Alla inlägg av Van Munch

Skaparen i Arbetsrummet.

Mindre bloggande – fler dagar av Female Exploitation

Framöver blir det i huvudsak nya Twin Peaks, lite mer Female Exploitation i lagoma skurar och i övrigt lättsam kreativitet, sommar och semester. 

Inför nya Twin Peaks har jag legat i lite mer intensivt med bloggandet som inte rört Female Exploitation-temat. Några allt som allt lyckade men intensiva månader har det blivit. Nu har jag lagt om vardagslivet för att bibehålla en god livsbalans och öka kreativiteten. Jag mediterar dagligen och har skurit ner på alla aktiviteter som inte är aktivt kreativt – slentrianläsning av nyheter, info, sociala medier. Så även bloggandet.

Jag kommer under åtminstone sommaren att blogga betydligt mindre. Det kommer bli texter om specifikt nya Twin Peaks, men mer än så har jag inte satt på schemat. Jag kommer istället skriva om film/kultur vid några få tillfällen då det ”bara händer” (vilket det har en tendens att göra emellanåt). Främst vill jag skriva mer om Female Exploitation. Det ligger mig varmt om hjärtat. Temat fortsätter därför över sommaren och bortom horisonten tills jag känner att jag täckt dom filmer jag önskar.

Så trevlig sommar av nya Twin Peaks och några stänk Female Exploitation! Jag själv blickar ut mot kreativitet, bokläsning och några avslappnade sommarkvällar av dom särpräglat oemotståndliga TV-mästerverken Vi på Saltkråkan och The Twilight Zone. Mina sommartips till dig…

The Last Boy Scout (1991) eller: Varmhjärtad, oemotståndlig 90-tals-noir

Shane Black skrev nervfullt fräsiga, varma mysmanus till Dödligt Vapen, Last Action Hero, Long Kiss Goodnight och Kiss Kiss Bang Bang. Tony Scott regisserade nervfullt fräsiga, varma mysfilmer som Top Gun, True Romance och Man on Fire. The Last Boy Scout är något av en ”perfect combo” och du kan inte undgå att bli träffad av en sån – rätt i hjärtat.

Två föredettingar – stjärnsnuten Willis som förlorat jobbet och det före detta quarterback-esset Wayons som anklagats för bl a knarkbrott – slår sig ihop ijakten på en mördare. Det visar sig att de petat i ett riktigt getingbo och för att överleva får de ständigt vara redo…

Jag gillade Shane Black/Tony Scott-samarbetet The Last Boy Sout rakt igenom. Som en tall. Det visuella var nästan retfullt snyggt många gånger, i kvällsscenerna. Färggrannt ljus – ofta i blått och blandad neon. Rökfyllda gränder. Snäva vinklar och en oerhört värdefull 90-talsatmosfär i ett hett LA. Dessa heta LA-avspeglingar.  Manuset var grymt, just med Shane Blacks talangfulla tugg och inte minst relationen mellan dom olika karaktärerna. Relationerna var välskrivna och ska inte tas för givna. Dottersrollen (spelad av en av tidernas bästa barnskådisar – Danielle Harris från Halloween 4 och 5) var ett grymt, grymt, grymt stort plus. Det lyfter en film att ta in barn om det görs med sån naturlighet och känsla. Hon är som karaktär farsan upp i dagen. Bruce Willis spelar farsan – den ensamdrivande, coole film-noir-detektiven. Som klippt och skuren för sin karaktär. Jag kanske bara säger det en gång men multiplicera det hur många gånger du vill; Tony Scotts regikänsla i utförandet passade det här manuset perfekt.

Willis karaktär är sån där bra, filmsympatisk karaktär som film-noir ofta skildrar. En bra man, men som i ett smutsigt samhälle överfylld av ohederliga typer byggt upp ett hårt, hårt skinn och en attityd för att inte skadas av tillvaron. Inte ens hans fru är hederlig och det är hans polare som bedrar honom! Snacka om talande för hans miljö. Han försöker trots denna fifflande stadssmogg göra det han är bäst på – att se igenom allt fiffel och bemästra ohederligheten. Och förmodligen så tvivlar han på sin egen meningsfullhet eftersom allt runt honom är honom övermäktigt i långa loppet. Men han harvar på för att inte stå still och bli en del av skiten han står i.

Bruce Willis som Last Boy Scout är en god, kille med väldigt, väldigt hård hud. ”Den siste scouten” är på så vis en titel som bär en mening långt högre än vad nog många tar den för. En man som arbetar där han står, med det han har och med en för sin värld ärofylld hederskodex som gör honom till en överlevare med rent hjärta. Hans hjärta må vara något han försöker dölja – skydda, men det kommer fram på okonventionella sätt tack vare relationerna med dottern, frun och baseballspelaren. Hans hjärta kommer fram genom dom han tycker om. Manuspoäng! Att få just relationer att öppna nycklar till karaktärernas inre. Där har The Last Boy Scout en schysst, varm aspekt som dom flesta film-noirs inte har.

Noteringar:

  • Filmmusiken av kompositören Michael Camen låter direkt hämtad från en gammal, svartvit film-noir från tiden då det verkligen begav sig. Det blir inte fel på något sätt att matcha 90-talsaction med sådan musik. Det är klassiskt filmscore som vi inte upplever idag. Jag uppskattar verkligen det lagret.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Queer Top 20 | #1. Fried Green Tomatoes (1991)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#1. Fried Green Tomatoes (1991)

Stekta Gröna Tomater är en av mina tio favoritfilmer, och den är den enda av dem förutom Dödskallegänget och Stand by Me som inte hör till en serie av filmer (resten av min topp 10-lista består av Batman-, X-Men-, Terminator– och Teenage Mutant Ninja Turtles-filmer). Det här är en otroligt mysig film med underbart vacker musik och klockrent skådespeleri från alla involverade (Mary Stuart Masterson, Kathy Bates och Jessica Tandy är några som är värda att nämna). Den är även den sorgligaste filmen jag vet. Jag har sett den med många olika människor och varenda en av dem har gråtit (det gör även jag varje gång jag ser den).

Jag vill inte beskriva handlingen för det skulle bara förminska magin för den som ser den för första gången. Jag har rekommenderat den till flera personer som har avfärdat den direkt baserat på titeln, och det är synd, men så pass trångsynta människor skulle kanske inte uppskatta den i vilket fall. Filmen är baserad på boken Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Cafe av Fannie Flagg och den gör mig stolt över att vara född 1991.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Queer Top 20 | #2. Mysterious Skin (2004)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#2. Mysterious Skin (2004)

Mysterious Skin är en hemsk och rörande berättelse om hur samma traumatiska upplevelser påverkar två pojkar på helt olika sätt. Musiken i den här filmen är fantastisk, mystiskt, kuslig och lugnande på samma gång. I huvudrollerna ser vi Joseph Gordon Levitt i vad jag tycker är hans bästa rollprestation någonsin och Brady Corbet, som jag aldrig har sett i något annat men även han är ruskigt bra här. Detta är en sorglig film med en obehaglig men samtidigt nostalgisk känsla. Den är regisserad av Gregg Araki och baserad på en bok med samma namn av Scott Heim. Jag rekommenderar både filmen och boken starkt.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Twin Peaks (2017) Analys & Tolkning: I’m old school, Denise (Pre Part 5)

Twin-Peaks-Analys-Tolkning

Jag analyserar och tolkar detaljer i nya Twin Peaks (2017). Skrivet efter Part 1-4. Händelser i dessa delar spoilas. Tillika är analysen i högsta grad daterad när väl fler delar av Twin Peaks (2017) släppts. 

Övriga delar i serien


Texas-födda Chrysta Bell spelar FBI-karaktären Tammy Preston i Twin Peaks (2017). Chrysta Bell är en excentrisk, uttrycksfull sångerska till vardags och fick sitt genombrott när hon samarbetade med David Lynch musikaliskt. Dom träffades redan 1999 genom en bekant och skrev deras första låt tillsammans samma vecka. Hon sjunger inte minst lynchproducerade låten ”Polish poem” i Lynchs film Inland Empire (2006), skriven tillsammans med Lynch. Hon har sedan dess släppt flera album. Hennes debutalbum är This Train (2011), som skrevs tillsammans med Lynch och producerades av Lynch. Innan samarbetena med Lynch var hon sessionsångerska och sjöng i Texas-bandet  8½ Souvenirs. Namnet givetvis hämtat från Federico Fellinis surrealistiska film (1963). En favorit hos Lynch. Även hos mig. Hon är liksom Lynch en utövare av transcedental meditation.

Som karaktären Tammy Preston är hon så där bitchigt ”allt jag säger sägs med en översittarattityd”. Jag störde mig genomgående på den rationellt drivna, cyniska karaktären i boken Secret History of Twin Peaks (2016) mer på grund av hennes lättsamma, quirky ton som hela tiden flikade in ”tongue in cheek”-saker när hon var med. I Twin Peaks har hon en fasad av stiff ”bombshell”-attityd. För mig blir den kontrasten intressant, att hon inom sig är så där barnaktig som i boken, men bär den ”no nonsense”-fasaden utåt, socialt, bland männen i kostym. Poserande tydligt. Liksom Chrysta Bell har hon en poserande utstrålning. Ej att blanda ihop med ”posör”.

Det rationella och det cyniska delar hon i högsta grad med en annan utredare på kontoret – Albert Rosenfield. Hon är något av en yngre Albert i personligheten. Intressant dynamik till sådana som Gordon och om möjligt, en Cooper mer lik honom vi känner från gamla serien. En annan personlighet hon delar likheter med, men i sitt inre. Den lekfulla, barnaktige lilla detektiven.

Hennes attityd utåt sett utstrålar en klassisk femme fatale från film-noir, vilket är en filmstil Mark Frost och Lynch gemensamt älskar (källa; allt i gamla och nya Twin Peaks och allt Lynch någonsin tryckt på film). Jag ser henne inte alls som korkad. Färsk, men inga som helst korkade drag. Låt dig inte luras av hennes yttre femme fatale. Hon utstrålar en påklistrad attityd som ger henne ett mindre genuint intryck. Och hon vet liksom alla femme fatales att hon kan dra vissa exklusiva fördelar genom hennes kvinnliga utseende. Inte politiskt korrekt idag, men därmed inte sagt att det är rätt eller fel. Gordon Cole säger uppriktigt till FBI-transkvinnan Denise Bryson (David Duchovny) att han är ”old school”. Han agerar inte efter dagens mer politiskt korrekta, kollektivt överenskomna moral, där det är olämpligt när män uttrycker att vackra kvinnors utseenden är vackra. Han ser kvinnors skönhet eftersom han är man med en dragning till kvinnor. Han ser rimligtvis även individers förmåga, eftersom hon som sagt inte verkar korkad utifrån min (manliga, men enligt mig väldigt opartiska) syn.

Min åsikt i frågan delar jag med min tolkning av Gordon Cole. Vad vore världen om inte män fick uppskatta vackra kvinnors vackra utseende? Det är en del av evolutionen. Problemet är snarast inte där. Problemet är när individen inte kan se innanför ytan och bedöma – i det här fallet kvinnan – i det här fallet Tammy Preston – som en individ, med en individuell förmåga. Det problemet ser jag inte hos Gordon Cole gentemot Preston. Ej heller hos Denise Bryson. Faktiskt ej heller hos den buttre Albert Rosenfield, även om han ser ironin i att ge ett visst sådant sken utåt, bara för att gå dom mer känsliga moralisterna på nerverna en aning. Min tolkning.

Lynch har genom hela karriären kritiserats av moralister för sitt porträtterande av kvinnor. Mark Frost är en mycket intelligent analytiker och en aktiv samhällsdebattör. Är det här en subtil kommentar från Mark Frost och David Lynch? Eller faller sig detta naturligt för Frost och Lynch, men skapar debatt hos dom mer moraliserande, kritiska eller debattsugna? Det är helt upp till dig att tolka.