Bad Lieutenant (1992)

Mkrorecensioner-header220px-Bad_Lieutenant_
Genre: Psykologiskt feberdrama, Kriminalare, Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Svensk titel: Den Korrumperade Snuten
Manus: Zoë Lund, Abel Ferrara
Regi: Abel Ferrara
Längd: 96 min
Skådespelare: Harvey Keitel, Brian McElroy, Frank Acciarito, Peggy Gormley, Victor Argo, Vincent Laresca, Eddie Daniels, Frankie Thorn, Paul Calderon, Leonard L. Thomas, Victoria Bastel, Bianca Hunter, Stella Keitel, Zoë Lund

Gambler. Thief. Junkie. Killer. Cop.

En polis är fullständigt nergången, och det kan egentligen bara sluta på ett sätt. Han sniffar kokain, röker brunt heroin, injicerar heroin och röker crack, förutom att han dricker sprit under tjänsteutövning. Han köper prostituerade och stjäl pengar från brottslingar, som han sen låter sticka. Han spelar bort pengar som han inte har. Det finns inget hopp, och han är ett fullständigt kräk…

Jag har bara sett intressante gerillafilmskaparen Abel Ferraras (Driller Killer, Body Snatchers) originalversion av Bad Lieutenant en enda gång hittills och blev lite besviken på den då, för många år sedan.

Bad Lieutenant 1

Jag tyckte att upplägget passande mina intressen väldigt bra, med Harvey Keitel som en slags ”Travis Bickle”-inverterad, korrumperad snut med missbruksproblem och allmän dödslängtan, som driver omkring planlöst i sitt yrke på ett oerhört anomiskt, destruktivt sätt där spärrarna är utkastade genom fönstret. Som en hel film med känslan av hotellscenen i Apocalypse Now (1979), när Martin Sheen ”mayhemmar” sitt inre. Den praktiskt handhållna kameran i autentiska, oputsade Bronx-miljöer förstärker effektivt denna instabila atmosfär, men jag behöver se om den igen för att se om jag kan ta in det bättre nu på senare år.

”I’m sorry. I tried to do… I try to do the right thing, but I’m weak, I’m too fucking weak. I need you to help me! Help me! I need you to help me! Forgive me! Forgive me! Forgive me, please! Forgive me, father!”

Harvey Keitel (Mean Streets, Taxi Driver, The Piano) spelar sitt livs roll och går verkligen hela vägen (på många sätt). Ett så kallat ”tour de force”-uppträdande. Jag föredrar dock Werner Herzogs lite annorlunda, senare tolkning från 2009 – The Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans, med Nicolas Cage i en av även sin karriärs bästa roller. Filmerna är dock så väldans olika att den ena inte förtar någonting från den andra, utan snarare fungerar mycket bra som en ”companion piece”, back-to-back. Blir riktigt sugen på att se om bägge samtidigt som jag skriver det här.

Bad Lieutenant 5

Både ”in-your-face!” och symboliskt på ett större plan behandlar bägge filmer samma, utsökta grundtema – det korrumperade samhällets förfall. Vårt förhållande till tron på något större och vad avsaknaden av den gör med oss. Grundhistorien känns mer som ett av Paul Schraders (Taxi Driver, Hardcore, American Gigolo, Bringing out the Dead) filmmanus än vad Paul Schraders egna filmmanus gör, lustigt nog.

”Vampires are lucky, they can feed on others. We gotta eat away at ourselves. We gotta eat our legs to get the energy to walk. We gotta come, so we can go. We gotta suck ourselves off. We gotta eat away at ourselves til there’s nothing left but appetite. We give, and give and give crazy. Cause a gift that makes sense ain’t worth it. Jesus said seventy times seven. No one will ever understand why, why you did it. They’ll just forget about you tomorrow, but you gotta do it.”

4 – Manus
5 – Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

SYD-Betyg-07

Annonser

One thought on “Bad Lieutenant (1992)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s