Ska jag dansa till en låt så ska jag dansa till den här låten hela året – och jag ska låtsas att jag är ett pengasugande svin och att det är fucking firmafest!
Hm-hm-hm-hm! hm-hm-hm-hm! hm-hm-hm-hm-hm-hm-hm-hm-hm hm-hm-hm-hm!
The Wolf of Wall Street Chest Thump Mix from Eclectic Method on Vimeo.
Läs min recension av The Wolf of Wall Street (2013) här.
Månadens filmspanartema är ”Mat” – något de flesta av oss föredrar att äta, men också något som förekommer i film på många olika sätt.
Det kan vara alltifrån Hannibal Lecters levernafsande och hjärnbufféer, Morgan Spurlocks McDonaldsöverdos i Supersize Me eller Kjell Bergqvists och Brad Pitts eviga mattuggande som pågått lika länge som deras karriärer.
Jag kommer dock direkt att tänka på en specifik filmscen. Bilder som har etsat sig fast i mitt huvud sedan jag såg filmen för över fem år sedan och som påverkar mig mer eller mindre flera gånger i veckan, hör och häpna.
Stuntman Mike: ”You know, a bar offers all kind of things other than alcohol.”
Pam: ”Hmm. Really? Like what?”
Stuntman Mike: ”Women, nacho grande platters, the fellowships of fascinating individuals like Warren here. Alcohol is just a lubricant for all the individual encounters that a bar offers.”
Varenda gång jag går in i en matbutik och passerar tex mex-hyllan, ser mexikanska pizzor på menyn i pizzerian eller andas in blotta värmen och atmosfären från en bar eller matkrog, då återkommer i mitt huvud de intima bilderna på hur Stuntman Mike – überbekvämt spelad av Kurt Russell, glufsar i sig den där smarriga, ostdrypande nacho grande plattern hämningslöst vid bardisken i Quentin Tarantinos kultrulle Death Proof (2007).
När jag då och då ser om Death Proof – eller bägge filmerna i Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez Grindhouse-double feature Planet Terror/Death Proof, då måste jag avnjuta filmerna med nachos och cheese dip. Det gäller även övriga filmer som osar 60/70-tal, Texas och b-film.
Varför har det blivit så här? Kanske är det så enkelt att jag blev jävligt frestad första gången jag såg filmen och det har helt enkelt satt sig på min näthinna och allra mest min ”smakhinna”. Stuntman Mike strålar av den där skitiga raggarbilskulturen som jag genom min uppväxt dropptankats med och aldrig någonsin – särskilt ju äldre jag blivit, kan värja mig mot.
Själva scenen i sig är också intressant. En gång återkom scenen i mitt huvud och jag började reflektera över den – vad den ”egentligen” försöker visa.
Min slutsats av vad manusförfattaren/regissören Quentin Tarantino vill skildra genom de ögonblick då Stuntman Mike ensamt äter på denna nachotallrik är till ytan just en ensam man som passerat sina bästa dagar. Han håller sig på sin kant i en krog fylld av unga, glada människor som dricker öl och har det trevligt. Stuntman Mike dricker inte – inte ikväll.
Han äter och det ser ut som om han inte gjort det på hela veckan. Han vänder sig om och spanar in det gäng unga kvinnor som sitter bakom honom. Om dom bara visste vad han tänkte på. Vilka planer han smider…
Undertexten av den här scenen är dock mycket enklare än så – och mycket mer symbolisk. Det var den slutsatsen som slog mig en dag.
Stuntman Mike är inte bara en ensam, äldre man. Han är ett rovdjur. En hungrig varg. Hans ätande symboliserar den hunger som han mycket snart ska mätta. I sitt huvud förbereder han fokuserat sin jakt. Han spanar in sitt byte.
Det står ”oskyldiga, ovetande kvinnor” på hans meny och utanför står en svart, dödssäker bil startklar för att, där ute i nattregnet, fälla hans fångst. Möter vi vargens blick tillräckligt länge anar vi till och med att han tittar på oss…
Vill du ha receptet på en likadan tallrik Nacho Grande som den Texas Chili Parlor serverade Stuntman Mike i filmen Death Proof så föreslår jag att du använder din kreativitet, men det skadar ju inte att snegla på ett eller annat stabilt verk.
Googlar du på just den nachotallrik som i förbifarten förekommer i Death Proof så kommer du häpnas över hur pass många runt om i världen som dreglat och suktat efter att få bjudas på något liknande!
Efter lite sökande att hitta en inspirationsvideo på youtube på hur man gör en klassisk, Texas-grundad Nacho Grande utan konstigheter och med mycket kärlek så hittade jag denna, som jag rekommenderar varmt. Smaklig upplevelse där hemma!
Gå nu in och läs vad de andra i bloggnätverket Filmspanarna har skrivit om för matupplevelser i film!
Bilder & Ord
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmmedia
Flmr
Fripps Filmrevyer
Har Du Inte Sett Den?
Jojjenito – om film
Mode + Film
The Velvet Café
Det är söndag och i brist på det stora får jag rekommendera ett youtube-klipp som är kul. Hunter Davis imiterar Sir Ian McKellen väldigt bra (”Gandalf” i Sagan om Ringen, ”Magneto” i X-Men). Här tar han dock honom ett steg längre, när Sir Ian McKellen får recitera den ljuvliga, geniala texten till Sir Mix-A-Lots sång ”Baby Got Back”…
Och för att koppla det ännu mer till film så kommer här även samma fantastiska musikstycke, tolkad av nästan hela filmvärlden!
Den amerikanska regeringen måste ta sig igenom Mexikos extrema, undre värld och anlitar den ende mannen som kan klara uppdraget – legenden Machete. Målet för Machete är att kriga sin väg genom Mexiko för att stoppa en kartellboss – ”Mendes the Madman” som hotar att skjuta dödliga missiler mot USA. Uppdraget leder dock Machete till ännu farligare territorium, då ”Mendes the Madman” endast är en underhuggare till den excentriske miljardären och vapenförsäljaren Luther Voz, som har sin egen plan – att placera ett massivt vapen i rymden för att skapa krig på jorden. Machete blir nu hela jordens sista räddning mot total världsanarki!
Youtube är fylld av såna där värdelösa paparazzifilmklipp där paparazzis försöker få hollywoodkändisars uppmärksamhet med hjärndöda frågor som inte intresserar varken dem, kändisen själv eller publiken som ämnar att se klippet.
Dock hittade jag ett färskt sådant filmklipp med den mexikanske skådisen Danny ”Machete” Trejo – birollsstjärnan som började livet som minderårig brottsling för att på äldre dar’ spela latinohårding i storfilmer som Heat, Con Air, Desperado-trilogin, From Dusk till Dawn-trilogin och Spy Kids-filmerna. Hans största roll är dock som anti-hjälten Machete i filmen med samma namn, av stammisregissören Robert Rodriguez (Desperado, Sin City, Planet Terror).
Nästa år kommer den explosionsartade och b-filmsdoftande uppföljaren Machete Kills, där rollistan innehåller i princip alla kultkändisar som vill vara med!
Det roliga med filmklippet är dock att den smörande paparazzon ställer en fråga till Danny Trejo om den nya Machete-filmen och den vänlige Trejo rabblar upp namn efter namn som om han vore en mytoman – dock är allt struntsnack om namn som Lady Gaga och Vanessa Hudgens (för att nämna ett ytterst fåtal) helt sant!!
Sedan vägrar givetvis paparazzon dessutom att lämna Danny Trejo ifred trots farväl på farväl, vilket också det är hög komik av något slag…
Men ja, rollistan knäcker definitivt nya höjder för b-filmsstandarden filmen med glädje efterhåller, med namn som förutom återvändande ansiktena Danny Trejo, Michelle Rodriguez och Jessica Alba även innehåller nya namn som pop-provokatören Lady Gaga, tvåfaldige oscarsvinnande extremisten Mel Gibson som Luther Voz, Disney-ansiktet Vanessa Hudgens, Amber Heard, oscarsnominerade Demían Bichir som Mendes the Madman, oscarsnominerade Edward James Olmos, golden globe-nominerade Sofía Vergara, young artist-vinnaren Alexa Vega, William Sadler, oscarsvinnaren Cuba Gooding Jr. och varken sist eller minst, golden globe-vinnaren och galningen Charlie Sheen som USA:s nye president efter Robert De Niros sorti i förra filmen.
Det är en godispåse med många udda smaker, minst sagt!
En yngre David Lynch – regissören till filmer som Blue Velvet, Eraserhead, Wild at Heart och Mulholland Drive, säger allt som egentligen behöver sägas om varför hans filmer innehåller det dom innehåller.
Ändå är det inte tillräckligt för personer som nedvärderar det de inte förstår, istället för att intressera sig för det.
Allt som allt är intervjun ovanför en fin presentation av vem David Lynch är – och kanske ännu mer, inte är.
Valerie (interviewer): ”Do you think you’re a genius, or a very sick person?”
David Lynch: ”Well… Valerie… I don’t know.”
Absurd Cinema 