Stockholm Filmfestival: Heli (2013)

Produktionsland: Mexiko, Frankrike, Tyskland, Nederländerna
Genre: Drama, Mexikansk neorealism
Regi: Amat Escalante
Manus: Amat Escalante, Gabriel Reyes
Längd: 105 min
Skådespelare: Armando Espitia, Andrea Vergara, Linda González, Juan Eduardo Palacios

När tolvåriga Estele blir förälskad i en 17-årig poliskadett får det konsekvenser för hennes familj, som storebrodern Heli försöker hålla ihop.

Regissören till den mexikanska filmen Heli – Amat Escalante – vinnare av regipriset på årets Cannesfestival, beskrivs av Stockholm Filmfestival som mexikanske neorealismregissören Carlos Reygadas protegé.

Reygadas har uppmärksammats en del på senaste tid och av honom har jag endast sett en film av, närmare bestämt Post Tenebras Lux, på förra årets filmfestival. Den filmen började med en av dom mest vackra och berörande sekvenserna jag sett någonsin, men därefter föll filmen mer och mer in i grepplöshet.

Heli är inte mycket sämre den. Första sekvensen består av en närbild på två smutsiga fötter och ett tejpat och misshandlat ansikte med tejpad mun som fraktas som skräp. En soldat håller huvudet på plats mot golvet med en tung känga pressad mot tinningen. Därefter glider kameran ifrån dessa två offer och vi får se en kropp brutalt hängas från ett broräcke mitt i det mexikanska samhället för allas åsyn.

Bilderna sitter oförsvarligt kvar på näthinnan, men till skillnad från Post Tenebras Lux är detta bara början på en film som bara växer. För växer gör den, i takt med  att brutaliteten inkräktar på vardagsrealismen.

Det är för många känt hur Mexiko är den mest kriminella platsen på jorden, där knarkkriget på senare år eskalerat så pass kraftigt att hängningar, nackskott och andra tjänster och gentjänster blivit vardagsmat för landets invånare. Där kvinnorna blir gravida innan dom blivit kvinnor och där polisen inte ser ut som poliser utan som tungt beväpnade elitsoldater på väg att tackla ett inferno.

I Heli får vi följa 20-årige Heli, som har flickvän och barn och en 12-årig lillasyster som i sin tur har en äldre pojkvän som jobbar för denna extrema elitstyrka som kallas poliser. Korruptionen som skakar landet värre än jordbävningar får dock dessa unga människors dyrbara liv och gemenskap att vara gårdagens blodiga nyhetsnotiser som ändå ingen läser.

I ytterligare ett tidigt ögonblick i filmen får vi se en politisk aktion där 11 ton marijuana och 7 ton kokain bränns på öppen bål inför publik. Jag förstår att sånt här kan få ringar på vattnet som inte nödvändigtvis behöver vara bra, för visst sitter även jag där och tänker ”vilket slöseri, ändå!”

Det filmens karaktärer utsätts för får mig stundtals att sitta i en katastrofdrabbad trans och oron bara växer, likt Moodyssons viktiga men brutala samhällsskildrande i Lilja 4-ever (2002). Varje skratt och leende som filmen bjuder på straffas med den ena nådastöten efter den andra. ”Skratta du, men snart ligger du där igen” känns det som att filmen vill säga. Både till dess karaktärer och till mig som publik.

Regissör Amat Escalante fanns på plats för ett samtal efter visningen på Grand och jag träffas av hans kompromisslösa ärlighet som i sig säger mycket om Mexikos tillstånd.

Han försöker inte förstora upp intentionen med filmens innehåll som ett budskap i första hand, utan han nämner uppriktigt att det är resultatet av en filmälskares sökande efter att väcka reaktion hos sin publik och att våldet i hans hemlands vardag helt enkelt låg nära till hands.

Han understryker att intentionen med inledningen på filmen är inspirerad av allt ocensurerat våld mexikaner – unga som gamla, får se genom media. Dom är så avtrubbade att dom ser våldet och i mångt och mycket glömmer alla dessa människor som utsätts för det.

Den unga pojken som drömmer om att få resa. Flickan som vill bli läkare. Husdjuret som älskar sin husses värme. Escalante vill väcka reaktioner – det är hans intention ”with this screening” och på något vis vill jag förnimma mig om att han sade ”screaming” och inte ”screening”.

För Heli är verkligen ett skrik från Mexikos unga invånare som behöver bli hörda, vare sig det är avsikten med deras skrik eller ej. Har inte Mexiko redan våldtagits framför dina ögon före den här filmen så kommer den ha blivit det efteråt och du kommer känna dig lite mer levande i din trygghet.

Escalante sade också att han först och främst såg filmen som ”a Love film”, men att när filmen väl var gjord så har den uppmärksammats väldigt lite för sitt kärleksinnehåll. Det är inte svårt att förstå.

Han har dock ytterligare en poäng där, för kärleksinslag har sällan känts så eskapistiskt välkomnande som här. När karaktärerna älskar är det som en tillfällig flykt från den ruskiga vardagen, hur vardagligt älskandet än faktiskt är.

Ibland är en filmskapares tankenötter helt enkelt en perfekt storm som säger något större och Heli är ett viktigt och utmärkt exempel på det.