Twin Peaks – avsnitt 8 (1990) eller: The owls are not what they seem

Manus: Mark Frost (efter en story av Mark Frost och David Lynch)
Regi: David Lynch
Episodtitel:
May the Giant Be with You
Säsong: 2
Sändningsdatum (USA):
Söndag 30 september, 1990
Tittare (USA): 19, 1 miljoner
Tidigare: Avsnitt 7

As Cooper lies bleeding from a serious gunshot wound, he has a vision of a mysterious giant who helps him with the investigation. Albert Rosenfield arrives in Twin Peaks the next morning to assist Cooper and to investigate his attack. Meanwhile, Leland Palmer’s hair has suddenly turned white and he continues to act in an unusual way. James remains in jail after being framed by Bobby, who plants Leo’s stash of cocaine in James’s motorcycle. Big Ed maintains a close watch on Nadine, who, after a suicide attempt, is left in a comatose state. Leo also remains in a coma after being shot by Hank. The sawmill burns down, leaving Catherine and Josie missing and Shelly and Pete in the hospital after barely escaping the fire. Donna, after receiving some advice from the Log Lady, decides to look into the Meals on Wheels that Laura worked at.

Jag hade i princip glömt hur bra det här långfilmslånga avsnittet är och vilken tät stämning det faktiskt har. Det skiljer sig avsevärt från det lika långa pilotavsnittet och just jämförelserna med pilotens unika inramning är nog det som reserverat mig för var kvaliteterna i premiäravsnittet av säsong 2 ruvar.

David Lynch är tillbaka som regissör efter fem avsnitts frånvaro och det här är det tredje avsnittet han regisserat hittills. Hans distinkta lek med dramat – och ännu mer detaljerna som potentiellt uppstår i det, manifesteras här mer än någonsin tidigare. Karaktärerna agerar och konverserar som om dom driver med deras egna handlingar och strävanden.

Sheriff Truman: Lucy, you better bring Agent Cooper up to date.
Lucy Moran: Leo Johnson was shot, Jacques Renault was strangled, the mill burned, Shelly and Pete got smoke inhalation, Catherine and Josie are missing, Nadine is in a coma from taking sleeping pills.
Dale Cooper: How long have I been out?
Dr. Will Hayward: It’s 7:45 in the morning. We haven’t had this much action in one night since the Elks Club fire of ’59.

Laddningen är starkare än någonsin i trion Donna, James och Maddy. Lynch får dem och lyfta i handlingen från allvarligt ungdomsbestyr till en weird mix av vatten bakom öronen, revolterande, åtrå och vad som närmast kan beskrivas som dramaturgisk schizofreni. Den psykotiska stämningen när Donna och Maddy sitter på Double R Diner och Maddy bryter sina egna glasögon är ett på ytan obetydligt ögonblick men som jag fastnar för. Donna ser ut att ifrågasätta allvaret i livet för ett ögonblick och deras märkliga samspel signalerar en kollektiv vilja att bara andas ut och gå loss i hela den galna tillvaron dom vandrar i. Deras plötsligt avslappnade attityd i skuggan av alla olyckor viskar; ”Vi lever i en märklig tillvaro så vi kan lika gärna spela med”.

Sedan dyker Donna upp vid polisstationen med solglasögon och en abrupt påhängd femme fatale-attityd och djurisk vilja att ha sex med James genom gallret. Dessförinnan har Maddy skrämt skiten ur sig själv genom ekot av en dröm hon drömde på natten. En blodfläck visar sig på golvet. Allt med dessa ungdomar är väldigt, väldigt psykotiskt och det är en elektricitet mycket mer energigivande än enkelspåriga samtal och kramar kring ömma punkter dom bär på.

Detta med att nå ömma punkter görs däremot underbart i den intima pratstunden mellan Bobby och hans far, Major Briggs. Den biter verkligen tack vare Don S. Davis berättarförmåga och Bobby var inte ensam om att bli berörd.

Major Garland Briggs: This was a vision, fresh and clear as a mountain stream, the mind revealing itself to itself. In my vision, I was on the veranda of a vast estate, a palazzo of some fantastic proportion. There seemed to emanate from it a light from within, this gleaming, radiant marble. I’d known this place. I had in fact been born and raised there. This was my first return. A reunion with the deepest well-springs of my being. Wandering about, I noticed happily that the house had been immaculately maintained. There’d been added a number of additional rooms, but in a way that blended so seamlessly with the original construction, one would never detect any difference. Returning to the house’s grand foyer, there came a knock at the door. My son was standing there. He was happy and carefree, clearly living a life of deep harmony and joy. We embraced, a warm and loving embrace, nothing withheld. We were, in this moment, one. My vision ended and I awoke with a tremendous feeling of optimism and confidence in you and your future. That was my vision of you. I’m so glad to have had this opportunity to share it with you. I wish you nothing but the very best in all things.

Känner jag Lynch rätt är denna timing i stunderna jag tidigare nämnde mer utspel han plockat fram med sin fingertoppskänsla på plats, snarare än genom förinställda skiften i manus. Han ser vanliga situationer och förvränger dem effektivt genom att tänja på vad som förväntas ur situationen. Logiken ruckas på i detaljerna för att skapa en känsla och den känslan färgar av sig även på det vanliga.

På tal om färg… Lelands hår är vitt! Han har uppenbarligen genomgått en skiftning över natten – och han är positiv till bristningsgränsen. Myten brukar väl säga att du kan få grått hår av rädsla eller möjligen av överansträngning. Lauras pappa må ha genomgått några ytterst turbulenta dygn och att döma av hans instabilitet tog det hårt på honom. Till råga på det hämnades han sin dotter genom att i beslutsam desperation kväva Jacques Renault till döds i föregående avsnitt. Hans glädje verkar vara en slags övergång från hans trauma och sorgearbete till en återsamlad man som återfått sin livsglädje – men kan detta också färga hår? Bara i Twin Peaks, förmodligen. Familjen Packards middag tillsammans med familjen Palmer sedan. Ibland hoppar upprymdheten upp och biter en i arslet – men vilket drama!

Och alla tycks ligga på sjukhus. Nästan hela avsnittet utspelas på sjukhuset och ger tydliga indikationer på var Lars von Trier fick inspiration till hans egen TV-serie Riket, fyra år senare. Jag skrev i recensionen av föregående avsnitt om den härliga atmosfären som uppstår genom att rama in händelseutvecklingen i något. Här fortsätter avsnittet in i natten, men förflyttar sig från One Eyed Jacks skumma luft till sjukhusets kalla, isolerade väggar och dom där rysligt stämningsfulla, långa sjukhuskorridorerna. Även Halloween 2 (1981) drog en del nytta av den speciella sjukhusstämningen och enligt mig är det ett triumfkort för denna säsongspremiär.

En viss Teresa Banks omnämns av FBI-utredare Albert Rosenfield i samtal med Dale Cooper. Dom hjälps åt att leta efter foton på henne i dom tre senaste årens nummer av Flesh World och det ser ut som att Lucy och Andy kommer få hålla på ett tag. Den nedskjutne Leo tycks ha alibi för mordet på denna kvinna – ett mord som skedde ett år tidigare.

Ett intressant faktum är att regissör Steven Spielberg (E.T., Jaws, Jurassic Park) var förfrågad om att regissera detta första, längdmässigt dubbellånga avsnitt av säsong 2, på inrådan av medskapare Mark Frost och producent Harley Peyton.  Spielberg som var ett stort fan av serien hoppades få göra detta, men Lynch ville bestämt regissera första avsnittet och undrade om Spielberg var intresserad av att regissera ett annat avsnitt istället. Något han möjligen inte var eller åtminstone hade möjlighet till, eftersom detta aldrig skedde.

När Lynch regisserar har han ett väldigt personligt sätt att sätta just tempot. Han föredrar sina scener långa och oftast med ytterst få bildväxlingar. Inte mycket alls behöver hända för att jag ska vara fast och sugas in i det absurda skeendet. En slags ”old hollywood” i tempotekniken blandat med ett frammanande av att tiden står stilla, som i en dröm. En intensivt laddad dröm ska sägas, för när detta tålmodiga sätt slår frukt blir det mer krypande eller nervöst märkligt än vad motsatsen åstadkommer.

The Giant: The owls are not what they seem.

Ingen scen i denna episod skildrar detta bättre än öppningsscenens ton. Vissa klagar på dess utdragenhet, men jag kan inte annat än applådera. Dale Cooper ligger skjuten på golvet i hans hotellrum. I denna akuta situation vacklar en hotellvärd från The Great Northern in – igen och igen och igen och igen. När sedan en jättelik man sedan uppenbarar sig på ett vad som verkar vara ett rent övernaturligt vis så är jag som åskådare redan i drömtillstånd. Det sätter bokstavligen tonen för hela avsnittet – och för fortsättningen. En knapp handfull ledtrådar och sedan en försvunnen ring. På sjukhuset är Ronette i hennes egen limbo och även den skapar uppenbarelser.

Betyg – intrig:SYD-Betyg-08-1

Betyg – atmosfär:
+1

Helhetsbetyg – avsnitt 8:
SYD-Betyg-08+/- 0

Annonser

One thought on “Twin Peaks – avsnitt 8 (1990) eller: The owls are not what they seem”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s