Birdman (2014)

birdmanposter1Genre: Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo
Regi: Alejandro González Iñárritu
Längd: 119 min
Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Zach Galifianakis, Amy Ryan, Merritt Wever, Lindsay Duncan, Benjamin Kanes, Natalie Gold, Frank Ridley, Bill Camp, Jeremy Shamos

En föredetting till skådespelare som en gång spelade världskänd superhjälte på vita duken måste lägga både sitt ego och sina familjeproblem åt sidan, när han tar sig an en Broadway-pjäs för att nå tillbaka till hans firade dagar.

Alejandro González Iñárritu (Amores Perros, 21 Grams, Babel) är känd för sina sofistikerade (detta ord förbryllar mig något oerhört) draman, om människor i världen som genomgår tyngden som kallas livet (jag försökte formulera mig sofistikerat). Efter att ha hållit en ganska jämn nivå av sådana filmalster känns det som att Iñárritu med Birdman vill testa något nytt, mer lättsamt men ändå berika det med hans perspektiv på filmform.

Birdman är rent tekniskt och skådespelarmässigt en mycket välregisserad och skickligt utförd film, men när det inte tillför den oengagerade handlingen något hjälper det inte filmen.

birdman-movie-wallpaper-13

Emmanuel Lubezki (Children of Men, Tree of Life, Gravity) – världens hetaste fotograf i filmvärlden idag, må spela högt tillsammans med regissör Iñárritu. Filmen är fotad med steadicam i en (genom digitalt efterpusslande) konstant tagning utan klippbyten, som sveper mellan dom ignoranta, självupptagna och knappt ens empatiska karaktärernas bekymmer. Endast vid en handfull tillfällen såg jag uppenbara ögonblick då en scen kunde sammanfogas med nästa, men det hela är briljant rakt igenom på det planet.

Syftet med det? Jag vet inte. Det tillför ingen uppenbar känsla och det känns över huvud taget inte organiskt tillsammans med filmens berättarmässiga eller känslomässiga upplägg. Det tekniska spelar i ett hörn medan berättelse och känslor spelar i ett annat. Det finns ingen koppling dem emellan. Lubezki har bemästrat detta långa, svepande foto tidigare tillsammans med Terrence Malick (The New World, Tree of Life, To the Wonder) och där lyckades denna tekniska kamerametod grundad på steadicam flyta i total harmoni med filmens känsla och berättande så pass att det inte gick att separera de tre beståndsdelarna från varann. Malick behövde inte sammanfoga scenerna rent bokstavligt genom att dölja klippen för att klara av denna totala harmoni.

birdman-movie-wallpaper-18

Sedan var det just karaktärerna. Att få se Michael Keaton (Beetlejuice, Clean and Sober, Batman) glänsa rejält i en tragikomisk metaroll är underbart som koncept, med hans koppling till sin mest kända roll som Batman i bakhuvudet. Han spelar en karaktär som vad jag anar är snarlik en mängd av dom skådespelare som fått känna på Hollywoods brännande strålkastare. Det trots det verkligen inte första gången jag stiftar bekantskap med den sortens karaktär och det är långt ifrån den första jag känner ett sug efter att få följa.

Som om inte det vore nog är hela filmen fylld av sådana karaktärer. Jag är inte den som backar för en film utan karaktärer att känna för – verkligen inte, men om dom inte ens kan berätta något som får mitt huvud eller hjärta att pumpa intressemässigt så är det förgäves. Det är en hel radda skådespelare som kör sin grej bra – Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone och Zach Galifianakis för att nämna några, men karaktärerna lockar mig knappt alls.

Norton uppfyller mitt sug på något engagerande och har mycket individuella små tricks för sig som känns spontana och uppiggande. Jag kan verkligen se honom oscarsnominerad för sin sluge besserwisser och jag tror så sker. Detta är trots allt en film om stora, bekräftelsetörstande egon som kommer skänka en rejäl dos igenkänning hos filmfolket i oscarsakademin. Dom flesta i formen av att dom arbetat bland dessa typer, utan att inse att en mängd av dem själva är av samma sorts syntetiska blomjord.

birdman-movie-wallpaper-7

Under filmen når jag oroväckande snabbt en ovanlig form utav likgiltighet, när varken den på sitt håll skickliga tekniken drar in mig i tåget, ej heller karaktärerna trots bra skådisnamn och berättandet som inte säger mig något underhållande, värdefullt eller provocerande. Jag har fått tillräckligt med narcissism och publikkåta filmfolk som det är och Birdman ger mig inget som jag inte skulle kunna få i valfri hollywoodskvallerblaska.

Denna likgiltighet som drabbar mig genom filmen tar till och med över dom privata tankar jag ibland förskingrar insattheten i filmen med. Som en depression. På ett skevt sätt passar det tillsammans med den värdelösa tillvaro Birdman skildrar, men jag behövde inte drabbas av depressiv likgiltighet när jag såg exempelvis Melancholia (2011), för att bli fångad av känslan den filmen ville förmedla. Likgiltighet ÄR det allra sämsta en film kan förmedla. När jag ser denna djupa suck önskar jag att jag åtminstone kunde ge filmens tillstånd en svajigt bipolär diagnos om den ska vara mig emot, inte en sådan här långdragen depression.

Det går tveklöst att uppskatta Birdman oavsett om den säger något eller ingenting alls, det tror jag (och IMDB-statistiken 8,8 i snittbetyg visar det faktiskt svart på vitt, dra på trissor) – men jag har väldigt svårt att föreställa mig varför någon skulle kunna älska den. Den personen skulle jag i så fall vilja träffa, så att jag kan få filmterapeutisk hjälp med att rena min hopplöst likgiltiga inställning till filmen som helhet.

birdman-movie-wallpaper-12

Detta faktum att så oerhört många verkar tokgilla den här filmen kan jag inte släppa. Varför? Är det att det är en creddig komedi med en ofantlig mängd kända ansikten där alla kan koppla till någon i och med det dom tidigare presterat? Är det att det ambitiösa med filmen, det ”sofistikerade”, är tillräckligt lättillgängligt – i form av det avancerade fotot, en imaginär fågelman som hemlig kompis och en spekulativ historia som ändå inte säger något du inte redan vet och i övrigt inte säger något alls egentligen?

Reaktionen från recensenter och IMDB-människor är absurd (vilket är fascinerande i sig förstås) och det får mig att klia mig i huvudet en aning. Är det helt enkelt så att jag är ovan över känslan av att vara skeptisk över en film? Folk älskar Birdman, men jag kan inte ens vara nådig.

Birdman är i grunden en helt okej historia klädd i pampiga kläder som gör mig mer tom än berikad. Till Iñárritu och alla andra som vill göra film; lägg energi på att få till det så att berättelse, teknik och känslor arbetar tillsammans. Annars blir det inget mer än ett tillplattat studentgrupparbete med hög budget, stora ambitioner och dyra profiler i rollerna, men där varje del är separerad från varandra.

Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost

Andra bloggar som recenserat Birdman är Fripps Filmrevyer och The Nerd Bird , samt Johan på Har Du Inte Sett Den.  Det slår mig att dom mer eller mindre gillade den här filmen. Tommy och Niklas på filmpodden Den Perfekta Filmen var dock ungefär lika skeptiska över filmen som jag.

Annonser

2 thoughts on “Birdman (2014)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s