Kategoriarkiv: Twin Peaks

Twin Peaks – avsnitt 1 (recension)

Twin-Peaks-Episode-header1

600full-twin-peaks-posterManus: Mark Frost, David Lynch
Regi: Duwayne Dunham
Episodtitel: Traces to Nowhere
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Torsdag 12 april, 1990
Tittare (USA): 23, 2 miljoner
Tidigare: Pilotavsnittet

Obduktionsrapporten av Laura Palmers kropp visar att hon våldtagits av minst tre män och dog av blodförlust efter att ha tagit emot kraftigt våld – bland annat av en hammare. Ronette är fortfarande i koma och läkaren Dr. Hayward säger att det lär dröja innan hon kan tala igen. Shelleys hotfulle man Leo Johnson visar sig ha blodfläckar på kläderna i sin tvätt – något som Shelly upptäcker i hemlighet. När sedan tvätten försvinner stiger hans oro och det skakar knappast om Shelleys redan trassliga förhållande mindre.

Vid polisstationen lättar motorcykelkillen James Hurley på sitt hjärta om kopplingen till Laura, men han vill inte säga att det var han som hade andra halvan av hjärthalsbandet, som han sedan grävde ner i skogen. James släpps ur arresten och så gör även odågorna Bobby Briggs och Mike Nelson efter bråket på det lokala väghaket Roadhouse kvällen innan, där James morbror ”Big Ed” verkar ha blivit drogad. Hans misstankar riktas mot en bartender med suspekta kopplingar. Samtidigt är Bobby och Mike i trubbel då dom är skyldiga Leo 10 000 dollar som ”dess värre” är frysta i Lauras bankfack.

66-The-Murder-of-Laura-Palm

Cooper och Truman förhör sågverksarvtagerskan Josie Packard, som haft Laura som språkhjälp. Tvisterna kring sågverket fördjupas då Josies avlidne mans syster, Catherine Martell, har mer än en fling ihop med hotellägaren Ben Horne. Tillsammans korrumperar dom uppenbarligen om att få sågverket i konkurs. Det talas om en eldsvåda – en koppling till lappen märkt med ”Fire walk with me” skrivet i blod, som Cooper hittade vid mordplatsen? Sarah Palmer är omskakad av hennes dotters död och grips återigen av panik när hon ser märkliga syner – framför allt en okänd man som gömmer sig. Polisen ”Hawk” ser en ny skymt av den enarmade mannen som smyger omkring i sjukhuskorriodorerna. Cooper hälsar på märkliga originalet ”Log Lady”, som påstår att hennes vedträ känner till något om Lauras död. Leo Johnson överraskar Shelley med den klassiska ”tvålen i sockan”, till hennes stora skräck.

Samhällets udda psykiatriker Dr. Jacoby gömmer ett kassettband där Laura Palmer spelat in personliga meddelanden, där hon nämner något om en ”mystery man” för honom. Dr. Jacobys relation till Laura verkar betydligt mer emotionell än professionell och det visar sig att han förvarar ett hjärthalsband – samma som plockades upp från James gömställe i skogen…

audrey-twin-peaks

Andra avsnittet av Twin Peaks är det första i serieformatet efter långfilmslånga introduktionspiloten och titulerat ”episode 1” just därför. Det spelades in cirka halvåret efter att pilotavsnittet spelades in, eftersom det inte var klart att Mark Frost och David Lynch skulle få göra en hel TV-serie. Dom fick i alla fall stöd till en första provsäsong på ytterligare 7 avsnitt. Twin Peaks placerades på torsdagskvällen i TV-tablån – i konkurrens med periodens mest publikdragande TV-serie just då, närmare bestämt klassiska sitcomen Cheers (1982-1993) vilket gav dem tuff konkurrens men blev ändå det näst mest sedda programmet efter just Cheers.

Pete Martell: [Pouring coffee] ”Mr. Cooper, how do you take it?”
Dale Cooper: ”Black as midnight on a moonless night.”
Pete Martell: ”Pretty black.”

Att det passerat en del tid mellan inspelningarna syns främst på karaktären Audrey Hornes (Sherilyn Fenn) frisyr, som i piloten var kortare och lockig, men nu fått en rakare och mer elegant styling. Audrey fortsätter även att leverera på modefronten med otroligt välpassade dressar som inte precis motverkar hennes förmåga att även rent skådespelar- och karaktärsmässigt ta över scenerna hon är med i totalt, till och med mot självaste Dale Cooper.

CoopPie

Kyle MacLachlan fortsätter för övrigt briljera i sin roll som FBI-agent. Har du sett Blue Velvet (1986) eller för den delen Dune (1984) som han tidigare huvudrollskådespelat i (bägge med Lynch som regissör) så vet du att hans roll i Twin Peaks är väldigt annorlunda med mer edge. Från början var det också tänkt att Cooper-karaktären skulle ha fler år på nacken, men MacLachlan sätter en sån prägel på Cooper att det är omöjligt att föreställa sig någon annan göra den rollen.

Trots det spelade han högst annorlunda roller under sin fortsatta karriär – dock även dem med oklanderligt och ofta populärt resultat i bland annat Sex and the City (2000-2002), Desperate Housewives (2006-2012) och How I Met Your Mother (2010-2014). Vissa minns honom kanske även från The Doors-biografin (1991) med samma namn som bandets tangentmästare Ray Manzarek, som slug herre i The Flintstones (1994) eller som kåt affärsman i ökända Showgirls (1995).

twin-peaks

Log Lady: ”I heard you speaking about Laura Palmer?”
Dale Cooper: ”Yes?”
Log Lady: ”One day my log will have something to say about this. My log saw something that night.”
Dale Cooper: ”Really. What did it see?”
Log Lady: ”Ask it.”
[Cooper hesitates]
Log Lady: ”I thought so.”
[walks away]

Detta avsnitt regisserades inte av David Lynch, eftersom TV-serien förklarligt nog behövde produceras i ett högre tempo och med tanke på att Lynch var mitt inne i inspelningen av långfilmen Wild at Heart (1991) som han sedermera skulle vinna Guldpalmen för i Cannes, så överlät han regiansvaret i första avsnittet åt sin klippare, Duwayne Dunham (som klippte Star Wars: Episode VI – The Return of the Jedi och sedermera regisserade den fina familjefilmen Homeward Bound: The Incredible Journey // Den Otroliga Vandringen).

Han klippte Blue Velvet och var tillfrågad som klippare på Wild at Heart, men då han redan var tillfrågad för ett annat jobb på längre tid fick han regissera detta avsnitt innan han hoppade på Wild at Heart och kunde på så vis fixa det även ekonomiskt.

CBS_TWINPEAKS_001_CONTENT_CIAN_385707_1928_1280x720_342580803708_423118_640x360

Bobby Briggs: [on seeing James’s motorcycle outside of Donna’s house] ”That bastard!”
Mike Nelson: ”First your girlfriend, then mine.”
Bobby Briggs: [putting a cigarette in his mouth] ”Too bad we can only kill him once.”

Jag tycker att han gör ett klart berömvärt jobb och bygger ambitiös vidare på tonen som Lynch satte i piloten, vilken Dunham förstås har god inblick i med tanke på att han klippte materialet där. Han fortsatte ge det visuella en extra klick av varma, orangea toner både i foto och innehåll men framför allt ansåg han Lynchs försmak för statiskt kameraarbete som en viktig ingrediens att föra vidare och det märks att han tar jobbet på allvar. Det märks verkligen inte att det är hans första regiarbete.

Dock är avsnittet i sig inte det mest händelserika, även om det inte står och faller för det. Det mesta som sker är ganska småputtrig förlängning framåt av redan satta intriger, men däremot fördjupas det desto mer i det breda fältet av karaktärer.

large_twin_peaks_X12_blu-ray_

Vi får mer inblick i Shelleys tveksamma förhållande till lastbilschauffören Leo Johnson och det börjar anas varför Catherine gör det svårt för hennes ingifta svärsyster Josie, men framför allt hur hon planerar att göra det betydligt svårare. Catherine spelas av den evigt unga veteranen Piper Laurie – en institution med beryktad porslinshud under det gyllene Hollywoods glansdagar men mest känd för dagens generationer som den hysteriska mamman i Carrie (1976), som hon vann en Oscar för.

Hon är därför TV-seriens vid tidpunktens mest statusfyllda aktör, även om serien har ett flertal meriterade namn. Kul dock att Carries mamma och Eraserhead himself – Jack Nance, är ett par! Frun i Eraserhead – Charlotte Stewart, återses för övrigt även hon i serien i form av den alltid positiva modern till ungtuppen Bobby Briggs. Något inom mig ville gärna – med tanke på Lynchs intresse för att repetera och dubblera saker i sitt filmiska universum, fråga sig ifall Bobby Briggs skulle kunna vara en äldre form av det groteskt söta eraserhead-barnet, men… nej, så långt kan vi inte gå ens om vi tänker fritt.

large_twin_peaks_04_blu-ray_

Avsnittet ger en enligt mig mycket, mycket fin scen mellan Donna (Lara Flynn Boyle) och hennes rullstolsbundna mamma. (spelad av Mary Jo Deschanel – i verkligheten mamma till skådespelerskan Zooey Deschanel!). Donna berättar verkligen själva essensen av TV-seriens atmosfär (som en underbar dröm och en läskig mardröm precis samtidigt) när hon försöker förklara den kluvna känslan av att hon känner hur hon sviker sin bästa vän som dött, genom att bli kär i hennes hemlige pojkvän, James.

Donna: ”Mom, it’s so strange. I know I should be sad, and I am, part of me is. But it’s like… it’s like I’m having the most beautiful dream… and the most terrible nightmare, all at once.”

Det är i stort sett en lång monolog från Donna, men den är så genuint skriven och skådespelad av Lara Flynn Boyle att det är sällan jag ser det. Det känns verkligen som om hon känner vad hon säger trots att det är väldigt poetiskt och med ganska stor grad sentimentalitet. Ett favoritögonblick, helt klart.

twinpeaksleofreightliner5_1

Avsnittet lackar annars lite i att den kan luta sig tillbaka en hel del på pilotavsnittet men bygger inte upp något särskilt själv. Det behöver inte vara något negativt med tanke på hur mycket jag älskar allt med pilotavsnittet. Stabilitet och trygghet är underskattat – men då det här är TV (som gillar att spela ”safe”) och eftersom jag är en sucker för urspårade grejer hoppas jag förstås på att serien inte kryper in i det trygga, stabila TV-lunkarskalet utan vågar skaka om mig snart igen.

Framför allt vill jag veta mer om Lauras inspelade kassettband och vad sjutton ”The Log Lady” och hennes vedträ ruvar på…

traces_to_nowhere2

Trivia:

  • Veteranskådespelaren Warren Frost som spelar Donnas pappa Dr. Hayward, är i verkligheten pappa till Mark Frost, som i sin tur skapade TV-serien tillsammans med David Lynch.
  • Befolkningsmängden i Twin Peaks skulle urprungligen vara det mer rimliga 5 120 invånare, men då det varit motgångar med TV-serier som utspelades i småsamhällen under slutet av 80-talet var tv-bolag rädda för att stads- och förortsmänniskor hade svårt att sympatisera med sådana TV-shower. TV-kanalen ABC ville därför att skylten i inledningen av Twin Peaks skulle ange 51 201 invånare istället för endast 5 120 i invånarantal. I en utgiven ”Visitor’s Guide to Twin Peaks”-bok som knöt ann till TV-serien – godkänd av David Lynch and Mark Frost, angavs det att invånarantalet trots allt ÄR 5,120, men att skylten har ett tryckfel vad gäller komman.

Betyg – intrig:
Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Recorder-Betyg-GhostRecorder-Betyg-GhostRecorder-Betyg-Ghost
(7/10) -3

Betyg – atmosfär:
Owl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-Betyg-GhostOwl-Betyg-GhostOwl-Betyg-Ghost
(7/10) -3

Helhetsbetyg – avsnitt 1:
coffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-icon-GHOSTcoffee-cup-icon-GHOSTcoffee-cup-icon-GHOST
(7/10) -3

Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:

fish-in-the-pecolator

Twin Peaks – pilotavsnittet (recension)

tp_t

Förberedande information om upplägget jag recenserar Twin Peaks utefter: Jag recenserar varje episod var för sig med start idag och kommer hädanefter publicera ungefär 2-3 recensioner i veckan fram tills serien är slut och därefter recensera efterföljande långfilm.

Jag kommer inte spoila någonting handlingsmässigt om kommande avsnitt utan skriver endast om det aktuella avsnittet och vad som har hänt dessförinnan!

Nummerordningen på TV-seriens samtliga episoder skiftar beroende på vilken källa du utgår ifrån (IMDB, Wikipedia, TV-sidor m.m.) men jag följer det jag anser vara den mest officiella nummerordningen, nämligen den som uppges i senaste bluray-boxen och tidigare dvd-utgåvor av TV-serien. Där räknas pilotavsnittet som ”0” och efterföljande avsnitt är därför ”1”, ”2”, ”3” och så vidare. Sista avsnittet är nummer 29 i ordningen och säsong 1 består alltså av piloten och efterföljande avsnitt 1-7. Säsong 2 börjar med avsnitt 8.

Hoppas du hänger med på Twin Peaks-tåget. Trevlig läsning!

Twin-Peaks-Episode-headerPilot

tp_pilotManus: Mark Frost, David Lynch
Regi: David Lynch
Episodtitel: Northwest Passage
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Söndag 8 april, 1990
Tittare (USA): 34,6 miljoner

I det lilla, avlägsna samhället Twin Peaks, mitt i USA:s nordligaste skogsområden vid gränsen mot Kanada, hittas en 17-årig flicka mördad. Hennes namn är Laura Palmer och hon är välkänd och omtyckt i hela trakten som skolans skönhetsdrottning. Alla verkar ha känt Laura, men ingen vet vad som hänt henne och vem eller vilka som är inblandade i hennes död. Ytterligare en flicka i samma ålder från trakten vid namn Ronette saknas fortfarande.

Den kryptiske och excentriske FBI-specialutredaren Dale Cooper kopplas in i utredningen då spåren kring Laura och Ronette leder över den kanadensiska gränsen. När han anländer till Twin Peaks hopar sig nya frågor kring mordmysteriet och tillsammans med den lokala (högst minimala) polisstyrkan utreds spåren vidare på flera håll samtidigt.

Lauras liv visar sig vara något komplext än den idyll som den givit sken av på utsidan och flera av stadens högst originella skara invånare verkar ruva på många hemligheter om Twin Peaks mörkare sidor. Det dröjer inte länge innan Dale Cooper inser att han kommer behöva stanna länge än förmodat i området, då gåtan om vem som mördade Laura Palmer endast verkar vara en del av ett mycket större mysterium, bortom det ordinära…

screenshot0101

Amerikanske ”filmkonstoutsidern” David Lynch hade innan Twin Peaks blivit ett välaktat namn i kultfilmskretsar, som den vänlige, men udda undergroundgentlemannen med scoutbakgrund som gjort konstiga filmer som Eraserhead (1977), The Elephant Man (1980) och Blue Velvet (1986) – präglade av surrealism och obekvämt absurda inslag. Manusspecialisten Mark Frost hade i sin tur haft flertalet TV-jobb och framgångar med ensemblesnutserien Hill Street Blues (Spanarna på Hill Street, 1981-1987). Dessa två fördes samman genom en gemensam agent och klickade genast tillsammans.

Efter att ha skissat på en alternativ Marilyn Monroe-biografi och en überobskyr,  potentiell Steve Martin-film med namnet ”One Saliva Bubble” som bägge ratades, började dom rita kartan över skogsområdet Twin Peaks. Varje plats hade sin egen stämning och karaktärerna kom naturligt som en följd av platserna.  Detta utvecklades till manuset för pilotavsnittet av Twin Peaks – då kallad ”Northwest Passage”, som med tveksamhet fick grönt ljus att filmas, 1989.  Den såldes in som en följetong om vem som dödade skönhetsdrottningen Laura Palmer, men som sedermera skulle få publiken att vilja veta mer om dom levande karaktärerna och fokusera vidare på det. Inramningen skulle vara ”kriminalserie mixad med såpopera”.

Wrapped_in_plastic - kopia (2)

Inför och efter förhandsvisningar dömde TV-folk ut serien som vågad och intressant, men alldeles för annorlunda för att kunna locka tittare på den så familjära televisionen. Den utmanande TV-kanalen ABC godkände inspelningen av 7 ytterligare avsnitt för att kunna sända dem tillsammans med piloten under vårtablån 1990, men dom gnuggade sina pannor redan från scratch då deras tilltro till Twin Peaks var högst osäker redan innan det började sändas. Dom övervägde att ta till drastiska åtgärder såsom att sända samtliga avsnitt utan reklamavbrott för att göra en ”grej” av projektet som ett paradoxalt marknadsföringssyfte. En TV-serie så tung på atmosfärbyggande stämning snarare än tempo inverkade nog också på övervägandet med att spola reklamavbrotten. Medieanalytikern och marknadsföringsansvarige Paul Schulman uttrykte runt denna tid;

”I don’t think it has a chance of succeeding. It is not commercial, it is radically different from what we as viewers are accustomed to seeing, there’s no one in the show to root for.”

A_Policemans_Dream - kopia - kopia

När premiäravsnittet väl sändes söndagen 8 april slog piloten publikrekord. Nästan 35 miljoner tittare satt hemma i TV-sofforna för att se vad Twin Peaks kunde vara för nåt och aldrig förr hade så många bänkat sig framför en TV-film tidigare (Piloten visades uppdelad som två avsnitt efter varandra och räknades därför som en långfilmssändning i och med sina 2 timmars speltid, inklusive reklam). Twin Peaks-febern hade tagit fart och plötsligt började surret över hela Nordamerika om vem som mördade Laura Palmer.

Avsnittet tar vid direkt vid upphittandet av Laura Palmers kropp, av sågverksgubben Pete Martell som är ute på en helt vanlig fiskerunda. Pete spelas av Lynchs ständige följeslagare, den fantastiskt egensinnige och godhjärtade Jack Nance. Mest känd som den ikoniske huvudpersonen i Eraserhead, inspelad drygt 13 år tidigare. När jag nyss hade börjat kolla på Twin Peaks för första gången, runt årsskiftet 2006/2007, hade jag inte sett Eraserhead men kände till att denna skumma skådespelare skulle ha en roll i Twin Peaks. Att döma av Eraserheads omslag såg jag framför mig att han skulle spela någon riktigt läskig, mörk roll – kanske mördaren. Efter att ha sett ett antal avsnitt utan att jag sett vad jag trodde var honom så kollade jag upp saken och insåg att denna svartvita man med tomma ögon och gigantisk frisyr var självaste Pete Martell – den kortväxte lille flanellskjortegubben! Wow! Sedan såg jag Eraserhead och sakerna föll alltmer på plats för mig.

02

Pilotavsnittet fortsätter att presentera Twin Peaks invånare scen för scen och Lynch sätter verkligen sitt karaktäristiska tempo för varje tillfälle som kommer. Givetvis redan i seriens förtexter, som lär vara tv-mediets längsta intro men ack så vackert. Som någon skrev så byts flashiga karaktärsbilder och hastigt svepande storstadsvyer ut mot meditativ skogsmiljö, en ensam fågel och träd som sakta sågas itu, till ledmotivet – brutalt vackert och tidlöst komponerat av favoritfilmmusikern, tillika Lynchs vapendragare, Angelo Badalamenti.

Redan dessa förtexter fyller verkligen syftet att förklara vad för spänning serien går in för att fånga och Lynch  fortsätter sedan väldigt konsekvent rakt igenom. Vi får nog faktiskt gå tillbaka ända till hans debutfilm för att uppleva samma konsekventa berättande tempomässigt. Rytmen i dom otäcka, sorgliga eller dramatiska ögonblicken tänjs ut på och saktas ner till ibland olidlig långsamhet eller omständighet, för att sedan leverera punkten i en handviftning. Som när Twin Peaks polischef Harry S. Truman (Michael Ontkean) ska få telefonsamtalet från Pete, och den pipiga men menlösa polisreceptionisten Lucy (spelad av en fint typecastad Kimmy Robertson) försöker förklara vilken telefon hon växlar över samtalet till, ”för den smidiga servicens skull”.

ronette-pulaski-bridge-snoqualmie

Pete Martell: ”Harry? She’s dead. Wrapped in plastic.”

När sedan vändpunkter och genombrott i handlingen byggs upp så förvånas jag vid denna säkerligen tvåsiffriga omtitt över hur snabbt det avfyras. I ena scenen byggs det upp att Ronette Pulaski (Phoebe Augustine) är försvunnen och det dröjer inte förens nästa scen så dyker hon upp! Det är inte dumt, inte alls, men det är värt att ägna en tanke åt. Hur Lynch drar ut på mellanrummen för att sätta stämning men avverkar det manusmässiga intrigbyggandet i raskt tempo utan att dra ut på den rent skrivna spänningen. Fascinerande.

Piloten och TV-serien i stort omnämns ofta som ”filmisk”, bland annat för att användandet av omgivning påminde betydligt mer om filmberättande än vad det platta, intima TV-formatet brukade bjuda på för sin tid. Regissör Lynch och fotograf Ron Garcia (som inte deltog mer i serien men däremot i den efterföljande långfilmen) jobbade ganska uteslutande med lågsiffriga vidvinkelobjektiv för att skapa den visuella tonen. Det ger ordentligt djup i både utomhusmiljöer men framför allt i de många inomhusscenerna, där avståndet mellan varje objekt och subjekt känns väldigt långt – inget känns komprimerat. Valet av vidvinkel var förmodligen just för att Lynch skulle kunna fånga så mycket som möjligt av  miljöerna inom dom ganska fyrkantiga ramarna som anpassningen till TV-rutan innebar. Han kunde med vidvinkel pressa in miljön inom TV:ns gränser, så att säga.

tumblr_nb8e1pIhSY1s0iyj1o1_500 (1)

Lynch bad även Garcia jobba hårt i valet av tekniska verktyg för att få färgtonen i fotot så varmt och gult som möjligt. Överföringen av film till TV-strömmar på det analoga 80/90-talet gjorde färgtonerna regelbundet bleka och kalla. Med tanke på att Twin Peaks pilotavsnitt spelades in i kalla mars och april i USA:s nordvästra områden, med kyla, mulna moln, dimma och blöt fukt som förtätade luften så kanske Lynch ville skapa kontrast mot detta blåa klimat genom en varm filmton – eller så ville han kanske balansera upp fotots ton så att den inte skulle dränkas totalt i blått och grått när TV-serien väl visades just på TV.

Troligast är nog dock att han helt enkelt bara kände för att ge TV-serien en varm ton av rent intuitiva känsloskäl, eller möjligen att det hade något att göra med att TV-seriens inspelning ändå kulle komma att fortsätta spelas in i det betydligt varmare Los Angeles-området senare. I den nya blu-ray-överföringen kommer i vilket fall denna varma ton fram tydligare eftersom restaureringen är gjord efter TV-seriens originalkopior. Jag tyckte det var värt att nämna även om inte alla har lika mycket intresse av fotografisk teknik inom film (och i det här fallet TV).

Jag vill också stanna kvar vid känslan som skogsmiljöerna i Twin Peaks ger. Inspelningen av utemiljöer och majoriteten av interiörerna tog plats i Snoqualmie och North Bend, i delstaten Washington. För mig är denna miljömässiga inramning A och O för Twin Peaks känsla. Det var framför allt den som fångade mitt intresse redan på förhand och drog mig till serien, eftersom jag själv växt upp i enslig skogsmiljö där mycket av min fantasi i sin tur växte fram. Jag blir alltid hypnotiserad till en obeskrivligt meditativ känsla så fort jag ser kall granskog. Twin Peaks hade mig därför knutet kring sitt lillfinger i och med den blötruskiga granskogen i dimbeklädd skymning.

Donna donna

Sekvensen som utspelas i Twin Peaks skola är förmodligen mitt favoritparti berättar- och stämningsmässigt i pilotavsnittet. Den dräpande, överhängande frånvaron av skolans krönta ”prinsessa” – Laura Palmer, är så sorglig att klumpen i halsen på lärare, rektor och elever verkligen smittar av sig.  Rektorns tal som ekar ut i skolkorridorerna (dessa ljuvliga korridorbilder!). Lärarinnans avslöjande reaktion efter att sanningen har kommit över henne. Sedan ögonkontakten, mellan Donna och James vid skolbänkarna. Den ilar som det där ljudet som uppstår i hörselgångarna när tystnaden blir alldeles för dominerande i ett rum.

Lara Flynn Boyle briljerar enligt mig som Donna i denna pilot. Donna är en alldaglig och oputsad granntjej och hon får direkt en engagerande och igenkänningsbar nyckelroll i tittarens sökande efter vem Laura Palmer verkligen var som person medan hon levde.  James Hurley är James Hurley kort och gott, spelad av den trubbige James Marshall. Ansiktet är förstelnat i ett enda uttryck – ett uttryck av stundande panikattack. James är en enslig och missanpassad sökare. Frustrerad och dömd till att söka sig till tomheten i någon form. Det är givet att han föreställer en modernare sterotyp av James Dean, brännmärkt av Lauras bortgång. Han har defintivt fina stunder i piloten. Ögonblicken då han gömmer sig ute i skogen är stämningsfulla och boostar hans sinnestämning. Framför allt gillar jag dem eftersom jag verkligen får känna lukten och andas in kylan från skogen och träden.

large_twin_peaks_X06_blu-ray_

Sven Jorgenson: ”Excuse me, is there something wrong, young, pretty girl?”
Audrey Horne: ”They found my friend Laura… lying facedown on a rocky beach… completely naked. She’d been murdered.”

Sedan måste – MÅSTE – jag förstås nämna Twin Peaks alldeles egna gothiska Marilyn Monroe. Sherilyn Fenn  är magnetisk, bedårande, hypnotisk! Jag brukar aldrig komma på mig själv med att fastna i förirrande, blinda förälskelser i karaktärer men hennes kompromisslösa show och utseendemässiga perfektion gör att jag måste begå ett undantag för den principen när det gäller henne (som jag skrev om redan när jag placerade henne på 10:e plats av dom vackraste kvinnorna inom film). Gudinnan Audrey Horne sätter ”bulls eye” direkt och jag börjar alltmer älska frisyren i piloten, som sedan kommer att ändras lite till nästföljande avsnitt, då vissa ytliga avvikelser skedde i och med inspelningsglappet mellan piloten och ”avsnitt 1”.

Jag har nu gått igenom ett flertal karaktärer från A till B och C och jag tänkte nu bryta det mönstret trots att jag skulle kunna fortsätta med mer än en handfull karaktärer till. Bobby som hade en relation med Laura men vänsterprasslar med servitrisen Shelly Johnson, som är anställd av caféägaren Norma som vänsterprasslar med Big Ed som är gift med den suspekta virrpannan Nadine, som tjatar om sina gardinanordningar. Den här serien är så rik på karaktärer som enligt mig alla bär på en historia jag utan tvekan skulle vilja utforska mer. Alla verkar ju vänstra med alla i en enda lång kedja som säkerligen går att länka samman till ett tjusigt halsband i slutändan! Det är väl det tydligaste tecknet på seriens anspelningar till såpoperaformatet, får jag ändå säga.

pilot_114

Dale Cooper: ”Diane, 11:30 a.m., February Twenty-fourth. Entering the town of Twin Peaks, five miles south of the Canadian border, twelve miles west of the state line. I’ve never seen so many trees in my life.”

Och den unge herren mitt i centrum – mannen med kostymen och den där memo-bandspelaren, vars jobb är att finna en rättvisans ordning i denna ormgrop av olyckliga kärlekar, får jag tid att knipa med gaffeln i nästa avsnittsrecension. För honom har resan bara börjat, precis som för oss åskådare…

Har pilotavsnittet – denna första anhalt av Twin Peaks, några svagheter? Jag tycker faktiskt inte det. Jag håller det oerhört högt – därmed inte sagt att serien inte är för dig om du inte fann dig engagerad när piloten var över. Serien visar betydligt fler sidor än dom som visas i piloten – vissa föredrar jag sämre, men vissa är värda att vänta på även för den skeptiske. Första kapitlet lägger endast upp spelplanen, i en TV-serie som lade grunden för hela den TV-serievåg som idag blommar ut fullständigt.

pilot_097-1

Ändå tycker jag att den ger mig så mycket bra att den åtminstone får alla andra premiäravsnitt i TV-serievärlden jag sett att kännas sega i jämförelse. Men – jag skulle aldrig komma på tanken att skriva om varje avsnitt i en TV-serie om den inte hade något avancemang att komma med. Twin Peaks högsta höjder ligger långt fram i mitt tycke .

Innan jag såg Twin Peaks för 7, 8 år sedan fanns upplevelsen av det redan uppbyggd i min fantasi, men när jag såg det var det som att den fylldes i med pensel, som i en sån där streckad ritbok som gav mig halva bilden redo att göra komplett med linjer och färg.  Det där spännande pirret i magen som jag kände när jag först började se TV-serien på små nedladdade avi-filer i hygglig VHS-kvalitet, uppfyller mig faktiskt nästan på samma sätt nu när jag återser den för cirka sjätte gången. Som fragmentariska minnen av en första närkontakt ryser jag dagligen av små ”Twin Peaks-ögonblick” i vardagen.

Det överträffar helt klart pirret av kärlek till en vanlig, dödlig person – och min kärlek till Twin Peaks kommer säkerligen alltid överträffa kärleken till en verklig människa. Så framtida kärlekar får ursäkta, för mitt hjärta hör hemma i Twin Peaks och ingen annanstans.

Into_the_Night - kopia - kopia

Trivia:

  • Pilotavsnittet av Twin Peaks spelades in ett år innan serien sändes och eftersom TV-serieformatet vid det laget inte redan hade sålts in till TV-kanalen ABC, ombads David Lynch och Mark Frost att spela in en alternativ version – ”The European Version”, där slutet är stängt istället för att lämnas öppen för en fortsättning. Detta för att produktionsbolaget skulle kunna sälja filmen som en självständig TV-film i Europa ifall serien inte skulle få några sändningsrättigheter. Jag rekommenderar att avvakta med att se detta avsnitt tills efter seriens slut, även om den inte spoilar något direkt. Denna version fortsätter ytterligare cirka 25 minuter i en ganska oinspirerad ton och avslöjar Laura Palmers mördare, men har ingen egentlig koppling till vad som händer i TV-serien. Det enda sevärda ur detta slut använde Lynch sedan i en annan form i TV-seriens senare händelser, då den alternativa versionen trots allt sådde några viktiga frön i hur Lynch och Frost skulle utveckla den officiella berättelsen.
  • David Lynch är känd för sin öppenhet för att föra in oförutsedda saker som intuitiva grepp i det han gör. I scenen då Dale Cooper och Harry S. Truman undersöker den döda Laura Palmers kropp på obduktionsbordet så blinkar den blå lampan repetitivt vilket tillför en ganska lustig stämning. Detta stod inte med i manus, utan lampan krånglade på riktigt under inspelning men Lynch uppmuntrade ljusteknikerna att behålla lampan så under tagning.

Betyg – intrig:
Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1
(10/10)

Betyg – atmosfär:
owlowlowlowlowlowlowlowlowlowl
(10/10)

Helhetsbetyg – pilotavsnittet:
coffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-icon
(10/10)

Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt: