150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 121 till 150

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 91 till 120
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Jag är tillbaka igen med den allra sista psykedeliska spotifylistan i min ”Top 150”- serie.

Här följer som vanligt tre godbitar av dom totalt 30, som jag vill berätta lite extra om för att få dig att pressa ner trynet i låtskatten och börja nosa…

music_jimi_hendrix_posters_jef_1353x2126_vehiclehi.com

”In the Land of Grey & Pink” av proggbandet Caravan, från albumet med samma namn utgivet 1971. Det ”Canterbury Scene”-hemmahörande desertmålet har en sån underbart harmonisk resekänsla. Lite Resan till Melonia eller Den Oändliga Historien men med ett mer uppvuxet, vidsträckande sinne. Rytmen är beroendeframkallande (på ett bra sätt) och musiken lättar nästan både fysiskt och mentalt. Tydligen inspirerades Richard Sinclair av en molnen i solnedgången vid Heme Bay på Kent Coast, vilket säger en del om titeln. Den ultimata hippielåten, sade någon.  Den här kan komma att avancera i samlingen och då får du helt enkelt leta efter den i en av övriga spotifylistor.

In the land of grey and pink where only boy-scouts stop to think
They’ll be coming back again, those nasty grumbly grimblies
And they’re climbing down your chimney,
yes they’re trying to get in
Come to take your money, isn’t it a sin, they’re so thin
They’ve black buckets in the sky, don’t leave your dad in the rain
Cigarettes burn bright tonight,
they’ll all get washed down the drain

jefferson-airplaine-at-the-filmore-poster

”Jugband Blues” av Pink Floyd, från deras andra album A Saucerful of Secrets (1968). Det sista bidraget från deras ”crazy diamond” Syd Barrett, som vid denna tid sparkades från bandet då hans okontrollerbara originalitetbeteende hade blivit för mycket för övriga bandmedlemmar, som ville ha stabilitet framför konstant irrationalitet och egendomligheter när nu karriären tagit fart på allvar. Konstant påverkan av LSD, mandrax och kändisskapets turbulens (vilket överstimulerar serotoninverkstaden till depression) hade gjort sitt på  Syds redan sköra psyke och måttet var rågat.

Låten är något av Pink Floyds första memoar över Barretts öde – hans mytomspunna, nervösa sammanbrott (”Shine On You Crazy Diamond” och ”Wish You Were Here” är två senare). Barrett skildrade med texten hans alienering från inte bara bandet utan hela omvärlden. Sorglig, mörk och starkt symbolisk text och ton. Han ville att ”Jugband Blues” skulle ackompanjeras av en gigantiskt orkester från frälsningsarmén som skulle spela precis vad dom ville, oavsett vad bandet i sig spelade. För att låna bandmanagern Andrew Kings egna citering av Syds önskemål – en ”massive Salvation Army freak-out”, men där protesterade producenten Norman Smith. Resultatet är i klassisk ”sydmania” som börjar i 3/4-takt, övergår i 2/4-takt och avslutar i 4/4-takt. När Barrett lämnade bandet sammanfattade han sin komplicerade utgång till Melody Maker med ”I suppose it was really just a matter of being a little offhand about things”.

And the sea isn’t green
And I love the queen
And what exactly is a dream
And what exactly is a joke.

arton4069

”Dominoes” av Syd Barrett, från hans andra soloalbum Barrett, utgiven 1970.  Med bakgrunden av Syd Barretts uppbrott med Pink Floyd passar det bra att lyfta fram en av hans finaste soloalster. Inte världens mest enkla låt att lyssna på. Den intensiva frånvaron av glädje och ro är påtaglig, hur nu den meningen gå ihop. ”Is” ringar in hans känsla post-floyd. Här hjälpte floydersättaren och gamle vännen David Gilmour tillsammans med andre floydmedlemmen Richard Wright att producera albumet, så gott dom kunde. Vid det här laget kände inte Syd för att spela samma låt likadant två gånger och han hade stora problem att över huvud taget skapa något i närvaro av övriga musiker.

Den textmässigt mästerliga ”Dominoes” har en intressant historia även musikaliskt. David Gilmour hade misslyckats att få ett gitarrsolo från Syd gång på gång och föreslog att teknikerna skulle spela den övriga musiken baklänges för att se om Syd kunde få ut något nytt tänk ur den omtwistade takten. Syd svarade med att spela ett enligt Gilmour fantastiskt solo som gav en klockrent kuslig touch baklänges, som kommen från ingenstans och på första försöket. Allt sammantaget skildrar ”Dominoes” väldigt träffande Barretts märkliga färd in i dom nästföljande drygt 35 åren av mystisk frihet i sin totala avskärmning och ensamhet.

It’s an idea, someday
In my tears, my dreams
Don’t you want to see her proof?
Life that comes of no harm
You and I, you and I and dominoes, the day goes by

1045_large_1

Och här är avslutligen dom 121-150 sista låtarna i min sammanställning över dom 150 bästa låtarna inom den psykedeliska rocken genom tiderna. Jag hoppas du kunnat utvinna en del nyupptäckta låtar i och med detta lilla projekt.

Fortsättningsvis kommer jag skriva vidare lite mer kring dom 20 favoriter jag har, låt för låt, som du hittar i min separata serie ”Psychedelic Rock Top 20”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s