Kategoriarkiv: Filmtips

SVT: Bergmans video

Journalisten och filmdoktorn Hynek Pallas samt filmrecensenten och filmskaparen Jane Magnusson har omedvetet förverkligat mina drömmar när de gjort verklighet av en riktigt, riktigt trevlig programidé för alla oss som gillar film och fascineras av Sveriges största filmskapare – Ingmar Bergman.

I första hand dock för oss som gillar film – all sorts film. För det är precis vad Ingmar Bergman (hör och häpna!) gjorde.

Programidén heter Bergmans Video och den grundar sig i Bergmans filmhylla som han hade ute på Fårö. En VHS-hylla fylld med filmer av alla möjliga genrer och från alla möjliga tider. Slasherklassikern Motorsågsmassakern delar plats med mjukporrisen Emanuelle och actionrökaren Die Hard och utropstecknen slutar verkligen inte där.

Sanningen är att Bergman i första hand var en filmälskare och han försökte se det mesta som nådde marknaden under hela hans långa liv. Fördomen om att han bara skulle ha intresserat sig för svartvita prettorullar kommer därför på skam å det grövsta. Han hade livslånga rutiner att varje dag se cirka två filmer på bestämda tider den lokala biografenhemma eller i sitt filmrum.

Själva programmet tar avstamp i detta och låter hans filmsamling inspirera andra internationella filmpersonligheter att prata kring Bergman och filmsmak, om det så handlar om döden, humor, rädsla, galenskap, tystnad eller äventyr. Det kan vara det trevligaste SVT har visat sedan Musikmagasinet och Sixties, Seventies och Eighties-serierna.

Vi får se exklusiva intervjuer med dreglingsvärda namn som regissörerna Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Woody Allen, Claire Denis, Ang Lee, Lars Von Trier, Wes Craven, Chang Yimou, Alexander Payne, Ridley Scott, Gus Van Sant, José Gonzales Inaritu, Wes Anderson och skådisar som Holly Hunter, Laura Dern, Robert De Niro och Isabella Rossellini.

För att inte tala om svenska namn som Tomas Alfredson, Daniel Espinosa och Ruben Östlund. Alla har personliga åsikter om deras yrkesroller och Ingmar Bergmans verk.

Första avsnittet av Bergmans Video visades i onsdags och kommer även i fortsättningen att visas på onsdagar 22.00. Bocka av i kalendern, alla älskare av film!

Här kan du se första avsnittet i SVT Play, till och med slutet av oktober.

Guilty Pleasure – med sikte på exploitationfilmens guldålder!

Filmbloggsammansvärjelsen kallad ”Filmspanarna” utlyste ett tema för medlemmar att skriva kring. Temat var ”Guilty pleasure”. I filmsammanhang kan man väl säga att det rör sig om filmer du borde skämmas över att gilla, men gör det ändå, typ.

Jag skäms nog egentligen inte över någon film jag gillar, men jag förstår poängen och vill istället prata om en hel drös filmer jag gillar – som jag i en kvalitativ värld inte borde gilla, men gör det för att de är så befriande och härliga att se.

Jag tänker på b-filmerna (filmens motsvarighet till vinylskivans mindre kvalitativa b-sida), exploitationfilmerna (filmer som väljer bort helheten för att istället väcka anstöt) – också kallade grindhousefilmerna (det skitiga biografhak som filmerna ofta visades på kallades för ”grindhouse”), som tack vare mildrade censurlagar hade en grönskande guldålder under 60-talet, 70-talet, samt en bit in på 80-talet!

Filmer utan ludd. Filmer utan press på sig att leverera, men det är alltid en fröjd när de gör det. De är så självsäkert dåliga att det blir kul – dessa filmens motsvarighet till burlesquekvinnor som både vill få publiken att skratta och rodna, med extremt bokstavliga titlar som Don’t Go In The House, Don’t Open The WindowDon’t Look In The Basement, Don’t Answer The PhoneBoss Nigger, Zombie och Blacula.

Av en grindhousefilm ska du veta exakt var du får, men ändå höja på ögonbrynen, skratta eller skrika åt det. Det är b-filmer, skräp, men det vet du redan och är därför beredd på vad du ger dig in på.

Min mosters man kallar det ”perversa filmer” och det är väl en ganska bra beskrivning från en utomstående synvinkel – perversionen sträcker sig dock över allt tills det är svårt att veta var den gränsen går. Och genreindelningen är aldrig så extrem och så extremt tydlig och som hos dessa filmer, så att alla fetischister ska stimuleras.

Du har Slasher films för skräckgalningen, Splatter films för blodnjutaren, Cannibal films för köttätaren, Sexploitation för nakendreglaren, Nunsploitation för nunndreglaren, Nazisploitation för nazidreglaren, Kung Fu films för Bruce Lee-wannaben, Drugsploitation för crackheadet, Women in prison filmsför – hör och häpna, både fängelsepervot och de kvinnliga rättighetskämparna.

Du har också Mondo films för det realismälskande tabufreaket, Monster films för monstersuckern, Occult films för djävulsdyrkaren, Biker films och Carsploitation för motorfantasten, Rape and revenge films för de våldsamt hämndlystna kvinnorna, Blaxploitation för personer som har tröttnat på att alla hollywoodhjältar är vita och Mockbustersför dem som inte fick nog av intrigerna i senaste blockbustern. Och. Så. Vidare.

Genrer som Spaghetti westerns och italienska kriminalthrillers – kallade Giallos, och inte minst Zombie films är dessutom några av de mest producerade inom fenomenet och ståtar till och med av några erkända guldkorn vad gäller kvalitet.

En gemensam nämnare är att exploitationfilmerna oftast producerades i Italien eller övriga Europa och sålde sedan ännu större pengar när de exporterades till drive-in- och nattbiograferna i USA.

Många är namnen som gjort sig en kritikerrosad karriär tack vare olika former av exploitation eller genom marknadsföring inom den kulturen. Amerikanen George A. Romero satte storartad spinn på karusellen med den första riktiga zombiefilmen och b-filmssuccén Night of the Living Dead år 1968 och efterföljde den med The CraziesDawn of the Dead, Day of the Dead och ännu fler klassiker.

Sergio Leone väckte en annan genre till liv från de döda – westerngenren, med sin Dollar-trilogi (Fistful of Dollars, For A Few Dollars More, The Good the Bad the Ugly) under 60-talet och spaghetti western regerade från och med då.

Wes Craven har några av de största, mest långlivade skräcksuccéerna från guldålderns dagar på sitt samvete då han gjorde The Last House on the Left och The Hills Have Eyes – innan han klev in i finrummet i och med A Nightmare on Elm Street-filmerna.

John Carpenter är dock snäppet värre inom rysargenren då han lyckades göra b-filmer med en oerhörd känsla och kvalitet trots riktigt låg budget. Filmer som

Assault on Precinct 13, Halloween, The Fog, The Thing och Escape From New York är odödliga klassiker och de behåller lågbudgetens charm samtidigt som de är inspirerande välgjorda!

Regissören Tobe Hooper byggde hela sin karriär på den ökända, stilbildande debutskräckisen The Texas Chainsaw Massacre. En b-film, inspelad på ren vilja och envishet ett ”sommarlov” i Texas med hans bekanta, men också ett mästerverk och en av mina favoritfilmer!

Russ Meyer – bland annat känd för Faster, Pussycat! Kill! Kill! och Beneath the Valley of the Ultra-Vixens blev mjukpornografins stjärnregissör med otaliga storbystade filmer – skrivna, producerade, regisserade, fotade och klippta av honom själv.

John Waters (Pink Flamingos, Multiple Maniacs) blev komedins svar på Andy Warhol med sin fäbless för att gå den äldre trygghetsgenerationen på nerverna till svimningsgränsen.

En annan b-filmsälskande filmskapare värd att nämna i sammanhanget är Troma Entertainments boss, Lloyd Kaufman, som införde enorm prestige i filmformens vilja att bringa skräpkultur med stil.

Roger Corman (producent till över 400 b-filmer) får väl ändå ses som b-filmernas och exploitationfenomenets kung på något sätt.

Den älskade anti-demonproducenten såg till att spela in minimibudgetfilmer med extrem effektivitet så att de kunde göra ännu fler filmer på den insparade tiden och han gjorde det med stor fantasi och passion.

Han uppfann ju indirekt fenomenet ”blockbuster” – storbudgetfilmer, genom att se till vad den revolutionerande hippieungdomen ville ha och sedan exponera det på bion, men fenomenet fick sedan se sig mer och mer utkonkurrerat när de större filmbolagen tog över utrymmet på biograferna.

Exploitationmarknaden förpassades istället till vhs-hyllan i hyrbutikerna när 80-talet passerade.

Jag måste rekommendera den nya dokumentären Corman’s World: Exploits of a Hollywood Rebel, för alla som blev lite mer nyfikna på karln, men framför allt eftersom dokumentären är fantastiskt inspirerande och gripande på sitt alldeles egna sätt.

De flesta av de filmskapare jag nämner ska givetvis inte blandas ihop med alla tusentals filmer som den här texten i första hand behandlar – filmerna som är så dåliga att man skrattar åt dem eller med dem, men faktumet att dessa herrar på sätt och vi föddes genom samma ”mamma” gör dem ändå viktiga att ta upp.

Guldålderns b-filmer och i synnerhet Roger Corman i egen hög person har dessutom satt ett extremt stort avtryck även på majoriteten övriga filmskapare. Många av de allra största inom mediet hade inte kommit där de är idag om det inte vore för denna era.

Quentin Tarantino hedrar ständigt dessa filmer i sina egna alster – inte minst double feature-spektaklet Grindhouse (Planet Terror och Death Proof) som han regisserade tillsammans med polaren Robert Rodriguez och följeslagarna Eli Roth, Rob Zombie och Edgar Wright.

Jack Nicholson, Robert De Niro, Francis Ford Coppola, Dennis Hopper, Martin Scorsese, Jonathan Demme och många därtill skolades in i branschen genom Roger Cormans b-produktioner och uttrycket ”Roger Corman Film School” används just för att beskriva betydelsen av lärandet genom att börja någonstans och vara produktiv med små medel för att sedan utvecklas genom just produktionerna. En metod som funkat betydligt bättre än filmskolor på betygsgrunder måste man säga!

Bara genom att uppleva dessa produktioner blir jag mer kreativ än om jag skulle detaljstudera de mest odödliga hollywoodklassikerna. Du kan sätta igång fantasin och kreativiteten något fruktansvärt om du gör något så pass enkelt som att blanda några av alla dessa genres med varandra och se vilken film det skulle utvecklas till – något som förtås hände mer och mer i just exploitation- och b-filmsfenomenet.

Just nu skulle jag till exempel vilja se en film med lättklädda, svarta brudar som tvingas kämpa tillsammans för att ta sig ur ett zombiefängelse – vem vet vad jag vill se imorgon?

Nu har jag dock snackat väldigt lite om mig själv och väldigt mycket om en väldigt stor del av filmhistorien endast för undervisningens skull – så kan vi ju inte ha det. Det finns uppenbarligen filmer i den här röran som är mer ”guilty pleasure” för mig än andra – filmer jag tänkte dela med mig av nu, för att kanske leda in en eller annan i samma fantastiskt dåliga värld (med betoning på fantastiskt) som jag stundtals lever i.

Filmerna jag väljer är filmer med den speciella, lättsamma, ”b-iga” tonen som gör att jag inte behöver ta dem på allvar alls men i gengäld ha en väldigt kul stund, vilket utesluter filmer som enbart är bra – med det sagt menar jag inte att alla filmerna är kalkoner. Vissa filmer får ett väldigt lågt betyg just eftersom den skalan snarare bygger på kvalitet, men med det inte sagt att filmen är mindre sevärd för det – snarare mer i de här fallen! Jag har försökt hålla mig till tio stycken, men vid det här laget vet du att det är toppen på det antagligen största filmiska isberget sedan Titanic sjönk till botten med lysena på.



Faster, Pussycat! Kill! Kill! (1965)

Russ Meyer är en av få regissörer i erotikbranchen som har kreativa ambitioner. Hans filmer är väl en slags mjukporr – inget att höja på ögonbrynen åt, men han gör det med en sådan glimt i ögat, med fantasi och med humor då att filmens handling och än mer händelser blir en fröjd att underhållas av!

Den här filmen har inspirerat Quentin Tarantino till exempelvis Death Proof och Kill Bill och det har länge varit snack om att han ska göra en remake av filmen.

Ett gäng minst sagt tuffa stripperskor tar lite semester i öknen med sina små vrålåk till bilar när de stöter på en åldrad krympling med en summa pengar i sin ägo. De bestämmer sig för att sno hans pengar, men först måste de blåsa hans två söner. Galenskap är bara förnamnet och kultstämpeln är tokhög! Bara titeln skriker ju ”se den”!!

Betyg:  7 av 10 Russ Meyerska höftnärbilder!

Sweden, Heaven and Hell / Svezia, inferno e paradisio (1968)

Sveriges befolkning har aldrig varit mer laglös än vad vi var i slutet av ”the swinging 60’s” – åtminstone om vi ska tro den här mondo-dokumentären från Italien. Jag behöver inte övertyga er mer att se den än vad den fantastiska berättarrösten i trailern ovanför redan gjort. Se den… eller dö…

”See the ‘Stockholm Strip’, were Sweden’s liberated youth – bored with sex (!), bored with drugs (!!), bored with life itself (!!!) – drop out… for good(!!!!)”

Betyg: 3 av 10 promiskuösa svenskor!

Vanishing Point (1971)

Den här filmen såg jag i samband med att Death Proof kom, då dom har en viss gnutta DNA ifrån varandra, minst sagt. Jag har nyligen införskaffat mig denna på blu-ray, vilket gör att jag nu kan uppleva allt sandstänk från bilens rivstarter och mullrandet från den stegrande V8:an samt allt hett knotter under huven därefter i glansig kvalitet.

Jag är inte ett dugg motorintresserad, så därför värderar jag högt när filmer kan göra mig trollbunden av något jag inte ens är intresserad av vanligtvis!

Den mytomspunne ungdomshjälten Kowalski ger sig ut på den amerikanska steppen med sin Dodge Challenger för att slå hastighetsrekord. Han slår vad om att han kan ta den från Colorado till Kalifornien på 15 timmar! Med sig på radio har han den legendariska radio-DJ:n ”Supersoul” och resan bjuder på många biljakter och ”lots of fun”!

Efter den här filmen ville alla ha en vit muskelbil av modellen Dodge Challenger. Och bilen fortsatte sättas på prov i Death Proof…

Betyg: 7 av 10 oslagbara Dodge Challengers!

Dracula’s Daughter / La Fille de Dracula (1972)

Jag hade kanske en ovanligt bra kväll när jag såg den här erotiska vampyrfilmen av kultregissören Jess Franco, men den har sannerligen en visuell elegans över sig vad gäller foto och… andra saker.

Tvåkanter med endast tjejer är väl obligatoriskt i en Jess Franco-rulle och när de dessutom är blodtörstiga vampyrer i ett vackert, gammalt slott i höstmiljö så blir det nästan för mycket av det goda till och med för mig. Minns jag rätt så var det fin musik också och en väldigt meditativ, tålmodig stämning och jag minns kanske inte så mycket av handlingen men väl några scener…

Betyg: 5 av 10 erotiska vampyrskor som konkurrerar ut Twilight-tonåringarnas åtrå för mänskligt kött alla dagar i veckan!

The Last House on the Left (1972)

Den här ”rape and revenge”-b-filmen av slasherkungen Wes Craven (A Nightmare on Elm Street, Scream) är en omtolkning av Ingmar Bergmans Jungfrukällan (1961)!

Filmen är väldigt grov – särskilt för sin tid men även nu, då den handlar om två 17-åriga tjejer som beger sig ut på ungdomsäventyr och springer på ett pundargäng som våldtar och närapå mördar dem båda. När pundargänget sedan åker vidare för att hitta någonstans att övernatta och för rum för natten hos en vänlig man och fru, så visar det sig att det är en av de våldtagna tjejernas föräldrar de bor hos!

Stämningen är både väldigt, väldigt obehaglig och David A. Hess  (r.i.p) briljerar som en av pundarna men framför allt med filmmusik som han också står för. Dock är filmen väldigt humoristisk när den inte borde vara det och det sänker filmen för mig, men den är sevärd trots allt.

Jag köpte en 3-disc-utgåva av filmen för några år sedan där det finns en bakom kulisserna-dokumentär som är väldigt sevärd. I den berättas det att stämningen på inspelningen var allt annat än harmonisk och att manuset egentligen var endast 30 sidor långt och till största del bestod av svordomar.

Betyg: 5 av 10 avbitna lemmar!

Thriller – A Cruel Picture / They Call Her One Eye (1973)

Bo Arne Vibenius premiärvisade den här mytomspunna, svenska ”rape and revenge”-filmen på självaste Cannes-festivalen, minsann!

Filmens huvudroll, FIB Aktuellt-utviksbruden Christina Lindberg, blev så populär där nere att de andra i filmteamet blev sura av all uppmärksamhet hon tog, sägs det, men filmen blev klimaxet på hennes karriär som världspopulär b-skådis och hon hade många kultrullar bakom sig.

I filmens spelar hon en stum, oskyldig brud som blir tillfångatagen av en charmerande, ondskefull man (spelad av legenden Heinz Hopf) som gör henne blind på ena ögat och tvingar henne att utnyttjas sexuellt gång på gång av ett flertal män. När hon lyckas bli fri skaffar hon en ögonlapp och förbereder för en gruvlig hämnd på dem som gjort henne illa!

Filmen är väldigt stilistisk – speciellt för att vara en svensk film, vilket är det som höjer filmen. Slow-motion och stilistiskt foto blandas med musik av självaste electro-ljudkonstnären Ralph Lundsten och sällan har svensk film varit så hård som i den här filmen. Faktumet att Christinas roll är stum gör att hon som skådespelerska endast behöver använda sitt kroppsspråk och det kan hon ju med råge… med den kroppen, höhöhö!

Quentin Tarantino har (igen) även influerats av denna b-film. En viss Kill Bill sägs av honom vara direkt influerad av denna och det är skäl nog för att se lite svensk filmhistoria som inte innehar namnet Bergman på omslaget.

Betyg: 5 av 10 punkterade ögonglober som sägs komma från en riktig, död människa!

Malibu High (1979)

Jag såg den här på en double feature-dvd med trailers och allt emellan – precis som en riktig grindhouseupplevelse ska vara!

Malibu High handlar om en revolterande problemtjej som bestämmer sig för att skita i skolan när sommaren närmar sig och istället sticker hon ut på nattklubb, går på gatan (väldigt.. hrrm… rebelliskt) och tar revansch på gamla pojkvänner som har behandlat henne som det fnask hon faktisk är.

Jag rekommenderar starkt det suveräna klippet ovanför som visar några riktigt hysteriska höjdpunkter, men det är långt ifrån allt och därför rekommenderar jag alla att leta upp den här filmen (finns på youtube för den late tror jag) och se den en tråkig kväll med några öl. Ungdomsfilmer var faan så mycket bättre förr!

Betyg: 2 av 10 rebelliska tonåringar med pistol!

House by the Cemetary (1981)

Lucio Fulci är en annan av b-filmens absolut största kungar och med sina splatter-drypande zombiefilmer ägde han scenen som han gjorde stor tillsammans med George A. Romero. Fulcis mest kända film är Zombie Flesh Eaters /Zombie /Zombi 2 (kärt barn har många namn) och The Beyond, men filmen jag fastnat allra mest för är denna, mer spöklika film.

Ett par med en liten son ska flytta in i ett gammalt hus vid en kyrkogård ute i ödemarken och givetvis börjar det hända mystiska saker – särskilt för den lilla sonen. I källaren ruvar det dessutom på en farlig hemlighet…

Fulcis patenterade, slafsiga zombieeffekter finns där men filmen bjuder framför allt på en mysruskig atmosfär tack vare den underbara miljön och det pianoklingande soundtracket som är bland det bästa i skräckfilmsmusikväg som gjorts!

Betyg: 7 av 10 spöklika flickor i fönstret!

Pieces (1982)

Till skillnad från Motorsågsmassakern satsar den här filmen enbart på att visa mer blod och lyckas bättre än sina föregångare i slasher-genren, så pass att den slaktar den mesta av konkurrensen från sin tid och även än idag.

Hostel-regissören och min personliga buddy-favorit, Eli Roth, älskar särskilt den här filmen och rekommenderade den genom ett filmklipp från mediabutiken Amoeba och jag blev nästan lika såld som honom på filmen.

Här är klippet med honom, där han berättar precis varför du borde se den och några ytterligare filmer. Se det! Se det! Se det!! Sjukt underhållande är bara förnamnet på hans beskrivningar.

Betyg: 3 av 10 blodiga vattensängsmassakrar!

Evil Dead 2 (1987)

Sam Raimi visste väl knappast vilken kultrulle han skapade när han gjorde den första Evil Dead-filmen ”på skoj” med sina polare 1981. Filmen var en långfilms-remake av hans kortfilm Within The Woods (1978).

Evil Dead 2 är i sin tur egentligen en endast ännu mer hejdlöst roligare och mindre seriösare remake av Evil Dead och kultlegenden och slapstick-geniet Bruce Campbell får bara ännu mer att göra i hejdlöshetens namn i huvudrollen. Han spelar en man som åker ut tillsammans med sina vänner till en stuga i skogen för att festa, men springer på demoniska andar när de hittar ”The Book of the Dead”.

Denna kanonfilm är bra både på riktigt och oseriöst vilket är ovanligt! Det är en av de roligaste filmer jag sett, dessutom. Slapstisk, skräck, skrik och fantastiskt underhållande effekter gör det här till den ultimata mysrullen för en skräckfilmskväll med kompisgänget, för ingen kan motstå ”The Evil Dead”…

Så… om du inte sett första Evil Dead – se den! Har du inte sett Evil Dead 2 – se den! Har du redan sett Evil Dead 2 – se den igen! Och igen, och igen, och igen, och igen och igen!!!

Betyg: 8 av 10 ursinniga motorsågsproteser!

Nu hoppas jag att jag lyckats få någon – om så bara för en kväll, att vilja sätta sig ner där hemma, ensam eller med en eller annan vän, och kolla några gamla, dammiga, raspiga b-filmer från exploitationfilmens guldålder – tiden då till och med dåliga filmer var bra!

Inget mer snack om att ”nej, jag ser inte filmer som är gjorda före jag föddes” för världen handlar inte om dig! Det är det här världen handlar om – att se film som får en att känna sig levande, samtidigt som man är lite nervig för att man ser något som känns så där lite småförbjudet.

Kolla in alla posters, läs alla taglines, se trailers, låt dig frestas och jag önskar dig lycka till med många trevliga, unika filmkvällar som du sent kommer glömma!


Här är övriga bloggare i Filmspanarna som skrivit om sina egna ”guilty pleasure” denna dag!

Allvarligt talat
Deny Everything
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Flmr filmblogg
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Svartare än Noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café

10 i topp: De somrigaste, svenska sommarfilmerna!

När man tänker på filmer som får en att längta till sommaren så har de flesta filmer som står oss särskilt nära. Det lustiga är att näst intill alla förslag på sådana filmer vi kommer på råkar vara svenska filmer. Antagligen eftersom sommar är en årstid som rotar sig i våra nostalgiska ådror bättre än det mesta och som svensk har vi en klar bild av vad sommar är för oss (och då tänker jag inte nödvändigtvis på regn och rusk i första hand).

Därför faller det oss naturligt att välja svenska sommarfilmer framför utländska, exotiska filmer och i min enorma utsållning av svenska sommarfilmer har jag valt ut de tio som jag håller främst i syftet att väcka sommarkänslorna inom mig. Kriteriet för att kvala in på listan är inte svårare än så!

Senare kommer även en topplista med de bästa utländska sommarfilmerna, så håll utkik på min blogg – när du inte glassar i solen det vill säga.

1. En Kärlekshistoria (Roy Andersson, 1968)

Roy Anderssons (Sånger från andra vångingen, Du levande) debutfilm har allt en riktig sommarskildring ska ha; Varm högsommar, ung kärlek, en moped, skrubbsår på knäna, landsort, kräftskiva och vuxna som gör bort sig när de fått i sig några snapsar för mycket. Jag behöver inte motivera det mer än så, men kan ändå tillägga att det dessutom är en fantastisk film.

2. Att Angöra En Brygga och Äppelkriget (Tage Danielsson, 1965 och 1970)

För många blir det inte mer svensk sommar än den som den vackra Stockholms skärgård har att bjuda på – och all heder åt Segelsällskapsresan, men Hasse och Tages komiska, kärleksfulla och fantastiskt underfundiga Att Angöra En Brygga är ett svenskt kulturarv utan dess like, från en tid då Paradiset fortfarande tycktes gå att finna på Jorden. Kräftscenen går nog till historien som det mest sommarerotiska ögonblicket i svensk filmhistoria. Monica Zetterlunds titelsång är dessutom musikalisk magi till på köpet.

Hasse och Tages film Äppelkriget måste också vara med på en lista av det här slaget även om den inte är riktigt lika fenomenal, men den går om möjligt ännu längre i försöket att skildra Sverige som ett idylliskt paradis och visar några av landets mest vackra sidor, ackompanjerat till Evert Taube-musik dessutom. Risken för överdos i svensk kultur är hårfin, men Hasse och Tage misslyckas aldrig. Den får helt enkelt dela på andraplatsen då det inte är rättvist at avgöra vilken av dem som skildrar svensk sommar bäst – det beror helt enkelt på var i landet man befinner sig.

Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. Jorden vi ärvde och lunden den gröna. Vildrosor, blåklockor, lindblommor och kamomill. Låt dem få leva, de är ju så sköna…

3. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (Martin Asphaug, 2005)

Denna lilla pärla – som bygger på Håkan Nessers bok med samma namn, är det inte många som talar om, men för mig personligen är det både en härlig film, men framför allt en extremt somrig film jag kan relatera mycket själv kring då det är i miljöerna likt de i Genesaret som jag själv helst tillbringar min sommar. Landet i 50-talsmiljö med risiga, röda sommarstugor, folkparker, bad, fiske och äventyr. Och ingen sommar utan ett mysterium som lurar bakom vassen…

4. På Rymmen med Pippi Långstrump (Olle Hellbom, 1970)

Den här berättelsen rör sig över många, många sommarmiljöer av all dess möjliga slag och vem har inte fantiserat om att tågluffa på taket av en tågvagn, färdas inuti en trätunna, gå på lina, att tigga ihop pengar till mat och kläder, eller att tämjt en vildsint tjur som attackerar? Det har i alla fall Astrid Lindgren gjort, och många barn därtill.

Pippi På Rymmen inger nog stor sommarnostalgi hos mig själv främst för att jag själv rymde i 5-årsåldern. Jag och en lekkamrat vandrade upp på ett stort berg för att leta efter en borttappad knallpulverpistol och var försvunna en hel dag. Vi jagade fjärilar, sprang mot stupkanter, drömde om glass och klättrade över åkerstängsel för att bada i bottenlösa vattendammar. Det var ingen barnlek, eller också var det just det.

5. Farväl Falkenberg (Jesper Ganslandt, 2006)

Farväl Falkenberg är en av förra årtiondets fem överlägset bästa, svenska filmer. Kanske är den så träffande för att jag själv befinner mig ungefär i åldern som karaktärerna är i, och kan känna igen mig precis i det de genomgår. Vemodet när ungdomens dagar rinner ifrån en och vännerna försvinner in i vuxenlivets krav.

Scenen när de badar och pratar om att alla säger att de antingen ska jobba eller sticka någon annanstans (oftast Göteborg, tydligen) är så talande och avslutningen på det här bitterljuva sommardokumentet är som pricken över i:et på en film som visar det olidligt vackra, emotionella i den puttrande vardagen.

6. Änglagård 1, 2 & 3 (Colin Nutley, 1992, 1994 och 2011)

Colin Nutley lyckas – kanske just för att han inte är svensk, fånga ”det svenska” så maximalt i dessa två filmer att de skulle kunna fungera som inskolning för utlandsfödda ifall de vill få ett exempel på hur Sverige och svenskar är och beter sig. Nu ska inte alla känna sig träffade, men eftersom jag själv växt upp i en liten by känns de inskränkta, nymodighetsrädda trygghetsvraken i filmen väldigt genuina emellanåt. Vi älskar dom och hatar dom, precis som vi gör med Änglagård-filmerna.

Det behöver ju inte sägas att filmerna dessutom innehåller klassiska, sevärda skådisar i MASSOR, ljuv musik och underbar, svensk natur. Intrigen kring Alice och bröderna Ivar och Gottfrid är särskilt rörande och den som håller lika bra genom alla tre filmerna.

Nutley har gjort ånga mer eller mindre träffsäkra svenskskildringar genom sin karriär och en annan jag rankar minst lika högt som Änglagård är också Under Solen (med Rolf Lassgård och Johan Widerberg i kanonroller), men likheterna med Änglagård är för stora så den får nöja sig med ett hedersomnämnande den här gången – dock min favorit av Nutley.

7. Dunderklumpen (Per Åhlin, 1974)

Få filmskapare har förgyllt min barndom på samma sätt som Per Åhlin och hans tecknade filmer. Dunderklumpen innehåller också det där spännande, barnsliga äventyrsvandringen till skogs och de fantasifulla figurer som dyker upp på vägen; Jätten Jorm, Elvira Fattigan, Huset som pratar, Enöga, Vattenfall och givetvis Dunderklumpen själv.

En fantastisk saga skriven av Beppe Wolgers som alla barn bör se!

8. Mitt Liv Som Hund (Lasse Hallström, 1985)

Vår svenske regissör Lasse Hallström är själva definitionen av ordet ”idyll”. Även hans internationella filmkarriär har präglats av att göra de där hemtrevliga, mysiga filmerna som är svåra att tala ont om och Mitt Liv Som Hund var hans internationella genombrott.
Jag har sett den ganska få gånger tyvärr, men den genomsyras av den svenska sommaren och med Thomas Von Brömssens klingade röst och den minnesvärda scenen med Povel Ramels sång ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” så känns det nästan som att jag placerar den här fina filmen alldeles för långt ner. En film jag absolut bör återse den här sommaren.
9. Sunes Sommar (Stephan Apelgren, 1993)

Den här filmen har en speciell plats i de flestas hjärta av min generation, tillsammans med julkalendern som istället skildrade vinterbestyren så klockrent komiskt. Sunes Sommar är igenkänningshumor så det smäller om det, men samtidigt har den en unik humor.

Peter Haber toklevererar i rollen som ”pappa Rudolf” och alla campingsemestrar har jämförts med den Sune och hans familj råkar ut för, samt Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret Igen. För mig personligen är det dock Sunes som går hem allra mest.

10. Sällskapsresan …eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten? (Lasse Åberg, 1980)

Solsemester utomlands hör för många den svenska sommaren till (även om den inte alltid inträffar under den svenska sommaren) och därför lyckas semestern i Sällskapsresan ta sig in på frikort med allt vuxenpartaj, bakfylla, grisfest, solbrännebekymmer och svensk gemenskap i främmande land.

Igenkänningsmetoden är extremt viktig för att kvala in på den här listan och där lyckas Sällskapsresan bättre än det mesta som gjorts. Genialiteten med Lasse Åbergs humor går egentligen inte att beskriva – den måste upplevas.

Jag gästbloggar på Fiffis Filmtajm!

För drygt en vecka sedan gästbloggade jag på den utomordentliga filmbloggen Fiffis Filmtajm i konceptet ”två om en”, där jag hävde ut min kärlek till Quentin Tarantinos ”sämsta” film, Death Proof (2007). Har du inte redan läst inlägget föreslår jag att du gör det omedelbart!

Läs Fiffis och min text precis här.

Filmtips: Oscar, Oscar! with Jason O’Brien (podcast)

Jag är en missbrukare av podcastlyssning och plöjer igenom i alla fall cirka sex avsnitt i veckan. Ena halvan består av vardagssnack alá Filip och Fredrik samt TSKNAS (Till Slut Kommer Någon Att Skratta) men den andra ologiskt nog betydligt större halvan, består av filmpodcasts.

En trevlig podcast som är mycket aktuell då den eldar på för fullt just nu är Oscar, Oscar with Jason O’Brien, som specialinriktar sig på just Oscarsgalan och speciellt nu i brinnande oscarstider, men även när det är lågsäsong  tar Jason upp oscarsrelaterat, prisgalerelaterat likväl som filmrelaterat över huvud taget. Jason O’brien är givetvis oscarsentusiast, men även filmmakare och sedan tidigare skapare av internets största fansida för regisören Olive Stone.  Garney Johnson (skådespelare, slacker) och Jamey Duvall (från Movie Geeks United) tillhör stamgästerna.

Ikväll kommer årets mest efterlängtade avsnitt, där han samt en panel med stamgäster och en eller annan specialinbjuden gäst diskuterar deras sista förväntningar inför Oscarsgalan.

Garney Johnson sjunger traditionsenligt ett snabbt påtänkt oscarsmedley (inspirerad av Billy Crystals klassiska galainslag) och de olika personligheterna tjafsar eller enas om vilka som slutligen kommer vinna, vilka överraskningar vi kan drömma om och ifall det går att hålla en hel podcastsändning på rätt köl när spontaniteten skenar iväg.

Kommer Jamey Duvall kunna medverka eller omkom han i dagens NasCar-race? Håller sig Garney borta från krogen under sändning? Och kommer Dean Treadway få ut samtliga sina detaljanalyser mitt i allt munhugg? Det kommer ni aldrig få reda på om ni inte laddar ner sändningen och lyssnar på deras Oscar Prediction Roundtable, efter ikväll…

Ladda ner Oscar, Oscar! with Jason O’Brien på iTunes.