Alla feminister är horor #11: Könskrig och könsfred på röda mattor

Prousit-header

Vi är för många som är PK-hämmade. Vi vågar inte uttrycka att kvinnor kan påverka problemet med ojämlikhet mellan könen tillsammans med män för att ändra den kulturella strukturen. Vi vågar inte tänka att kvinnor också kan göra något. Det är politiskt inkorrekt att lägga något som helst ansvar på kvinnor oavsett motiv. För många är för rädda att se jämlikhet som något som bägge sidor löser tillsammans. PK-normen är att det är män som ska ta ansvar, inte människor. Vi är rädda att om vi lägger något som helst ansvar på kvinnan att ändra den ojämlika könsnormen, kommer det uppfattas som att vi avsäger mannen ansvar. Som att det är fråga om skuld och ansvarsfördelning för att lösa ett gemensamt problem. Läggs det ansvar på en kvinna likväl som en man riskerar det att ses som frånskjutande av ansvar.

Som att det är ett krig om ställning som avgörs genom att en sida i gruppen ska ge upp, när balansen egentligen uppstår genom gemensamt strävande mellan könen, tillsammans i symbios. Inga sidor ska passiviseras utan alla sidor ska förenas så att skillnaderna blir mindre och vi lyckas se att dom skilda sidorna egentligen är samma helhet. Alla är en ”del” i helheten, för ingen är en del utan alla är helheten.

Jag lyssnade på senaste avsnittet av podcasten Till Slut Kommer Någon Att Skratta (TSKNAS) igår. Avsnittet heter #AskHerMore och en halvtimme in eller så tar dom upp Oscarsgalan och debatterar kring faktumet att kvinnliga skådespelare på galatillställningar av pressfolket får frågor som berör deras utseende och klädsel, medan manliga skådespelare får desto mer frågor om deras skådespelaryrke och saker som inte har med utseendet att göra. Aron Flam presenterar ett sätt att se på problemet och hur det kan minska, som övriga i avsnittet – Soran Ismail, Linnea Wikblad och Petter Bristav, inte håller med om. Jag blev intresserad av att skriva av mig lite kort kring detta, då jag fann det frustrerande för mitt konstruktiva tänkande att Aron Flams åsikt inte fick något stöd eller ens förstods. Därför vill jag i princip repetera vad Aron Flam sade för att på något vis göra det konstruktiva i det mer konkret…

Lyssna gärna på diskussionen för att få underlaget till min utveckling. Avsnittet går att lyssna på här.

249DCC6600000578-0-image-a-23_1421041361883

På tillställningar där människor klär upp sig är kulturen just att kvinnor klär sig för att bedömas för utseendet, medan män klär sig anonymt för att det kulturellt inte läggs fokus på deras utseende. Däri ligger det konkreta problemet. Därför är det lika självklart att kvinnor förändrar kulturen som fokuserar på deras utseende från deras håll, precis som att exempelvis pressfolk förändrar deras kultur att uppmärksamma kvinnor för utseende men inte män. Eller att män förändrar den kultur som formats kring mäns fördelar i den. Slutar kvinnor att upprätthålla fokuset på deras utseende och mannen ökar fokuset på deras utseende kommer det konkreta problemet i det här fallet att förändras genom jämlikhet. Kulturens fokus på kvinnors utseende framför allt annat kommer inte lösas på röda mattor och festliga tillställningar, men det kommer förändra förutsättningarna för det större problemet på sikt.

Givetvis ligger det största personliga arbetet hos den manskultur som skapat och upprätthåller ojämlikhet framför den kvinnokultur som finner sig och formas in i den, men förändringen sker inte från ett håll utan från alla samtidigt, eftersom vi alla är en del av helheten.

Det jag menar är alltså att kulturella problem mellan olika grupper löses mellan grupperna, inte av den ena eller den andra. I fallet feminism löses det mellan män OCH kvinnor, eller män OCH kvinnor OCH alla som är inblandade, inte antingen eller. Men alldeles för många är PK-hämmade och ser det som att förändringen enbart vilar i EN grupps händer. Att en enda tårtbit förändrar hela tårtan.

Människor har sådana problem när det kommer till problemlösning hela tiden – en inbillad bild av ett splittrat ställningskrig där det gäller att EN sida måste ge upp för att den andra ska kunna avancera, när allt handlar om förändring genom att förändra TILLSAMMANS. Vi är alltid en helhet oavsett vad vi inbillar oss.

Vi kommer inte framåt i utvecklingen genom att backa eller avancera gentemot någon annan, utan att harmonisera. Tillsammans, inte till nackdel för helhetens bästa. Genom att se vår del i helheten, vad den andra förlorar när jag tar och vad den andra får när jag ger, ser vi samspelet i helheten och fokus riktas från oss själva och mot den större enheten vi flyter omkring genom. Det är självklart att feminism är en jämlikhetsideologi. Den yttersta utgångspunkten ligger i att förändra underläget kvinnor generellt har i kulturen jämfört med män, men det ska inte vara så svårt att förstå att den ideologin eftersträvar grundläget jämlikhet för alla, inte mer makt åt kvinnor på bekostnad av män. Feminism är mer jämfördelad maktbalans mellan könen, på bekostnad av obalansen.

Och trots att du eftersträvar det riskerar du att missuppfattas, då människor är hämmade av missuppfattningen att vi utkämpar ytliga ställningskrig. Alltför få vågar ifrågasätta gemensamma, tyst överenskomna antaganden om hur kulturen drivs. Rädslan att uppfattas som att du frångår den ansedda Politiska Korrektheten (PK) är ett handikapp för gemensam, konstruktiv förändring. Harmonin. Var inte rädd för vad folk ska tycka, om dina intentioner är goda och öppna.

Är DET det mest konkreta jag uttryckt genom detta är det här ordbajsandet alltid något.

Annonser

6 thoughts on “Alla feminister är horor #11: Könskrig och könsfred på röda mattor”

    1. Absolut. Det är i princip nästan enbart kvinnor som tar ansvar för att uppmärksamma problemen, men kritik räcker givetvis inte för att förändra stora problem. Det krävs att alla inblandade samarbetar för att agera, oavsett vilken roll eller ”sida” någon anser sig ha i problemet. Gemensamma förändringar sker genom handling, inte ord. Vilket låter omedvetet ironiskt, då vågen #AskHerMore rekommenderar ord som handling, haha. Jag menar ungefär att människor är som barn – lär dem genom att göra, inte säga. Så genom att fokus ska skifta från utseende till andra saker, är det bra att kvinnor klär sig för att uppmuntra fokus på ytan, samt att män när vi ändå håller på klär sig för att skifta fokus MER på männens yta. Jämna ut förutsättningarna för fokus på ytan på plats, inte bara tänka på andra saker eller säga andra saker. Göra och inte bara säga, typ.

  1. I stället för att gå klädesvägen vore det inte lättare att folk gjorde som Zlatan och bad om vettigare frågor från journalisterna?

    1. Det skulle lösa problemet från journalisternas håll, men det skulle inte lösa kvinnors kulturella beteende att eftersträva uppmärksamheten på deras utseende. Om kvinnor struntade i att sponsras med miljonbeloppsydda märkesklänningar som hausats och pratats upp inför galan så tar dom när en betydligt eftersträvan att rikta fokus på deras utseenden. Men för att det ska inte på den punkten enbart ska bli ett aktivt förstaarbete för kvinnor att slippa få utseendefrågor från journalister och utseendefokus från allmänhetens ögon, så ska även män solidariskt lämna deras tråkiga skol/anstalt/militär-uniformsinspirerade enhetsklädsel – alltså svart, anonym kostym utan några drag av fantasi och utspejsat utseende. Vill kvinnor att dom inte ska få frågor om utseende så ska det inte eftersträvas av klädsel utan dom ska istället öppna förutsättningarna för andra frågor genom att inte klä sig som att dom skriker ”Fråga mig om mitt utseende!! Beröm mitt utseende!!”. Samt så ska män lika mycket ta över förutsättningarna till frågor kring utseende genom att boosta deras utseenden så att det finns anledning att fråga dem mer. Män ska klä sig som att dom skriker ”Fråga om mitt utseende!! Beröm mitt utseende!!”. Det räcker inte med att skylla den gemensamma kulturen på en punkt och en part, utan det krävs flertalet åtgärder för att förändra tillstånd. 🙂

      1. Fast jag tror det skulle vara en lättare väg att gå än att ändra på hela klädkoden då jag anar att en hel del av de som går på röda mattan är glada över sina sina gratiskläder – man kan väl göra både och – snacka om kläder och film? Varför krångla till det?

        1. Jag ser det inte som något antingen eller, utan bägge vägar ska gås. För att ändra en kultur räcker det inte med att tumma på någon enstaka grej utan det gäller att begå förändringar bit för bit ända ner till botten av alla saker som behåller den djupa kulturen på det negativa sätt den är. Att ta den lättaste vägen som den enda vägen förändrar en sak, men för att nå verkliga förändringar är det bara att köra på flera fronter tills alla vant om sig. Obalans som löser sig enkelt är ingen utmaning och att förändra obalansen mellan könen kräver att personer utmanar sig oavsett om personen är journalist, man eller kvinna. Kulturens problem vid tillställningar som dessa förändras inte enbart genom att journalister ställer andra frågor är det jag menar. Dom får andra frågor, men det teatrala spelet spelas på samma vis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s