Twin Peaks – pilotavsnittet (recension)

tp_t

Förberedande information om upplägget jag recenserar Twin Peaks utefter: Jag recenserar varje episod var för sig med start idag och kommer hädanefter publicera ungefär 2-3 recensioner i veckan fram tills serien är slut och därefter recensera efterföljande långfilm.

Jag kommer inte spoila någonting handlingsmässigt om kommande avsnitt utan skriver endast om det aktuella avsnittet och vad som har hänt dessförinnan!

Nummerordningen på TV-seriens samtliga episoder skiftar beroende på vilken källa du utgår ifrån (IMDB, Wikipedia, TV-sidor m.m.) men jag följer det jag anser vara den mest officiella nummerordningen, nämligen den som uppges i senaste bluray-boxen och tidigare dvd-utgåvor av TV-serien. Där räknas pilotavsnittet som ”0” och efterföljande avsnitt är därför ”1”, ”2”, ”3” och så vidare. Sista avsnittet är nummer 29 i ordningen och säsong 1 består alltså av piloten och efterföljande avsnitt 1-7. Säsong 2 börjar med avsnitt 8.

Hoppas du hänger med på Twin Peaks-tåget. Trevlig läsning!

Twin-Peaks-Episode-headerPilot

tp_pilotManus: Mark Frost, David Lynch
Regi: David Lynch
Episodtitel: Northwest Passage
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Söndag 8 april, 1990
Tittare (USA): 34,6 miljoner

I det lilla, avlägsna samhället Twin Peaks, mitt i USA:s nordligaste skogsområden vid gränsen mot Kanada, hittas en 17-årig flicka mördad. Hennes namn är Laura Palmer och hon är välkänd och omtyckt i hela trakten som skolans skönhetsdrottning. Alla verkar ha känt Laura, men ingen vet vad som hänt henne och vem eller vilka som är inblandade i hennes död. Ytterligare en flicka i samma ålder från trakten vid namn Ronette saknas fortfarande.

Den kryptiske och excentriske FBI-specialutredaren Dale Cooper kopplas in i utredningen då spåren kring Laura och Ronette leder över den kanadensiska gränsen. När han anländer till Twin Peaks hopar sig nya frågor kring mordmysteriet och tillsammans med den lokala (högst minimala) polisstyrkan utreds spåren vidare på flera håll samtidigt.

Lauras liv visar sig vara något komplext än den idyll som den givit sken av på utsidan och flera av stadens högst originella skara invånare verkar ruva på många hemligheter om Twin Peaks mörkare sidor. Det dröjer inte länge innan Dale Cooper inser att han kommer behöva stanna länge än förmodat i området, då gåtan om vem som mördade Laura Palmer endast verkar vara en del av ett mycket större mysterium, bortom det ordinära…

screenshot0101

Amerikanske ”filmkonstoutsidern” David Lynch hade innan Twin Peaks blivit ett välaktat namn i kultfilmskretsar, som den vänlige, men udda undergroundgentlemannen med scoutbakgrund som gjort konstiga filmer som Eraserhead (1977), The Elephant Man (1980) och Blue Velvet (1986) – präglade av surrealism och obekvämt absurda inslag. Manusspecialisten Mark Frost hade i sin tur haft flertalet TV-jobb och framgångar med ensemblesnutserien Hill Street Blues (Spanarna på Hill Street, 1981-1987). Dessa två fördes samman genom en gemensam agent och klickade genast tillsammans.

Efter att ha skissat på en alternativ Marilyn Monroe-biografi och en überobskyr,  potentiell Steve Martin-film med namnet ”One Saliva Bubble” som bägge ratades, började dom rita kartan över skogsområdet Twin Peaks. Varje plats hade sin egen stämning och karaktärerna kom naturligt som en följd av platserna.  Detta utvecklades till manuset för pilotavsnittet av Twin Peaks – då kallad ”Northwest Passage”, som med tveksamhet fick grönt ljus att filmas, 1989.  Den såldes in som en följetong om vem som dödade skönhetsdrottningen Laura Palmer, men som sedermera skulle få publiken att vilja veta mer om dom levande karaktärerna och fokusera vidare på det. Inramningen skulle vara ”kriminalserie mixad med såpopera”.

Wrapped_in_plastic - kopia (2)

Inför och efter förhandsvisningar dömde TV-folk ut serien som vågad och intressant, men alldeles för annorlunda för att kunna locka tittare på den så familjära televisionen. Den utmanande TV-kanalen ABC godkände inspelningen av 7 ytterligare avsnitt för att kunna sända dem tillsammans med piloten under vårtablån 1990, men dom gnuggade sina pannor redan från scratch då deras tilltro till Twin Peaks var högst osäker redan innan det började sändas. Dom övervägde att ta till drastiska åtgärder såsom att sända samtliga avsnitt utan reklamavbrott för att göra en ”grej” av projektet som ett paradoxalt marknadsföringssyfte. En TV-serie så tung på atmosfärbyggande stämning snarare än tempo inverkade nog också på övervägandet med att spola reklamavbrotten. Medieanalytikern och marknadsföringsansvarige Paul Schulman uttrykte runt denna tid;

”I don’t think it has a chance of succeeding. It is not commercial, it is radically different from what we as viewers are accustomed to seeing, there’s no one in the show to root for.”

A_Policemans_Dream - kopia - kopia

När premiäravsnittet väl sändes söndagen 8 april slog piloten publikrekord. Nästan 35 miljoner tittare satt hemma i TV-sofforna för att se vad Twin Peaks kunde vara för nåt och aldrig förr hade så många bänkat sig framför en TV-film tidigare (Piloten visades uppdelad som två avsnitt efter varandra och räknades därför som en långfilmssändning i och med sina 2 timmars speltid, inklusive reklam). Twin Peaks-febern hade tagit fart och plötsligt började surret över hela Nordamerika om vem som mördade Laura Palmer.

Avsnittet tar vid direkt vid upphittandet av Laura Palmers kropp, av sågverksgubben Pete Martell som är ute på en helt vanlig fiskerunda. Pete spelas av Lynchs ständige följeslagare, den fantastiskt egensinnige och godhjärtade Jack Nance. Mest känd som den ikoniske huvudpersonen i Eraserhead, inspelad drygt 13 år tidigare. När jag nyss hade börjat kolla på Twin Peaks för första gången, runt årsskiftet 2006/2007, hade jag inte sett Eraserhead men kände till att denna skumma skådespelare skulle ha en roll i Twin Peaks. Att döma av Eraserheads omslag såg jag framför mig att han skulle spela någon riktigt läskig, mörk roll – kanske mördaren. Efter att ha sett ett antal avsnitt utan att jag sett vad jag trodde var honom så kollade jag upp saken och insåg att denna svartvita man med tomma ögon och gigantisk frisyr var självaste Pete Martell – den kortväxte lille flanellskjortegubben! Wow! Sedan såg jag Eraserhead och sakerna föll alltmer på plats för mig.

02

Pilotavsnittet fortsätter att presentera Twin Peaks invånare scen för scen och Lynch sätter verkligen sitt karaktäristiska tempo för varje tillfälle som kommer. Givetvis redan i seriens förtexter, som lär vara tv-mediets längsta intro men ack så vackert. Som någon skrev så byts flashiga karaktärsbilder och hastigt svepande storstadsvyer ut mot meditativ skogsmiljö, en ensam fågel och träd som sakta sågas itu, till ledmotivet – brutalt vackert och tidlöst komponerat av favoritfilmmusikern, tillika Lynchs vapendragare, Angelo Badalamenti.

Redan dessa förtexter fyller verkligen syftet att förklara vad för spänning serien går in för att fånga och Lynch  fortsätter sedan väldigt konsekvent rakt igenom. Vi får nog faktiskt gå tillbaka ända till hans debutfilm för att uppleva samma konsekventa berättande tempomässigt. Rytmen i dom otäcka, sorgliga eller dramatiska ögonblicken tänjs ut på och saktas ner till ibland olidlig långsamhet eller omständighet, för att sedan leverera punkten i en handviftning. Som när Twin Peaks polischef Harry S. Truman (Michael Ontkean) ska få telefonsamtalet från Pete, och den pipiga men menlösa polisreceptionisten Lucy (spelad av en fint typecastad Kimmy Robertson) försöker förklara vilken telefon hon växlar över samtalet till, ”för den smidiga servicens skull”.

ronette-pulaski-bridge-snoqualmie

Pete Martell: ”Harry? She’s dead. Wrapped in plastic.”

När sedan vändpunkter och genombrott i handlingen byggs upp så förvånas jag vid denna säkerligen tvåsiffriga omtitt över hur snabbt det avfyras. I ena scenen byggs det upp att Ronette Pulaski (Phoebe Augustine) är försvunnen och det dröjer inte förens nästa scen så dyker hon upp! Det är inte dumt, inte alls, men det är värt att ägna en tanke åt. Hur Lynch drar ut på mellanrummen för att sätta stämning men avverkar det manusmässiga intrigbyggandet i raskt tempo utan att dra ut på den rent skrivna spänningen. Fascinerande.

Piloten och TV-serien i stort omnämns ofta som ”filmisk”, bland annat för att användandet av omgivning påminde betydligt mer om filmberättande än vad det platta, intima TV-formatet brukade bjuda på för sin tid. Regissör Lynch och fotograf Ron Garcia (som inte deltog mer i serien men däremot i den efterföljande långfilmen) jobbade ganska uteslutande med lågsiffriga vidvinkelobjektiv för att skapa den visuella tonen. Det ger ordentligt djup i både utomhusmiljöer men framför allt i de många inomhusscenerna, där avståndet mellan varje objekt och subjekt känns väldigt långt – inget känns komprimerat. Valet av vidvinkel var förmodligen just för att Lynch skulle kunna fånga så mycket som möjligt av  miljöerna inom dom ganska fyrkantiga ramarna som anpassningen till TV-rutan innebar. Han kunde med vidvinkel pressa in miljön inom TV:ns gränser, så att säga.

tumblr_nb8e1pIhSY1s0iyj1o1_500 (1)

Lynch bad även Garcia jobba hårt i valet av tekniska verktyg för att få färgtonen i fotot så varmt och gult som möjligt. Överföringen av film till TV-strömmar på det analoga 80/90-talet gjorde färgtonerna regelbundet bleka och kalla. Med tanke på att Twin Peaks pilotavsnitt spelades in i kalla mars och april i USA:s nordvästra områden, med kyla, mulna moln, dimma och blöt fukt som förtätade luften så kanske Lynch ville skapa kontrast mot detta blåa klimat genom en varm filmton – eller så ville han kanske balansera upp fotots ton så att den inte skulle dränkas totalt i blått och grått när TV-serien väl visades just på TV.

Troligast är nog dock att han helt enkelt bara kände för att ge TV-serien en varm ton av rent intuitiva känsloskäl, eller möjligen att det hade något att göra med att TV-seriens inspelning ändå kulle komma att fortsätta spelas in i det betydligt varmare Los Angeles-området senare. I den nya blu-ray-överföringen kommer i vilket fall denna varma ton fram tydligare eftersom restaureringen är gjord efter TV-seriens originalkopior. Jag tyckte det var värt att nämna även om inte alla har lika mycket intresse av fotografisk teknik inom film (och i det här fallet TV).

Jag vill också stanna kvar vid känslan som skogsmiljöerna i Twin Peaks ger. Inspelningen av utemiljöer och majoriteten av interiörerna tog plats i Snoqualmie och North Bend, i delstaten Washington. För mig är denna miljömässiga inramning A och O för Twin Peaks känsla. Det var framför allt den som fångade mitt intresse redan på förhand och drog mig till serien, eftersom jag själv växt upp i enslig skogsmiljö där mycket av min fantasi i sin tur växte fram. Jag blir alltid hypnotiserad till en obeskrivligt meditativ känsla så fort jag ser kall granskog. Twin Peaks hade mig därför knutet kring sitt lillfinger i och med den blötruskiga granskogen i dimbeklädd skymning.

Donna donna

Sekvensen som utspelas i Twin Peaks skola är förmodligen mitt favoritparti berättar- och stämningsmässigt i pilotavsnittet. Den dräpande, överhängande frånvaron av skolans krönta ”prinsessa” – Laura Palmer, är så sorglig att klumpen i halsen på lärare, rektor och elever verkligen smittar av sig.  Rektorns tal som ekar ut i skolkorridorerna (dessa ljuvliga korridorbilder!). Lärarinnans avslöjande reaktion efter att sanningen har kommit över henne. Sedan ögonkontakten, mellan Donna och James vid skolbänkarna. Den ilar som det där ljudet som uppstår i hörselgångarna när tystnaden blir alldeles för dominerande i ett rum.

Lara Flynn Boyle briljerar enligt mig som Donna i denna pilot. Donna är en alldaglig och oputsad granntjej och hon får direkt en engagerande och igenkänningsbar nyckelroll i tittarens sökande efter vem Laura Palmer verkligen var som person medan hon levde.  James Hurley är James Hurley kort och gott, spelad av den trubbige James Marshall. Ansiktet är förstelnat i ett enda uttryck – ett uttryck av stundande panikattack. James är en enslig och missanpassad sökare. Frustrerad och dömd till att söka sig till tomheten i någon form. Det är givet att han föreställer en modernare sterotyp av James Dean, brännmärkt av Lauras bortgång. Han har defintivt fina stunder i piloten. Ögonblicken då han gömmer sig ute i skogen är stämningsfulla och boostar hans sinnestämning. Framför allt gillar jag dem eftersom jag verkligen får känna lukten och andas in kylan från skogen och träden.

large_twin_peaks_X06_blu-ray_

Sven Jorgenson: ”Excuse me, is there something wrong, young, pretty girl?”
Audrey Horne: ”They found my friend Laura… lying facedown on a rocky beach… completely naked. She’d been murdered.”

Sedan måste – MÅSTE – jag förstås nämna Twin Peaks alldeles egna gothiska Marilyn Monroe. Sherilyn Fenn  är magnetisk, bedårande, hypnotisk! Jag brukar aldrig komma på mig själv med att fastna i förirrande, blinda förälskelser i karaktärer men hennes kompromisslösa show och utseendemässiga perfektion gör att jag måste begå ett undantag för den principen när det gäller henne (som jag skrev om redan när jag placerade henne på 10:e plats av dom vackraste kvinnorna inom film). Gudinnan Audrey Horne sätter ”bulls eye” direkt och jag börjar alltmer älska frisyren i piloten, som sedan kommer att ändras lite till nästföljande avsnitt, då vissa ytliga avvikelser skedde i och med inspelningsglappet mellan piloten och ”avsnitt 1”.

Jag har nu gått igenom ett flertal karaktärer från A till B och C och jag tänkte nu bryta det mönstret trots att jag skulle kunna fortsätta med mer än en handfull karaktärer till. Bobby som hade en relation med Laura men vänsterprasslar med servitrisen Shelly Johnson, som är anställd av caféägaren Norma som vänsterprasslar med Big Ed som är gift med den suspekta virrpannan Nadine, som tjatar om sina gardinanordningar. Den här serien är så rik på karaktärer som enligt mig alla bär på en historia jag utan tvekan skulle vilja utforska mer. Alla verkar ju vänstra med alla i en enda lång kedja som säkerligen går att länka samman till ett tjusigt halsband i slutändan! Det är väl det tydligaste tecknet på seriens anspelningar till såpoperaformatet, får jag ändå säga.

pilot_114

Dale Cooper: ”Diane, 11:30 a.m., February Twenty-fourth. Entering the town of Twin Peaks, five miles south of the Canadian border, twelve miles west of the state line. I’ve never seen so many trees in my life.”

Och den unge herren mitt i centrum – mannen med kostymen och den där memo-bandspelaren, vars jobb är att finna en rättvisans ordning i denna ormgrop av olyckliga kärlekar, får jag tid att knipa med gaffeln i nästa avsnittsrecension. För honom har resan bara börjat, precis som för oss åskådare…

Har pilotavsnittet – denna första anhalt av Twin Peaks, några svagheter? Jag tycker faktiskt inte det. Jag håller det oerhört högt – därmed inte sagt att serien inte är för dig om du inte fann dig engagerad när piloten var över. Serien visar betydligt fler sidor än dom som visas i piloten – vissa föredrar jag sämre, men vissa är värda att vänta på även för den skeptiske. Första kapitlet lägger endast upp spelplanen, i en TV-serie som lade grunden för hela den TV-serievåg som idag blommar ut fullständigt.

pilot_097-1

Ändå tycker jag att den ger mig så mycket bra att den åtminstone får alla andra premiäravsnitt i TV-serievärlden jag sett att kännas sega i jämförelse. Men – jag skulle aldrig komma på tanken att skriva om varje avsnitt i en TV-serie om den inte hade något avancemang att komma med. Twin Peaks högsta höjder ligger långt fram i mitt tycke .

Innan jag såg Twin Peaks för 7, 8 år sedan fanns upplevelsen av det redan uppbyggd i min fantasi, men när jag såg det var det som att den fylldes i med pensel, som i en sån där streckad ritbok som gav mig halva bilden redo att göra komplett med linjer och färg.  Det där spännande pirret i magen som jag kände när jag först började se TV-serien på små nedladdade avi-filer i hygglig VHS-kvalitet, uppfyller mig faktiskt nästan på samma sätt nu när jag återser den för cirka sjätte gången. Som fragmentariska minnen av en första närkontakt ryser jag dagligen av små ”Twin Peaks-ögonblick” i vardagen.

Det överträffar helt klart pirret av kärlek till en vanlig, dödlig person – och min kärlek till Twin Peaks kommer säkerligen alltid överträffa kärleken till en verklig människa. Så framtida kärlekar får ursäkta, för mitt hjärta hör hemma i Twin Peaks och ingen annanstans.

Into_the_Night - kopia - kopia

Trivia:

  • Pilotavsnittet av Twin Peaks spelades in ett år innan serien sändes och eftersom TV-serieformatet vid det laget inte redan hade sålts in till TV-kanalen ABC, ombads David Lynch och Mark Frost att spela in en alternativ version – ”The European Version”, där slutet är stängt istället för att lämnas öppen för en fortsättning. Detta för att produktionsbolaget skulle kunna sälja filmen som en självständig TV-film i Europa ifall serien inte skulle få några sändningsrättigheter. Jag rekommenderar att avvakta med att se detta avsnitt tills efter seriens slut, även om den inte spoilar något direkt. Denna version fortsätter ytterligare cirka 25 minuter i en ganska oinspirerad ton och avslöjar Laura Palmers mördare, men har ingen egentlig koppling till vad som händer i TV-serien. Det enda sevärda ur detta slut använde Lynch sedan i en annan form i TV-seriens senare händelser, då den alternativa versionen trots allt sådde några viktiga frön i hur Lynch och Frost skulle utveckla den officiella berättelsen.
  • David Lynch är känd för sin öppenhet för att föra in oförutsedda saker som intuitiva grepp i det han gör. I scenen då Dale Cooper och Harry S. Truman undersöker den döda Laura Palmers kropp på obduktionsbordet så blinkar den blå lampan repetitivt vilket tillför en ganska lustig stämning. Detta stod inte med i manus, utan lampan krånglade på riktigt under inspelning men Lynch uppmuntrade ljusteknikerna att behålla lampan så under tagning.

Betyg – intrig:
Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1Twin-Peaks-Agent-Dale-Cooper-s-Tape-Recorder-2-1
(10/10)

Betyg – atmosfär:
owlowlowlowlowlowlowlowlowlowl
(10/10)

Helhetsbetyg – pilotavsnittet:
coffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-iconcoffee-cup-icon
(10/10)

Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:

Annonser

7 thoughts on “Twin Peaks – pilotavsnittet (recension)”

  1. Härligt! Matigt och underhållande läsning! Jag hänger med på resan.
    Jag var en av de som satt fastnaglad i soffan när serien sändes första gången på svensk tv. Det var helt magiskt! Man hade inte sett något liknande vid den tidpunkten.
    Sedan har jag faktiskt inte sett serien igen, även om den vevats på diverse andra kanaler genom åren

    I somras köpte jag dock hela boxen och tänker mig väl att ge den en omgång igen vad det lider, Under tiden friskar jag upp minnena med hjälp av dina texter! 🙂

    1. Trevligt! Börja kolla redan nu vet jag, så slipper jag ”återspoila” allting genom att friska upp minnet. 😉 Går förstås dock att skippa genomgången av handling och läsa omdömet direkt förstås, men spelar vetskapen om något mindre roll är man ju ännu mer fri ändå. 🙂

  2. Mycket matnyttigt vem behöver ngt kommentator spår på dvd när du fixar detta galant.
    Jag gillade den ngt torra humorn som stundtals präglade serien i detta avsnittet om jag inte minns fel – fiskkaffet och ”The buick stop here” sistnämnda riktigt dålig ordlek som syftar på sheriffens namn – President Truman.

    1. Fint att jag kan vara ett substitut till kommentatorspår. Jag hoppas kunna upplysa både om saker bakom och framför kameran samt vidare analys, så att bevakningen blir så komplett som möjligt. Än så länge har det endast varit ett nöje. Eftersom jag kollar om avsnitten två gånger om (ser både ensam och tillsammans med min moder) så uppdateras jag lite extra denna omkörning av serien. 🙂

      Referensen till president Truman har jag faktiskt inte hajat förens nu när du nämnde den, men har fått insikt om det nu så det är bra att bli upplyst tillbaka. 🙂

  3. Klart jag hänger med även om jag kanske inte kommenterar på varje inlägg 😉 Jag minns hur enormt slagkraftig och nyskapande serien kändes när man såg den på TV första gången — oftast i ett tyst och mörkt korridorkök eftersom jag precis börjat på universitetet. Luften vibrerade av TV-historia.

    1. Det låter som en jävligt trevlig aura att uppleva Twin Peaks inom! Jag kan ju bara fantisera om hur det var att uppleva serien när den kom, före internet, eftersom jag var 2, 3 år vid den tiden. Du är välkommen att skriva när du känner för det. 😀

  4. Bobby: ”Butte!”

    Ok, så har jag startat min omtitt av Twin Peaks. Jag har inte sett serien sedan den gick på tv i början av 90-talet. Var det 1990 eller 1991 kanske? Jag såg nog det mesta av säsong 1 men säsong 2 har jag inte sett alls mycket av. Men nu är det de gamla tuggumminen jag är sugen på igen. Eller hur var det?

    Jag är tämligen säker på att jag bara sett piloten en enda gång i mitt liv och det är snart 25 år sedan. Ändå finner jag mig själv känna igen nästan alla scener till minsta detalj. Mitt under scenerna ser jag nästa sak som kommer. Denna serie måste gjort ett så djupt och bestående intryck på mig att minnena legat arkiverade nästan oförstörda av tidens tand inne i huvudet på mig. Ett bra betyg åt serien och Frost+Lynch berättartalang om något.

    Under några få korta ögonblick under piloten känns det som att det svajjar under fötterna på mig och jag fruktar att tiden sprungit förbi serien. Skulle den stå upp mot moderna thrillerserier som jag vant mig vid nu för tiden? Piloten är långt från perfekt, men den klarar sig genom kriserna och jag kan pusta ut. För det mesta av denna pilot är lysande…

    Ahh, vilken miljö! Jag får rysningar genom kroppen över seriens setting. Helt perfekt skulle jag säga. Träden, vattenfallet, mörkret. Ohh.

    Sedan måste historien hyllas redan här. En till synes idyllisk liten stad uppe i skogen till bredden fylld av sexuella spänningar, vänsterprasslande och perversioner. I love it!

    På tal om perversioner! Vilka underbara varelser vi finner här. De var väl alla minst 20 år när det spelades in så det är väl inte helt olagligt att fascineras av dessa wonderful creatures. Audrey var favoriten för 20+ år sedan och my gosh vilken liten vixen! Hon osar problem så snart man ser henne och scenen med norrmännen är givetvis en av pilotens höjdpunkter.

    Donna? Har för mig att jag var lite hajpad över henne också. I alla fall Mr Magic var lite betuttad kommer jag ihåg. Men nu ser jag henne bara som en ganska tråkig karaktär.

    Men Audreys utmanerska nummer ett är Shelley. Wow, vilken pingla. För rekordens skull måste jag tillstå att hon var Mr Magics favorit redan då…

    James? Tönt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s