väldigt svag, men har en plan: Han ska komma åt Elm Streets ungdomar genom Jesse´s kropp…

Här måste jag säga oj, oj, oj (som Lill-Erik skulle sagt), för jag hade verkligen inte förväntat mig att gilla den här filmen, som på förhand verkade vara en kalkon när jag såg den för exakt två år sedan. Och visst var det en kalkon, men i positiv bemärkelse. Eller jag vet faktiskt inte om det ens kan kallas kalkon, för om inte regissören varit medveten om alla hysteriskt roliga saker med den här filmen så vet jag inte vad jag ska tro längre.

Filmens egentliga handling sägs vara om en ung mans rädsla för att acceptera sin homosexualitet, och när jag tänkte mer på det i efterhand så gör det filmen bara ännu lite bättre! Jag fick i bakom-dokumentären Elm Street Legacy (2010) veta att även om huvudrollen var gay och manuset realiserades med många homosexuella undertoner, så var det inget medvetet val från produktionsteamet.

Trots det innehåller filmen en gayclub-scen, en naken piskscen i killarnas omklädningsrum, en pinsasmt rolig dansscen, ett undertextiellt homoerkännande från huvudkaraktären Jesse. Och inte minst omvända roller där mannen Jesse spelar den klassiska ”kvinnorollen” och det kvinnliga kärleksintresset har en – för sin tid, mansorienterad hjälteroll som ska ta Jesse ur garderoben och in i hennes famn (Meryl Streep-lookaliken Kim Myers spelar denna karaktär och gör en klart bra insats).

Denna könsrollsväxling var dock en önskan från manusförfattaren i och med att det är så ovanligt i skräckfilmsgenren. Pluspoäng där och många underhållningspoäng i denna galna slasherbuskis. Att Freddy Krueger (Robert Englund) själv får visualisera Jesses konfrontation med bögrädslan är fantastiskt kul.


Det extremt roliga undertextiella homoerkännandet hos Jesses bästa killkompis!

Det är en dessutom en high school-film som fullkomligen hyperventilerar ”80-tal” där tjejkillen Jesse ska föreställa skolans nolla och börjar bli galen då hans drömmar känns lite för verkliga och innehåller en man med knivfingrar, randig tröja och hatt. Men när han vaknar ur sina drömmar så är han egentligen en riktig stjärna, då han gång på gång måste skrika som en tjej och filmen är värd att se bara för det! Fenomenale skådespelaren Mark Patton kände efter filmen en viss stolthet över att kallas ”filmhistoriens första manliga Scream queen”, haha!

Den andra Elm Street-filmen är underhållning på högsta nivå och den blir bara bättre och bättre ju mer jag tänker tillbaka på den. Underhållningsmässigt den starkaste i serien, även om den första (7/10) är bäst rysarmässigt och den tredje (5/10) och fjärde (4/10) vinner effektmässigt.

Detta kapitel är ganska ologisk då Freddy bryter mot reglerna och stiger ut ur drömvärlden vilket ger minus rent kvalitetsmässigt, men det är å andra sidan alldeles hysteriskt kul! Se den innan du dör, för annars har du missat något!

7/10

Film Effects: Stolscenen i ”Poltergeist” (1982)

Scenen detta inlägg reflekterar går – på grund av inbäddningsproblem, att se här!

Säga vad man vill om Poltergeist (jag gjorde det förra året), men den har i alla fall en läskig scen som är skickligt filmmakeri. Precis som youtube-kommentaren så instämmer jag i påståendet att man kan veta om man är en skicklig skräckfilmregissör ifall man kan få åskådaren att bli rädd av en scen som utspelar sig i dagsljus.

Detta gjorde Tobe Hooper redan i sitt magnum opus, Motorsågsmassakern (1974), men trots att karriären inte nått några större framsteg efter den så kan han få lite credit för det som stolscenen i Poltergeist gjorde med mig och många andra som sett den. Det var den enda skrämmande scenen i filmen, men den skrämde mig också rejält just på grund av det extrema överraskningsmomentet.

Briljansen ligger i att det är en effekt helt gjord i en tagning utan klipp, i realtid, vilket gör scenen väldigt realistisk och oförutsägbar.

Poltergeist har influerat många filmskapare runt om i världen med det klassiska ”haunted house”-temat och Paranormal Activity-vågen har dragit över oss i två års tid och otaliga filmer nu. Originalet lanserades precis som Poltergeist av Steven Spielberg, just tack vare liknande teman. Visuellt och budgetmässigt sett är det dock två relativt olika filmer, givetvis

Masters of Horror: Pelts (2006)

Genre: Gore
Regi: Dario Argento
Manus: Matt Venne, F. Paul Wilson
Längd: 60 min
Skådespelare: Meat Loaf, Emilio Salituro, Link Baker, Elise Lew, Shawn Hall, Sylvesta Stuart, Ellen Ewusie, John Saxon, Michal Suchanek

En pälsjägare kommer över sin livs största fångst, men någonting är fel med de underbara pälsarna.

Dario Argentos andra avtryck i Showtime-serien Masters of Horror (där Jenifer var den första och den gav jag 2/5 i betyg), och historien kretsar kring Jake Feldman, spelad av sångaren/skådisen Meat loaf (Rocky Horror Picture Show, Fight Club). Han är den beklaglige chefen för en skräddarfirma som håller på att gå i konkurs.

Jake lägger allt oftare sina korvören på en bordell, där han fastnat för en kvinna – Shanna (spelad av Ellen Ewusie), som han gärna skulle vilja skämma bort med pengar för att få äga permanent, typ. Kvinnobilden är inte bättre än så i denna Argento-historia, som inte är skriven av honom utan endast regisserad. Hur som helst ser Jake en möjlighet när han får ett erbjudande om en stor samling tvättbjörnspälsar och det visar sig att ägaren har mördats. Pälsarna verkar ha en mörk, oemotståndlig kraft på den som rör pälsarna, något som resulterar i en hel del blod.

Argento är filmhistoriens kung på att regissera minnesvärda mord, något som faktiskt är ganska väl utfört även här (till klassisk Argento-musik av Goblin-medlemmen Claudio Simonetti), men i övrigt är det en ganska sjuk historia som lämnar en dålig eftersmak på det där negativa sättet som Argento annars är så bra på att undvika genom vassa storys. Veteranen John Saxon (som bland annat hade rollen i Argentos klassiker Tenebre samt Terror på Elm Street 1 & 3) är med i rollen som pälsägare och omeriterade Michal Suchánek spelar faktiskt hans lärling med fin entusiasm.

Finalen av Pelts är ändå minnesvärd på ett magstarkt sätt och sett ur det lilla formatet är det här en godkänd film jag kan rekommendera, men ur Argento-perspetiv är det inget att hurra åt.


4/10