Kategoriarkiv: Halloween 2011

Film Effects: Stolscenen i ”Poltergeist” (1982)

Scenen detta inlägg reflekterar går – på grund av inbäddningsproblem, att se här!

Säga vad man vill om Poltergeist (jag gjorde det förra året), men den har i alla fall en läskig scen som är skickligt filmmakeri. Precis som youtube-kommentaren så instämmer jag i påståendet att man kan veta om man är en skicklig skräckfilmregissör ifall man kan få åskådaren att bli rädd av en scen som utspelar sig i dagsljus.

Detta gjorde Tobe Hooper redan i sitt magnum opus, Motorsågsmassakern (1974), men trots att karriären inte nått några större framsteg efter den så kan han få lite credit för det som stolscenen i Poltergeist gjorde med mig och många andra som sett den. Det var den enda skrämmande scenen i filmen, men den skrämde mig också rejält just på grund av det extrema överraskningsmomentet.

Briljansen ligger i att det är en effekt helt gjord i en tagning utan klipp, i realtid, vilket gör scenen väldigt realistisk och oförutsägbar.

Poltergeist har influerat många filmskapare runt om i världen med det klassiska ”haunted house”-temat och Paranormal Activity-vågen har dragit över oss i två års tid och otaliga filmer nu. Originalet lanserades precis som Poltergeist av Steven Spielberg, just tack vare liknande teman. Visuellt och budgetmässigt sett är det dock två relativt olika filmer, givetvis

Masters of Horror: Pelts (2006)

Genre: Gore
Regi: Dario Argento
Manus: Matt Venne, F. Paul Wilson
Längd: 60 min
Skådespelare: Meat Loaf, Emilio Salituro, Link Baker, Elise Lew, Shawn Hall, Sylvesta Stuart, Ellen Ewusie, John Saxon, Michal Suchanek

En pälsjägare kommer över sin livs största fångst, men någonting är fel med de underbara pälsarna.

Dario Argentos andra avtryck i Showtime-serien Masters of Horror (där Jenifer var den första och den gav jag 2/5 i betyg), och historien kretsar kring Jake Feldman, spelad av sångaren/skådisen Meat loaf (Rocky Horror Picture Show, Fight Club). Han är den beklaglige chefen för en skräddarfirma som håller på att gå i konkurs.

Jake lägger allt oftare sina korvören på en bordell, där han fastnat för en kvinna – Shanna (spelad av Ellen Ewusie), som han gärna skulle vilja skämma bort med pengar för att få äga permanent, typ. Kvinnobilden är inte bättre än så i denna Argento-historia, som inte är skriven av honom utan endast regisserad. Hur som helst ser Jake en möjlighet när han får ett erbjudande om en stor samling tvättbjörnspälsar och det visar sig att ägaren har mördats. Pälsarna verkar ha en mörk, oemotståndlig kraft på den som rör pälsarna, något som resulterar i en hel del blod.

Argento är filmhistoriens kung på att regissera minnesvärda mord, något som faktiskt är ganska väl utfört även här (till klassisk Argento-musik av Goblin-medlemmen Claudio Simonetti), men i övrigt är det en ganska sjuk historia som lämnar en dålig eftersmak på det där negativa sättet som Argento annars är så bra på att undvika genom vassa storys. Veteranen John Saxon (som bland annat hade rollen i Argentos klassiker Tenebre samt Terror på Elm Street 1 & 3) är med i rollen som pälsägare och omeriterade Michal Suchánek spelar faktiskt hans lärling med fin entusiasm.

Finalen av Pelts är ändå minnesvärd på ett magstarkt sätt och sett ur det lilla formatet är det här en godkänd film jag kan rekommendera, men ur Argento-perspetiv är det inget att hurra åt.


4/10

Sisters of Death (1977)

Genre: Thriller, Slasher, Mysterium
Regi: Joseph Mazzuca
Manus: Elwyn Richards, Peter Arnold
Längd: 87 min
Skådespelare: Arthur Franz, Claudia Jennings, Cheri Howell, Sherry Boucher, Paul Carr, Joe E Tata

Under en invigningsceremoni till ett mystiskt systraskap blir en ung kvinna dödad när hon spelar rysk roulette. Sju år senare bjuds de övriga kvinnorna till en återträff i ett hus långt ute på landet. Allt är dock en ondskefull fälla. 

Jag lyckades komma över den här gamla grindhouse-rullen på Amazon, som handlar om en återförening. En sekt bestående av unga kvinnor råkade under en ritual ut för en dödsskjutning, som splittrade sekten. Nio år senare blir kvinnorna återförenade av en okänd man, vid ett hus mitt ute i ingenstans (och miljön påminner mycket om den som syns i Tarantinos Death Proof under biljakten).

Kvinnorna och de två männen som skjutsade dem till platsen upptäcker att de hamnat i en galen mans fälla (med en förkärlek för flöjtblåsande), och kan inte fly från gården då den är omringad av ett högt, strömförande galler. I huset lurar fler jobbiga överraskningar och de inser snart att det måste finnas en bedragare i samlingen.

Sister of death spelades egentligen in redan 1972, men släpptes först 1977 – och har man det i åtanke så gör det filmen till en föregångare till dagens slasherfilmer av det moderna slaget, på samma sätt som Black Christmas (1974) och Motorsågsmassakern (1974). Filmen och skådespelarna håller faktiskt en överraskande bra klass och den engagerar över förväntan med en godkänt skriven historia. B-filmskänslan känner jag nästan inte av – förutom lite skräpig ljussättning och en extremt synlig mic i någon scen, och det är inte förens vid slutet som det spårar ur så där underbart härligt med en riktigt skön B-filmstwist.

Det är dock en del små detaljer i filmen som jag tar med mig, och det är att det är ett tjejgäng med en kvinna i vag lila- och gulfärgade kläder som därför påminner ganska mycket om Marie-Elizabeth Winstead i tidigare nämnda Death Proof – även utseendemässigt med hår och sätt. En annan möjlig referens till en Tarantino-film är en scen i huset där två personer går in i ett separat rum för att snacka vilken i gruppen som är bedragaren, och utsnittet är identisk med scenen i Reservoir dogs när Keitel och Belushi diskuterar vem som är bedragaren i gruppen – är inte det en solklar referens så döper jag om mig till ”Mr. Pink”.

Sisters of death har fått 4.4 i betyg på IMDB, och antagligen är det för att den varken är en speciellt bra film eller en rolig grindhouse-rulle. Den innehåller ingen extrem handling och trots sammanhanget med nästan bara tjejer i handlingen och en playboy-brud i en av huvudrollerna (Claudia Jennings) så existerar inga riktiga nakenscener – som man annars inte kommer ifrån i drive in-filmer av den här sorten.

Men helt klart en kul stund framför tv:n och ett slut som är värdigt en b-thriller!


3/10

Fotnot: Här finns faktiskt filmen att se i sin fulla längd på Vimeo.

Sisters of Death from Posture Pal on Vimeo.

Scary Poster Art: 10 originella eller ovanliga posters

Jag gick igenom filmposters jag arkiverat på datorn och insåg att jag borde dela med mig flera av de snyggaste då de förtjänar att spridas vidare för allmän beskådan tack vare sin skönhet. Jag inleder med att publicera 10 stycken av de bästa, ovanliga och mest originella skräckfilmsposters jag kunde hitta denna gång. De får mig att vilja se om filmerna direkt enbart av posterns dragningskraft och då har de verkligen lyckats. Snygga som satan!


A Nightmare on Elm Street (1984)


Rosemary’s Baby (1968)


The House of 1000 Corpses (2003)


Halloween II (1981)


Maniac (1980)


The Cat o’ Nine Tails (1971)


Creepshow (1982)


An American Werewolf in London (1982)


Scream (1995)


Dark Woods (2010)

Storm of the Century (1999)

Genre: Psykologisk rysare, Drama, Mysterium
Regi: Craig R. Baxley
Manus: Stephen King
Längd: 249 min
Skådespelare: Tim Daly, Debrah Farentino, Colm Feore, Jeffrey DeMunn, Carson Manning, Casey Siemaszko, Julianne Nicholson

En kraftig storm drar förbi invånarna på ön Little tall island, som isolerar dem från fastlandet. Strax innan har gamle tant Clarendon blivit ihjälslagen av en okänd, lång man som verkar veta allt för mycket om öns invånare. Ingen vet vem han är, men han har ett meddelande till öborna; ”give me what I want, and i’ll go away”…

Detta är bara början på en gastkramande historia med, enligt mig, den perfekta Stephen King-känslan. Stephen King skrev denna miniserie exklusivt för televisionen. Historien påminner en hel del om The Mist, på så sätt att ett gäng vitt skilda människor ställs inför en situation som inte går att vara förberedd på och som kräver att man håller ihop och värderar vänskapen man byggt upp – något som är lättare sagt än gjort när tilliten börjar svikta och döden finns närmare än någonsin. Mitt favorittema för dramatiska förutsättningar!

Det händer sällan att filmatiseringar av King’s böcker blir lyckade, men här har King skrivit speciellt för tv och för mig känns det som om man läser en rejäl och spännande bok som man bara inte kan släppa. King undkommer manusbakslaget som annars brukar infinna sig i hans filmatiseringar då det inte blir en komprimerad adaptation från en bok eller å andra sidan en utfylld novell, samt att handlingen håller sig tillräckligt nära realismen.

Jag vill hela tiden veta hur det går, och även om det här var den sjätte gången jag såg Storm of the century så var det samma känsla som infann sig. Bara Kubrick’s The Shining är bättre av det som Stephen King delat med sig av till tv och film, för Storm of the century är en mäktig saga som berör på ett mycket mer komplext sätt än vad jag är van vid.

Karaktärerna gestaltas suveränt av en ovanligt välcastad församling kvinnor och män, yngre och äldre. Doldisen Colm Feore gör förmodligen sitt livs roll som den mystiska mannen som anländer till ön, och har det perfekta uttrycket för att spela ondskefull utan att det blir det minsta överspelat eller påklistrat. Hans ögon och bleka, beniga ansikte tillför rollen perfekt, precis som det återhållsamma, skumt gentlemannaaktiga bemötandet till allt och alla.

Även den trogne King-skådisen Jeffrey DeMunn (Nyckeln till frihet, Den Gröna Milen och nämnda The Mist) gör en färgstark prestation som öns egocentriske borgmästare och är en mycket kapabel skådis. Carson Manning, i den ganska lilla birollen som öns kyrkmästare och spontankurator, briljerar också på ett mycket äkta sätt. Hon påminner också kusligt mycket om den fantastiska skådespelerskan Kathy Bates (Misery), både till utseende och sätt. Det är inte förens på senaste tid som jag faktiskt insett att det inte är hon, utan den betydligt mer okända Carson Manning.

En miniserie blir sällan så här bra som Storm of the century är. Den ger dig kuslighet, oväder, mysig spänning, öliv och tänkvärd paranoia. Det här är precis den filmen som du ska se när det är en kall kväll och regn, snö eller annat oväder ute. Ett bortglömt – eller snarare aldrig riktigt upptäckt, guldkorn!

9/10