Twin Peaks – avsnitt 2 (recension)

Twin-Peaks-Episode-header2

kinopoisk.ruManus: Mark Frost, David Lynch
Regi: David Lynch
Episodtitel: Zen, or the Skill to Catch a Killer
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Torsdag 19 april, 1990
Tittare (USA): 19, 2 miljoner
Tidigare: Avsnitt 1

Ben Hornes bror – Jerry Horne, kommer glad och munter hem från sin affärsresa i Frankrike till det familjeägda hotellet The Great Northern, upprymd av franska baguetter. Ben tar med sin bror till det på andra sidan om den kanadensiska gränsen belägna skogscasinot tillika bordellen One Eyed Jacks, för att singla slant om vem som får tillbringa natten med den nya flickan.

Bobby Briggs och Mike Nelson beger sig även dem ut i skogen för att plocka upp en gömd leverans av kokain, men Leo Johnson träder fram från buskagen med en dold person i ryggen och kräver de 10 000 dollar dom är skyldig honom. Han insinuerar också att ”någon” vänsterprasslar med hans fru Shelly och Bobby är uppriktigt nervös. Nästa dag när Bobby besöker Shelly, märker han att hon har blivit blåslagen av Leo.

2

FBI:s specialutredare Dale Cooper får höra av kommissarie Hawk om den enarmade mannen han såg intill Ronette Pulaskis sjukbädd. Cooper samlar poliskåren i skogen för att genom en okonventionell metod baserad på drömsk intuition filtrera och fokusera utredandet av misstänkta för mordet på Laura Palmer och dådet mot Ronette Pulaski. Det hela går tydligen ut på att kasta sten mot en glasflaska på en stubbe samtidigt som misstänkta namn betas av. Metoden pekar ut Leo Johnson och psykiatrikern Lawrence Jacoby som särskilt intressanta för utredningen.

Senare anländer den beryktade FBI-kollegan Albert Rosenfield till Twin Peaks för att backa upp Cooper. Rosenfields arroganta attityd skapar genast friktion mellan honom och Twin Peaks polischef, Harry S. Truman. James Hurley och Donna Hayward fortsätter bygga deras romans vidare hemma hos Donna. Josie Packard får en nyckel av gamle Pete som leder henne till ett kassaskåp med två olika bokföringar av sågverket. Samtidigt fortsätter svallvågorna efter Lauras död att ge hennes kvarlämnade föräldrar både sörjeplågor och hysteri, när fadern Leland Palmer har sönder ett porträtt av Laura i en krampaktig dans, medan mamma Sarah Palmer bryter ut i skrik.

När Dale Cooper sedan går och lägger sig, upplever han en minst sagt besynnerlig dröm, där han sitter i en fotölj, i ett rum täckt av röda draperier. Laura Palmer och en rödklädd dvärg sitter tillsammans med honom i rummet och talar kryptiskt på ett onormalt sätt. Samtidigt som dvärgen börjar dansa viskar Laura i Coopers öra vem som mördade henne. Cooper vaknar upp och ringer genast till Truman för att berätta att han vet vem som mördade Laura Palmer …

4

ABC:s nya satsning Twin Peaks sjunker denna vecka ytterligare en aning i publikmängd till drygt 19 miljoner efter den sensationella premiärens succé, vilket gör att serien halkar utanför dom fem mest sedda programmen i TV-tablån på amerikansk television torsdagen 19 april, 1990. NBC:s sitcom-serier Cheers (Skål), The Cosby Show och Cosby-spinoffen A Different World (Dotter På Vift) regerar med samtliga drygt 32 miljoner tittare vardera. Även NBC:s sitcom-serie Wings och ABC:s nyhetsmagasin PrimeTime Live har mer publik, men det är Cheers och debuten Wings som tar mest publik just under samma kvällstid som Twin Peaks sänds. TV-serieutbudet består alltjämt av sitcoms och hur utmanande Twin Peaks än är med sitt dramabaserade, mer filmiska innehåll går det inte att konkurrera mot den mer lättsama underhållningen.

I detta tredje avsnitt till antalet är David Lynch tillbaka som regissör och manuset är skrivet av honom och Mark Frost liksom föregående två avsnitt. Att Lynch är tillbaka märks, inte minst redan i första scenen som öppnar med en statisk översiktsbild på familjen Horne som sitter och äter i en hel minut utan att något konkret för handlingen framåt. Sedan anländer den minst sagt karismatiske och av David Patrick Kelly (The Rouges, Gossip Girl, John Wick) mycket entusiastiskt spelade Jerry Horne. Därefter ligger scenens tyngdpunkt på att Ben och Jerry avsmakar baguetter. Allt underliggande allvar som råder både inom familjen och i och med Lauras omskakande död täcks liksom över av högst banala men ack så intensiva saker tack vare absurd kemi mellan David Patrick Kelly och Richard Beymer.

Det bokstavliga spelet deras karaktärer emellan i One Eyed Jacks, där dom singlar slant om vem av dem som vinner trofén (den blonda horan) är något som stannar kvar i mina tankar. Bägge är rika, delar broderligt på deras makt och tycks kunna göra precis det som faller dem in. Som utomstående tänker jag att dom i deras hänsynslösa ställning inte skulle nöja sig med att enbart låta en av dem få den mest lockande horan, men förmodligen är det väl just därför dom tävlar om det exklusiva bytet? Dom är så vana med att få allt dom pekar på. Dom behöver skapa mer personlig spänning genom denna form av tävlan dem emellan, för att göra exklusiviteterna än mer exklusiva. Nerven måste finnas där.

1

Richard Beymer (Benjamin Horne) har för övrigt en lång karriär bakom sig (mest känd är han dock från musikalen West Side Story från 1961, där han spelade tillsammans med andre Twin Peaks-bekantingen Russ ”Dr Jacoby” Tamblyn) och funderade enligt källor på att lägga hatten på hyllan innan han tog rollen som Ben. På det sätt han går in för rollen som Ben är det dock verkligen inte någon stundande föredetting jag ser, utan snarare någon som lever ut sitt agerande ohämmat. På tal om Dr Jacoby väntar jag fortfarande på att veta mer om hans relation till Laura Palmer, som det hintades en hel del om i föregående avsnitt. Vad var deras relation?

Jerry Horne: ”We had those Vikings by the horns! What happened?”
Ben Horne: ”We’re not 100% sure. They took their translator with them.”

Donna och James kärlek har på något sätt börjat blomma direkt och plötsligt, vilket kan bero på att dom suktat efter varandra redan före Lauras död men att just Lauras betydelse för dem hindrat dem från att ta ett beslutsamt steg närmare varandra. Dom umgås hemma hos Donna som om deras relation redan skulle vara på väg mot både giftermål och barn. Det är nästan så att jag önskar dem stötta kanter då denna typ av kärlek annars kan föregå en smärtsam smäll. Mest oroväckande är James så svärmorsdrömska uppträdande inför Donnas nallebjörnsföräldrar – var tog den missanpassade ungdomsrebellen och hans melankoliska insyn vägen?

3

Det känns inte riktigt som att han är i sin rätta natur, men samtidigt är han just den där naiva svärmorsdrömmen som bara vill ha kärlek och en enkel, trygg värld. Det är något som skaver i hans nuvarande position men jag vet inte om han själv ser det. Donna å andra sidan verkar bara må bra av det och kanske är det just hans mån om hennes behov av trygghet som håller honom kvar? Jag tycker helt klart att dom verkar ge varandra mer gott än vad James och Laura förmodligen hade gjort så jag hoppas dom mognar i varann, men jag har en tendens att känna undergångskänslor i det okomplicerade än mer än i det omöjliga.

Sedan har jag inget annat än rak entusiasm att utropa över intåget av Coopers FBI-kollega Albert Rosenfield. Den rakryggade, taktfaste och ”no nonsense”-sprudlande buttergöken Rosenfield porträtteras av då 34-årige Miguel Ferrer (sedermera ett bekant ansikte i TV-serien Jordan Rättsläkare), som castades av Lynch då han sett honom i RoboCop (1987) och samarbetat med hans far, José Ferrer (Whirlpool, Cyrano de Bergerac, Moulin Rouge), i Dune sex år tidigare. Hans mamma är cocktailsångerskan Rosemary Clooney och hans kusin är en viss George Clooney, minsann.

5

 

Audrey Horne: ”I love this music. Isn’t it too dreamy?”

Nya pluspoäng också till Audrey Horne och Sherilyn Fenn, som ännu en gång kräver sitt utrymme även i denna episod med en lååång dans i cafeterian som tycks gå i ultrarapid, framför ögonen på Donna och hennes föräldrar. Går det att ogilla eller är det bara jag som är kär i den här formen av kompromisslöst inhamrande av vem som är den regerande femme fatalen i detta detektivmysterium, nu när Laura har dött?

Något Lynch verkligen tar vara på att visa i det här avsnittet är skogsnaturen! Jag, som har någon slags platonisk kärlek inför just barrskog får verkligen min beskärda del då det är uppenbart att jag delar den kärleken med Lynch. One Eyed Jacks är beläget i skogen och färden dit i båt – endast en några sekunder lång etableringsbild, ger mig rysningar. Utöver dom fantastiskt stämningsfulla timmerinteriörerna bjuds vi också på en ficklampsbelyst promenad med Bobby och Mike samma natt, samt lite pittoresk stenkastning av polispatrullen.

6

Harry S. Truman: ”There’s a sort of evil out there. Something very, very strange in these old woods. Call it what you want. A darkness, a presence. It takes many forms but… its been out there for as long as anyone can remember and we’ve always been here to fight it.”

Till skillnad från föregående avsnitt – som utan att klanka ned på det trots allt kändes som en mellanepisod som rann vidare på pilotens ”set-ups”, så känns detta avsnitt som att det tar mer handfasta kliv. På sätt och vis finns det till och med en röd tråd som binder samman innehållet till mer av en helhet. Det tar upp relaterade ämnen som betydelsen av idéer, intuition och drömmar, vilket alla har starka kopplingar till David Lynch som konstnär och filmskapare. Vad kan drömmar ge oss och finns det någon relevans i det vi drömmer? Kan vi nå framsteg vi inte skulle nå annars genom att följa vår intuition mer aktivt? Vad kommer idéer ifrån över huvud taget? Lynch har ägnat större delen av sitt liv åt att reflektera över dom här sakerna och om vi kan enas om att allt skapas genom idéer, så är det givetvis intressant att reflektera över hur vi får dem och hur vi kan underlätta det flödet.

7

Cooper samlar med övertygelse ihop sina tillfälliga poliskollegor i Twin Peaks för att se vad en simpel stenkastningsrutin kan ge honom, bara för att han fick idén om denna metod från en dröm han haft. Bakgrunden till att han tar denna dröm på allvar, berättar han, grundar sig i en teknik som utövas i Tibet och som får honom att nå djupare medvetanden och dra nytta av dem. Det sägs inte rakt ut men det han talar om är givetvis en form av meditation – kanske den så kallade ”transcendental meditation”, som David Lynch själv utövat under hela hans vuxna liv och som han ser som en kritisk orsak till hans eget skapande och välmående.

David Lynch är idag det mest framträdande ansiktet utåt för just denna form av meditation och har ägnat större delen av det nya milleniet åt att sprida den världen över till barn och vuxna. Andra kända utövare av denna meditation är allt från Beatles till Greta Garbo, Clint Eastwood till Lykke Li, Eddie Vedder och Jim Carrey.

8

Om nu Dale Coopers stenkastarsökande faktiskt kan leda honom någonstans eller är endast en slumpgenerator vet vi inte ännu. Avslutningen av episoden – den där drömmen Cooper har och som vi alla får en inblick i, väcker dock en hel del frågor och funderingar utöver det vanliga …

Okej … Cooper är gammal och rynkig. Han sitter i ett rum av röda draperier och bredvid honom står en rödklädd dvärg och vibrerar på ett ganska skumt vis. Vi är verkligen inne i surrealistiskt territorium här – Lynchs hemmaplan. Knappast den vanliga dosen kvällsunderhållning på familje-TV, minst sagt.

”Through the darkness of futures past / The magician longs to see / One chants out between two worlds / Fire Walk With Me”

Den enarmade mannen dyker upp och berättar en märklig dikt. Cooper har väl inte ens sett den enarmade mannen tidigare? ”Fire walk with me” omnämns återigen – samma ord som stod på lappen i blod, som hittades vid tågvagnen i skogen där Laura och Ronette verkar attackerats. Han berättar att ”dom” levde bland folket, ovanför dem, i en ”convenience store” (översätts som närbutik).

9

Bakgrunden till hans förlorade arm säger han beror på att han ”också blivit berörd av den djävulske”, att han avlägsnade hela armen på grund av en tatuering på den, eller vad han nu antyder. Han presenterar sig som ”Mike” och en annan man som ”Bob” – en gråhårig man som står i något slags maskinrum. Samme man som visade sig för Sarah Palmer i föregående avsnitt i vad som verkade vara en feberlik hallucination eller något på den nivån.

”You may think I’ve gone insane, but I promise, I will kill again!”

Hur kan bägge dessa förekomma i Coopers dröm? Betyder det något? Är det bara en dröm? Sedan är vi tillbaka i det röda rummet där dvärgen och Laura Palmer sitter, lugnt och stilla. De säger en hel del, men ingenting känns glasklart för fem öre. Eller är det Laura Palmer? Dvärgen presenterar henne som hans kusin och hon själv säger att hon tycker sig känna Laura … ”but sometimes my arms bend back” …?

”She’s filled with secrets. Where we’re from, the birds sing a pretty song and there’s always music in the air.”

Hon böjer sig fram och kysser Dale Cooper vilket ger honom ett roat uttryck, för att sedan viska något i hans öra. Därefter vaknar Cooper upp ur sin dröm, ringer Truman och säger att han vet vem som mördade Laura Palmer. Hon viskade alltså detta i drömmen? Truman verkar inte vara lika övertygad som Cooper – och det kan man väl förstå. Men ändock, vad viskade hon? Vad händer i nästa avsnitt?? Jag vet själv hur snabbt drömmar försvinner ur ens minne när man väl vaknat. Den ter sig glasklar och överväldigande vid uppvaknandet men lite senare minns jag nästan ingenting – och man vaknar nästan ALLTID när det blir som bäst eller som värst, i något slags klimax. Precis som Cooper. Det är fascinerande.

12

Atmosfären här är helt otrolig. Alla dessa delmoment som är totalflummiga bortom all logik, som tillsammans bildar en fängslande inramning där jag nästan håller andan. Få regissörer fixar detta eller försöker inte ens. För mig är det dock det mest underbara jag kan uppleva, när tiden står stilla och jag blir helt uppslukad av intrycket jag får av något. Men oavsett; om Cooper nu vet vem mördaren är tack vare drömmen, syftar han på det dvärgens kusin som såg ut som Laura Palmer viskade eller syftar han på ”Bob”? Han lovade att döda igen. Dödade han Laura Palmer? Vem är han? Är något av det här ens relevant? Så många frågor! Vissa älskar sånt, andra hatar det. Jag älskar det, men jag vill ju att det ska betyda något. Det vill vi väl alla?

För upplevelsen av dem är så fängslande, som en film, eller för all del en TV-serie. Drömmar ska ha en mening, trots att egentligen ingenting tyder på det. Vi håller fast vid dem och ger dem ansvar, precis som vi ger stjärnorna ansvar och gudarna. Allt vi inte kan ta på ger oss betydelse. Som William Shakespeare eller närmare bestämt trollkarlen Prospero sade i The Tempest (Stormen);

”Our revels now are ended. These our actors,
As I foretold you, were all spirits, and
Are melted into air, into thin air:
And like the baseless fabric of this vision,
The cloud-capp’d tow’rs, the gorgeous palaces,
The solemn temples, the great globe itself,
Yea, all which it inherit, shall dissolve,
And, like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on; and our little life
Is rounded with a sleep.”

10

Trivia:

  • Det kan inte vara någon annan än David Lynch i egen person som lånat ut rösten som den som avlägset ropar ”Goodnight, Ed!” till Big Ed Hurley i etableringsbilden när han stänger sin mack, innan han vandrar in i sitt hem och får veta att Nadine fulländat sin gardinstångsanordning. Jag har inte läst något som bekräftar detta, men Lynchs karaktäristiska röst ska inte gå att ta miste på. Det märkliga är att när jag spelar upp samma scen fast från senaste DVD-utgåvan (The Definitive Gold Box Edition) istället för blu-ray-boxen, så är det inte samma ljud. Där är det istället en tysk mansröst som säger något tyskt i stil med ”guten nacht, Ed!”. Har det spelats in en ny replik där Lynch ersatt tysken eller innehåller guldboxen en tysk dubbning just där? Ännu ett mysterium som måste få sitt svar!
  • Det svartvita, zickzackade mönstret på golvet i drömsekvensen är en förstorad version av golvmönstret i Henrys (Jack Nance) lobby, i David Lynchs debutfilm Eraserhead (1977).
  • Utöver att Lynch och Frost tidigare samarbetade på ett oproducerat manus om Marilyn Monroe, så finns det en till koppling till henne – om än vag. Monroe var en vän till Rosemary Clooney och blev inbjuden till ett party i Clooneys hem 1955. Rosemary Clooney hade nyligen fött ett barn och visade barnet för Monroe på övervåningen. Barnet började först gråta när Monroe vaggade honom, tills han öppnade sina ögon och såg Marilyns. Han stirrade storögt på henne. Monroe kunde inte slita sig från barnet under hela partyt därefter och stannade kvar på övervåningen under hela kvällen.  Det nyfödda barnet var ingen annan än Miguel Ferrer – skådespelaren som spelar Albert Rosenfield i detta avsnitt.

Betyg – intrig:
Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Recorder-Betyg-Ghost
(9/10) +2

Betyg – atmosfär:
Owl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-BetygOwl-Betyg
(10/10) +3

Helhetsbetyg – avsnitt 2:
coffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-icon-GHOST
(9/10) +2

Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:

Citerat:

Från The A.V. Clubs recension, av Keith Phipps: ”Here we have one of the most peculiar hours of television ever to air on a network. (And I say that as someone who’s seen the shown-once-only Far Side Halloween special.) Even the minor details are peculiar. Shortly before meeting the acerbic Albert Rosenfeld (the terrific Miguel Ferrer), Cooper briefs Truman on his unique character then concludes the chat by playfully grabbing Truman’s nose. What is this? What kind of show are we watching?”

David Lynch om ”The Red Room”-scenen: ”Everybody’s had that experience, like having a conversation under the influence of something late at night. You reach a point where you seem to know something. And the next morning, it’s either absurd or you’ve forgotten it … It was a little bit of an opening into something that was mysterious and tantalizing.”

Kimmy Robertson (som spelar Lucy Moran): ”When he [David Lynch] directed us it was different to anybody I’d ever worked with before or since. He’d get us into a circle and ask us questions – it was like he was hypnotising us. There’s a scene where Kyle had to throw a rock and hit a glass bottle. He sat us down and told Kyle he was going to hit the bottle – and that bottle was freaking far away. Kyle hit it, and everybody freaked out. It was like David used the power of the universe to make Twin Peaks.”

tumblr_m2m6ivJNtl1qfo1o9o7_250

Annonser

2 thoughts on “Twin Peaks – avsnitt 2 (recension)”

  1. Leo: ”Leo needs a new pair of shoes!”

    Alltså. Audrey är fortfarande den mest intressanta karaktären. Damn, what a woman, child, vixen. Hennes lilla show på diner’n. Wtf var det? Underbart.

    Cooper är givetvis också bäst.

    Coop: ”Damn! Good coffe. And hot.” LOL (kaffet var varmt där ute i skogen där han körde sin skumma uteslutning av misstänkta)

    En av avsnittets roligaste scener är när Albert och killarna anländer och speciellt Coops tumme upp efter Harrys ilska.

    Jag fann Coopers försök till att via intuition finna mördaren (kasta sten på flaska) vara avsnittets svagaste. Förtar lite av Coops auktoritet då han framställs som en pellejöns lite.

    Avslutande drömsekvens är dock classic Lynch. Mycket nervpirrande och eggande på samma gång.

    Bra avsnitt. Vill ha mer! 🙂

    Mina frågor/kommentarer:

    Vem är tjejen som står och väntar under One Eyed Jack-skylten? Hon ser ju ut som Shelley!?

    David Patrick Kelly känner jag mest igen som creepet i The Warriors ”Warriors, come out to play.” Plaaaaaay-mannen!

    James och Donna, schysste försök att analysera deras konstiga scen henna hos Donna. Jag finner dem dock ganska trista om jag ska vara ärlig.

    James? Tönt.

    Coop mötte väl den enarmade mannen i en dörr/hiss på sjukhuset i piloten??

    Miguel Ferrer och Marilyn Monroe-storyn fick mina ögon att tåras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s