Mon Oncle (1958)

Mkrorecensioner-headerMon Oncle poster

Genre: Komedi, Feelgood, Absurdism, Slapstick
Produktionsland: Frankrike, Italien
Svensk titel: Min Onkel
Manus: Jean L’Hôte, Jacques Lagrange, Jacques Tati
Regi: Jacques Tati
Längd: 110 min | 117 min
Budget: Cirka 250 000 franc (FRF)
Skådespelare: Jacques Tati, Lucien Frégis, Jean-Pierre Zola, Alain Bécourt, Adrienne Servantie, Jean Meyet, Betty Schneider, Jean-François Martial, Dominique Marie, Yvonne Arnaud, Adelaide Danieli, Régis Fontenay

Mr. Hulot Ventures Into Suburbia… And Disrupts… Disassembles… And Demolishes With His Very Subtle Satire

Herr och Fru Arpel är de modernaste av människor. Deras hem är ett formfulländat verk proppat med mekaniska uppfinningar, radar och miljontals knappar. En dröm för vissa. Men en mardröm för lille sonen Gérard. Inte konstigt då att han flyr den steriliserade världen in i famnen på sin onkel, Monsieur Hulot. Hos honom upplever han obeskrivliga stunder av glädje och befrielse. Allt kan hända, allt är tillåtet. Som alltid i världar byggda på fantasi. Men så kommer föräldrarna på dem. Hulot måste stoppas! I deras värld äger han det farligaste vapnet av allt. Ett hjärta.

Mon_Oncle_Hulot_Arpel__Large_

Jacques Tati (Semestersabotören, Playtime, Trafic) gjorde inte många filmer i sitt liv, men dom han gjorde skapade han med en personlig stil och hjärta som motsvarar mer än vad dom flesta kvantitetsmässigt flitigare filmskapare hinner förmedla på en hel karriär. Hans touch är genomgående i alla hans verk, från 40-tal till 70-tal.

Så även i Mon Oncle (Min Onkel). Stort fokus på humoristiska absurditeter grundat i slapstick som uppstår när människa kommer i kontakt med samhällets maskineri. Stumfilmsdrivet, men där ljudet blir ett tydligt effektelement i sig, som jag skrattar åt flera gånger. Allt är utformat på ett väldigt funktionellt vis, oftast i mycket vackert och finurligt välkomponerade helbilder där karaktärerna går in och ut, fram och tillbaka och skildrar trevligt vardagens gång utan någon alltför uppenbar röd tråd. Däremot får en lång, röd gummislang dock mycket utrymme. Symboliskt … eller?

mo2

Film driven genom mise-en-scène – scenen, estetiken och tempot innanför kameran oberoende av klipp. Det är alltid väldigt fina kompositioner med njutbar färgbalans och obalans i en fyndigt stiliserad miljö. Stil och olycka – ordning och kaos. Det är inte bara tidsepoken och landet Frankrike i sig som får filmens visuella form att påminna mig starkt om den surrealistiske konstnären Guy Bourdins färgstarka fotografier.

vlcsnap-9090518

Jacques Tati spelar alltid huvudkaraktären – allt som oftast den med hatt och rock beprydde Monsieur Hulot, lika utpräglat tydlig som Charlie Chaplins, Buster Keatons och Laurel & Hardys stumfilmsfigurer. Hulot – en man som inte riktigt passar in någonstans och gör tvärtemot vad du ska göra (mannen som gör vad som faller honom in, för all del) och av sin naturliga läggning skapar oordning i miljöer där allt ska vara ordnat och strukturerat – kontrollerat till perfektion. Han är den felande länken i det mänskliga maskineriet.

01_mon_oncle_cc

Hulot får i denna film fin kontrast att röra om i, i form av det strukturerade, materialistiskt moderna designparet och deras bekantskapskrets. Dom beter sig som folk gör mest och filmen tar fram hur fånigt det är. Hulot blir den mest sansade i sammanhanget, tillsammans med parets son Gérard, som är trött på sina föräldrars fantasikvävande ordning och reda. Hulot, busiga barn och hundar som sorglöst flyr människornas fåniga diciplin skildras alla som lekfulla och fria varelser medan resten symboliserar ett strikt samhälle styrt av status, modern materialism och andra värdelösa luftslott.

Ofta händer mycket i bilden på samma gång. Några pratar, ett oväsen försiggår bakom och Hulot är i fullt tag med att fixa något i ett annat hörn. Du som tittare får välja var du ska fokusera. Trots få bilder är det ibland mer intensivt än en actionladdad musikvideo just genom simultanskildrandet. Som verkligheten är – men det absurdistiska skildrandet av verkligheten.

00a47481758b5a1dc29c2cd36763f43a1a078eba-700

Tati skildrar den på ett sätt som till ytan är långt ifrån den ”realism” vi är vana vid, men under den speciella ytdistansen sägs många sanningar, mer träffsäkra än allt det den tunga realismen ambitiöst försöker säga sin åskådare. Mon Oncle är precis som en Roy Andersson-film, men med barnboksmålad feelgood som plattform istället för dammgrå depression. Trevligt och charmig kritik av samhället med hjälp av underbar a-b-s-u-r-d-i-s-m, med andra ord.

3 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
————
24/30 – Totalt

SYD-Betyg-07


jacques-tati-quote-05-on-hulot-1959

Annonser

3 thoughts on “Mon Oncle (1958)”

    1. Jag har tidigare sett två, tre kortfilmer samt Hem till Byn och Semestersabotören. Gillade framför allt Hem till Byn. Semestersabotören minns jag förvånansvärt lite av, men såg den för kanske 7-8 år sedan, en sövande het sommardag inomhus på landet. Jag var nog inte så vaken som jag brukar tyvärr. Började även kolla på Playtime runt samma tid, men avbröt det då det var fel tillfälle. Krävs att man är inställd på lite lätt ickekonventionellt berättartempo, förstås. Precis som att Roy Anderssons filmer behöver ett visst engagemang för formen behöver Tatis det också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s