Irrational Man (2015)

Mkrorecensioner-headerIrrational-Man-Poster
Genre: Drama, Svart Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Woody Allen
Regi:
 Woody Allen
Längd:
 95 min
Skådespelare:
 Joaquin Phoenix, Emma Stone, Parker Posey, Jamie Blackley, Betsy Aidem, Ethan Phillips, Sophie von Haselberg, Susan Pourfar, Tom Kemp, Kate McGonigle, Robert Petkoff, Michael Goldsmith

Filosofiprofessorn Abe föreläser vid ett universitet i en amerikansk småstad. Han lider av en existentiell kris, men hans liv får ett nytt syfte när han går in i en relation med en av hans studenter.

10186023-saxo-photo

Woody Allen (Annie Hall, Manhattan, Midnight in Parisläs recensionen) är mästare på att skriva små putterfilmer som upplevs likt en liten lättläst novell eller kortroman, som du hittar i en solblekt, dammig hylla hos din snarktrötta farförälder. Som en vårvarm vardag när alla redan flytt till sina jobb, men du börjar senare och kan sitta inne i solgasset med en kopp och låta tiden upphöra i några timmar framför just en sådan fjäderbok som får dig att upplösas meditativt en stund utan krav på varken dig eller boken. Ett litet terassäventyr. Woody Allens filmatiserade manus är just så och dom är få förunnade.

Irrational Man skildrar en lönnfet, småalkoholiserad filosofilärare som har svårt att se livets mening. Joaquín Phoenix (Walk the Line, The Master, Her) har väl sällan varit så välcastad som här och jag tycker han visar sig på sin bästa sida. Oerhört bekväm i rollen utan att ”behöva” göra sig till. Inga dramatiska övertoner. Han är bara helt hemma med den lugnt hopplösa tonen. Manuset är det som tar kommandot och ger mig en riktigt mysigt problematisk stund att luta mig tillbaka och avnjuta. Perfekt för lätt deprimerade, lagom brydda sinnen som vill ta en dagssemester. Perfekt för terassäventyraren.

Emma Stone (Zombieland, Easy A, The Help) är hon minst lika välcastad som den klartänkta, unga studenten med ambitioner om något odefinierbart, som har sina små livsval att hantera från hennes sida livet. En ”vanlig” person utan större, mer existensiella problem men som försiktigt trevar bort från lagomlivet hon är tillbakalutad i. Rollen känns hemma för det jag sett av Stone och vad jag kan gissa är ungefär som hon är i verkligheten. Jag har inte sett henne i Allens föregående, Magic in the Moonlight (2014), ännu.

homem-irracional-emma-stone2

Hon är vanligtvis ingen som ligger mig direkt varmt om hjärtat utan jag är snarare likgiltig inför hennes varmt avspända energi, men det handlar mest om att jag inte tycker hon fått några märkvärdiga roller – ännu. Hon förtjänar större utmaningar, men kanske är hon (för) nöjd. Det här är inte heller någon jättespeciell roll, men på så vis är hon perfekt castad och för mig är det här Allens bästa film sedan Midnight in Paris (2011), endast lite mer bagatellartad sett till handling. Precis som Allen ska vara. Lagom har sällan smakat så gott som i Irrational Man.

Det är tråkigt nog alldeles för många som slentrianmässigt dömer ner Allens bagateller med ord som ”inte hans bästa” eller ”lite lagom” och ”inte så märkvärdig”, när hans jämna lagomnivå istället borde uppskattas och avnjutas till fullo medan den finns där.

Woody Allens filmskapande upplevs av alltför många lika lojt som livet; det pågår, är sällan så bra som dom allra bästa stunderna, det blickas tillbaka på och jämförs utan en känsla av total tillfredställelse. Underskattas, istället för att njutas av. Det är egentligen få förunnat. Plötsligt upphör det när du minst anar det. Livet är i slutändan en bagatell och det ska inte underskattas.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYD-Betyg-08

Annonser

5 thoughts on “Irrational Man (2015)”

  1. Fint skriven recension om en film jag iofs inte sett men du har rätt bagateller bör inte underskattas – de har också sin plats i tillvaron.

  2. Du har en väldigt fin beskrivning av hur Allen-filmer känns, även när de. inte är toppklass. Och du har helt rätt i att bagateller absolut inte inte är det sämsta och något som bara kan avfärdas med en handviftning.

    Med det sagt måste erkänna att just Irrational Man inte alls gick hem hos mig. Phoenix rollfigur kändes extremt unken och det var kanske det som i sin tur gjorde att jag inte kunde uppskatta prestationerna från något av de huvudsakligen inblandade.

    https://bilderord.wordpress.com/2015/10/02/irrational-man-2015/

    1. Phoenix karaktär eller vilken karaktär som helst i filmen är svåra att acceptera ur definitionen av vänskapspotential – sympatier. Men att relatera till dem alla var lätt och givande. 🙂 Jag vet inte om empati är rätt ord, men det stämmer in hyfsat bra iaf.

      Filosofiprofessorn är inte ett moraliskt föredöme och just därför ruckar han på behagets gränser för att säga något annat till mig som åskådare än att stryka mig medhårs. Ett mothårsbehag. Liksom Stones karaktär, vars personlighetstyp jag i mitt mer egofyllda tillstånd skulle bespotta. Karaktärernas motpoler får mig att vaggas mellan dem, men inte på ett konventionellt behagligt vis, men ett givande, lärorikt vis.

      Jag känner definitivt igen mycket av både Phoenix karaktär, Stones karaktär och även birollerna. Därmed inte sagt att dom bar på unkna karaktärsbetenden. 🙂

      1. Hade det Phoenix professor varit en karaktär som Allen mycket sällan använt tror jag att det hade varit lättare att acceptera — det är karaktären som är unken, inte filmen. Men eftersom kombon äldre man-yngre groupietjej varit med i allt för många Allen-filmer har han i mina ögon förbrukat det kapitalet.

        1. Jag skulle inte förenkla Stones karaktär till en groupietjej då jag tycker hon är klart mer än så och jag ser henne mer som generisk, intelligent människa överlag – väldigt vanlig, men samtidigt ifrågasättande mot det hon är. Hennes antydan till groupiebeteende känns könlöst enligt mig.

          Alltså att hennes beundran inför Phoenix karaktär inte beror på hennes kön, men däremot att dom närmar sig en sexuell förbindelse givetvis beror på det. Men det har inget med åldern att göra i sig. Hon känns för mig inte som en groupie och hade kunnat vara äldre, men givetvis ligger Allens smak för kvinnor åt det yngre hållet.

          Och om just det kortet är möjligt att spela ut så har Allen kanske spelat ut det, men han är åtminstone bäst i sin bransch på att spela det kortet. 😀 Alltså i film. Så ska kortet få spelas (det är en helt annan debatt) är det möjligt att det är bättre om en person går all-in än att en mängd filmskapare spelar det då och då.

          Jag vet dock inte vad jag vill komma med den avstickaren – att åldersskillnadskortet ”relation ung kvinna/äldre man” ska vigas åt Woody Allen hellre än att försvinna helt eller spridas ut mellan olika filmskapare? Tål att diskuteras mer, men mycket intressant ämne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s