Kategoriarkiv: Filmkonst

Filmkonst #3: Nicolas Cage och Sean Penns romantiska poster i Racing With The Moon (1984)

Filmkonst-header4

1984 spelade suveränerna Nicolas Cage (Raising Arizona, Vampire’s Kiss, Leaving Las Vegas) och Sean Penn (Dead Man Walking, The Assassination of Richard Nixon, Milk) mot varandra i filmen Racing With The Moon innan dom slog igenom och blev två av vår tids största skådespelare. Filmaffischen måste vara en av dom mest absurda jag haft nöjet att se!

Sicken glädje och romantik dom visar upp! Man blir ju lite varm i hela kroppen…

1341929370

Mina tidigare inlägg och specialinlägg om vad jag anser vara ”filmkonst” finner du här!

Annonser

Filmkonst – special: Mr. Oizo / Quentin Dupieux – hans liv och syn på livet

Filmkonst-Dr-Oizo-Quentin-Dupieux-header

Biografi:

Quentin Dupieux aka Mr. Oizo (född 1974) är en fransk fotograf som blev filmskapare som blev musikvideoregissör som blev musiker som blev filmskapare igen.

Känd för 90-talsplågan ”Flat Beat” och hans musikvideos med den gula muppen Flat Eric, som gjorde succé världen över och även huvudfigur för en populär serie reklamfilmer. Idag är Quentin Dupieux/Mr. Oizo mest känd för sina skruvade långfilmer. Han slog igenom i filmsammanhang med Rubber 2010 och i förrgår recenserade jag hans senaste film, Wrong Cops (se recension). Quentin Dupieuxs favoritfilm är inte oväntat Raising Arizona (1987), av bröderna Coen.

maxresdefault (1)

1996 – Quentin Dupieuxs franska genombrott vid 23 års ålder med kortfilmen/dubbelmusikvideon för electroartisten Laurent Garnier:

1997 – Quentin Dupieux regisserade flera musikvideos för Laurent Garnier, bland annat denna för spåret ”Flashback”:

1998 – Dupieuxs första musikvideo (under alias ”Mr. Oizo”) med muppen ”Flat Eric”:

1999 – Mr. Oizos genombrott som musiker och Quentin Dupieuxs internationella genombrott som musikvideoregissör med hitlåten ”Flat Beat”):

1999 – Den världskända reklamkampanjen för Levis med Flat Eric, regisserad av Dupieux:

1999 – Musikvideo för Mr. Oizo-låten ”Analog Worms Attack” (höjdpunkten i Dupieuxs musikvideokarriär enligt mig):

2005 – Reklam/kortfilm för nya albumet Moustache (Half a Scissor) med spåret ”Stunt” som senare även har en viktig roll i filmen Wrong Cops:

2005 – Musikvideo för låten ”Nurse Bob”, på Mr Oizos andra album, Moustache (Half a Scissor):

2009 – En Making of/kortfilm av Mr Oizos tredje album Lambs Anger, regisserad av… honom:

2010 – Introduktionen till hans första långfilm, Rubber:

2010 – Kortfilmen Where’s The Money, George? med Flat Eric och artisten Pharrell Williams:

2012 – Trailer för hans första engelskspråkiga långfilm, Wrong:

2013 – Trailer för hans andra engelskspåkiga långfilm, Wrong Cops:

Scion A/V Presents: Mr. Oizo Interview from Scion A/V on Vimeo.

quentin-dupieux-1

Discografi / Filmografi:

oizo

#1 (EP, 1997)

Quentin Dupieux om… den musikaliska processen: ”There is no process, I just follow my instinct. I use a laptop computer with some stupid softwares.”

CS1306416-02A-BIG

M-Seq (EP, 1997)

Quentin Dupieux om… motivationen till att skapa: ”The motivation is always the same; I’m just trying to escape the boring. I’m a dreamer.”

mr_oizo_flat_beat_F104_1

Flat Beat (Singel, 1999)

Från Wikipedia: An accompanying music video was released on VHS. The music video features Flat Eric, a puppet, head banging to the track. It is also considered one of the earliest instances of Electro house.

mr_oizo___analog_worms_attack_927x8_1900655284

Analog Worms Attack (LP, 1999)

Från Wikipedia: The album received generally favourable reviews on release, and has become an influence in the electronic genre.

95732

Moustache (Half a Scissor) (LP, 2005)

Från Wikipedia: This was the infamous record that led to Dupieux to leave the F. Com label and form an alliance with French label Ed Banger Records. The first and only single from Moustache (Half a Scissor) was ”Stunt” (samma låt som kritiseras hårt i filmen Wrong Cops, vilket visar på djupt rörande (he he he) självbiografiska referenser till Quentin Dupieuxs musikkarriär – bloggens anmärkning).

cover oizo

Lambs Anger (LP, 2008)

Från Wikipedia: Unlike Analog Worms Attack and Moustache (Half a Scissor), the album is composed of many dance tracks suited for a club environment. The album cover pays homage to the 1928 surrealist film ”Un Chien Andalou”, where in place of Simone Mareuil is a puppet named Flat Eric, who appeared in the music video for Flat Beat.

The album was released in France on 17 November 2008 and in America on 26 January 2009. It has received mixed reviews, with Pitchfork Media and PopMatters especially disliking it.

mr-oizo--stade-2-12675

Stade 2 (LP, 2011)

Från Wikipedia: This album has received mixed reviews, with Tiny Mix Tapes and Consequence of Sound particularly disliking it.

148724_10150776927283658_31448313657_9630846_1011252742_n

Stade 3 (EP, 2012)

Quentin Dupieux om… DJs: ”I have absolutely no respect for DJs.”

oizo-unreleased-unfinished-unpleasant

Unreleased Unfinished Unpleasant (EP, 2012)

Quentin Dupieux om… valet mellan mango eller melon: ”Fruits are retarded.”

item

Amicalement (EP, 2013)

Quentin Dupieux om… relationen han har till sina instrument: ”My computer is just a tool. If it doesn’t work properly, I dump it and replace it with a brand new one.”

xcq8FjHt5UjjmGlTzTy3VGL8ML3

Nonfilm (Film, 2002)

Quentin Dupieux om… skillnaden mellan film och verklighet: “Almost every movie makes too much sense. That’s why we call them movies — they’re very different from life. And usually in a movie, at the end, you feel satisfied because everything is in order, and everything makes sense. That’s why you’re supposed to feel good when you watch a mainstream movie. And I have to say, I enjoy it. It’s like, for 90 minutes, you watch something that is not really connected to real life. But from my point of view real life doesn’t make sense. Every day you experience stuff that is not necessarily perfectly scripted. That’s what I’m trying to do, basically, I’m trying to bring some organic elements, something that is more connected to…. you know, for example, when you dream your unconscious makes connections with things that are not supposed to be connected. I really do think it’s the same in real life, I think life would be super-boring if everything was scripted.

18772761

Steak (Film, 2007)

Quentin Dupieux om… det absurda: ”I lean toward the absurd because I find it absurd to film real life. Real life is great to live, but in cinema it bores me. I always need to go beyond that, to film things we don’t see in real life, situations that don’t exist, characters who don’t function like human beings. My approach is very basic, and hyper juvenile. I do things that make me laugh.” 

rubber_2010_01

Rubber (Film, 2010)

Qouterat: Ladies, gentlemen, the film you are about to see today is an homage to the ”no reason” – that most powerful element of style.”

wrong_poster_1

Wrong (Film, 2012)

Quoterat: ”…I only realized I loved my face after it have been burned with acid. But it was too late. Before it was just my face! I didn’t know I loved it! I only started loving it again when it have partially disappeared. Do you follow?”

poster

Wrong Cops (Film, 2013)

Quentin Dupieux om… konstnärlig film: ”For some people, the movie should be entertaining. A lot of people don’t care about art. They don’t want to see art in a theater. If they want to see art, they go to a museum. A lot of reviews make no sense. Even some of the very good ones. Some times. Its at the end of the day, I know what I am pushing, and its hard sometimes. Because, when you pay a ticket for a movie, you expect some structure. You expect to feel something. You expect to love the main character. Things like that. I am trying to make something different. But I know that a lot of people don’t want to see Wrong in a theater. They don’t want to see ”art”. I think there is a lot of room for art in movies, still. Even though it’s a big industry now, and some of the movies are very formatted. Some of the movies are very good, and some are really bad, also. It’s a different job. I am doing a different type of movie. I know there is not a huge audience for art movies. That is why I stopped doing Q&As, because I have to answer for the movie. Instead, now, I’ll just say a few words before the movie starts. I say, ”If you don’t like it…It’s your fault.” And that is true with this movie. It’s so easy to hate. If you are not in a good mood, if you want to criticize the movie, if you want to watch it with a bad eye…Its super easy to hate.

Quentin+Dupieux+AFI+FEST+2010+Presented+Audi+r0e2Oxk6GZOl

Filmkonst #2: Quentin Tarantinos stunder av förtäring in ‘glourious close-ups!

Filmkonst-header3

Filmskaparen Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1 & 2, Death Proof, Inglourious Basterds och Django Unchained) har alltid haft en fäbless för att visuellt och dialogmässigt vilja ”gotta” sig i mat när han skriver och fotar sina filmer.

Det är ett av många filmiska grepp som Tarantino har och som gör hans filmer till njutning utöver det vanliga. Att därför kalla dessa detaljrika nedslag i mat för filmkonst är enligt mig helt riktigt.

Quentin-Tarantino-wallpaper-1366x768

Grantland har sammansatt en gedigen lista med de 20 bästa matögonblicken i Tarantinos filmografi och jag föreslår att alla gottar sig i denna lista för att få en form utav överblick för vad jag talar om. Jag rekommenderar också av den anledningen nästan ännu mer att kolla in den ”video essay” jag gett plats åt längst ner i mitt inlägg.

Eftersom jag inte är helt mätt och tillfredställd kommer jag dock servera en egen, mer specifik lista där jag filmgastronomiskt preciserar mig till… ”Tarantinos stunder av förtäring in glourious’ close-ups!”

Big Kahuna Burger och sprite i Pulp Fiction (1994)

”Hamburgers! The cornerstone of any nutritious breakfast.” Samuel L. Jackson eliminerar en snabbmatsmeny med största möjliga precision två sekunder närbild av en slät, ljummen och handpressad hamburgare får mig att vilja rusa till McDonalds och köpa det billigaste i hamburgarväg de har – givetvis med en halvdrucken pappmugg sprite med sugrör! That should hit the spot…

Nachos i Death Proof (2007)

Stuntman Mikes nachotallrikslafsande har för evigt lämnat ett djupt avtryck hos mig och jag kan inte äta nachotallrik utan att tänka på Death Proof, och inte heller se Death Proof utan att vilja äta nachotallrik. Närbilden hänger i mungipan på Kurt Russell och han agerar ut själva definitionen av vällusten i att mätta långvarig hunger med god mat!

Jag har skrivit mer uttömmande kring nachoscenen i Death Proof i ett tidigare inlägg och jag föreslår att du läser det om du är sugen på mer.

Strudel i Inglourious Basterds (2009)

Hans Landa (Christoph Waltz) tycker inte att man kan avnjuta strudel utan en rejäl klick ”créme de la créme” och hans förkärlek skiner igenom både när han raljerar kring måltiden som när han äter den. Smaskande på film har sällan varit så påtagligt och effektivt för en filmscens känsla och här börjar verkligen fotograffirman Tarantino/Richardson visualisera deras filmdelikatesser som om det vore reklam.

Tappad öl i Django Unchained (2012)

Det första ögonblicket av öl i Tarantinos western-explosion Django Unchained är verkligen erotik på högsta nivå. Lägg särskilt märke till ljudarbetet i varje moment och du kommer att sukta efter öl per automatik hela dagen efter det.

Och slutligen frestar jag med en ganska poetisk ”video essay” som visar på hur i princip samtliga inslag av mat kan tolkas i Quentin Tarantinos filmer från Inglourious Basterds och bakåt i tiden.

Smaklig måltid!

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.

Filmkonst #1: Intro till Patrick Bateman (American Psycho)

Filmkonst-header

”There is an idea of a Patrick Bateman. Some kind of abstraction. But there is no real me. Only an entity. Something illusory. And though I can hide my cold gaze, and you can shake my hand and feel flesh gripping yours, and maybe you can even sense our lifestyles are probably comparable, I simply am not there.”

american_psycho_2000_1Författaren Bret Easton Ellis gav ut romanen American Psycho år 1991 och år 2000 – knappt 10 år senare, porträtterades den psykopatiske businessmannen Patrick Bateman av Christian Bale på vita duken med slående resultat.

Introduktionen till denna karaktär är ren perfektion i hur man kan presentera en karaktär. I form av en exklusiv wellness-reklam i stil med Calvin Klein eller Ralph Lauren berättar Patrick Bateman själv om vem han är – fullt medveten om sin psykopatiska läggning och vilka brister det medför.

John Cales minimalistiska, melankoliska och helt otroligt vackra pianomusik bidrar till ett ögonblick av ren och skär filmmagi och Christian Bale är brännande trovärdig i rollen som en man bestående av enbart ett ytligt, perfekt skal men totalt död inombords.

En karaktär som på många sätt definierar samtidens ouppnåeliga längtan efter något som sällan går att nå…

Filmkonst – en ny bloggserie!

Filmkonst-header

Jag har en oerhörd kärlek för detaljer så pass att detaljerna i min värld ofta överglänser helheten. Dessutom är jag en sån där pedantisk jävel som sitter och skruvar på de små beståndsdelarna för att över huvud taget känna mig nöjd.

I filmens värld fungerar också min förkärlek till detaljer väldigt väl och det händer titt som tätt att jag ser filmer som kan få mig att skruva på mig, men så kommer en fantastisk scen eller ett oväntat bra slut och plötsligt kan jag vara lyrisk över filmen.

För mig är handling otroligt överskattat inom film. Jag är alltid ute efter stämning och stämningen skapas genom små detaljer som kvantitetsfilmskaparna oftast prioriterar bort för att istället fokusera på den övergripande helhetens ramar.

Handling är ett konstigt påhitt som blivit en regel som styr allt annant inom filmmediet. Vad är det vi njuter av i verkliga livet? Jo, bra stämning, de små ögonblicken, detaljerna. Låt oss fokusera på dessa saker inom film och mediet blir så mycket roligare att uppleva.

Se till filmskapare som David Lynch, Terrence Malick, Sofia Coppola, Sergio Leone, Brian De Palma, Gaspar Noé och Martin Scorsese. En gemensam nämnare (förutom att mer än hälften är italienbördiga) är just deras förkärlek för att skapa stämning och att fokusera på detaljer.

Den här bloggserien kommer – parallellt med min ”Smart filmmusik”-serie, ta upp detaljer i filmhistorien som jag förälskat mig i och som gjort filmerna till något så mycket mer än bara en simpel handling. Jag hoppas att det smakar…