Kategoriarkiv: Foton/Posters

Mock Posters: Straw Dogs (1971)

För någon vecka sedan upptäckte jag facebooksidan ”Gasen i botten, Tony Montana” (kolla in den!), där folk får manipulera filmposters med översatta titlar som allt som oftast andas 80-tal och även enligt mig i högsta grad även 90-tal. Ett årtionde som bjöd på hönsynslöst försvenskade filmtitlar på amerikanska filmer…

  • Cannonball Run blev Mitt i Plåten
  • Foul Play blev Tjejen Som Visste För Mycket
  • Private Benjamin blev Tjejen Som Gjorde Lumpen
  • See No Evil, Hear No Evil blev Hör Upp, Blindstyre
  • Heathers blev Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner
  • Footloose blev Fot Lös
  • Bowfinger blev Knubbigt Regn
  • Arachnophobia blev Imse Vimse Spindel
  • My Blue Heaven blev Hur Jag lärde en FBI-agent att dansa Marengo

Förra veckan satt jag därför och scrollade igenom facebooksidan med alla påhittade bidrag där och jag har sällan skrattat så mycket! Jag måste bjuda på några titlar därifrån men vill du se dem i sin helhet får du gå in och bevittna dem själv…

  • Inception blev Drömjobbet
  • The Birds blev Måsjävlar
  • Mississippi Burning blev Nu Brinner Det i Knutarna
  • Cry-Baby blev Grin-Olle
  • Edge of Tomorrow blev Gör Om Gör Rätt
  • Starship Troopers blev Krypskyttarna
  • What’s Eating Gilbert Grape blev Vad Har Du Stoppat i Munnen, Ville Vindruva?

Detta är alltså referenshumor på en sådan nivå att har man inte sett filmerna, eventuellt  är bekant med originaltiteln eller åtminstone känner till handlingen så får du inte mycket ut av det. Annars är det ju enligt mig brutalt kul.

På grund av detta blev jag bara tvungen att själv sätta mig framför Photoshop och börja manipulera filmposters. Framöver kommer jag därför, då och då, att bjuda på en egen poster här liksom på facebooksidan.

Här är därmed första bidraget, som är en omtolkning av Straw Dogs från 1971, med Dustin Hoffman.

Straw-Dogs-remade-poster

Guilty Pleasure – med sikte på exploitationfilmens guldålder!

Filmbloggsammansvärjelsen kallad ”Filmspanarna” utlyste ett tema för medlemmar att skriva kring. Temat var ”Guilty pleasure”. I filmsammanhang kan man väl säga att det rör sig om filmer du borde skämmas över att gilla, men gör det ändå, typ.

Jag skäms nog egentligen inte över någon film jag gillar, men jag förstår poängen och vill istället prata om en hel drös filmer jag gillar – som jag i en kvalitativ värld inte borde gilla, men gör det för att de är så befriande och härliga att se.

Jag tänker på b-filmerna (filmens motsvarighet till vinylskivans mindre kvalitativa b-sida), exploitationfilmerna (filmer som väljer bort helheten för att istället väcka anstöt) – också kallade grindhousefilmerna (det skitiga biografhak som filmerna ofta visades på kallades för ”grindhouse”), som tack vare mildrade censurlagar hade en grönskande guldålder under 60-talet, 70-talet, samt en bit in på 80-talet!

Filmer utan ludd. Filmer utan press på sig att leverera, men det är alltid en fröjd när de gör det. De är så självsäkert dåliga att det blir kul – dessa filmens motsvarighet till burlesquekvinnor som både vill få publiken att skratta och rodna, med extremt bokstavliga titlar som Don’t Go In The House, Don’t Open The WindowDon’t Look In The Basement, Don’t Answer The PhoneBoss Nigger, Zombie och Blacula.

Av en grindhousefilm ska du veta exakt var du får, men ändå höja på ögonbrynen, skratta eller skrika åt det. Det är b-filmer, skräp, men det vet du redan och är därför beredd på vad du ger dig in på.

Min mosters man kallar det ”perversa filmer” och det är väl en ganska bra beskrivning från en utomstående synvinkel – perversionen sträcker sig dock över allt tills det är svårt att veta var den gränsen går. Och genreindelningen är aldrig så extrem och så extremt tydlig och som hos dessa filmer, så att alla fetischister ska stimuleras.

Du har Slasher films för skräckgalningen, Splatter films för blodnjutaren, Cannibal films för köttätaren, Sexploitation för nakendreglaren, Nunsploitation för nunndreglaren, Nazisploitation för nazidreglaren, Kung Fu films för Bruce Lee-wannaben, Drugsploitation för crackheadet, Women in prison filmsför – hör och häpna, både fängelsepervot och de kvinnliga rättighetskämparna.

Du har också Mondo films för det realismälskande tabufreaket, Monster films för monstersuckern, Occult films för djävulsdyrkaren, Biker films och Carsploitation för motorfantasten, Rape and revenge films för de våldsamt hämndlystna kvinnorna, Blaxploitation för personer som har tröttnat på att alla hollywoodhjältar är vita och Mockbustersför dem som inte fick nog av intrigerna i senaste blockbustern. Och. Så. Vidare.

Genrer som Spaghetti westerns och italienska kriminalthrillers – kallade Giallos, och inte minst Zombie films är dessutom några av de mest producerade inom fenomenet och ståtar till och med av några erkända guldkorn vad gäller kvalitet.

En gemensam nämnare är att exploitationfilmerna oftast producerades i Italien eller övriga Europa och sålde sedan ännu större pengar när de exporterades till drive-in- och nattbiograferna i USA.

Många är namnen som gjort sig en kritikerrosad karriär tack vare olika former av exploitation eller genom marknadsföring inom den kulturen. Amerikanen George A. Romero satte storartad spinn på karusellen med den första riktiga zombiefilmen och b-filmssuccén Night of the Living Dead år 1968 och efterföljde den med The CraziesDawn of the Dead, Day of the Dead och ännu fler klassiker.

Sergio Leone väckte en annan genre till liv från de döda – westerngenren, med sin Dollar-trilogi (Fistful of Dollars, For A Few Dollars More, The Good the Bad the Ugly) under 60-talet och spaghetti western regerade från och med då.

Wes Craven har några av de största, mest långlivade skräcksuccéerna från guldålderns dagar på sitt samvete då han gjorde The Last House on the Left och The Hills Have Eyes – innan han klev in i finrummet i och med A Nightmare on Elm Street-filmerna.

John Carpenter är dock snäppet värre inom rysargenren då han lyckades göra b-filmer med en oerhörd känsla och kvalitet trots riktigt låg budget. Filmer som

Assault on Precinct 13, Halloween, The Fog, The Thing och Escape From New York är odödliga klassiker och de behåller lågbudgetens charm samtidigt som de är inspirerande välgjorda!

Regissören Tobe Hooper byggde hela sin karriär på den ökända, stilbildande debutskräckisen The Texas Chainsaw Massacre. En b-film, inspelad på ren vilja och envishet ett ”sommarlov” i Texas med hans bekanta, men också ett mästerverk och en av mina favoritfilmer!

Russ Meyer – bland annat känd för Faster, Pussycat! Kill! Kill! och Beneath the Valley of the Ultra-Vixens blev mjukpornografins stjärnregissör med otaliga storbystade filmer – skrivna, producerade, regisserade, fotade och klippta av honom själv.

John Waters (Pink Flamingos, Multiple Maniacs) blev komedins svar på Andy Warhol med sin fäbless för att gå den äldre trygghetsgenerationen på nerverna till svimningsgränsen.

En annan b-filmsälskande filmskapare värd att nämna i sammanhanget är Troma Entertainments boss, Lloyd Kaufman, som införde enorm prestige i filmformens vilja att bringa skräpkultur med stil.

Roger Corman (producent till över 400 b-filmer) får väl ändå ses som b-filmernas och exploitationfenomenets kung på något sätt.

Den älskade anti-demonproducenten såg till att spela in minimibudgetfilmer med extrem effektivitet så att de kunde göra ännu fler filmer på den insparade tiden och han gjorde det med stor fantasi och passion.

Han uppfann ju indirekt fenomenet ”blockbuster” – storbudgetfilmer, genom att se till vad den revolutionerande hippieungdomen ville ha och sedan exponera det på bion, men fenomenet fick sedan se sig mer och mer utkonkurrerat när de större filmbolagen tog över utrymmet på biograferna.

Exploitationmarknaden förpassades istället till vhs-hyllan i hyrbutikerna när 80-talet passerade.

Jag måste rekommendera den nya dokumentären Corman’s World: Exploits of a Hollywood Rebel, för alla som blev lite mer nyfikna på karln, men framför allt eftersom dokumentären är fantastiskt inspirerande och gripande på sitt alldeles egna sätt.

De flesta av de filmskapare jag nämner ska givetvis inte blandas ihop med alla tusentals filmer som den här texten i första hand behandlar – filmerna som är så dåliga att man skrattar åt dem eller med dem, men faktumet att dessa herrar på sätt och vi föddes genom samma ”mamma” gör dem ändå viktiga att ta upp.

Guldålderns b-filmer och i synnerhet Roger Corman i egen hög person har dessutom satt ett extremt stort avtryck även på majoriteten övriga filmskapare. Många av de allra största inom mediet hade inte kommit där de är idag om det inte vore för denna era.

Quentin Tarantino hedrar ständigt dessa filmer i sina egna alster – inte minst double feature-spektaklet Grindhouse (Planet Terror och Death Proof) som han regisserade tillsammans med polaren Robert Rodriguez och följeslagarna Eli Roth, Rob Zombie och Edgar Wright.

Jack Nicholson, Robert De Niro, Francis Ford Coppola, Dennis Hopper, Martin Scorsese, Jonathan Demme och många därtill skolades in i branschen genom Roger Cormans b-produktioner och uttrycket ”Roger Corman Film School” används just för att beskriva betydelsen av lärandet genom att börja någonstans och vara produktiv med små medel för att sedan utvecklas genom just produktionerna. En metod som funkat betydligt bättre än filmskolor på betygsgrunder måste man säga!

Bara genom att uppleva dessa produktioner blir jag mer kreativ än om jag skulle detaljstudera de mest odödliga hollywoodklassikerna. Du kan sätta igång fantasin och kreativiteten något fruktansvärt om du gör något så pass enkelt som att blanda några av alla dessa genres med varandra och se vilken film det skulle utvecklas till – något som förtås hände mer och mer i just exploitation- och b-filmsfenomenet.

Just nu skulle jag till exempel vilja se en film med lättklädda, svarta brudar som tvingas kämpa tillsammans för att ta sig ur ett zombiefängelse – vem vet vad jag vill se imorgon?

Nu har jag dock snackat väldigt lite om mig själv och väldigt mycket om en väldigt stor del av filmhistorien endast för undervisningens skull – så kan vi ju inte ha det. Det finns uppenbarligen filmer i den här röran som är mer ”guilty pleasure” för mig än andra – filmer jag tänkte dela med mig av nu, för att kanske leda in en eller annan i samma fantastiskt dåliga värld (med betoning på fantastiskt) som jag stundtals lever i.

Filmerna jag väljer är filmer med den speciella, lättsamma, ”b-iga” tonen som gör att jag inte behöver ta dem på allvar alls men i gengäld ha en väldigt kul stund, vilket utesluter filmer som enbart är bra – med det sagt menar jag inte att alla filmerna är kalkoner. Vissa filmer får ett väldigt lågt betyg just eftersom den skalan snarare bygger på kvalitet, men med det inte sagt att filmen är mindre sevärd för det – snarare mer i de här fallen! Jag har försökt hålla mig till tio stycken, men vid det här laget vet du att det är toppen på det antagligen största filmiska isberget sedan Titanic sjönk till botten med lysena på.



Faster, Pussycat! Kill! Kill! (1965)

Russ Meyer är en av få regissörer i erotikbranchen som har kreativa ambitioner. Hans filmer är väl en slags mjukporr – inget att höja på ögonbrynen åt, men han gör det med en sådan glimt i ögat, med fantasi och med humor då att filmens handling och än mer händelser blir en fröjd att underhållas av!

Den här filmen har inspirerat Quentin Tarantino till exempelvis Death Proof och Kill Bill och det har länge varit snack om att han ska göra en remake av filmen.

Ett gäng minst sagt tuffa stripperskor tar lite semester i öknen med sina små vrålåk till bilar när de stöter på en åldrad krympling med en summa pengar i sin ägo. De bestämmer sig för att sno hans pengar, men först måste de blåsa hans två söner. Galenskap är bara förnamnet och kultstämpeln är tokhög! Bara titeln skriker ju ”se den”!!

Betyg:  7 av 10 Russ Meyerska höftnärbilder!

Sweden, Heaven and Hell / Svezia, inferno e paradisio (1968)

Sveriges befolkning har aldrig varit mer laglös än vad vi var i slutet av ”the swinging 60’s” – åtminstone om vi ska tro den här mondo-dokumentären från Italien. Jag behöver inte övertyga er mer att se den än vad den fantastiska berättarrösten i trailern ovanför redan gjort. Se den… eller dö…

”See the ‘Stockholm Strip’, were Sweden’s liberated youth – bored with sex (!), bored with drugs (!!), bored with life itself (!!!) – drop out… for good(!!!!)”

Betyg: 3 av 10 promiskuösa svenskor!

Vanishing Point (1971)

Den här filmen såg jag i samband med att Death Proof kom, då dom har en viss gnutta DNA ifrån varandra, minst sagt. Jag har nyligen införskaffat mig denna på blu-ray, vilket gör att jag nu kan uppleva allt sandstänk från bilens rivstarter och mullrandet från den stegrande V8:an samt allt hett knotter under huven därefter i glansig kvalitet.

Jag är inte ett dugg motorintresserad, så därför värderar jag högt när filmer kan göra mig trollbunden av något jag inte ens är intresserad av vanligtvis!

Den mytomspunne ungdomshjälten Kowalski ger sig ut på den amerikanska steppen med sin Dodge Challenger för att slå hastighetsrekord. Han slår vad om att han kan ta den från Colorado till Kalifornien på 15 timmar! Med sig på radio har han den legendariska radio-DJ:n ”Supersoul” och resan bjuder på många biljakter och ”lots of fun”!

Efter den här filmen ville alla ha en vit muskelbil av modellen Dodge Challenger. Och bilen fortsatte sättas på prov i Death Proof…

Betyg: 7 av 10 oslagbara Dodge Challengers!

Dracula’s Daughter / La Fille de Dracula (1972)

Jag hade kanske en ovanligt bra kväll när jag såg den här erotiska vampyrfilmen av kultregissören Jess Franco, men den har sannerligen en visuell elegans över sig vad gäller foto och… andra saker.

Tvåkanter med endast tjejer är väl obligatoriskt i en Jess Franco-rulle och när de dessutom är blodtörstiga vampyrer i ett vackert, gammalt slott i höstmiljö så blir det nästan för mycket av det goda till och med för mig. Minns jag rätt så var det fin musik också och en väldigt meditativ, tålmodig stämning och jag minns kanske inte så mycket av handlingen men väl några scener…

Betyg: 5 av 10 erotiska vampyrskor som konkurrerar ut Twilight-tonåringarnas åtrå för mänskligt kött alla dagar i veckan!

The Last House on the Left (1972)

Den här ”rape and revenge”-b-filmen av slasherkungen Wes Craven (A Nightmare on Elm Street, Scream) är en omtolkning av Ingmar Bergmans Jungfrukällan (1961)!

Filmen är väldigt grov – särskilt för sin tid men även nu, då den handlar om två 17-åriga tjejer som beger sig ut på ungdomsäventyr och springer på ett pundargäng som våldtar och närapå mördar dem båda. När pundargänget sedan åker vidare för att hitta någonstans att övernatta och för rum för natten hos en vänlig man och fru, så visar det sig att det är en av de våldtagna tjejernas föräldrar de bor hos!

Stämningen är både väldigt, väldigt obehaglig och David A. Hess  (r.i.p) briljerar som en av pundarna men framför allt med filmmusik som han också står för. Dock är filmen väldigt humoristisk när den inte borde vara det och det sänker filmen för mig, men den är sevärd trots allt.

Jag köpte en 3-disc-utgåva av filmen för några år sedan där det finns en bakom kulisserna-dokumentär som är väldigt sevärd. I den berättas det att stämningen på inspelningen var allt annat än harmonisk och att manuset egentligen var endast 30 sidor långt och till största del bestod av svordomar.

Betyg: 5 av 10 avbitna lemmar!

Thriller – A Cruel Picture / They Call Her One Eye (1973)

Bo Arne Vibenius premiärvisade den här mytomspunna, svenska ”rape and revenge”-filmen på självaste Cannes-festivalen, minsann!

Filmens huvudroll, FIB Aktuellt-utviksbruden Christina Lindberg, blev så populär där nere att de andra i filmteamet blev sura av all uppmärksamhet hon tog, sägs det, men filmen blev klimaxet på hennes karriär som världspopulär b-skådis och hon hade många kultrullar bakom sig.

I filmens spelar hon en stum, oskyldig brud som blir tillfångatagen av en charmerande, ondskefull man (spelad av legenden Heinz Hopf) som gör henne blind på ena ögat och tvingar henne att utnyttjas sexuellt gång på gång av ett flertal män. När hon lyckas bli fri skaffar hon en ögonlapp och förbereder för en gruvlig hämnd på dem som gjort henne illa!

Filmen är väldigt stilistisk – speciellt för att vara en svensk film, vilket är det som höjer filmen. Slow-motion och stilistiskt foto blandas med musik av självaste electro-ljudkonstnären Ralph Lundsten och sällan har svensk film varit så hård som i den här filmen. Faktumet att Christinas roll är stum gör att hon som skådespelerska endast behöver använda sitt kroppsspråk och det kan hon ju med råge… med den kroppen, höhöhö!

Quentin Tarantino har (igen) även influerats av denna b-film. En viss Kill Bill sägs av honom vara direkt influerad av denna och det är skäl nog för att se lite svensk filmhistoria som inte innehar namnet Bergman på omslaget.

Betyg: 5 av 10 punkterade ögonglober som sägs komma från en riktig, död människa!

Malibu High (1979)

Jag såg den här på en double feature-dvd med trailers och allt emellan – precis som en riktig grindhouseupplevelse ska vara!

Malibu High handlar om en revolterande problemtjej som bestämmer sig för att skita i skolan när sommaren närmar sig och istället sticker hon ut på nattklubb, går på gatan (väldigt.. hrrm… rebelliskt) och tar revansch på gamla pojkvänner som har behandlat henne som det fnask hon faktisk är.

Jag rekommenderar starkt det suveräna klippet ovanför som visar några riktigt hysteriska höjdpunkter, men det är långt ifrån allt och därför rekommenderar jag alla att leta upp den här filmen (finns på youtube för den late tror jag) och se den en tråkig kväll med några öl. Ungdomsfilmer var faan så mycket bättre förr!

Betyg: 2 av 10 rebelliska tonåringar med pistol!

House by the Cemetary (1981)

Lucio Fulci är en annan av b-filmens absolut största kungar och med sina splatter-drypande zombiefilmer ägde han scenen som han gjorde stor tillsammans med George A. Romero. Fulcis mest kända film är Zombie Flesh Eaters /Zombie /Zombi 2 (kärt barn har många namn) och The Beyond, men filmen jag fastnat allra mest för är denna, mer spöklika film.

Ett par med en liten son ska flytta in i ett gammalt hus vid en kyrkogård ute i ödemarken och givetvis börjar det hända mystiska saker – särskilt för den lilla sonen. I källaren ruvar det dessutom på en farlig hemlighet…

Fulcis patenterade, slafsiga zombieeffekter finns där men filmen bjuder framför allt på en mysruskig atmosfär tack vare den underbara miljön och det pianoklingande soundtracket som är bland det bästa i skräckfilmsmusikväg som gjorts!

Betyg: 7 av 10 spöklika flickor i fönstret!

Pieces (1982)

Till skillnad från Motorsågsmassakern satsar den här filmen enbart på att visa mer blod och lyckas bättre än sina föregångare i slasher-genren, så pass att den slaktar den mesta av konkurrensen från sin tid och även än idag.

Hostel-regissören och min personliga buddy-favorit, Eli Roth, älskar särskilt den här filmen och rekommenderade den genom ett filmklipp från mediabutiken Amoeba och jag blev nästan lika såld som honom på filmen.

Här är klippet med honom, där han berättar precis varför du borde se den och några ytterligare filmer. Se det! Se det! Se det!! Sjukt underhållande är bara förnamnet på hans beskrivningar.

Betyg: 3 av 10 blodiga vattensängsmassakrar!

Evil Dead 2 (1987)

Sam Raimi visste väl knappast vilken kultrulle han skapade när han gjorde den första Evil Dead-filmen ”på skoj” med sina polare 1981. Filmen var en långfilms-remake av hans kortfilm Within The Woods (1978).

Evil Dead 2 är i sin tur egentligen en endast ännu mer hejdlöst roligare och mindre seriösare remake av Evil Dead och kultlegenden och slapstick-geniet Bruce Campbell får bara ännu mer att göra i hejdlöshetens namn i huvudrollen. Han spelar en man som åker ut tillsammans med sina vänner till en stuga i skogen för att festa, men springer på demoniska andar när de hittar ”The Book of the Dead”.

Denna kanonfilm är bra både på riktigt och oseriöst vilket är ovanligt! Det är en av de roligaste filmer jag sett, dessutom. Slapstisk, skräck, skrik och fantastiskt underhållande effekter gör det här till den ultimata mysrullen för en skräckfilmskväll med kompisgänget, för ingen kan motstå ”The Evil Dead”…

Så… om du inte sett första Evil Dead – se den! Har du inte sett Evil Dead 2 – se den! Har du redan sett Evil Dead 2 – se den igen! Och igen, och igen, och igen, och igen och igen!!!

Betyg: 8 av 10 ursinniga motorsågsproteser!

Nu hoppas jag att jag lyckats få någon – om så bara för en kväll, att vilja sätta sig ner där hemma, ensam eller med en eller annan vän, och kolla några gamla, dammiga, raspiga b-filmer från exploitationfilmens guldålder – tiden då till och med dåliga filmer var bra!

Inget mer snack om att ”nej, jag ser inte filmer som är gjorda före jag föddes” för världen handlar inte om dig! Det är det här världen handlar om – att se film som får en att känna sig levande, samtidigt som man är lite nervig för att man ser något som känns så där lite småförbjudet.

Kolla in alla posters, läs alla taglines, se trailers, låt dig frestas och jag önskar dig lycka till med många trevliga, unika filmkvällar som du sent kommer glömma!


Här är övriga bloggare i Filmspanarna som skrivit om sina egna ”guilty pleasure” denna dag!

Allvarligt talat
Deny Everything
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Flmr filmblogg
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Svartare än Noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café

I spåkulan: The Girl

När man talar om trollen. Jag visste inte förens idag att även BBC2 är i tagen med att göra en filmatisering av intrigerna bakom en Hitchcock-inspelning – i detta fall Hitchcocks Psycho-efterföljare, närmare bestämt The Birds (1963). Namnet på denna stora tv-produktion är The Girl och kommer antagligen någon gång vid årsskiftet.

Filmen kommer följa bakom kulisserna på den framgångsrika filmen, som utmynnade i ett stormigt förhållande mellan regissören Alfred Hitchcock och hans huvudroll, Tippi Hedren. Hitchcock sökte en efterträdare till Grace Kelly, som skulle vara ung, blond och ha samma elegans och värdighet. På TV såg han en reklamfilm som dåvarande modellen Tippi Hedren medverkade i och han blev besluten att låta henne provspela med Martin Balsam i diverse scener från hans gamla klassiker med Kelly för att se om hon var vad han sökte. Hon fick huvudrollen i hans nästa psykologiska rysare – The Birds, och hon fick skriva ett mångfilmskontrakt med honom.

Under inspelningen av filmen beskrev Tippi Hedren att han ville styra hur hon framställdes i pressen och hur hon skulle se ut, för att nämna några saker. Hitchcock ska också ha velat närma sig henne sexuellt men Hedren var inte intresserad och ville undvika en monumental skandal. Den klassiska scenen i The Birds, när Hedrens karaktär befinner sig i en telefonkiosk, var likt duschscenen i Psycho en omständig scen som gick så långt att Hedren bröt ihop mellan tagningarna, efter att en konstgjord fågel var nära att träffa hennes öga.

Efter att filmen blivit en succé och Hitch gjort henne till stjärna medverkade hon i ytterligare en film av honom – Marnie (1964), men när hon ville filma med andra regissörer avböjde Hitchcock alla bud och utpressade henne att jobba med honom eller annars skulle hennes karriär vara över. Hedren var dock en kvinna som värderade sin höga moral och tillät sig inte att ägas, vilket resulterade i år av förlorade chanser och en dalande karriär på grund av Hitchcocks kontrollerande.

Alfred Hitchcock kommer spelas av Toby Jones (Harry Potter-filmerna, Tinker Tailor Soldier Spy) och Tippi Hedren i sin tur av Sienna Miller (Factory Girl, Casanova, Interview). Här är den nysläppta, första promobilden…

Jag tycker att Toby Jones (son till kultskådisen Freddie Jones) känns lite fel-castad rent utseendemässigt. Han är absolut en mycket kapabel skådespelare som säkert kan få till karaktären rent känslomässigt, men killen är ju pytteliten och frambringar alltid ett lillemanskomplex i sina karaktärer, medan Hitchcock känns mer lufsig och auktoritär i fysiken. Förra året sades det att Timothy Spall (även han Harry Potter-filmerna, samt även Sweeney Todd) skulle spelat Hitchcock i denna tv-produktion och när jag löste det namnet kändes det som det mest klockrena valet över huvud taget. Bara att bedömma utifrån bilden

Sienna Miller är dock ett solklart val och dessutom en skådespelerska jag gillar mycket, framförallt för sitt fantastiska porträtt av Edie Sedgwick i den mycket sevärda Factory Girl (2007). Regissör för filmen blir Julian Jarrold, som tidigare gjort bland annat Becoming Jane (2007) och Red Riding 1974 (2009).

Det återstår att se hur pass lyckad också denna Hitchcock-filmatisering blir men om den enligt säker förmodan följer relationen med Tippi under flera år och inte bara under inspelningen av The Birds så tror jag att The Girl kan bli en unik film och inte endast en småskalig konkurrent till Anthony Hopkins kommande Alfred Hitchcock and the making of ‘Psycho’ (och den titeln lär väl inte hålla när de släpper filmen…? Även om det skulle vara en underhållande, bokstavlig titel, haha).

Kolla gärna in denna skickligt klippta trailer för The Birds – en mycket stämningfull sådan som kan locka nya generationer att se den speciella filmen som banade väg för liknande filmer som Hajen och Alien.

Poster Art: Corruption (1968)

Den här b-filmens poster är minst sagt skum. Kan ni gissa vad det är för typ av film? Har förklaringen till filmens tagline något med 60-talets snäva jämställdhet på 60-talet att göra? Eller vad tusan menar dem – egentligen?

Svar: Thrillern Corruption, från 1968, handlar ”givetvis” om en kirurg som försöker återställa sin frus vanställda ansikte genom att mörda kvinnor och använda dem i återställandet. Såklart! Detta nämns dock inte särskilt tydligt i postern eller för att tala om i filmens titel, så jag får snarare vibben av att det är en drog-exploitation ”så påverkande att svagare liv som kvinnor inte bör se den!!!”.

Jaja, filmen fick nog sina tittare ändå en gång i tiden, men det är alltid intressant vilka reklammetoder som användes i den gamla klassiska myllan av b-karaktäriserade drive-in-filmer…

Bergman och stora hajen…

Den här bilden är mycket spännande. Ingmar Bergman ståendes vid den konstgjorda, väldiga hajen från Steven Spielbergs genombrott Hajen (1975). Vad gör han av alla människor där? Vad tänker han när han står öga mot öga med monstret som väckte Hollywoods blockbuster-hysteria?

Två klassiska filmpersonligheter möts i alla fall och jag anade att det hade något med Steven Spielbergs beundran gentemot Ingmar Bergman att göra, vilket det tydligen verkar om man läser Aphelis.net‘s historiska artikel om fotot.

Enligt Aphelis källor är fotot det sista publika som tagits av någon av de tre Hajen-dockorna och det togs flera månader efter att inspelningen hade ägt rum. Bilden auktionerades ut från Bergmans privata samling vid den stora auktionen 2009 och publicerades offentligt genom Criterion Collections Facebook-sida tidigare i höstas.

En bild vilken sann filmälskare som helst inte hade tackat nej till att ha inramad på väggen – åtminstone inte jag.

Scary Poster Art: 10 originella eller ovanliga posters

Jag gick igenom filmposters jag arkiverat på datorn och insåg att jag borde dela med mig flera av de snyggaste då de förtjänar att spridas vidare för allmän beskådan tack vare sin skönhet. Jag inleder med att publicera 10 stycken av de bästa, ovanliga och mest originella skräckfilmsposters jag kunde hitta denna gång. De får mig att vilja se om filmerna direkt enbart av posterns dragningskraft och då har de verkligen lyckats. Snygga som satan!


A Nightmare on Elm Street (1984)


Rosemary’s Baby (1968)


The House of 1000 Corpses (2003)


Halloween II (1981)


Maniac (1980)


The Cat o’ Nine Tails (1971)


Creepshow (1982)


An American Werewolf in London (1982)


Scream (1995)


Dark Woods (2010)