The Quiet Roar (2014)

Månadens filmspanarfilm på biografen är faktiskt ännu en (delvis) svensk film (minns förra månadens Tommy – recension hittas här), nämligen den poetiskt drömska The Quiet Roar av killarna som gav oss bland annat Broder Daniel Forever! Vill du läsa vad övriga tysta men/eller rytande filmspanare tyckte om denna smalfilm så hittar du deras recensioner här, var och en för sig…

filmspanarnaHar du inte sett den (pod)
Har du inte sett den (blogg)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Sofia
Fiffi

postr_lGenre: Drama, Jordnära science-fiction
Produktionsland: Sverige, Norge, Tyskland
Manus: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel
Regi: Henrik Hellström
Längd: 77 min
Skådespelare: Evabritt Strandberg, Hanna Schygulla, Jörgen Svensson, Denise Gough, Joni Francéen

En 68-årig kvinna som diagnosticeras med en dödlig sjukdom och väljer att möta sin rädsla genom en ovanlig terapiform kombinerad med intag av en hallucinogen drog. I en drömsk men samtidigt realistisk upplevelse förflyttas hon genom sitt undermedvetna 40 år tillbaka i tiden, där hon konfronteras med sig själv, sina barn och sin före detta man.

I kölvattnet av Jesper Ganslandts svenska mästerverk Farväl Falkenberg från 2006 (min ”recension” av Ganslandt kan du läsa här) har jag troget följt duon Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels filmkarriärer, då Wenzel var med och skrev manus till just Farväl Falkenberg och bägge följde upp med att tillsammans regissera det väldigt ”Farväl Falkenbergska” dramat Man Tänker Sitt, 2009.

Samma år släppte dom dessutom den magnifika lilla dokumentären Broder Daniel Forever, om Sveriges bästa musikgrupp genom tiderna. En film som gav mig en av dom mer minnesvärda bioupplevelserna i mitt liv. Denna gång delar dom på manusansvaret medan Henrik Hellström får ta hand om regin ensam, men deras gemensamma stil sviktar inte.

 

LC_281112_4444_ERIK.00095052_STOR

Den röda tråden för bägge ända sedan Fredrik Wensels arbete med Farväl Falkenberg för åtta år sedan har varit att skildra människors ensamhet och hanterande av deras egen betydelse för dem själva och för andra. Alltid med ett starkt fokus på känslomässigt, jordnära, lågmält och tystlåtet skildrande med mycket visuellt fokus.

The Quiet Roar fortsätter den trenden, men höjer ambitionsnivån några snäpp genom att ta sig utanför de svenska gränserna och berättas på engelska. Dessutom har filmen den ikoniska, tyska skådespelerskan Hanna Schygulla i en biroll – en central aktris i dom flesta av Rainer Werner Fassbinders filmer (framför allt Maria Brauns äktenskap // Die ehe der Maria Braun, 1979) men har också arbetat för andra europeiska filmikoner som Jean-Luc Godard (Passion, 1982) Aleksandr Sokurov (Faust, 2011) och Ettore Scola (La Nuit de Varennes, 1982).

Hellströms och Wenzels film är även mer ambitiös – eller snarare konceptbaserad, vad gäller det dramaturgiska upplägget. En gammal, svensk dam (Ewabritt Strandberg – känd från bland annat ”Stellan Olssons färgfilm” Deadline, 1971) ska dö och vill ta itu med det ogjorda i sitt liv.

LC_281112_4444_ERIK.00100169_STOR

Så långt är allt ganska standard. Metoden är dock att hon vill göra det genom att resa ner i Europa och Tyskland (eller var sjutton hon befinner sig), förtära en hallucinogen drog och färdas tillbaka i tiden inom sitt eget huvud, som i en dröm men vägledd genom hypnos av Rainer Werner Fassbinders adept.

Hon tänker sitt, kan man säga, för utanför husvagnen där allt detta sker står nån vresig kostymfarbror och väntar på henne. Hennes man? Detta utspelas i en relativt nära framtid och faktiskt skulle vi kunna kalla The Quiet Roar för ”jordnära sci-fi-diskbänksexperimentialism”.

I hennes resa tillbaka i tiden får vi följa henne och hennes mans stormande med varandra under en stugsemester i ett sagolikt vackert norskt bergsnaturlandskap. Hon är 25 år och har två små barn tillsammans med hennes man, som spelas av Jörgen Svensson – ett välkänt ansikte i både Farväl Falkenberg och Man Tänker Sitt. Hon själv spelas av debutanten Joni Francéen och även om samtliga aktörer i filmen gör ett starkt lågmält jobb så är det Joni Francéen som skiner igenom lite extra tack vare en naken karisma i hur hon för sina ansiktsuttryck.

the_quiet_roar

Ibland spränger uttrycken den lågmälda stämningen, men överlag är det nyckeln för att hålla uppe engagemanget i filmen.

För i och med att filmen väljer ett mycket drömsk och poetiskt skildrande av denna tidskonfrontation så hålls engagemanget uppe enbart av känslan. Detta är helt och hållet min smak av filmiskt berättande, då jag föredrar atmosfär framför mer konkret dramatik och intrig.

Problemet med filmen är dock att atmosfären sätts lite på skam då intrigen aldrig får starka förutsättningar. Huvudkaraktären visar sig själv aldrig tillräckligt mycket för att jag ska känna något särskilt starkt. Som gammal är hon introvert och depressivt distanserad känslomässigt. Som ung är hon också introvert och åtminstone distanserad känslomässigt gentemot dom i hennes närhet.

i-sängen00153342_STOR

Just detta är också filmens avsikt och nyckel får jag tro, men läggs dom återstående cirka 85 procenten av filmen på enbart atmosfär och i det här fallet krävs det lite mer känsla för att jag inte ska känna mig omättad.

Jag kan jämföra med filmer som 2001: A Space Odyssey (1968 – läs min hyllningstextEraserhead (1977) och Only God Forgives (2013 – läs min recension), där Stanley Kubrick, David Lynch respektive  Nicolas Winding Refn eldar på betydligt mer vad gäller atmosfärselementet och därför får mer kraftfulla känsloupplevelser.

En film som ligger ännu mer nära till hands är Terrence Malicks To The Wonder (2012), som istället får den poetiska slagkraften och visuella skönheten att fylla upp det uns av tomrum som trots allt finns kvar i The Quiet Roar.

fyverkeri100159460_STOR

Filmen är – när allt kommer till kritan, en drömskt svävande Scener ur ett äktenskap (1973) med mycket stilla, vackra bilder och ett ”roar” som aldrig riktigt når fram, men väl värd att uppleva för allt filmen gör bra. Den här formen av skildrande ger mig i det långa loppet även när den inte når ända fram mer än ett standarddrama och det sätter jag ett stort värde i. Dock ser jag mycket hellre om Farväl Falkenberg eller Broder Daniel Forever ett antal gånger än denna.

Men igen; jämförs en film med Kubrick, Lynch, Winding Refn, Malick och Bergman så är det en intressant och sevärd film värd att ge en ärlig chans, inget snack om den saken.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-marktFeministisk slutnot: Filmen består av en hypnosdialog mellan två gamla damer i en husvagn så rent bechdelmässigt uppfyller den dom kraven. Filmens huvudroll är – i två olika generationer, en introvert kvinna som definitivt gör mig nyfiken men som tyvärr öppnar sig för lite för att jag ska bli känslomässigt tillfredställd.

Ämnen som introverthet och känslofrånvändhet är dock mycket intressanta både ur manligt och kvinnligt perspektiv så det är en intressant kvinnoroll filmen bjuder på, utan tvekan. Ögonblicken då hennes unga och hennes gamla jag sitter i samma rum är starka.

Annonser

8 thoughts on “The Quiet Roar (2014)”

  1. Jag tänker på den vresiga kostymfarbrorn du skrev om. Försöker visualisera mig honom men det går inte, jag minns honom inte. Hennes man var (väl?) död så han kan det inte ha varit…

  2. Den rökande mannen som väntade utanför husvagnen var chauffören. Marianne anlände till en flygplats, kördes ut till en bil i rullstol och åkte sedan med sagda bil till sitt rendezvous. Chauffören väntade väl där utanför tills han skulle köra tillbaka henne till flygplatsen. Så tolkade jag det i alla fall. De inledande scenerna var före jag gled in i det halvsovande töcken jag såg resten av filmen i…

    Ok Jimmy du går bara på stämningen som du uppenbarligen gillar. Problemet som jag hade med filmen är den svaghet som du också påpekar, att man inte släpps in och får någon närmare känsla för huvudpersonen som karaktär.

    En film som Spring breakers är också en film som ÄR dess känsla. Men där får du en helt annan förankring i karaktärerna som åskådare. Spring break forever, bitches! 🙂

  3. Och jag tänker på Schygulla. Vart tog hon vägen på slutet och varför?

    Introverthet är väl inte helt lätt att utforska just på film. Konceptet här borde väl vara ett sätt runt problematiken då hon går in i sig själv, men icke. Håller dock med om att resultatet blir intressant ändå.

  4. Kan hålla med om att filmen mest byggde på stämning, problemet var väl bara att för mig blev det en känsla som var både intetsägande och kvävande på en och samma gång. Absolut inte min typ av film.

  5. Inte för att va sån, men var de två damerna utanför husvagnen som hade en ”hypnosdialog” (det ordet) namngivna karaktärer? Det ingår också i Bechdel-testet… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s