Filmtoppen 2013 – en ständigt föränderlig lista!

Filmåret 2013 kräver sin summering! Här är min ständigt uppdaterade lista över de filmer jag sett från 2013, rangordnade efter mitt aktuella tycke och kommer därför uppdateras allt eftersom jag ser en ny film eller ändrar mig angående någon jag redan sett. Vissa av filmerna har jag recenserat tidigare och dom lyser upp lite extra i titeln så följ bara länken om du vill läsa mer.

* = Begränsad release redan 2012 men officiell release först år 2013

• 1-10 publiceras här på nyårsdagen, den 1 januari! <— Obs! Ny tid!
• 11-30 publiceras här på nyårsafton!

…

31. The Great Gatsby 3D (7/10)

Baz Luhrmanns (Romeo + Juliet, Moulin Rouge) förkärlek för det fyrverkerimålande visuella och postmodernistiska i sina filmer ger definitivt en rak romanklassiker som The Great Gatsby en extra dimension. En av bokvärldens främsta verk, skriven av F. Scott Fitzgerald, är i grunden så pass stark att Luhrmann får rejäl draghjälp redan från grunden och Leonardo DiCaprio tar i från tårna för att leverera efter noter och lite till som Gatsby själv och lyckas enligt mig ypperligt.

Att det sedan är en film som behandlar ytlighet på många sätt och dessutom bärs fram av en ensemble ytliga karaktärer gör att det lätt kan kännas som en… ytligt film, men tag det i akt istället för att låta er hämmas av den potentiell missbedömningen. DiCaprios porträtt berör mig och även om jag sitter reserverad under större delen av filmen så faller jag pladask på slutet. Stort plus för ”Hollywood Sad Core”-musikartisten Lana Del Reys ledmotivsång!

…

32. Riddick 3D (7/10)

Efter att inom loppet av mindre än en månad blivit introducerad för dom två föregående filmerna (Pitch Black och Chronicles of Riddick) om Vin Diesels paradroll Riddick så steg jag in i biografen för att se denna tredje del i den fristående trilogin och sällan är det väl som en actionbetonad trilogi som sträcker sig över ett så pass långt tidsspann som Riddick-serien gör också regisseras av en och samma regissör, nämligen David Twohy – vanligtvis manusförfattare exklusivt och har bland annat skrivit 90-talsklassikerna The Fugitive (1993) och Waterworld (1995).

Jag blev uppriktigt sagt till mig över hur pass fint utförd tredje Riddick då den verkligen tar dom så hyllade elementen från första filmen och blandar med dom maffiga elementen från andra filmen och skapar en utmärkt balans. Riddick får vara en übercool ensamvarg som håller sig på sin egen kant och endast blandas med dom andra karaktärerna mot sin vilja och filmen håller sig till en liten spelyta som dessutom är kreativt målat av ett visuellt team som sprudlar av genuint engagemang. Årets mest oväntade höjdarfilm?

…

33. This Is Martin Bonner (7/10)

Martin Bonner är en gammal präst som tvivlade på sin tro och sadlade om till en slags hjälpande hand för lokala fångar som släpps ut i det fria. I filmen följer vi Martin Bonners intressanta och rörande vänskapsrelation med en snart medelålders man som uppriktigt ångrar det förgångna och vill ta upp kontakten med sin tonårsdotter. En film som genom lågmält dramaberättande och fint spelade karaktärer berör på ett sätt som vi allt för sällan får vara med om även i amerikanska independentfilmer. Endast just den lagom puttrande lågmäldheten hindrar den från ett ännu högre betyg.

…

34. The Wolverine 3D (7/10)

Chris Claremounts och Frank Millers hyllade seriealbum där Wolverine söker problem i Japan står till grund för detta nya försök att göra en film med X-Men-ensamvargen Wolverine som huvudfigur. Med James Mangold bakom rodret – regissör till Johnny Cash-filmen Walk The Line (2005), lyckas dramat och karaktärsskildringen lysa igenom med ett fint tålamod och vackert berättande, men när tredje akten börjar och filmen når sin absoluta höjdpunkt sjunker tonen som historien byggt upp och det blir aningens mer av en dussinsuperhjältefilm.

Dock har den tillräckligt mycket överhängande kvaliteter för att inte falla över kanten och det här ÄR en bra film.

…

35. Capturing Dad (7/10)

En japansk liten film om två skolsystrar som ska resa till sin frånvarande fars begravning för att ta ett kort på honom åt sin mamma som vill se hans patetiska nuna (!) en sista gång och få sig ett gott skratt. Känns som en trevlig animesaga av klassiska mått och bortsett från några få budgetbrister är det en gullig historia jag rekommenderar att eftersöka om den någon gång kommer ut till allmänheten! Jag själv fick chansen att se den på Peace & Love Filmfestival.

…

36. Breathe In (7/10)

Guy Pearce och Felicity Jones briljerar stort i Drake Doremus (Like Crazy) ångestfyllda drama om en utlandsstudent från Storbritannien som kommer till en amerikansk familj och blir vän med dottern medan familjens pappa är lärare på hennes skola. Problemen hopar sig och till slut känns det som att allt som kan späda på intrigen händer och det blir lite för bra för att kännas naturligt, men trots det är filmen stark och mycket välspelad i övrigt.

…

37. Sagan om Atletico Husby (7/10)

Husbyfotbollstalangen Romario dör och livsglädjen i hans fotbollslag och hela förorten Husby dör. Vi får följa anhöriga till Romario och dokumentären träffar mig djupt och med eftertänksamhet. Såg den på SVT och hoppas kunna få se om den. Fler dokumentärer från förorten, tack! Det är sånt här vi i Sverige behöver få se. Skippa dom fega miljonprojekten på TV och dokumentera livet efter det riktiga miljonprojektet istället.

…

38. Känn Ingen Sorg (7/10)

Det tog ett tag att vänja sig vid karaktärernas bokstavliga refererande till Håkan Hellströms låtskatt och filmens mer melodramatiska vändningar skavde lite i min osentimentala själ, men regiduon Mårlind och Stein fick trots det rejält sväng på den här Hellström-fantasin och en klassisk känsla infann sig tack vare nostalgisk 1900-talsromantik i överflöd som i sig blev en tidsresa fram och tillbaka i samma manér som Hellström ramlar in och ut på krogarna längs med Göteborgs långa gata.

…

39. The Hobbit: The Desolation of Smaug HFR3D (6/10)

Föregående Hobbit-film skildrades som ett TV-spel med level på level och Gandalf som räddare i nöden i sista sekund – på varenda bana. Denna andra del av tre fokuerar mer på en överhängande handling än tillfälliga konflikter. Varma känslor mellan dvärgar och alver, ringtrubbel och i princip samma trubbel en gång till fast med Arkenstenen. Sedan dyker en självsäker drake fram ur skuggorna och filmens dramatiska kurva är intakt. Dessutom ger den mig lite nya, spännande miljöer såsom en kallblöt hamnstad.

Ironiskt nog är min favoritscen den högst TV-spelkompatibla ”tunnflykt nerför forsen”-scenen, vilket ger mig lite av det mysiga barnsagoberättandet från första filmen men framför allt lite prestigelösa skratt.

40. Greetings from Tim Buckley* (6/10)

”Filmen Greetings from Tim Buckley har genomgående fångat en härlig känsla som gör att jag vill ha mer kan en film göra det så vet man att den ger något. Penn Badgley (känd från Gossip Girl) spelar rollen som Jeff och efter blandade tongångar kring hans prestation vill jag säga att han verkligen hittar en nerv åt sin karaktär.”

…

41. Miss Violence (6/10)

”Är det så tragiskt att jag i och med den här filmen har blivit gammal och gaggig? Är min känslomässiga reaktion första tecknet på ett betydligt djupare problem i min person? Eller hade jag bara en väldigt kritisk dag?  Jag håller ändå fast att filmen gick för långt, hur gaggig jag än må vara. Den hade kunnat berätta om samma ämne utan att göra det på det här exploativa sättet.

Jag anar att jag kommer brottas med vilket betyg filmen förtjänar för resten av livet. Just nu kan den landa på allt ifrån en 2:a till en 8:a av 10 möjliga, beroende på hur jag resonerar för stunden. På något sätt är det ändå en imponerande bedrift.”

…

42. Iron Man 3 3D (6/10)

Årets stora biosuccé fick ett sisådär mottagande, men jag var en av dem som blev glad av denna film och även om den går all-in med fantastiska händelser då och då så är den det rätta steget i och med två föregående filmer som var hyggliga kopior av varandra. Precis som med The Wolverine så har den här dock ett slut som kastar in lite väl många järn i elden för att det ska synka med vad den byggt upp. Ben Kingsleys insats är dock en färgklick som får filmen att sticka ut från Marvel-mallen och säg inget annat.

…

43. Man of Steel 3D (6/10)

En av årets mest hypade filmer gav som utlovat karaktären Stålmannen en del nytt djup och jag fastnade starkt för hans uppväxtshistoria. När han sedan är vuxen sjunker intresset drastiskt och filmen lutar sig tillbaka på actionscener som är ganska maffiga och blaffiga, men teamet Goyer och Snyder kunde inte ro hela Christopher Nolan-rådet i mål med ett starkt drama hela vägen in i mål. Filmen bjuder dock på ett litet guldkorn i form av Russell Crowe som Stålmannen-pappan Jor El och favoriten Michael Shannon som en skojfriskt målmedveten General Zod (I WILL FIND HIM!!!).

…

44. Jin (6/10)

En turkisk-tysk men i sjävla verket kurdisk produktion om en ung tjej vars vardag på landet blir inkräktad av krig och i flykt från den gömmer hon sig ensam uppe i bergen. Tillsammans med alla dom vilda djuren tvingas hon dock fly även där, när bomber och soldater hela tiden gör naturen osäker. Ett nästan mytiskt starkt upplägg som får mig att tänka på den tecknade klassiker Watership Down (1978), men Jin blir tyvärr ett fantastiskt koncept utdragen till en film som går åt ett annat håll även om den avrundas fint. Idén är mer levande och stark i mitt eget huvud än i form av denna film.

…

45. Computer Chess (6/10)

Den här semi-mumblecoreexperimentiella och lekfulla filmen om en schackturnering mot gamla burkdatorer i en liten håla på 80-talet ska ha pluspoäng för sitt kreativa användande av VHS-foto, primitiva datortextskyltar och roligt klippande mellan olika vinklar på scener där det analoga dokumentärteamet skymtas i bakgrunden. Skådespeleriet och dom små ansiktsuttrycken och minerna är stundtals riktigt underhållande, liksom musiken som sätter stämning. Den har sin del av vissa skumma, förvirrande inslag, men avsaknaden av en stark pay-off är det som gör filmen mest svårsmält. Pay-offen är inget filmen strävar åt utan det känns mer som en lekfull men plump punktsättning av en intressant film.

…

46. Don Jon (6/10)

Publikälsklingen Joseph Gordon-Lewitt skriver, regisserar och spelar huvudrollen i en film om en porrmissbrukande ungkarl som har svårt att komma i kontakt med riktigt kärlek. Filmen utmanar på ett lättsamt sätt och har mig med i vagnen trots viss skepsi från början, men han lyckas inte knyta ihop säcken och filmen rinner litegrann ut i sanden trots ett i övrigt intressant utförande. Se bistra relationsdramat Shame (2011) istället.

…

47. Pain and Gain (6/10)

Michael Bay går ”back to basics” med en totalabsurd, verklighetsbaserad skildring av ett gäng gymkillar som kommer på den smarta idén att kidnappa en stormrik gubbe som tränar på samma gym och sedan utkräva hela hans förmögenhet. Vad kan gå fel? Allt, allt och lite till! Det här är underhållning som släppt på spärrarna och varken kvinnor eller män skonas i skildringsgraden av IQ-befrielse. Dwayne ”The Rock” Johnson gör en uppriktigt rörande rollinsats och Mark Wahlberg har aldrig känts så genuin som här. Jag är övertygad om att det här är hans rätta Jag.

…

48. A Story of Children and Film (6/10)

Dokumentärfilmmakaren Mark Cousins som gjorde den hyllade serien A Story of Film gör här en mer personlig, essäliknande film där han dyker ner i skildrandet av barn i film och vad som gör barns skådespeleri så fascinerande. Han interragerar dessutom sin egen son och dotter i studien och det sammanlagda resultatet är en dokumentär med filmtema som jag rekommenderar alla, om man så gillar film eller endast är intresserad av hur vi som människor fungerar.

…

49. The Iceman (6/10)

Jag älskar skådespelaren Michael Shannon och jag blir givetvis intresserad när han får spela den verklighetsbaserade rollen som världens kanske största ykresmördare som lyckades hemlighetshålla yrkesrollen för sin fru och sina barn under hela karriären. Filmen vågar vara mörk, men utan Shannon som kvalitetshöjare hade det inte varit mer intressant än det som finns i reabacken. Michael Shannon lyckas dock få mig känslomässigt engagerad i en man som var expert på att utestänga sina känslor och filmen bjuder på några starka scener.

…

50. Touch of the Light (6/10)

En taiwanesisk, verklighetsinspirerad berättelse om en blind pianotalangs svårigheter med att passa in i sin nya musikskola. En uppfriskande high school-film med fin balans av värme och allvar och den blinde huvudrollen Yu-siang Huang spelar dessutom sig själv.

…   …   …

51. Five Dances (6/10)

Konstnärlig, amerikansk queer-independent om en balettdansare som trots motstånd från sina avlägsna föräldrar ensam följer sin dröm om att få dansa på balettscenen. Filmen skildrar hans liv i en lite dansgrupp där mycket känslor kommer fram med små medel i en spelmiljö på vad som känns som endast några få kvadrat. Skickligt utfört litet drama som träffar mig med små medel men lyfter mig inte alltför långt.

…

52. Kill Your Darlings (6/10)

Den lilla filmen med Daniel ”Harry Potter” Radcliffe som beatnick-poeten Allen Ginsberg och supertalangen Dane DeHaan som hans strulige studentflirt Lucien Carr, samt Michael ”Dexter” C. Hall som briljerande tredje spets i den vassa triangeln. Når inte hela vägen, men ger en hel del intressanta ögonblick och skådespelarbriljans!

…

53. The Conjuring 6/10)

Årets mest hypade skräckfilm är ytterligare ett exempel på där James Wan öser på med skräckfilmsklischéer och avrundar med ett slut som blir alldeles för hejdlöst, men trots det bjuder han däremellan på fin visualitet med 70-talsestetik och ryslig känsla. Dock tycker jag att man som publik ska ha högre krav på rysarmässig originalitet än så här.

…

54. Mademoiselle C (5/10)

En dokumentär om modedesigndrottningen Katrine Roitfeld och hennes tankar om sin vardag, med en drös kända ytligheter som flimrar förbi och komiska ögonblicksbilder som när modelegenden Karl Lagerfeld spatserar omkring som värsta posören med en barnvagn. Trevligt att blicka in i en värld jag aldrig skulle vilja befinna mig i annat än på säkert avstånd.

…

55. Ömheten (5/10)

Svensk, poetisk film om tystlåtna och arga ungdomar i ödestyngda gruvorten Kiruna, men som tyvärr blir för vag för att fylla ut en hel långfilm. Hade funkat bra som kortfilm men berättandet måste ta några steg ytterligare när det är långfilmsformat.

…

56. Evil Dead (5/10)

En lågbudgetremake av en youtuberegissör på en av skräckfilmhistoriens populäraste kultfilmer som i sin tur är ännu mer lågbudget. ADHD-tempo och går förvånansvärt långt vad gäller otrevligheterna, men onödig och med modellsnygga karaktärer jag inte bryr mig det minsta om hur mycket dom än sågar av sig sina kroppsdelar.

…

57. The Eternal Return of Antonis Paraskevas (5/10)

”Filmen är i slutändan en intressant idé som utvecklas till… inte så värst mycket, tyvärr. Visst, den kommenterar indirekt Greklands ekonomiska kollaps genom varslande TV-bilder där filmens huvudperson presenterar Greklands övergång till den nya valutan Euro, men jag drar inga större egna slutsatser utifrån det. The Eternal Return of Antonis Paraskevas sätter avtryck men hade kunnat blivit något ännu bättre.”

…

58. Tyskungen (5/10)

Ytterligare en svensk massproduktion av filmatiserade deckarromaner, men trots det har den här ett driv och flera trevliga skådespelarprestationer – särskilt från gamla lirare.

…

59. Horror Stories II (5/10)

Fyra sydkoreanska skräckhistorier där ingen är den andra lik och alla är sevärda för underhållningen och skrattens skull då sydkoreaner har en flippad humor, men ingen lyckas skrämma mig och någonstans var det väl det som var syftet?

…

60. The Necessary Death of Charlie Countryman (5/10)

Svenske musikvideoregissören Fredrik Bond gör en atmosfärsmässigt och visuellt kreativ film där Shia Labeouf får spela ut, men där huvudintrigen blir mer och mer fånig med en Mads Mikkelsen som gör gangsterparodi av sig själv. Dock sevärd för sina bra saker som ÄR riktigt bra, om man orkar med slentrianmässiga bovar. Se den om inte annat för att få se Ron Weasley (Rubert Grint) överdosera Viagra!

…

61. Broken City (5/10)

Mark Wahlberg och Russell Crowe i ett söndagstrist kriminaldrama som inte bjuder på någonting nytt.

…

62. The Fifth Estate (4/10)

Benedict Cumberbatch gör vad han ska i rollen som Julian Assange, Daniel Brühl likaså och svenska Alicia Vikander får en trist flickvänsroll. Filmen i sig engagerar ibland men irrar mest omkring i dåligt visuellt skildrande av hur nätverk fungerar och kommer egentligen aldrig någon vart när den borde utmana.

…

63. Cold Comes The Night (4/10)

”I filmens allra mest spänningsfyllda klimaxögonblick har jag tydligen sonat ut, eftersom jag kommer på mig själv med att, istället för att se filmen, fästa blicken på en odefinierbar punkt mellan ögonen och bioduken och tänka på hur mycket koffein energidrycken jag dricker innehåller jämfört med kaffe. Så ska man inte reagera i en films mest skälvande minuter. Varför heter filmen ens Cold Comes the Night, för övrigt?”

…

64. Passion* (4/10)

Brian De Palma är en favoritregissör då han har ett ungdomligt independenttänk med sina filmer och denna remake av en fransk förlaga har defintivt en kavalkad av De Palmas älsklingsingredienser men den spårar ur alldeles så pass att jag tappar engagemanget och blir förvirrad varje gång jag håller på att fastna för handlingen. Kolla istället in filmer som Sisters (1973), Body Double (1984) eller framför allt Raising Cain (1992).

…

65. Carrie (4/10)

Det görs en ny version av Stephen Kings historia om Carrie, med hög budget och respekterade skådisar i huvudrollerna samt en kvinnlig regissör och förutsättningarna är goda för en ännu djupare skildring genom ett kvinnligt perspektiv. Istället får jag en blockbusterpolerad, fantasilös och rakt av kopierad version av Brian De Palmas filmversion där det enda som tillkommit är några actionbetonade CGI-scener. Varför anställde man Kimberly Pierce som regissör om hon ändå bara ville göra en oambitiös ”direkt till dvd”-remake för?

…

66. Goldberg & Eisenberg (4/10)

Israelisk, svart humor i lågbudgetformat om en ensam programmerare som blir förföljd av en skum stalker i en park. Minns att den var väldigt blek (bokstavligt talat) och att stalkern hela tiden hojtade; ”Goldberg! Goldberg!” Vet däremot inte varför denna ingick i Stockholm Filmfestivals ”Horror Night”?

…

67. Blue Caprice (4/10)

Verklighetsbaserad film om seriemorden i Washington och de två sniperskyttarna som låg bakom dem. Välfilmat och välagerat drama som väljer att avrunda historien precis när den verkligen börjat utvecklas till något intressant.

…

68. Sobre Ella (4/10)

Spansk relationsdrama om trötta människor vars liv vänds upp och ner av ett mord från ingenstans och så dansar dom i en tom bar på ett ganska kul sätt. Tyvärr fanns det inte mycket till handling.

…

69. Body Fat Index of Love (4/10)

Finsk sexkomedi med viss charm och en skithög med genresörja.

…

70. Kick-Ass 2 (3/10)

Det säger sig självt att det blir segt med en uppföljare vars enda syfte i humorväg är att upprepa föregående films skämt. Regissören borde svartlistas men istället värvas han till ett annat superhjälteprojekt. Hollywood är tamejfan upp och ner.

…

71. Autumn Blood (2/10)

”Storyn är dessutom orealistisk, ologisk och i flera stunder rent pinsam. Ingen förklaring ges till varför någonting sker, någonsin. I ett skede av filmen flyr storasystern genom skogen och som ett sätt av filmmakarna att visa hur mycket ”ett med naturen” hon är så klär hon av sig naken för att – likt ett djur, fly… utan kläder, eller nåt.”

…